Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Känner mig mentalt misshandlad

Hej på er alla härinne.
Jag skriver för att få andras perspektiv på min situation. Jag och min man har varit ett par i snart 18 år, gifta i nio av dessa. Vi har två gemensamma barn, 8 och 15 år och han har en son på 21 sen innan, som jag räknar som “min” också :two_hearts:.

Nu har jag kommit till ett läge där jag inte vet varken ut eller in. Min man har alltid varit ganska dominant. Han har liksom åsikter om vad jag gör, hur jag gör saker etc. Dagligen så klagar han över att jag gör saker i fel ordning, att jag prioriterar fel etc. Inte hela tiden, men minst en gång om dan.

Tex om jag väljer att hänga tvätt innan jag lagar mat så är det fel ordning. Svårt att förklara, men om jag då är tyst och inte säger nåt rinner det ut i sanden. Men protesterar jag så höjer han snabbt rösten och börjar gapa. Om jag då suckar eller nåt så står han bakom och härmar. Detta gör han ofta, som ett slags sätt att trycka till mig känns det som.

Vi är två vuxna (medelålders) människor med bra utbildningar och jobb och jag har alltid klarat att ta bra beslut och prioritera. Men hemma är det ofta som han trycker till mig muntligt för att jag enligt honom gör fel saker. Och det handlar alltid om så enkla grejer som att jag exempelvis väljer att diska innan vi åker nånstans, därför att jag tycker det är skönt att komma hem utan att det står disk. ALLTID så vädrar han sin åsikt att låta disken stå, du prioriterar fel etc, etc.

Så här har det varit i många år, men tidigare har jag inte orkat se hur dåligt jag mår. Jag har genomgått en lång och svår sjukdom (cancer) men nu när jag börjar bli starkare är det som att det ganska plötsligt tagit stopp!!

Jag orkar inte med detta beteende från hans sida längre. Är så less på att inte få göra de enklaste saker utan att riskera att han anser att jag gör fel. Det har gått så långt att jag tycker det är jobbigt att säga att jag ex ska ta en promenad, då han alltid har en åsikt om det, eller visar missnöje.
Till saken hör att jag ensam sköter allt hushållsjobb, men det är nästan alltid detta han gnäller på. Att det är fel gjort, eller att jag gör saker i fel ordning.

Vet inte om ni förstod min röriga text. Men hur gör man för att orka vidare när man liksom nått vägs ände? När det tar stopp? När man bara längtar efter frisk luft och friheten att fatta egna beslut utan att ha någon som hela tiden klankar ner på det man gör.

Tack till dig som orkat läsa :heart:

4 Likes

Vet hur det känns. Stå på dej. Ta inte skiten. Det bryter bara ner dej mer att göra det. För så länge du ger dej i situationerna och han vinner så kommer han inte förstå att han inte har rätt

Jag tror att man säger just det. Jag har nått vägs ände. Om vi ska kunna vara tillsammans måste det bli en ordentlig förändring. Jag vill att vi går i parterapi och försöker lösa det här. Om han säger nej till att gå dig till mötes i det eller om ni gör seriösa försök och det inte blir bättre, då vet du det. Det finns inte mer än så och du behöver aldrig undra om det hade gått att göra något och han behöver aldrig undra varför du inte sa något.

För övrigt absolut inte okej att håna och härma.

Läs min sida och vad jag skrivit på andras sidor hur jag känner mej idag över jag inte satt ner foten och känt mej ner tryckt. Det känns som min själ är ryckt ur mej och smärtan av det är som vara kär och bli dumpad gånger 100. Vet vart vägen går. Så stå på dej på alla sätt.

Jag gissar att du har insett att livet är för dyrbart för att stå ut med skit.

Jag är en lyckligt separerad. Det bästa jag har gjort på mycket länge var när jag separerade efter 24 år. Mitt x styrde familjen med det underförstådda hotet att han annars kunde bli arg. (Dock aldrig våldsam). Han var också en mästare på elakheter. Så skönt att slippa! En nystart på livet!

