Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Kan ni ge mig ärlig feedback i en fråga

Jag har en fråga om ni anser att min exman har rätt i att jag startar ett krig genom hur jag hanterar en sak. Kan ni snälla ge er ärliga åsikt om det hela?

Vi hade varit tillsammans i 10 år, 7 år som vi hade det mestadels bra och 3 år i slutet då han började ta ut massa irritation på mig och det ledde till många stora bråk då jag började skrika tillbaka för jag kände mig så nedtryckt av att varje dag få skit öst på mig utan anledning (han har berättat att han inte förstod vad han mådde dåligt över och därför inte förstod att han kunde ta upp det med mig). Det här inte bara varit bråk, utan saker har varit jättebra också, mycket attraktion, gemensamma intressen, intressanta samtal etc etc Jag har sett honom Som mitt livs kärlek och aldrig fått annat än bekräftelse kring det förutom att han som sagt sista åren förändrades till att vara så lättirriterad mot mig. Som en blixt från klar himmel tar han en dag för ca 8 månader sedan upp att han har börjat intressera sig för andra personer, varpå jag först blir ledsen, men sedan (det här låter väl sjukt) faktiskt blir glad, för att det är första gången han tar upp ett problem och vill att vi tar itu med det. Första veckan blir saker bättre och bättre och han “är förvånad över att det gick att ändra saker”, han säger att han är ledsen att han inte fattade att man kunde göra det och att han skulle ha tagit upp saker tidigare i så fall, men sedan börjar det rullas upp fler och fler lögner. Han har sms:at med en kvinna kommer först. När jag lite kommit över det får jag veta att han kysst henne också. När jag lite kommit över det hittar jag en gemensam spotifylista de har och sedan får jag veta att de haft sex. Varje gång ett nytt avslöjande kommer lovar han dyrt och heligt att han inte gjort något mer, han ser mig i ögonen och lovar och svär. Efter det med spotifylistan drar helvetet igång. Han börjar smsa med den andra kvinnan i vårt hem inför mig och pendlar fram och tillbaka i princip varje eller varannan dag vem han vill vara med. Lovar mig trohet ena dagen och henne nästa (de har setts i ett halvår då och han har tydligen lovat att han ska göra slut med mig den där dagen då han berättade att han träffat andra, men sedan blivit förvirrad då han upptäckte att vi kunde ordna saker och han “plötsligt hade två förhållanden med två personer han var kär i”) efter det här följer ett par fruktansvärda månader, då jag blir långtidssjukskriven, bryter ihop inför mitt barn varje dag, skriker på min man inför mitt barn varje dag varje gång han ljugit eller svikit (ja vårt barn har levt i ett helvete också, jag borde haft vett att kasta ut min man). Det kunde vara alltifrån mildare saker som att han gick ut och ringde henne och kom in som att inget hänt, till helt sjuka övertramp som att han sa att vi skulle göra oss fina för varandra och ordna en dejt, men när vi skulle ha dejten gick han in och satt inne på toan och pratade med henne i över en timme medan jag satt och grät utanför och han visste det (hans försvar är att hon var arg och ledsen på andra sidan luren och att han till slut lade på luren i örat på henne, vilket på något sätt skulle ses som att han prioriterade mig). Jag fick även veta att han låtit henne träffa vårt barn innan jag alls visste om något och att hon köpt en present till vårt barn, som finns i vårt hus. Han har låtit vårt barn lida något fruktansvärt genom hur han behandlat mig inför barnet och när jag mådde som kassast (jag var i kris, sjukskriven, gick på ångestdämpande, sov inget, umgicks inte med någon) och inte orkade upp ur sängen för att ge mitt barn mat och jag hörde av mig till honom för be honom att komma och ge honom mat gjorde han inte det. Han lät vårt barn vara utan mat för att kvinnan han träffade var i staden och det “skulle inte ha varit schysst mot henne att fara hem till mig för att vara med barnet i och med att jag också var där”. Hans villkor för att ta hand om sitt barn var att barnet skulle komma och hänga med honom och hans älskarinna. Det slutade med att min syster kom från en annan stad för att hjälpa mig att ta hand om mitt barn några dagar. Sedan sa min man till mig att han ville satsa på henne. Jag kastade ut honom. Det här är ca 2 månader efter första gången jag fick veta att han “kunde känna sig attraherad av andra kvinnor”. Efter några dagar kommer han tillbaka och undrar om vi inte kan försöka igen, han ger väldigt eftertänksam och fin förklaring och kärleksförklaring. Jag går med på det hela eftersom att min familj är det viktigaste jag har och jag på något sätt tänker att han kanske ändrar sitt sätt i framtiden bara han tar sig ur den här nyförälskelsen, för folk blir galna när de är nykära och allt som hänt är så okarakteristiskt den man jag känner, det känns inte som att det är HAN och jag tror att HAN kan komma tillbaka på nåt sätt. Dagen efter smsar kvinnan mig och skriver massa skit för att sänka mig, en hel del om hur bra deras förhållande är, hur dåligt vårat är, och om hur ojämlika vi är (att hon är bättre etc) och hon berättar även att hon träffat hans föräldrar. Det visar sig alltså att under den där tiden då jag bad min man att komma och ta hand om vårt barn fast han vägrade, då vi fortfarande gick i familjeterapi och försökte lappa ihoo vårt förhållande, då var de och hälsade på mina svärföräldrar som jag sett som min familj. De fick middag och sov över i det rum där vi brukar sova och såg Melodifestivalen. Jag fick alltså veta det här första dagen vi verkligen skulle försöka och han verkligen hade dumpat henne (hon sms:ade väl mig för att ta ut skiten av att ha blivit dumpad på mig och för att förstöra för oss antar jag) och oj vad hon lyckades förstöra! Vi bråkade så mycket och det som skulle ha varit att vi äntligen skulle starta om blev bara gråt och bråk…

