Förut kände jag verkligen som ni skriver - att det var värt någonting att hålla på sina värderingar och inte vara likadan tillbaka. Men det är som att den här historien har gjort något med mig, att känslan av att det ger något att handla rätt har försvunnit.
Min känsla nu är att mina värderingar blir värdelösa om andra följer helt andra spelregler. Jag har hört personer från länder med mycket korruption berätta om hur de undviker att betala skatt “för att systemet funkar så kasst”, "för att andra fuskar"osv och jag har alltid tänkt att “någon måste ju börja göra rätt för att det ska funka” “det är ändå värt något att göra det som är solidariskt, att bli en del av massan som kanske driver den positiva förändringen framåt” etc. Men efter det här har jag kommit till att förstå dem mer. Någonstans börjar man kanske anpassa sig till hur andra gör snarare än efter ens egna värderingar?
Men jag hör er, jag hör era argument. Och det stämmer på ett sätt. Jag håller iofs inte med den som skrev att jag startar ett krig, men samtidigt - ett krig dör ju oftast ut om den ena inte slåss. Så att göra som dem blir ju att vidmakthålla kriget i alla fall.
Jag känner stor tacksamhet att många orkar svara, det ger ändå något att inte känna sig så ensam i den här situationen. Blir också lite ledsen av kommentarer som att jag har på offerkoftan (vet att jag bad om ärliga svar, men känner ändå så, hoppas det är okej att skriva det). Jag har genom åren varit med om några separationer, både lämnat och blivit lämnad, inte hämnats, inte fastnat i en offerroll, tagit mig vidare och lärt mig något, startat på nytt. Men det här är något utöver det jag varit med om förr. Jag har på riktigt ptsd-symtom efter hur jag blivit behandlad och känner att de här två människorna skadat mig på djupet. Har pratat med familjeterapeuten som bekräftat att det är ovanligt att någon har två parallella personligheter på samma sätt som mitt ex, som mellan all skit är en otroligt välfungerande, omtänksam, fantastisk make och pappa och människa och på så sätt varit svårare att gå ifrån än förut när ett ex inte bettet sig bra. Det är som att han byter personlighet flera gånger om dagen. Dessutom har min son utvecklat daglig ångest efter det som hänt, jag sitter själv med att hantera det och stötta honom eftersom mitt ex inte vill höra något om det, jag tror han får för mycket skuldkänslor för att orka förstå vad han orsakat. Så, jag känner verkligen att det här är högst verkliga problem som kommer kräva enorm kraft att ta både mig och mitt barn igenom och inte av den typen jag varit med om vid tidigare separationer, där det mer handlat om att låta sig sörja och samtidigt välja från vilket håll man ska se saker för att kunna gå vidare. Så det med offerkoftan gjorde mig ledsen. Aja, det var nog ingen som menade något illa, vet med mig att jag är otroligt känslig just nu.
Kommer troligen inte säga något till mitt ex nya, mest beroende på mitt barn, för att han ska slippa mer skit, vilket är den enda värdering jag i nuläget känner att jag faktiskt brinner för på riktigt.
En halvt of topic-kommentar. Jag minns när jag såg game of Thrones med mitt ex och Ned Stark blev halshuggen i Kungshamn och vi skämtade om att jag och min familj också hade blivit halshuggna, att vi är precis som Starks, så himla rättrådiga och godtrogna att folk som skulle se oss på film hade suckat och svurit över att vi inte bara hade kunnat släppa pinnen ur arslet för att överleva 
och så blev det så här, känns som att jag gick precis i den fällan. Sen så vann väl Starks ändå i slutet kan man säga, men Arya hade ett rätt tydligt ifrågasättande av sitt rättrådiga och godtrogna arv och jag tror nog hon dumpade det, även om hon lämnade bitterheten och hämnden bakom sig också till slut… ok, nästan helt of topic.
Ps. Det är skit att inte bara kunna dumpa någon och dra som det gick innan man hade barn ihop.
️
som sagt, jag är så känslig just nu… Tack för att du säger att det kan bli bättre. Jag behövde höra det.