Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Kan ni ge mig ärlig feedback i en fråga

Du skyller väldigt mycket på henne. Han har bara gjort misstaget att bli kär i 2 personer samtidigt och så trodde han inte att ert förhållande skulle gå att fixa. Visst är det så du tänker?

Det jag läser i dina inlägg, är att du har växt upp i en frisk familj med sunda värderingar. Jättebra, men det gör samtidigt att du verkligen inte förstår att det finns lömska, elaka, egoistiska lögnhalsar. De finns på riktigt.
Din man har ljugit för dig gång på gång, och du ursäktar honom för det. Han har berättat personliga privata saker om sin älskarinna för dig. Skulle en omtänksam snäll man göra det? Och vad tror du han har berättat om dig för henne?

Det är mycket möjligt att det mesta han har sagt om sin älskarinna är lögn. I så fall har han antagligen ljugit om dig för henne. Kanske han har sagt att du är instabil och hotat med att ta livet av dig om han lämnar dig? Kanske att han inte vågar lämna dig, för att han inte vill lämna barnen ensamma med dig? Om han matat henne med lögner, så kan hennes SMS ha varit desperata försök att rädda honom från dig.

Du anser att hon förstört ditt och din mans förhållande genom sina SMS. Därför vill du hämnas på henne genom att göra samma sak. Under tiden poppar din man popcorn, sätter sig bekvämt tillrätta och njuter av att se er slåss om honom …

2 gillningar

Oj, men, det är verkligen inte så jag tänker. Jag är så otroligt arg och besviken på honom och tycker att det är han som saboterat vårt förhållande. Men min fråga handlade om just ifall att han hade rätt i att jag startade krig om jag sms:ade liknande grejer till henne (jag tycker att de två tillsammans redan har startat det kriget och mår dåligt över att bara sitta still och tiga även om jag vet att det är bättre för mitt barn och kanske även min känsla av värdighet…). Därför fokuserade jag just på de tillfällena när han dumpade henne och hon försökte sabotera (meddelandena är väldigt skickligt komponerade för att sabotera så mycket som möjligt och även trycka ner mig). Jag kanske inte var tydlig, men det här handlar för mig inte om det är hans eller hennes fel utan om deras förhållande ska få en annan chans än vårt fick när han på riktigt dumpade henne i början av sommaren, för jag har så svårt att hejda mig från att göra precis som dem.

Jag tror absolut att han ljugit om mig för henne. Eller så här: jag tror att han vinklat saker så att det varit väldigt synd om honom som har fått stå ut med saker, när han inte ens berättat för mig hur dåligt han mått över dem. Jag har förstått av hennes sms att det han sagt i princip är att jag stängt in honom i ett liv där han fått städa och laga mat och bara umgås med vänner en gång i veckan och att de båda är överens om att jag typ bestulit honom på hans frihet men att hon nu känner att hon ger honom utrymme att vara sitt verkliga jag (hon har inga barn, de delar ett väldigt fritt arbete, de gillar båda att vara med vänner, festa, resa etc. Jag har ett tidsstyrt arbete, vi har ett barn med funktionsnedsättning som behöver mycket extra stöd och träning, vi delar ett vardagsliv, han har arbetat mycket själv, men jag jobbar väldigt socialt och vill ha en dag i veckan där jag får ta det lugnt för att kunna varva ner, medan han vill att det händer saker som kompensation för hans inte så sociala arbete… så enligt dem har jag fängslat honom)

Nelly. Du vill ha uppriktig återkoppling och alla här säger samma sak: skifta fokus. Skit i dem, fokusera på ditt liv, ditt barn. Din tystnad innebär inte att du ”ger dem en chans”. De kommer att sabba sitt förhållande galant utan din hjälp.

Jag tror verkligen att du behöver hjälp. Du är så fixerad vid deras förhållande, vad de sagt etc att du inte kan släppa taget om det. Kan du få ett enskilt samtal med familjeterapeuten?

