Hej mitt råd är att sätta barnet främst. Min pappa träffade en annan när jag var 11 och min mamma kom aldrig över det och jag tappade kontakten med min pappa. Hur illa ditt ex än behandlat dig och det har han verkligen så låt det inte gå ut över barnets kontakt med pappan. All styrka till dig.
2 gillningar
Tack för att du delar med dig om hur det blev för dig. Vad var det som gjorde att du tappade kontakten med din pappa? Berodde det på hur din pappa eller hur din mamma agerade. Ibland känner jag att jag inte orkar bo i den här staden längre, att jag bara vill flytta med mitt barn för att slippa vara i det här. Det som håller mig kvar är dels att jag inte har laglig rätt att ta med barnet och dels att han skulle förlora vardagskontakten med sin pappa. Men jag kollar på hemnet och drömmer om att bara fly… Mina föräldrar skilde sig när jag var i samma ålder som du var då det hände för dig och jag minns hur obehagligt det var när någon man/kvinna kom och hälsade på och jag fattade att det inte bara var en vän. Mina föräldrar skötte det väldigt bra och det hände ett fåtal gånger och ändå hade jag känslan av att mitt hem blev invaderat av någon som fick ta för stor plats i livet, någon som inte skulle vara en del av oss. Sedam flyttade pappas fru in efter ett par år, men då hade vi ju hunnit vänja oss och bli en enhet med en färre förälder på varje ställe, det var inte som att vi direkt tvingades in i en ny familj. Och nu vill mitt ex ta hem den nya för att träffa sonen (han tog iofs redan med barnet på dejt medan han var otrogen=helsjukt, så de här träffats) innan sonen ens börjat bo hos honom. Känns skitjobbigt att hennes behov av att få vara inkluderad i hans liv väger tyngre än att låta sonen få en normal vardag med sin pappa innan någon ny introduceras. Sonen skulle börja bo där en natt per vecka from nästa vecka och de kan inte ens vänta tills de bott in sig och fått bli en enhet de två först innan hon ska dras in i det hela…
I mitt fall blev kontakten mellan min mamma och pappa så infekterad att vi tappade kontakten sen hanterade min pappa situationen illa genom att inte ge oss barn tillräckligt med tid att anpassa oss utan ville att vi skulle träffa den nya om vi skulle träffa honom. Ja hela situationen sköttes illa av de vuxna främst min pappa och det ledde till att jag och min syster mått väldigt dåligt och riktigt hur mycket har jag nog förstår nu när jag själv blivit lämnad och saker kommer upp till ytan. Det bästa de kunde gjort var att inte prata illa om den andra vuxna, ge barnen tid.
1 gillning
Förutsatt att din pappa gjorde som han gjorde, dvs tvingade er till alldeles för tidigt umgänge med den nya - hur önskar du att din mamma skulle ha hanterat det? Då menar jag inte hur hon skulle ha känt inför det, utan hur hon skulle ha agerat både gentemot din pappa och er barn. T.ex. försökt övertyga honom att vänta/inte pratat med er om det/pratat positivt med er om det (dock väldigt svårt och enligt mig närapå lögn om man själv mår kasst över det och det är för tidigt för barnen) eller annat?
Ja som du skriver det bästa hon kunde gjort var att försöka prata positivt om honom sen tagit det med honom. Han hade stått fast vid sin synpunkt och då hade det bästa varit att göra det bästa av det. För mig som barn blev det en situation som eskalerade och där de vuxnas synpunkt och mående blev viktigare än min som barn. Än idag sätter jag alla andra framför mig själv. Sanningen är att även om jag inte gillade den nya som barn hade jag säkert lärt mig att acceptera henne vilket kanske gjort att jag haft bättre kontakt med min pappa.