Fortsättning följer…

Efter ett par veckor hade jag orkat ta mig tillbaka till något försök till tillit och det började bli bättre. Men bara efter att vi hunnit ha det bättre i en vecka märker jag att det är något med honom. När jag frågar kommer det fram att hon ringt och berättat att hon kanske är gravid. Enligt min man har hon bett honom ha oskyddat sex med henne och sagt att det inte är någon risk just då, han har gjort det, men inser att hon lurat honom, han vet att hon gärna vill ha barn. Jag har sån ångest över den mardröm jag hamnat i och kräver att han ska ringa och säga att hon måste ta ett gravtest men han vägrar för “de har till skillnad från oss inte en sådan relation att de kräver saker av varandra, så han tänker inte göra det mot henne”. Det här är alltså när han redan gjort slut med henne och vi försöker få ihop vårt förhållande. Han berättar att hon mår kasst och har hotat att ta livet av sig för att han kastat henne fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan i ett drygt halvår och att hon hittade sin pappa död när hon var liten och därför inte klarar av separationer. Hur som helst var hon inte gravid och han dumpar henne igen och jag får då ett till “sabotagesms”, inte lika långt och utstuderat denna gång, men tydligt nog att hon försöker såra mig och sabotera för oss. Vi fortsätter att försöka en månad till, men det är mycket bråk om att jag är så besviken på hans föräldrar som inte sa nej till att träffa henne medan vi fortfarande var tillsammans och att jag inte klarar av att träffa hans föräldrar under semestern. Vi har ett par bra veckor sedan och det blir så pass bra att vi pratar om nystart, köpa ett hus som vi går och kollar på med vårt barn, det är 50/50 om vi ska köpa eller ej. Vi sitter i solen på balkongen och planerar ev flytt, fixar lånelöfte, har bokat en resa till Gotland, då jag får en obehaglig magkänsla.