Jag lovar, om du lägger tid och energi på att messa, berätta sanningen och förklara saker så skapar du bara krig mot en person. Dig själv. Behandla i stället dig själv med respekt, integritet och värdighet genom att vända ryggen till.

4 gillningar

Men de fyra månaderna var ju en otrohetsaffär så den innehöll ju jättemycket spänning gällande dig? Och hade han verkligen bestämt sig för att bara kapa rakt av med dig och gå vidare med henne hade han ju gjort det istället för att börja vela. Sen tycker jag allmänt att det låter som det var rätt många situationer som de flesta människor hade gjort slut i, både hon, du och han. Till och med folk som är otrogna eller blir kära i någon annan och försöker lämna på grund av det hade nog inte stått ut med all den drama du beskriver utan bara retirerat och kapat kontakt snarare än att hålla på som ni tre har gjort. Du är ju dock ofrivilligt indragen i soppan, men när det gäller dem, med tanke på att deras relation fortgår, så tror jag som sagt att detta drama är något som göder deras förhållande snarare än förstör det. Tyvärr är det ju lite så att de flesta riktigt passionerade relationer är destruktiva, de bygger på någon sorts inbyggd konflikt som ger drama och spänning en trygg och harmonisk relation har svårt att mäta sig med.

Jag vet förstås inte vad bittra och hatiska sms från dig till henne skulle ha för konsekvenser. Men kan du leva med om det har konsekvenserna att det gör deras relation starkare och bättre? Inte bara har du då förnedrat dig genom att låta dig dras ner till deras nivå, du har dessutom bjudit dem på extra passion och spänning till deras relation, bränsle för deras kärlek som består av din förtvivlan och olycka? Jag hade inte velat bjuda dem på det om jag vore du, och även om det inte är säkert att det skulle bli så tycker jag att det är säkert att risken åtminstone finns att det skulle bli det.

Egentligen vet du ju själv att mycket av den misär du upplevt har berott på att du stannade för länge och inte ställde dig upp och gick tidigare. Det är mänskligt, men det är också ett tåg som redan gått. Du kan inte göra det annorlunda nu, hatiska sms till hans nya kommer inte att ändra på den saken. Det enda du kan göra nu är att åtminstone hoppa av nu och inte ta ytterligare några ronder i ett spel som du alldeles uppenbart kommer att förlora varenda rond i eftersom de uppenbarligen saknar normala spärrar. Gör det du skulle ha gjort för länge sedan och vänd dem ryggen och gå istället. Vissa människor kan man inte vinna mot för att man inte är lika störd som dem helt enkelt. Gör det inte till en målsättning att bli det.

3 gillningar

Men även om det skulle visa sig att deras förhållande fungerar utmärkt så spelar det fortfarande ingen roll för dig. För det berör inte dig längre.
Jag förstår att det rent emotionellt skulle kännas förbaskat skönt om de splittar om en månad och din man kommer tillbaka och tigger på sina bara knän.

Men det vore ändå bara en ytlig seger. Ditt “riktiga” krig är att hantera smärtan och sveket för att läka och bygga upp ett eget liv. Enbart där kan en seger bli en riktig vinst för dig.

4 gillningar

Ja, det tycker jag faktiskt att man kan säga att du gör! En slags hämndaktion som kommer slå ner på fel sätt. Detta trots att de var dumma först! Att ge igen är liksom som att starta krig!

Dina upplevelser är superlika de jag var med om nu när man läser vidare! Flera månaders otrohetsaffär, Offerkofta i kombination med skygglappar där jag var hemsk som tvingade honom att sköta allt, vilket han beklagade sig över med sin nya. En graviditet mitt i allt, osv. Och så ångrade man och velade och förstod och insåg och lovade och och och…

Sök hjälp och fokusera i en riktning som kommer leda dig vidare mot ditt eget liv. Ju mer du fokuserar mot dom desto trasigare blir du! Släpp! Så mycket du kan!

2 gillningar

Förut kände jag verkligen som ni skriver - att det var värt någonting att hålla på sina värderingar och inte vara likadan tillbaka. Men det är som att den här historien har gjort något med mig, att känslan av att det ger något att handla rätt har försvunnit.