Har läst din tråd och det ditt ex gjort är vidrigt. Det hans nya gör emot dig är också hemskt. Men det tyder inte på att hon känner sig trygg i deras relation… hon låter väldigt svartsjuk. Med detta sagt:
Du kan inte påverka deras liv och deras val. Släpp kontrollen. Låt dem göra som de vill, du kan inte hindra barnets umgänge med den nya heller. Så länge hon inte är direkt skadlig för barnet, så kan och bör du inte göra mer än du gjort. Men om hon och han på allvar tror att det är ett bra sätt gentemot ert barn kommer de sannolikt gå på en stor nit. Tänk när vardagen kommer! Jag tänker att i hennes sits kommer all kommande trots/bråk osv bli väldigt tufft att hantera med den attityden de har. Det är inte lätt att vara förälder alla gånger, men jag tror banne mig att det är tusen gånger svårare att vara bonusförälder om man inte har en god förståelse för hur barnet tänker och kan hantera sina egna känslor. Låt dem gå på den niten utan din inblandning. Istället ska du vara ditt barns trygga famn. Du är hans mamma, hon kan aldrig någonsin ta över den rollen.
Och det här med bilen, att de åkte tillsammans och shoppade till nya lägenheten, det förvånar mig inte alls. Han är ett svin, han gör förbannat dumma val hela tiden och han ger dig noll respekt. Men: jag tycker det är mer patetiskt att de lånar DIN bil och att de behövde din hjälp för att kunna fixa hem grejerna. Det är ju fan skrattretande! Sitt still i båten. Ta tre andetag före du svarar honom någonting, minimera kontakt. De kommer att sabba det här förhållandet utan din hjälp, det är vad jag tror. Och då håller du huvudet högt!
Sinnesrobönen ska du bära med dig:
Gud, ge mig kraft att acceptera,
Det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden
Du grejar detta 
Skriv och älta här på forumet, med terapeuten och med familj och vänner.
3 gillningar
Usch, är verkligen ledsen för din skull, att du fortfarande anpassar dig efter andra på ett sådant sätt och att du förlorat kontakten med din pappa. Kan tänka mig att mitt barn verkligen känner av mina negativa vibbar mot den andra och att det blir jobbigt för honom. Men det är näst intill omöjligt att reagera positivt på all skit mitt ex gör. Som idag det med bilen, när vi är i telefon och jag får veta att han lånat bilen för att de ska fara och inreda hans lägenhet. Finns inte en chans att de hade fått låna den om jag vetat om att hon var i stan och det handlade om att de skulle bonda genom att göra henne mer hemmastadd i hans lägenhet. När jag får veta det i telefon kan jag inte stoppa mig från att väldigt väldigt upprört säga vad jag tycker om hans respektlöshet mot mig… och Ja, jag vet att i rummet bredvid sitter min son och hör hälften. Men kan inte stoppa mig när han provocerar och trampar på mig. Hemskt mot sonen, jag vet, men det går inte. Har försökt ha kontakt bara via sms, men då händer alltid nåt som gör att vi behöver höras, som nu , när han inte kom med bilen i tid och vi skulle iväg.
Alltså tack. Tack för att du säger att de är skrattretande. Ser själv bara sorg, tragik och en totalt bisarr underton i allt det som händer och behövde få höra den vinklingen. Ska verkligen försöka memorera sinnesrobönen och börja använda den istället för att räkna till 10/100/hundratusen… Jag hoppas att du har rätt i att de kör allt i botten. Tror tyvärr inte att det kommer bli så, tror att hon är rätt desperat att få barn och kommer se till att bli gravid asap och att mitt ex kommer att gå med på det oavsett hur det blir för vår son. Men håller tummarna. I första hand för att det går åt hvete för dem och i andra hand för att de iaf föratör för sonen så lite som möjligt…
Kära du! Det du får genomlida är fruktansvärt. Jag finner inte ord!
Men: jag vill bara försöka ge dig samma råd igen om att acceptera: om det här med att hon säkert vill bli gravid osv…
Snälla, släpp det! Det är en av alla de saker du inte kan göra något åt. Du får förstås vara ledsen över det, gråta, älta osv. Men även OM det blir så, så kan du göra noll och ingenting åt det. Ditt ansvar är nu att vara din sons trygghet. Släpp deras förehavanden!
