Kort bakgrund: exet och jag beslutade om separation runt Lucia -20. Han hade träffat en annan redan och de hade utvecklat känslor sedan i somras. Direkt efter vårt beslut blev de ett par och började dejta och ha sex…, då bodde vi fortfarande ihop. Han gick iväg på kvällarna för att träffa henne och våra gemensamma vänner kände till deras relation. De gick officiellt ut som ett par innan vi ens flyttat isär.
Nu har vi bott isär i 3 veckor. Jag är ok med själva separationen, det var rätt beslut och jag vill inte ha tillbaka honom.
Nu till saken. Jag känner mig fortfarande så arg, sviken och gjord till åtlöje över detta. Arg över hela grejen att de inte kunde vänta tills han flyttat ut. Exet tycker jag är löjlig och tycker att jag inte hållit vad jag lovat (att vi skulle fortsätta vara vänner och kunna träffas och prata som vanligt). Ja i början sa jag att jag ville att vi skulle vara vänner men tyvärr klarade jag inte av det då jag har svårt att släppa mina känslor. Han har svårt att förstå vad han gjort för fel då han anser sig ha varit ärlig gällande deras relation.
Jag har gjort klart för honom att jag inte klarar av fysisk kontakt med honom utan endast mail och sms. Enl honom skadar detta våra barn men jag tycker tvärtom att det skadar barnen om jag mår dåligt vid mötet med honom.
Jag tycker inte alls det är konstigt att du har mycket känslor kring allt som hänt och att du väljer att hålla den nödvändiga kommunikationen kring barnen via Mail och sms. Det är ju jättesvårt att helt plötsligt umgås käckt som vänner som om inget hade hänt. Det här skedde ju väldigt nyss.
Vi har en annan historia, men jag har fortfarande väldigt svårt att träffa min exman fysiskt eller prata m honom i telefon efter vår separation, vi sms:at endast kring barnen, eller ses hastigt vid överlämning. Anledningen är att varje gång vi ses längre stunder går han igång med skuldbeläggande mot mig inför barnen kring vår separation/skilsmässa och allt möjligt, jag låser mig och får panik, enormt stresspåslag i kroppen. Detta har påverkat barnen mycket, så därför har jag beslutat om att vi just nu inte kan ses fysiskt längre stunder. Ska det ske får han sluta upp med detta skuldbeläggande, men än har det inte skett. Det kommer upp som gubben i lådan så fort han får motstånd om vad som helst.
Hans familj ville också involvera mig att träffas alla mer gemensamt med barnen, för att barnen lättare skulle vilja vara med pappa om jag var med, men jag vågar inte, med ren rädsla faktiskt för hur min kropp ska reagera av stresspåslaget som uppkommer (har fått panikångestattacker vid två-tre tillfällen när han gått igång med det här skuldbeläggandet). Så jag sa tack, men nej tack, till dem också. Då behöver vi ha kommit längre i den här resan. Barnen klarar det. I vårt fall har barnen mått som allra sämst när pappa gått igång med kommentarer och skuldbeläggande mot mig inför dem snarare än att de inte ser oss tillsammans. Det har de berättat själva, utan att jag har frågat.
Så tycker inte alls du resonerar konstigt på något sätt .
Det är nog rätt sällan det funkar att vara vänner direkt på en separation. Den kärleksrelationen ska nog ha varit rätt stendöd från bägge håll rätt länge innan isf.
Att man önskar sig det som lämnare handlar nog mest om att man inte vill hantera ångesten och skuldkänslorna när relationen är brusten, utan köra på som att allt är så bra, så bra och alla är så glada och nöjda.
Du är inte skyldig honom att bjuda honom på sinnesfrid till din bekostnad. Konflikt kan man ju undvika att söka men att spela glad och förtrolig för hans skull kan du med gott samvete låta bli.
Och det är rätt lågt av honom att hålla dig till svars för att du någon gång i första chocken sa att ni ska vara vänner. Jag förmodar att han någon gång lovade dig att ni skulle vara exklusiva, och det sket han ju i när det passade honom.