Min känsla nu är att mina värderingar blir värdelösa om andra följer helt andra spelregler. Jag har hört personer från länder med mycket korruption berätta om hur de undviker att betala skatt “för att systemet funkar så kasst”, "för att andra fuskar"osv och jag har alltid tänkt att “någon måste ju börja göra rätt för att det ska funka” “det är ändå värt något att göra det som är solidariskt, att bli en del av massan som kanske driver den positiva förändringen framåt” etc. Men efter det här har jag kommit till att förstå dem mer. Någonstans börjar man kanske anpassa sig till hur andra gör snarare än efter ens egna värderingar?

Men jag hör er, jag hör era argument. Och det stämmer på ett sätt. Jag håller iofs inte med den som skrev att jag startar ett krig, men samtidigt - ett krig dör ju oftast ut om den ena inte slåss. Så att göra som dem blir ju att vidmakthålla kriget i alla fall.

Jag känner stor tacksamhet att många orkar svara, det ger ändå något att inte känna sig så ensam i den här situationen. Blir också lite ledsen av kommentarer som att jag har på offerkoftan (vet att jag bad om ärliga svar, men känner ändå så, hoppas det är okej att skriva det). Jag har genom åren varit med om några separationer, både lämnat och blivit lämnad, inte hämnats, inte fastnat i en offerroll, tagit mig vidare och lärt mig något, startat på nytt. Men det här är något utöver det jag varit med om förr. Jag har på riktigt ptsd-symtom efter hur jag blivit behandlad och känner att de här två människorna skadat mig på djupet. Har pratat med familjeterapeuten som bekräftat att det är ovanligt att någon har två parallella personligheter på samma sätt som mitt ex, som mellan all skit är en otroligt välfungerande, omtänksam, fantastisk make och pappa och människa och på så sätt varit svårare att gå ifrån än förut när ett ex inte bettet sig bra. Det är som att han byter personlighet flera gånger om dagen. Dessutom har min son utvecklat daglig ångest efter det som hänt, jag sitter själv med att hantera det och stötta honom eftersom mitt ex inte vill höra något om det, jag tror han får för mycket skuldkänslor för att orka förstå vad han orsakat. Så, jag känner verkligen att det här är högst verkliga problem som kommer kräva enorm kraft att ta både mig och mitt barn igenom och inte av den typen jag varit med om vid tidigare separationer, där det mer handlat om att låta sig sörja och samtidigt välja från vilket håll man ska se saker för att kunna gå vidare. Så det med offerkoftan gjorde mig ledsen. Aja, det var nog ingen som menade något illa, vet med mig att jag är otroligt känslig just nu.

Kommer troligen inte säga något till mitt ex nya, mest beroende på mitt barn, för att han ska slippa mer skit, vilket är den enda värdering jag i nuläget känner att jag faktiskt brinner för på riktigt.

En halvt of topic-kommentar. Jag minns när jag såg game of Thrones med mitt ex och Ned Stark blev halshuggen i Kungshamn och vi skämtade om att jag och min familj också hade blivit halshuggna, att vi är precis som Starks, så himla rättrådiga och godtrogna att folk som skulle se oss på film hade suckat och svurit över att vi inte bara hade kunnat släppa pinnen ur arslet för att överleva :roll_eyes: och så blev det så här, känns som att jag gick precis i den fällan. Sen så vann väl Starks ändå i slutet kan man säga, men Arya hade ett rätt tydligt ifrågasättande av sitt rättrådiga och godtrogna arv och jag tror nog hon dumpade det, även om hon lämnade bitterheten och hämnden bakom sig också till slut… ok, nästan helt of topic.

Ps. Det är skit att inte bara kunna dumpa någon och dra som det gick innan man hade barn ihop.

Se det här klippet: https://www.youtube.com/watch?v=TyaILIHK1AM

Jag har lärt mig mycket av hennes videor.

