Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Känner mig så ensam och rädd!

Jag och mitt ex (känns så konstigt att skriva “ex”) valde att gå skilda vägar i måndags den 15 februari.
Vi har varit tillsammans i 7 hela år och vi har älskat varandra så otroligt mycket under dessa år.
Vi har haft en väldigt stormig relation och även destruktiv. När vi hade det bra så var det underbart bra mellan oss! Vi skrattade tillsammans, busade med varandra, kollade på film och serier och köpte ofta pizza på helgerna. Vi sa “jag älskar dig” varje dag, pussades, kramades, höll om varandra och frågade alltid varandra hur dagen har varit när vi kom hem från jobbet. Vi stöttade varandra under kriser, när släktingar dött, när vi varit arbetslösa eller när vi mått allmänt dåligt. Men vi har också haft våra dåliga stunder och dessa dåliga stunder gjorde att vi var tvungna att gå skilda vägar till slut. Vi har testat parterapi och det hjälpte bara för stunden. Våra problem präglades av att han inte kommunicerade med mig, jag var för svartsjuk, han visade inte tillräckligt med engagemang i hemmet och i vår relation, han kände att det skavde i honom, jag kände att det skavde i mig, han ville att jag skulle vara glad oftare och uppskatta det lilla, jag ville att han skulle visa mer kärlek, han började prata om våra problem med sina kvinnliga kollegor på jobbet bakom min rygg och jag kände mig sviken och ledsen över att han istället inte pratade med mig. Jag orkar inte skriva allt som gjorde att det inte fungerade mellan oss just nu men dessa saker var de som präglade vårt mående mest på slutet. Och när vi väl blev osams så var vi det i timmar som präglades av starka känslor av ledsamhet och pajkastning. Det tärde på oss båda så mycket att jag exempelvis fick svårt att sova på nätterna, sjukskrev mig från jobbet pga svår ångest osv. Vissa stunder behandlade han mig inte bra alls och några i min omgivning har ofta pratat med mig om att jag borde lämna relationen för att få må bra.
Jag har fått svårare ångest pga relationen, gått upp 30 kg i vikt pga tröstätande och förlorat mitt sociala nätverk då jag isolerade mig mycket. Har bara 2 vänner kvar och mina föräldrar i princip.

Jag tog upp i måndags i alla fall att detta inte funkade längre och att vi behövde går isär, han höll med. Vi älskar varandra fortfarande och både jag och han grät väldigt mycket eftersom vi innerst inne egentligen ville att vi skulle åldras tillsammans. Men han var också bestämd med att den sista spiken i kistan är spikad.
Varför jag tog upp detta med honom just i måndags var att jag kände att något verkligen var konstigt på morgonen, kände i magkänslan på något sätt att något var fel, vilket gjorde det man inte ska göra, kollade i hans mobil. Där hittade jag flera konversationer med hans kvinnliga kollegor om vårat förhållande. Kände mig så sviken och sårad för att han inte pratar med mig! Konfronterade honom och han förklarade att han inte kan kommunicera med mig vilket gjorde mig så ledsen, när jag tycker att kommunikation är A och O i förhållandet.

Samma kväll bad jag honom att hitta någon annanstans att sova för att jag ville få vara ifred för att sörja, och att detta var bäst för oss båda. Samma kväll kände jag ett lugn och och kom på mig själv att jag log en kort sekund, för att jag kände att jag har stått upp för mig själv för en gångs skull! Under nästan hela vår relation har han fått mig att känna mig mindre värd och mindre intelligent och min självkänsla har fått sig en rejäl käftsmäll. Jag var nästan alltid den som bad om förlåtelse när vi varit osams och kröp för honom.