Att få barn tillsammans betyder för övrigt inte att man får en nyckel till ett lyckligt förhållande, det är vi alltför många på detta forum som fått erfara. Och i den sits de befinner sig… good luck! Skulle jag vilja säga!
Men som sagt, detta kan du inte göra något åt, så släpp det! Men om det hjälper dig i din process så tror jag inte att så många som läser din tråd tror att de två har de bästa förutsättningarna till ett lyckligt, stadigt och långvarigt förhållande. Bara det att hon skrivit meddelanden till dig för att sabba tyder ju varken på tillit till honom eller gott omdöme.
Du däremot har ändå, hans och hennes beteenden till trots, försökt att inte ge igen med samma mynt. Det kommer kännas bra i längden. Jag lovar! Jag tror (baserat på hennes agerande) att ju argare du blir över saker han gör, desto mer bekräftad känner hon sig när han försvarar sitt (och hennes) beteende… försök tänka på det åtminstone om det här med acceptans är svårt!
Kram på dig!
Du har rätt, jag har tänkt på det ibland när jag skällt ut honom för saker han gjort. Att han kommer använda mina arga sms som ett kvitto på att han var på hennes sida och kunna använda det för att visa henne att hon är betydelsefull för honom. Sjukt men troligtvis sant i och med att han många gånger försökt få mig att förlåta/förminska saker han gjort mot mig med argumentet att han “gjort ännu värre mot henne” och lägga fram info om hur mycket ångestdämpande hon behövt ta, hur mycket hon gått ned i vikt och hur hårt och hänsynslöst han dumpat henne fastän hon var på en resa som skulle ha varit rolig, bara för att han behövde det för att vi skulle kunna fortsätta ihop. Tvivlar inte på att mina arga sms används som bevismaterial för hans lojalitet mot henne på samma sätt.
Det här med barn är något jag är så rädd för av två anledningar: 1. de är för alltid bundna till varandra och jag också i så fall och 2. Hon kommer inte från sverige och om det skulle ta slut mellan dem skulle hon troligtvis inte vilja var kvar här och då skulle min son hamna i sitsen av att hans pappa kanske skulle behöva välja mellan två barn.
Jag vet att jag tänker för långt fram och att jag inte kan påverka, men det är inte ett otroligt scenario och det är skrämmande.
Du behöver vara intresserad av lösningar för hur du ska bete dig framöver.
Som sagt så är det ett barn som far illa i din vård, av dina beteenden.
-
Det var ett oklokt val av dig att låna ut bilen till barnets pappa. Lär av det misstaget och gör inte det igen.
-
Du behöver minimera kontakten med barnets pappa till att endast kommunicera i skrift. Sakligt. Ditt barn ska slippa höra er bråka.
-
Vid överlämning säger ni hej och hejdå trevligt till varandra. Om ni inte kan det så behöver barnet lämnas över av tredje part eller på så sätt att du och pappan inte möts.
-
I terapi behöver du prata om att du inte kan behärska dig och få vägledning i det. Jag upprepar - ditt barn ska inte behöva höra er bråka! Inte heller behöva känna av din ilska och frustration.