Frågar honom om hon kontaktat honom (vi hade överenskommit att om hon kontaktade honom skulle han säga det till mig och inte svara för att jag skulle kunna få tillbaka tilliten, men det hade ju inte funkat tidigare när hon ev var gravid). På resan till Gotland (en resa vi pratat om att göra som familj i flera år) får jag alltså veta att hon sms:at honom åtta gånger under sommaren och att han svarat två gånger. Jag blir jätteledsen för att han ljugit och ber honom skicka ett sms till henne om att inte kontakta honom igen, det var en del av dealen vi hade hos familjeterapeuten, att om hon kontaktade honom igen skulle han be henne att inte göra det. Han förstår nu inte varför och börjar ifrågasätta och säga att det kändes rätt när han sa det, men att jag inte kan komma och kräva att han följer sådant som “jag kallar för överenskommelser” och vi börjar bråka i tågkupen så att grannarna knackar i väggarna. Jag säger åt honom att om han inte skickar sms:et jag ber om kan han dra ur tågkupen på en gång, för då vill jag inte ha honom där, då vill jag inte ha mer med honom att göra. Han vägrar skicka sms:et och han vägrar gå ur kupén “för då har han ju ingenstans att sova”. Jag får panik och försöker övertala honom att fara men han vägrar i sten och till slut smäller jag till honom i förtvivlan och panik, inför mitt barn, jag som inte har slagit någon sedan jag var kanske fyra. På morgonen bestämmer han sig för att skicka smset och säga att han inte vill att hon hör av sig mer. Jag försöker bita ihop, tänka att jag måste rädda min familj, få tillbaka den man jag kände förr. Han lovar och svär och säger att han förstår att om han ljuger för mig nu är allt kört mellan oss, det här är sista föraöket. Han säger det och lovar att ingen mer kontakt har funnits förutom ca 8 sms från henne och 2 från honom, ber mig ta det lugnt och ha en mysig kväll ihop bara vi två tillsammans. Jag försöker göra det bästa av resan men efter ett par dygn får jag ett sms av henne igen. Den här gången utstuderat om deras förhållande och hur bra det var och att han planerat barn med henne etc etc. Hon skriver om deras romantiska drömmar och deras kontakt i sommar och jag blir alldeles iskall varpå han erkänner att de 2+8 sms:en egentligen var två telefonsamtal och kanske 150 sms var. Jag bryter totalt ihop och vi delar stuga med hans syskon och deras barn och jag bara står och skriker och gråter och är helt förtvivlad, så sjukt jag har trott på honom varje gång och han bara ljuger och ljuger. Han ber mig dämpa mig för det är faktiskt andra där och barn som sover men jag har tappat det totalt, brukar egentligen vara en rätt sansad människa som tar hänsyn till andra, men jag orkar inte, orkar inte bry mig om andra människor som vill sova för jag är så trött, har kämpat i ett halvår och han har bara gett hopp, tagit tillbaka det, gett hopp, ljugit och tryckt ner mig. Jag känner att jag hatar honom för att han står där och försöker få mig att hålla tyst och har mage att säga åt mig att jag inte kan vara så högljudd att jag måste tänka på att folk sover! Hur kan han stå och säga det, det är han som orsakat hela skiten och han lägger skulden på mig för att jag reagerar på det.

Efter allt det här mår jag så dåligt om jag hör hennes namn eller något som kan associeras med henne, jag får sådana ångestattacker av det, reagerar som att någon visade ett vapen som jag blivit torterad med. Jag ber min man att vad han än gör aldrig ta in henne i sitt liv igen för jag klarar det inte, jag kan ta om han träffar någon annan, men han har använt henne som tortyrredskap mot mig i ett halvår och jag klarat inte av om han tvingar mig att ha henne i mitt liv på något sätt. Han lovar att jag aldrig ska ha med henne att göra och han gråter och säger att han förstår att jag är hans älskling nu, men jag kan inte tro på honom längre, jag har varit så godtrogen och gått på så många lögner. Så jag ber honom svära på det viktigaste som finns, att om han ljuger den här gången får jag vårdnaden av vårt barn. Jag vet att det är drastiskt och omoget, men jag behövde känna att hans löfte betydde något. Han blir mer anti att lova då, men han gör det i alla fall. Efter det här går vårt förhållande åt skogen och en månad senare får jag veta att han har kontakt med henne igen. Hon har nu varit i vår stad och hälsat på och vårt barn blev akut sjuk precis när hon kom. Mitt ex kunde då inte vara med barnet mer än en stund på sjukhuset när hon var här (under flera dagar alltså) fast han var akut sjuk för att det inte skulle bli bra för henne eftersom att jag var på sjukhuset också, i så fall måste jag hålla mig på annat håll i sjukhuset och hon ska sitta på ett café i närheten.