Jag förstår verkligen din känsla av att vilja hämnas. Fy sjutton vad jag förstår den!
Men skit i det ändå. Jag lovar att du vinner på det i längden!
När det tog slut mellan mitt x och flamman var jag ytterst korrekt utåt, men inuti (och inför en utvald bästa vän) var jag otroligt skadeglad!! Ingen ädel känsla kanske, men skön…

Förresten, jag tror att @Hej_och_h menade att din man satte på sig offerkofta. Inte du!! Du är i chock och dina reaktioner är helt legitima i din situation!

Kram på dej! Kämpa på! Det BLIR bättre :heart:

Tack snälla, jag ska absolut kolla in det här och se om det kan ge mig några tips.

Aha okej, jag kanske missförstod :slight_smile: som sagt, jag är så känslig just nu… Tack för att du säger att det kan bli bättre. Jag behövde höra det.

Precis som @Malvina skrev så menade jag att det var mitt ex som klädde på sig en offerkofta inför älskarinnan. Han bar den även inför mig innan det avslöjades att älskarinnan fanns osv.

Jag skrev även om hur även mitt ex gjorde älskarinnan gravid som snurrade till hans velande. Sedan skulle hon gå igenom en abort och då var han tvungen att finnas där. Efter aborten blev hon deprimerad och då ville han inte svika, osv. Han ville ömsom att det skulle vara vi! Sedan kunde han bli hur elak som helst! Växlade hit och dit! Det är sjukt! Man bryts ner till atomer!

Alltså, jag känner igen mig i flera delar av det du är med om! Det är därför jag vill hjälpa dig att försöka se att ju längre du håller fast vid honom, ju svagare kommer du bli och ju mer kommer ert barn drabbas.

Det är så sjukt orättvist att trots att någon både lämnat, ljugit och förnedrat så är det ändå man själv som måste få tag på styrkan att lämna, att gå, att vända sig bort. Inte nog med att man ”blir lämnad” i samband med otrohet, man får hintar och hopp mitt i det fruktansvärda som är ooooerhört svårt att stå emot i den utsatta situation man är i.

Jag tycker att din exman har fel i det mesta han säger och gör mot dig. Fast att svara med samma mynt blir lite som att börja eller upprätta krig. Som förskolebarnet som skyller på att ”dom började” som förklaring till varför de gjort något dumt.

Fast jag har all förståelse för att din känsla är att du vill höra av dig till henne. Kanske med avslöjanden? Eller med annan information som försvårar. Hon gjorde ju så mot did. Mitt ex älskarinna skickade inte brev, men saboterade på annat sätt mot mig. Du anar inte hur många oskicksde brev och meddelanden som jag skrev och sparade för att sova på saken. De innehöll ”bevis” för hur svekfull han var mot henne. Hade jag skickat dem hade jag bara förnedrat mig själv. Jag hade skadat mig själv. Det ser jag mycket tydligare nu med distans! Är så glad att jag lät bli att skicka iväg dem. Det fick räcka med terapin att skriva dem.

Ja, du är sjukt skör nu! Du måste få all hjälp och stöd som finns att bygga upp dig själv! Du behöver också börja förstå varför du låter honom göra så här mot dig. Det är en superjobbig sak att ta tag i, men ganska viktig.

2 gillningar

Tack för att du förklarade hur du menade. Ja det låter på det du beskriver som en liknande situation. Var ditt ex också som två olika personer, där en var kall och svekfull och den andra var en reko,fantastisk man som inte verkade ha något att göra med den första kalla och hänsynslösa personen? Och i så fall - hur har du gjort för att lyckas få ihop att det är samma person? Jag har så otroligt svårt att få ihop att det är samma människa. Jag tror alltid känslomässigt att det är den version jag träffat senast som är den sanna, så jag pendlar mellan att älska och sakna, hata och vilja förstöra… Han bor ju inte hos oss nu, men vi har ett litet barn med särskilda behov, så vi har kontakt ofta ändå och jag kan inte låta bli att träffa den här hemska/underbara personen…

Har skummat tråden och om kärnfrågan är om du ska hämnas för att förstöra för ditt ex och hans nya så är svaret nej, nej och åter nej. Sjunk inte så lågt. Du ska ha kontakt med denna person resten av ditt liv på grund av ert barn.