Men dagen efter, och än idag, är jag i sådan hjärtesorg. Kan inte sova utan att ta lugnande och jag har ätit 2 små portioner mat utspritt på 6 dagar. Har gått ner 5 kg på 5 dygn. Skakar, gråter, får ångestattacker och klarar inte av att vara ensam! Jag måste prata med någon nästan hela tiden och planera veckorna med barnen, mamma och mina 2 vänner så att jag inte blir ensam en endaste stund. Orkar inte känna så här mer! Jag saknar honom så att det känns som om mitt hjärta går sönder. (Jag har inte bett om att få tillbaka honom, för jag vet vad jag får för svar och jag vill nog inte att det ska bli vi 2 igen heller eftersom det inte funkade mellan oss) Men jag vill ha tillbaka mitt liv! Jag är sjukskriven just nu och jag är så rädd för framtiden. Vill inte ruttna bort ensam och förstörd. Kommer det bli bättre?

4 gillningar

ÅÅÅ vill bara krama om dig. Känns omöjligt men det blir bättre! Ångesten kommer lägga sig och attackerna bli färre. Sorgen kan finnas kvar länge o tårarna kommer när man minst anar det men du är på botten av din separation just nu. Låt det bara va så, det blir bättre. O du…är det verkligen helt kört mellan er?? Kanske kan distans en stund räcka för att ni ska kunna nå varandra igen? En dag i taget-försök för din egen skulle att komma upp på morgonen och rycka upp dig till en början av dagen, men låt tårarna o ångesten komma - hitta sätt att mildra den. För mig funkade löpning och promenader-jakt på endorfiner. Det blir bättre KRAM

3 gillningar

Du kommer att klara detta. Du kommer att klara det bra.

Självklart känner du dig ensam och rädd just nu, det tror jag att alla gör efter att ett förhållande är slut. Plötsligt kan det kännas som om hela världen har förändrats och blivit främmande, trots att det är samma jobb som tidigare, samma lägenhet, samma gator man alltid gått på etc.

Och inne på det här forumet är du heller aldrig ensam på riktigt, för här finns det så många som har gått igenom samma sak och förstår precis hur du känner dig. Och så många här kan också vittna om att det faktiskt blir bättre, och att livet inte alls slutar bara för att en relation gör det.

Jag fastnade väldigt mycket för det här.

Efter att jag (efter mycket velande) till slut bestämde mig för att avsluta min senaste relation kände jag precis så. Ett lugn föll över mig, och förutom rädsla och sorg och en massa andra känslor kände jag också en lättnad. Jag hade stått upp för mig. Jag hade avslutat någonting destruktivt. Jag skulle aldrig mera behöva må dåligt på grund av honom.

Och även om uppbrott är det jobbigaste och svåraste som finns att gå igenom har jag heller aldrig ångrat mig en sekund. Det lugnet har hållit i sig, och nu när en viss tid har gått är jag säkrare än någonsin på att jag fattat rätt beslut.

Hej. Det blir bättre. Det hemska blir annorlunda, mer hanterbart. Chocken lägger sig. Du kommer så småningom ta in, i portioner ditt psyke för dagen klarar, vidden av beslutet och bearbeta tankar och scenarion med sorg, ilska, ångest, förtvivlan, kärlek, skuld, rädsla och saknad. För mig ploppar detta upp när jag minst antar det. En doft jag känner, en plats jag passerar, en situation som plötslig väcker minnen som påminner mig om att porten till en viss värld och tillhörighet som var självklar för mig nu för evigt är stängd. Mitt tips är att försöka sysselsätta sig, skapa en struktur, uppdrag att göra. Försök planera för att komma tillbaka till jobbet, om än lite gran. Du behöver en syssla, en plats de du är behövd och viktig!! Allt har som tur är väl inte rämnat för dig? Håll fast i det som är helt omkring dig, som fungerar. Försök att komma iväg för att göra det du en gång gillade att göra, som finns kvar. Den distraktionen behövs för att hjärnan ska kunna vila. Umgås med snälla människor, som ger kramar och stöttar. Skriv av dig här på forumet. Älta! Du är verkligen inte ensam om att gå igenom detta. Vi är inte fysiskt med dig, men vi lämnar våra spår här, att läsa nar du behöver pepp, tröst eller sällskap. Du fixar det här!!! :heart::sparkles:

2 gillningar

(inlägg tillbakadraget av skaparen, kommer att raderas automatiskt om 24 timmar om det inte flaggas)

1 gillning