2 gillningar
Jag tror jag har svårt att acceptera hans förändring och anpassa mig efter den… hela den här perioden började med en stor chock. Innan allt det här startade i våras hade jag ingen aning om att han kunde göra sådana här hemska saker mot mig. Vet du, när vi träffades valde jag inte att börja dejta honom för att han var attraktiv, utan för att jag uppfattade att han var en så otroligt fin och mjuk person. Allt som hänt går emot dels min bild av hur man generellt som människa är mot andra människor och dels hur han är som person. Så hela första halvåret gick åt till att acceptera att det inte skulle vara vi mer, jag gjorde allt för att få honom att komma till sans. Eftersom att han aldrig hintat om att han inte mådde bra i vårt förhållande, utan snarare ville ha mer sex, mer dejter, mer tid tillsammans för att umgås hade jag aldrig förstått att han saknade något. Så acceptansen att det aldrig skulle bli vi igen kom inte förrän han behandlat mig (och vårt barn) så illa så många gånger att gränsen var nådd för mig kring att jag aldrig mer kan lita på honom. Men fortfarande är det som att även om acceptansen att vi inte kan vara ett par finns där, så har jag inte accepterat att han är en person som är egoistisk och inte verkar bry sig om han skadar mig eller om han sätter sig själv före barnet. Han vill att vi ska vara vänner, inte bara för barnets skull, utan även för att han vill att vår relation ska finnas kvar. Och när han säger de här orden tror jag på dem i stunden och tänker att i alla fall för vårt barns skull är det ju bra att jag är tillmötesgående, lånar ut bilen, ringer och berättar om vad läraren sagt om hur det går i skolan etc. I perioder fattar jag att en människa som beter sig som han troligtvis inte ändrar sig, men sedan är det som att jag igen tror att han är “sitt vanliga jag” och kontakten startar igen och det slutat alltid med att han gör grova övertramp. Jag kanske bara måste inse att han är så här nu och att det inte går att vara tillmötesgående, att det inte är bra för samarbetet kring vårt barn, utan tvärtom går ut över barnet.
Funderar på det du säger om terapi. Jag har inte generella problem med att behärska mig, utan det är enbart i relation till honom och hans övertramp. Kanske är värt att ta upp i terapi ändå för att det inte ska gå ut över barnet. Samtidigt så tar terapi en hel del tid och kraft och det är som sagt verkligen inget jag har haft bekymmer med i mitt övriga liv.
1 gillning
Det skär i mig när jag läser det här, för jag tänkte likadant. Jag var trevlig, tillmötesgående, lånade ut saker, ringde och berättade saker om våra barn, meddelade tider för föräldramöten, utvecklingssamtal och sådant. Jag trodde det var för barnens bästa.
Nu vet jag att min trevlighet ledde till en våldsam svartsjuka hos hans nya, en svartsjuka som han uppmuntrade. Han överdrev min trevlighet och fick det till att jag flirtade med honom.
När jag var tillmötesgående på olika sätt, så utnyttjade han det. När jag lånade ut saker, så fick jag aldrig tillbaka dem. När han fick veta att det skulle bli utvecklingssamtal, så ringde han skolan och sade till läraren att jag var en dålig och hemsk mamma.
Jag har tagit till mig ett råd som jag fått från olika håll; jag låtsas som att jag är på jobbet och har en väldigt besvärlig kund. Jag svarar artigt men opersonligt och skulle aldrig drömma om att dela med mig av mina personliga ägodelar eller hemligheter. Det angår inte heller honom vad som händer mellan mig och skolan, eller vad barnen gör där. Om han brydde sig, så skulle han själv se till att ha kontakt med skolan. Eller sjukvården, eller kompisarnas föräldrar eller vad det nu rör sig om. Det är inte min uppgift att förmedla den kontakten.
4 gillningar
@Neily Beklagar din situation. Acceptans och anpassning tar tid. Läs gärna om förändringens faser. Jag hade själv inte klarat det utan terapi. Man behöver prata, älta, fråga. Som bearbetning, för att komma vidare.
Se till att minimera kontakten. Håll den kort och skriftlig, prata inte, ses inte. Var kort och professionell. ”Vänner” - glöm det. Om några år kanske. Nu behöver du så lite interaktion som möjligt. Jag tror det är enda sättet.
Du skriver ngt om att “sedan är det som att jag igen tror att han är “sitt vanliga jag””
Jag vet inte hur du tänker där. Jag skulle säga att han nu är sitt vanliga jag. Killen du föll för var en fasad, ett spel för gallerierna, en roll han gick in i. Nu ser du hans verkliga kärna, hur han innerst inne är. Många har blivit blåsta på tomma ord och gester medan verkligheten dolts bakom de inbjudande kulisserna.