Och nu till själva frågan: Jag känner mig så enormt trampad på av dem båda, jag känner mig som en dörrmatta som försökt köra med rent spel, inte ens kontaktat henne eller svarat på hennes elaka sms och som tagit tillbaka honom gång på gång. Jag inser att hon också är sviken av honom en massa massa gånger, men de har kört sina elakheter mot mig på sina olika sätt Varje gång vi skulle försöka kom hon och sabbade genom att berätta om hans lögner. Jag är helt medveten om att lögnerna är hans men jag klarar nästan inte av att hålla mig från att göra samma sak mot henne nu när de börjat träffas. Jag vill helt enkelt skicka sms med de saker han berättat om henne, vad han sagt om vårt förhållande, varför han kom tillbaka till mig i början av sommaren, att han berättat om hennes suicidtankar, döda pappa och misslyckade äktenskap etc etc. Jag vill ge deras förhållande samma förutsättningar som hon gav mitt och hans förhållande. Jag känner att på ett sätt vill jag vara den stora personen som inte sjunker så lågt som dem, men samtidigt känner jag mig som en dörrmatta om jag inte smsar henne.

Jag har berättat för mitt ex hur jag känner och att jag funderar på att göra så, inte som ett hot eller hämnd, utan precis som jag skrev att jag känner mig som att jag låter andra trampa på mig om jag håller inne med allt och låter dem köra med andra spelregler. Hon skickar hemska sms och förstör varje försök vi gör, men jag ska bara sitta snällt och se på. Han blev arg och säger att om jag “startar krig” så kommer han inte prata med mig och det kommer få konsekvenser för vår möjlighet att ordna saker bra för vårt barn och han ber mig fundera på om det verkligen är värt att riskera vår relation och vår möjlighet att vara föräldrar tillsammans genom att göra så här. Jag försöker säga till honom att jag inte har startat något krig, att det är de som gjort det, och att han är den som borde fundera på om han riskerar vår relation och möjlighet att vara föräldrar tillsammans genom hur han har agerat senaste året. Han säger att han inte alls håller med och inte förstår mig, att det visst är jag som drar igång något och startar ett krig och att han inte kommer prata med mig i så fall, att det här är slutet på vår relation. Däremot tänker han sig att om jag lugnar ner mig kommer vi kunna vara vänner och hitta på saker tillsammans om kanske ett år eller så när jag kommit över saker mer. Jag tycker att hans resonemang är helt vridna, men snälla ni, kan ni berätta vad ni tänker.

Oj… jag vet inte ens var jag ska börja.

Jag förstår att du känner dig som en dörrnatta, för det är ju precis så din man har behandlat dig. Han har ljugit för dig och utnyttjat dina känslor och din vilja att hålla ihop familjen. Jag förstår att det väcker ett glödande raseri i dig, vilket faktiskt är bra.

Om du läser här på forumet så kommer du märka att det är ett vanligt mönster med kvinnor och män som har svalt sin stolthet och har kämpat genom eld och vatten för att rädda ett förhållande. Oftast utan att lyckas, för en lögnaktig, självisk och svekfull partner är och förblir en lögnaktig, självisk och svekfull partner, oavsett vad man själv gör. Det finns alltså ingenting du hade kunnat göra annorlunda för att få en annan utgång. Och nästan alla undrar i efterhand varför de stannade så länge och lät sig behandlas så illa istället för att gå på en gång, och många känner sig precis som du som en dörrmatta. Med all rätt. Men felet är inte ditt. Du har gjort dig skyldig till att älska och vilja värna din familj. Klandra inte dig själv för det.

Likaså förstår jag längtan att få ge tillbaka om så bara en bråkdel av vad du har fått utstå. Men rent krasst är den största hämnd du kan ge att inte sabba deras förhållande. Om du verkligen vill henne illa så låt henne få honom. Det är det största straff du kan ge henne.

För den man du levt med har blivit ett monster. Jag kan inte uttrycka det på ett annat sätt. Och du är inte ensam om att se en partner du trodde att du kände förvandlas till något helt annat. Det är en alltför vanlig historia och jag kan inte svara på varför det sker.

Det enda jag kan säga är att ibland är det bättre att fly än illa fäkta, och det bästa du kan göra är att fokusera på att bygga upp dig själv på nytt igen. Han och hans älskarinna är en bisak i sammanhanget, och det enda som räknas nu är du och ditt barn.