Tja, han har ju gjort sina val. Kan hålla med om att det inte alltid är konstruktivt att försöka komma fram till rätt eller fel, men val och handlingar man gör har ju konsekvenser. Nu har han valt att lämna dig och göra det på ett sätt som inte kändes bra för dig. Då blir det ju en naturlig konsekvens att er relation inte är vänskaplig och att du har negativa känslor gentemot honom och det inträffade.
Folk är liksom inte skyldiga att vara ens vänner eller anpassa sitt förhållningssätt så att det känns bra för en själv. Man kan ju vända hans “det finns inget rätt eller fel…” till att det isf inte är fel att du inte vill vara hans vän. Känns lite som att han använder den formuleringen endast så att den passar honom
Tror du att du kommer att få några svar?
Du kan ta en häst till vattnet men inte tvinga den dricka.
Hur frustrerande det än är kommer han nog inte att ge dig de svar du söker. Ibland måste vi lyfta på hatten och gå vidare för vi kommer inte att förstå andras val och handlingssätt. Ibland förstår vi det inte själva heller.
En bra utgångspunkt är att andra inte tänker, resonerar eller har samma värderingar som vi. De kan säga att de har det, få oss att tro så men gör sedan tvärtom. Ibland överraskar vi också oss själva.
Men räkna inte med att kunna få svar eller förklaringar som du önskar.
Jag tror också att du skulle må bäst av att släppa det. För tänk om du fick ett ärligt svar, det skulle kunna göra väldigt ont. Ytterst få otogna klarar nog av att vara så brutala, utan de vill slingra sig. Dels för att inte såra, dels för att försöka behålla sin egen självbild. Det är liksom ingen idé att jaga efter svar. För det finns inget svar som du vill höra.
Ett ärligt svar ( både från ditt ex och från många andras ex, de som vi har här på forumet) skulle troligen vara ” jag blev bekräftad av någon ny som kändes spännande, jag blev kåt och kär, och det känns enklare att gå vidare med någon ny och hoppas att mitt liv därigenom utvecklas, än att skapa den utvecklingen tillsammans med dig, och med mig själv. Och nu är det den nya som har allt mitt fokus, så därför känns det oviktigt för mig hur jag beter mig mot dig. Men jag vill ändå verka som om jag står upp för mina åsikter sedan tidigare, så därför vill jag helst inte prata ärligt om det här, utan hellre slingra mig”.
Jag tycker du resonerar helt sunt runt er kontakt. Om det är jobbigt och konfliktfyllt mår alla bättre om ni inte ses fysiskt, även barnen. På sikt, om det funkar, kan ni börja träffas igen.
För mina föräldrar tog det 10 år efter skilsmässan, men nu umgås de/vi ofta tillsammans.
Om det känns fel även efter en tid finns det dock ingen anledning till att träffas.
Vi är nog många här som gått i fällan att “det är bäst för barnen att…”
Tvärtom är det bästa för barnen att ha två glada föräldrar.
Alltså jag tänker ju att om bägge skulle sköta sig fint nu så kan det väl kanske kännas bättre att umgås kring barnen om ett tag, några år kanske, när du verkligen fått gå vidare ordentligt och lämna denna situation och känslorna kring den bakom dig. Att ni ska bli bästisar och hänga med varandra bara för att är väl inte så rimligt att det någonsin ska vara aktuellt.
Att tänka sig att någon som blir lämnad på ett rätt fult sätt ska kunna och vilja umgås ens kring barnen bara veckor efter separationen känns rätt orimligt. Du måste ju få en chans att smälta detta och gå vidare i lugn och ro. Och chanserna att det någonsin ska kännas okej lär ju minska av att han beter sig som ett arsle och bara tänker på sig själv gällande det nu.
Jag tror du har översatt tankarna väldigt träffsäkert. Och det blir tydligt att de där ärliga svaren man vill höra inte skulle bidra till att man mådde ett dugg bättre.
Precis så! Jag har tvingat fram många svar för att få fakta svart på vitt, men nu i efterhand vet jag inte om det var så bra. Möjligen bra för att det hjälpt mig att gå vidare och veta att jag tagit rätt beslut.
.