Hej på er alla härinne.
Jag skriver för att få andras perspektiv på min situation. Jag och min man har varit ett par i snart 18 år, gifta i nio av dessa. Vi har två gemensamma barn, 8 och 15 år och han har en son på 21 sen innan, som jag räknar som “min” också 
.
Nu har jag kommit till ett läge där jag inte vet varken ut eller in. Min man har alltid varit ganska dominant. Han har liksom åsikter om vad jag gör, hur jag gör saker etc. Dagligen så klagar han över att jag gör saker i fel ordning, att jag prioriterar fel etc. Inte hela tiden, men minst en gång om dan.
Tex om jag väljer att hänga tvätt innan jag lagar mat så är det fel ordning. Svårt att förklara, men om jag då är tyst och inte säger nåt rinner det ut i sanden. Men protesterar jag så höjer han snabbt rösten och börjar gapa. Om jag då suckar eller nåt så står han bakom och härmar. Detta gör han ofta, som ett slags sätt att trycka till mig känns det som.
Vi är två vuxna (medelålders) människor med bra utbildningar och jobb och jag har alltid klarat att ta bra beslut och prioritera. Men hemma är det ofta som han trycker till mig muntligt för att jag enligt honom gör fel saker. Och det handlar alltid om så enkla grejer som att jag exempelvis väljer att diska innan vi åker nånstans, därför att jag tycker det är skönt att komma hem utan att det står disk. ALLTID så vädrar han sin åsikt att låta disken stå, du prioriterar fel etc, etc.
Så här har det varit i många år, men tidigare har jag inte orkat se hur dåligt jag mår. Jag har genomgått en lång och svår sjukdom (cancer) men nu när jag börjar bli starkare är det som att det ganska plötsligt tagit stopp!!
Jag orkar inte med detta beteende från hans sida längre. Är så less på att inte få göra de enklaste saker utan att riskera att han anser att jag gör fel. Det har gått så långt att jag tycker det är jobbigt att säga att jag ex ska ta en promenad, då han alltid har en åsikt om det, eller visar missnöje.
Till saken hör att jag ensam sköter allt hushållsjobb, men det är nästan alltid detta han gnäller på. Att det är fel gjort, eller att jag gör saker i fel ordning.
Vet inte om ni förstod min röriga text. Men hur gör man för att orka vidare när man liksom nått vägs ände? När det tar stopp? När man bara längtar efter frisk luft och friheten att fatta egna beslut utan att ha någon som hela tiden klankar ner på det man gör.
Tack till dig som orkat läsa 