Det är dags att stämpla ut, minimera kontakten så långt möjligt. Ordna med skilsmässa, bodelning, nytt boende så fort som möjligt. Ta hjälp för att bearbeta dina känslor. Det kommer ta tid men det kommer att bli bättre.

1 gillning

Ja, han var som två helt skilda personer! Den ena var väldigt omtänksam! Den andra var beräknande och kall. Först och främst behöver man i se att det ”snälla” egentligen är elakt! Att förtäckta det beräknande och kalla (som du har sett) med ”snällhet” är också beräknande och elakt.

Fast den största frågan är faktiskt inte vad han gör, vad han växlar mellan och hur han väljer. Den allra största frågan är varför man låter det fortsätt?!

Jag tyckte det gjorde grymt ont att tänka att jag gjorde detta mot mig själv! Det var ju han och hon som agerat och valt detta vidriga. Men det var faktiskt jag som lät dem få fortsätta! Genom att inte gå! Genom att plocka upp de smulor jag fick (i den förtvivlan jag befann mig). Så länge jag valde att dra i min ända av dragkampsnöret så fortsatte det. Jag gjorde detta mot mig själv genom att jag lät honom fortsätta lura mig. Så länge jag valde att inte se den sanning som stod rakt framför mig så gjorde jag illa mig själv och dess värre även mina barn.

Jag förstod ändå ganska snabbt detta…teoretiskt! Men jag behövde massor av stöd och terapi för att på riktigt slita mig ur det. Det destruktiva fanns mycket i mig! Jag behövde sluta fokusera på honom, utan behövde börja titta mer mot mig. Vem är jag? Varför gör jag så här? Vem vill jag vara?

Det har varit en superviktig och till slut häftig resa! Har aldrig känt mig starkare! Men vissa konsekvenser dröjde kvar länge. Det tog tid att laga relationer med barnen, för det var jag som blev den jobbige (ledsna, förtvivlade, veliga) föräldern som inte var lika kul eller trygg. Det har helt klart gått att laga. Och jag vet inte hur jag skulle kunna ha klarat min resa annorlunda. Men jag hade önskat att jag hade haft kraften tidigare.

Känns som att när man tror att “nu är jag stark, jag klarar mig själv” kommer alltid nästa grej. Idag fick jag meddelande av mitt ex att “VI” (=han och den nya) har bestämt att vårt barn ska träffa henne till veckan. Jag orkar inte. Eller jag vet inte vad jag ska ta mig till för att orka. Vad gör man?

1 gillning

Eftersom du ber om ärlig feedback…

Hur du ska orka att ditt barn träffar pappans nya:

  1. Sluta skapa dramatik om det i ditt huvud.

  2. Bete dig vuxet. Var glad för barnets skull att hen ska till pappa och var glad för barnets skull när hen berättat vad de gjort (vet inte ålder på barnet utan utgår från att det är ett barn som kan prata.)

  3. Ta hjälp i terapi för att komma över din svartsjuka och dramatik.

  4. Det stackars barnet har lidit nog. Dags att du tar tag i dig.

2 gillningar

Jag skulle vilja säga samma sak, som @Laponzyk, men vill lägga till följande:
Du har varit med om en fruktansvärd historia som verkligen kan kallas för ett trauma. Tidigare skrev du att du kanske skulle söka en terapeut på grund av traumat, och om du inte ha gjort det ännu så gör det asap!
Det är det allra bästa rådet som någon av oss kan ge dig. Du behöver verkligen hjälp. Inte för att du är knäpp eller för att du har gjort något fel, utan för att du har blivit fruktansvärt illa behandlad och fått gå igenom en chock-artad tid. Det är synd om dig och du behöver hjälp. Ta emot hjälp!