1 gillning
Ja, exakt det ska du inse! Och handla därefter. Var lugn och ointresserad av honom. Prata så lite som möjligt med honom och försök inte ta reda på vad han gör eller tänker, ännu mindre vad hon gör eller tänker. Låna inte ut saker. Låt honom ta eget ansvar för sitt föräldraskap. Fokusera på att vara den bästa mamma du kan vara för din son. Och i det ingår att låta sonen känna att det är ok att träffa sin pappa, och att du är glad för hans skull när han gör det, oavsett vad du egentligen känner. Så spela sval och ointresserad mot ditt ex och spela vänligt intresserad mot din son när han berättar något om pappa. Fake it til you make it! Att göra så är att inte föda dramat med mer drama.
Jag förstår att det är som en chock för dig. Det är inte konstigt. Men det är just bara en bild som du har haft, du har inte sett verkligheten förrän nu. Du har nog tänkt att du har kontroll och makt eftersom han verkat vara en så mjuk och fin person. I själva verket är han förmodligen så svag att han inte har en aning om vem han egentligen är. Han följde dig slaviskt ett tag, och nu följer han henne likadant. Om, eller snarar när, det blir dåligt mellan dem kommer han antingen att försöka binda upp dig igen eller leta efter någon ny att låta sig förföras av och styras av.
Var tacksam för att du slipper honom! Gå i terapi och lär dig mer om dig själv. Där kan du också prata igenom alla dina inte bilder av vad en familj är, vad en skilsmässa innebär osv. Så du inte överför alla dina egna upplevelse från dina föräldrars skilsmässa rakt av på din son, utan får lite distans. Och satsa framför allt på att vara en bra förälder. En sviken, men en bra förälder. Det ger din son bättre förutsättningar i sitt liv och det kommer att göra dig till en vinnare. Ta hjälp av terapin och håll distans till ditt ex och släpp alla tankar som har med henne att göra, du kan ändå inte kontrollera någonting som har med henne att göra.
2 gillningar
Det var just det som jag missade första året efter min separation, bry mig om min integritet. Tack för orden Kristina.
2 gillningar
Jag är sent på bollen märker jag, men jag blev så berörd av ditt inlägg att jag kände mig nödgad att svara.
Jag är säker på att han säger så för att han känner dig och vet att detta kommer sätta griller i huvudet på dig och få dig att tvivla på dig själv. Anledningen till att han han säger så är för att han inte vill att du ska kontakta hans tjej med den här informationen, eftersom det ställer till det för honom. Om du kontaktar henne och berättar för henne vad han sagt om henne bakom hennes rygg kommer det orsaka en spricka mellan dem. Med det sagt så måste detta sägas: du är ingen dörrmatta. Det är inte ditt fel (vilket epitetet dörrmatta antyder) att du har blivit illa behandlad av ditt ex. Det är han som medvetet skadat dig och er familj. Inte du. Du har kämpat för er familj. Och han har utnyttjat detta för att få ha er två på halster. Att kontakta henne gör dig inte till mindre av en “dörrmatta” som du beskriver det. Jag förstår till ett hundra procent att du vill ha upprättelse, och jag är lika övertygad om att du kommer få den. Men du får den inte genom att kontakta henne. Du startar inte ett krig, som ditt ex vill påskina, men du förlänger ditt eget lidande. Tro mig, sanningen kommer ikapp henne (och honom) förr eller senare ändå. Av vad du beskriver så har han redan behandlat henne som skit. Det kommer han fortsätta att göra.
1 gillning
Å vad jag hoppas att du har rätt… Jag hoppas att de ska behandla varandra som skit båda två och jag önskar dem lika mycket lidande som de gett mig. Men de verkar prioritera varandra nu, han far till och med till hennes stad då och då när han ska ha barnet fastän han bara har barnet en natt i veckan. Och han är kall som is mot mig, tror att det har med henne att göra mycket. Känner mig hemsk som önskar dem så mycket ont, men det som hänt har förändrat mig i grunden. Det är som att livet går i en mörkare grundton. Det skulle vara skönt att gå tillbaka till den mer naiva person jag var för ett år sedan.
2 gillningar