Valsa inte med hans hot om att sabba för dig och ert barn ifall du inte gör precis som han vill nu. Lyssna inte heller på hans lockelser om vänskap heller. Allt det där är bara ett big fat whatever och rör inte dig i ryggen. Låt honom få hota eller locka tills han blir hes, och låt honom krumbukta sig så mycket han bara orkar bakom en stängd dörr. För inget han gör eller säger spelar någon roll. Kom ihåg det. Bara DU spelar roll.

Hata om du vill. Sörj om du vill. Känn precis som du vill. Men kontakta ingen av dem enkom för att säga det, för då har du skapat en kommunikation med dem och därmed ett band till dem, och det viktigaste du kan göra är att klippa så många band du kan och ha kontakten till ett minimum.
Få ut allt ditt hat här istället och fortsätt gärna gå till rådgivningen eller annat samtalsstöd.

Jag finner inga ord för fruktansvärd jag tycker att han har varit mot dig. Finner inga ord för hans beteende. Och jag är väldigt ledsen för att du har fått genomlida det här.

Jag känner igen delar av din historia från mitt första förhållande, och gick i många fällor då. Kan därför bara råda att inte göra om mina misstag, utan släpp allt till dem och tänk bara på dig och ditt barn nu. Det är snabbaste sättet att läka

5 gillningar

Troligen inte helt fel att även ge barnet möjlighet till samtal. Hen har sett och hört en hel del som kan vara skrämmande för ett barn

Det är inte alltid lätt om inte den andra går med på det. Jag har försökt ang vårt barn men x vill inte. Och då går det inte

Du låter så skör! Du har kämpat så länge! För varje gång han har lovat och du har hoppats och han sedan bryter löften, förvrider sanning och ljuger så försvagas du ännu mer. Det gör det ännu svårare att lyfta sig ur det här! :heart:

Du behöver stöd och hjälp! Först handfast från familj, en akut samtalskontakt, från vänner. På lång sikt behöver du få hjälp genom terapi där du kan reda ut grunden till att du låter dig bli behandlad på detta sätt och få hjälp med strategier att ta dig ur dina mönster.

Du och hon är mitt i en dragkamp som faktiskt ingen kan vinna. Vill man vinna? Vad är det man får då? Så länge ni båda drar kommer han fortsätta! Och jag tror faktiskt att även om bara en drar så kommer han också fortsätta.

Han kommer inte ändra sig så länge du låter honom fortsätta! Han har visat om och om igen att han inte står för det han lovar! Han manipulerar dig! Försöker få dig att gå med på hans spel genom att få dig att känna skuld över dina reaktioner.

Samla ihop den hjälp du kan få! Du behöver kraften för att resa dig ur det här! Du behöver resa dig bort från honom! Som första steg, låt honom inte bo hos dig!

Du behöver samla kraft i lugn och ro utan honom för att där samla ihop den kraft du har till ert barn och för att börja ta beslut kring dig själv som kan leda till att du sliter dig ur denna vidriga spiral. För ert barn behöver liv och vardag lugna sig! Få ut honom! Strunt samma om det innebär att han åker och bor med henne. Det är ändå oundvikligt! Kommer ske ändå. Han kommer inte ändra sig! Det har han bevisat om och om igen!

Det var så långt och skrivet i löpande text att jag uppriktigt inte vet vad som var din direkta fråga.

Men efter att ha skummat din text så kan jag säga att min spontana reflektion är att DU är så fullständigt beroende av din man (eller är det verkligen så att han är ett ex?) att även du längs den resan har prioriterat ner både ditt barns välmående och dig själv.

Din man beter sig som en :pig2: och du har av rädsla för att förlora honom förlorat all självrespekt och även dina prioriteringar. Ta asap hjälp av en personlig terapeut för att reda ut och bearbeta allt du bär inom dig.

Om det är så att ni nu har separerat så sluta ställa krav på vad han kan/ska göra eller inte, du lyckades inte ens medan ni bodde ihop och du lär knappast lyckas bättre nu när han är singel. Så släpp det helt, för det enda det leder till är en ändlös räcka av besvikelser för dig själv.

