Behöver verkligen stöd och lite hopp just nu. Min man har tappat sina känslor för mej och är lite allmänt vilse i sej själv, vi har hängt i hop i 20år så bara tanken på att inte fortsätta gör så ont i mej men han vill hitta tillbaka till mej, men vet inte hur. Vi har precis börjat i par terapi vilket känns bra. I helgen kom vi fram till att jag ska flytta, han har länge varit inne på att han behöver bo själv ett tag så det är väl bara att respektera det, särbos, en tid i från varann… vad har ni för erfarenhet av det? Det finns apsolut ingen annan i bilen har han sagt många gånger när jag har frågat och jag har väl inte heller trott det. Han bor kvar i villan av praktiska skäl och jag försöker hitta boende i samma statsdel för barnen. Men hjälp! Vågar jag hoppas att hans egentid leder till " man saknar inte kon förrän båset är tomt" , tänker just när han verkligen vill…
Ett absolut är inte alltid så absolut.
Han kan ha fått känslor för ngn annan och därför vill han fundera på vad han vill.
Han kan behöva egen tid för att komma underfund om vad han känner.
Mitt råd är att låta honom vara i fred. Han behöver som du skriver tid att sakna. Der är förbannat svårt när man har känslor för någon, tror/ hoppas att den har känslor tillbaks men så säger/ gör de ngt som gör att man börjar tvivla på vad de känner. Man kan inte tvinga på ngn känslor/ vilja de inte har, bara stå och avvakta och mentalt förbereda sig på det värsta. Då blir choken och omställningen mindre om det brister. Det kan t o m bli så att man ser att det inte var personen utan tryggheten/ drömmen man älskade.
Varit i samma sits som dug, har bara kommit lite längre i och med att vi flyttat ifrån varandra. Mim sambo släppte bomben om separation i juni. Har ännu inte fått ngt riktigt svar varför. Han slutade röka och ändrade på vägen en del av sin personlighet. Jag har misstänkt att det funnits ngn annan, men att det underhållits via dociala medier och tel. Han förnekar att det funnits någon. Hela sommaren och hösten var en känslomässig bergochdalbana, hopp och förtvivlan. Åkte på sem tillsammans, allt var dom vanligt utom det fysiska och de gulliga ord vi använt både i prat och meddelanden. I oktober gjorde han klart att det var defenitivt. I slutet av nov började han nämna att hitta tbx. Vilket för mig vart en chock, då jag både fysiskt och psykiskt var helt inställd på att allt var slut. Mådde så dåligt, fick antidepressiva. Mot bättte vetande firade vi nyår i hop. Han tog ledigt från jobbet för att det skulle vara möjligt. Det hade gått 7 mån och jag gick med i en datingsida, vilket han fick reda på och vart arg/besviken!? Fattade inget.
Under hela denna tid har jag inte en gång bönat eller bett, ville inte sjunka så lågt, har försökt fortsätta leva, träffa vänner, gå ut och försöka ha roligt. Han har lämnats åt sitt öde. Men så jobbigt att bo 7 mån under samma tak. Nu när vi båda flyttat och han såg mig på dejtingsidor (han hade gjort en fejkprofil) så fick jag så mycket skit. Jag valde då att säga hej då, det räcker nu, vi har haft flera fina år, vill inte minnas detta så här. Det gick en tid, sen tog han kontakt igen, vi ses ibland, han säger att han vill försöka hitta tillbaka. Vad vill jag då? Tycker så mycket om honom fortf, men tilliten? Utan riktiga svar på varför ens partner väljer att lämna, går det att få tillit igen, eller kommer rädslan att det blir likadant igen att förstöra allt?
Vet inte om min historia hjälper ngt, men mitt rpd är: släpp honom, låt honom sakna, visa att du klarar dig bra själv, försök leva och ha roligt tillsammans med vänner. Vill han hitta tillbaka lär han komma… att böna och be ger nog motsatt effekt, plus att du tar bort ditt eget värde, så kände jag fast jag var så ledsen, ingen är värd att du förnedrar dig. Vill han inte fortsätta låt honom se dig gå med rak rygg och högt huvud. Kanske inser han vad han går miste om.
Styrekramar…det blir bättre <3
Exet sa också att hon ej träffat någon… ville hitta tillbaka…jag tjata ihjäl henne om hon var otrogen… dom är så otroligt bra att blåneka tyvärr… magkänslan sa annat och GPS i bilen också … och visst hade hon någon annan:cry: Mina varningsklockor ringer …
Han säger att han verkligen inte har hittat nån annan och även när vi varit på par rådgivningen när hon frågar och menar att är " är det så matte så riv av det plåstret nu oxå " . Han är hemma när han inte jobbar och jobbar på sånt sätt att det inte finns kvinnor runt om så fysiskt otrogen har han iaf inte varit. Men jag förstår det ni skriver och mår så otroligt dåligt över att ni blivit så sårade