2 Likes

Snart där längtar

1 Like

Jag var i din situation. Åren hade gått, jag var medveten om att jag hade en ovanligt “svår” make, men jag trodde på att han skulle mogna och förändras med tiden. Så blev jag svårt och livshotande sjuk, och när jag började hämta mig från sjukdomen, så insåg jag att jag inte orkade med honom längre. Det är en sak att handskas med en ständigt kritisk och missnöjd man när man är frisk och stark, men en annan när man har blivit äldre, fått en sämre grundhälsa och mindre ork.

Jag började ta åt mig av hans kritik. Förr hade jag bara suckat och tänkt att han var en väldigt negativ person och att det var synd om honom. Nu började jag bli tyst och försiktig. Försökte att vara honom till lags för att bevara lugnet hemma. Jag ville skiljas, men barnen då? Om de skulle vara ensamma med honom halva tiden? Han var inte snäll mot dem heller. De fick aldrig beröm, han sade aldrig något snällt till dem, allt de gjorde var fel, han retade dem och skrämde dem om vartannat. Om vi skildes kunde jag inte stå mellan honom och barnen.

Jag tänkte vänta tills barnen var tillräckligt stora för att kunna säga nej till att bo hos honom, men det gick inte. Den yngsta var 10 när vi skildes.

Mitt råd är att du letar upp en samtalskontakt. Någon du litar på och kan prata med. Inte en psykolog, för en psykolog vill ändra på dig. Hellre en terapeut, kurator, präst eller någon som lyssnar på dig i stället för att tala om vad du borde göra.

Sedan måste du acceptera att dina barn har tagit skada. Inget barn kan växa upp med en sådan pappa utan att ta skada av det. Ju tidigare de kommer i från hans inflytande desto bättre. Men - var beredd på att han kan ta till fula knep och säga en massa saker om dig som inte är sanna. Han kan försöka vända alla i din omgivning mot dig.

Om det verkar som att han skulle vilja ha veckovis boende och ha barnen hos sig, så kanske du måste vänta i alla fall tills barnen är större. I så fall klarar du dig bättre ju mer du vet om psykisk misshandel och störda människor. På Youtube finns en hel avdelning för sådant. Mycket skit förstås, men även seriösa personer som bara försöker hjälpa andra. Sök på 30 days of narcissism och börja där. Korta klipp där du antagligen känner igen vartenda ord.

3 Likes

Tack det behövde jag med höra

Hej @Almadia

För att ge dig min (som man) syn på din berättelse så låter det inget vidare.
Visst kan man lätt, efter många år som sambo/gift hamna i diverse invanda roller som bägge parter på olika sätt ”finner sig i”.
Kanske pga av känsla av trygghet, situation med barn, ekonomi, boende, vänner osv.
Det du beskriver är dock direkt ohälsosamt och att din man behandlar dig som han gör är inte acceptabelt.
Det handlar ju inte om att ni enstaka konflikter eller att ni har olika sätt att se på saker ibland.
Det du beskriver är ett rent dagligt förtryck och ett sätt för din man att skaffa sig makt för att själv må bättre - genom att trycka ner dig och få dig att framstå som den ”dåliga/okunniga/klantiga” osv.
Hur är han mot era barn?
Visar han samma tendenser där? Klagar och klandrar över misstag och konflikter snarare än berömmer och uppmärksammar det som är bra?
Jag förstår helt och hållet dina tankar.
En bra, älskande, trygg och säker man beter sig INTE på detta sätt i något sammanhang!

2 Likes

Du har helt rätt. Det finns en värld därute där man faktiskt är fri att promenera eller hänga tvätt utan nedlåtande kritik. Där man kan andas frisk luft utan att vara på helspänn inför nästa kommentar eller utbrott.

Och Du har precis lika stor rätt till den världen som någon annan.

Jag håller tummarna för dig :heart:

2 Likes