Jag har varit tvungen att skilja mig med småbarn två gånger, och det är verkligen ingen större poäng med att försöka hindra barnet att träffa sin pappa, även om ”den nya”, finns med. Du är ditt barns mamma och det kommer aldrig att förändras. Om ditt ex kan fortsätta att vara pappa, även om det är på ett plågsamt sätt för dig, så är det högst troligt bra för ditt barn. Ditt barn har två föräldrar och vill ha en relation med båda. Även om du plågas av hennes agerande så behöver det faktiskt inte betyda att det är skadligt för ditt barn att träffa henne. Det är på helt olika plan. Och om du senare skulle märka att dit barn mår dåligt av att vara med honom och/eller henne, då kan du ta tag i det då.

Du måste försöka vara vuxen nu och fokusera på ditt barn. Håll huvudet högt och försök normalisera tillvaron för ditt barn. Dramatisera inte för mycket som sagt. Det gör svinont att bli sviken, men det händer människor dagligen. Tyvärr! Jag beklagar verkligen att det har hänt dig, på ett så jobbigt sätt! Men nu kan du visa vem DU är och vill vara. Visa ditt barn hur DU ser att människor ska hantera kriser. Det kommer att hjälpa er båda. Sök hjälp, prata i terapi, skriv här, prata med vänner och känn dina känslor. Men agera värdigt. Strunta i vad ditt ex hittar på och strunta framför allt i henne. Hon är den stora förloraren, som får en sådan idiot till man, inte du! Men, låt ditt barn få vara barn och bara vara med sin pappa, även om han har en dum tjej.

Ta fram fightern inom dig nu och kämpa för att visa alla hur värdighet, vuxenhet och föräldraskap ser ut! Jag tror du har goda förutsättningar för det. Men sök terapi, hitta någon som du kan prata helt fritt med, och som kan hjälpa dig att öppna nya dörrar. Lycka till!

3 gillningar

Hej, tack för svar, jag undrar hur du menar med dramatik?

Det är väl det som är problemet, att jag klarar inte av att agera värdigt, för jag mår så sjukt dåligt av hur han behandlat mig och vårt barn. Och varje gång jag försöker bete mig bra kommer något nytt. Som idag, när han skulle fara och köpa saker till nya lägenheten och bad att få låna min bil för att det skulle gå lättare. Då visar det sig sedan att han bett henne komma till stan och att de tillsammans ska gå på IKEA och köpa grejer till hans nya lägenhet. Jag klarar inte av att hålla mig lugn, fattar inte hur han har mage att låna min bil för att de ska kunna fara tillsammans och inreda, samma sak som vi gjorde när vi precis träffats. Bilen känns så sjukt smutsig nu, när jag vet att hon suttit där. Kan han inte bara ta en taxi av respekt för mig? Jag vet inte, jag känner bara inte att jag skapar drama, utan att han hela tiden gör sådant som är respektlöst och gränslöst och att det sätter igång så mycket känslor hos mig. Du kanske ser det på något annat sätt och tänker att man kan hålla sig cool i det hela, men jag har nog inte den förmågan när jag hela tiden ska konfronteras med nya saker. Jag har börjat gå själv till en familjeterapeut, har ännu inte kommit in på det här med traumat och hur jag ska hantera det, utan vi har mer varit inne på hur mitt ex och jag kommunicerat under vårt förhållande. Men kanske borde gå mer in på traumat så smart som möjligt.

Jag skulle gärna vilja veta hur du tänker när du säger det här med att du håller med om att jag skapar drama. Här själv verkligen inte den känslan, utan har mer känslan av att pga att vi har barn tillsammans kam jag inte undvika att hållas fast i ett drama jag önskar att ta mig ur. Vet ju att jag kan ha beskrivit saker på ett sätt som gör att ändra kan läsa in att jag skapar drama, fast det inte är så. Eller så är det något jag missar själv att förstå, någon typ av utväg ur det hela som andra hittar för att slippa hamna i dramat, fast som jag inte förstår att se kanske.

1 gillning