Sedan… läs din text igen och igen och föreställ dig att det är en vuxen dotter eller syster som skrivit det du skriver?! Kanske blir det då lite tydligare för dig vad du bör göra med dig själv. Du kan inte påverka honom och ju fortare du inser det desto bättre. Så lägg din kraft på att få upp ögonen för det enda som du kan påverka, nämligen dig själv, dina reaktioner/aktioner och ditt barns villkor och välmående :bulb: :muscle: :v:

2 gillningar

Kära du vilket arsel till man. Han har betett sig fruktansvärt mot dig och förstår att det kliar i fingrarna att ge igen för det du utstått men gör det inte. De som i slutändan kommer att drabbas är era barn. Förmodligen kommer er kommunikation att bli mycket sämre av en sån sak även om det skulle könnas skönt för dig. I slutändan gör det inte tänk på barnen och var glad att du slipper honom även om det inte känns så nu.

Tack alla ni som svarat och orkat läsa min långa långa text. Tack för er feedback.

Jag förstår också att jag var otydlig med min fråga: Det handlar om att jag känner att jag lägger mig platt om jag inte ger deras försök att starta upp samma förutsättningar som de gav vårt (hon sms:ade mig med sådant hon visste skulle förstöra för oss, kring hans lögner etc och det förstörde verkligen för oss.) Jag har liknande information om deras förhållande och jag sitter nu och håller inne på den, mem vet inte om jag orkar göra det, vill slänga det tillbaka i ansiktet på henne. Jag har inte haft någon tanke på att hämnas på honom eller henne, utan det är att jag känner mig som en dörrmatta om jag låter dem behandla mig så och ändå vänder andra kinden till. Men mitt ex menar alltså att efter allt ffa han, men även hon, gjort mot mig är det jag som startar ett krig om jag bara gör en av alla saker de gjort mig, inget mer. Tycker ni att det är rimligt att se det så? Att det är jag som startat kriget? Jag tycker att det är de som startat kriget och bara förväntar sig att jag ska ta allt, men om jag gör minsta sak tillbaka är det jag som blir brottslingen.

Jag har funderat på det några skrivit om att jag är skör och skulle behöva terapi för det. Jag vet inte, har inte känt det så, har däremot slagits av hur otroligt naiv jag är och börjat förstå att om någon säger något så tror jag att de menar det, även om de ljugit och brutit löften förut, det är som att jag är totalt oflexibel i att kunna fatta att det finns andra människor som inte håller ärlighet lika högt som jag. Jag själv kämpar alltid för att inte bryta löften och skäms och ber om ursäkt om jag inte lyckas, även enkla saker som att man lovat någon att träffa en kompis en dag, men det körde ihop sig. Från min grundfamilj är alla likadana, när vi var små vägrade mamma till och med säga till kompisar som ringde att vi inte var hemma eftersom att hon inte tänker ljuga. Så det är väl vad jag har med i min världsbild, att lögn är otänkbart om det inte är helt nödvändigt och det är som att jag inte kam justera den bilden utifrån att en annan person ljuger. Mitt ex är nu jätteirriterad på att jag ser saker som vi bestämt som överenskommelser som jag blir besviken om han inte håller dem och låter honom få veta det. Det kan vara stpra saker eller små enkla saker som i förrgår när vi behövde prata om en viktig sak och han inte kunde på dagen och sa att vi kunde prata på kvällen istället. Sedan när jag ringde svarade han inte och det visade sig att han gått ut på fest istället. Han säger att jag måste sluta ställa krav på att han håller löften och överenskommelser. Andra säger likadant, vet inte hur ni tänker om det här? Jag tänker att om han lovar mig saker har jag rätt till att han håller det i de flesta fall och om han misslyckas nån gång ber han om ursäkt och försöker bättra sig till nästa. Till och med vår familjeterapeut har sagt åt mig att jag måste utgå från att han inte håller löften, men det är som att jag inte kan acceptera att det ska gälla specialregler för honom. Jag vet att jag skulle må bättre av att ha inga förväntningar på att han håller saker och är ärlig, men jag förmår inte ändra det här, jag har försökt, men jag kan inte. Mitt ex menar att det här är en sak som funkar bättre med den andra kvinnan - att hon har aldrig “krävt” något av honom (jag tror inte jag har krävt så mycket heller, eller jo - att han tar hand om vårt barn och att han håller det han lovar) utan i stället sagt tydligt hur hon vill ha det men därefter gett honom space och låtit honom bestämma själv hur han ska göra. Han menar att om man brutit en överenskommelse och den andra blir arg eller ledsen eller försöker få en att hålla det man lovat så finns det inte utrymme att vara ärlig. Hur ser ni på det här? Om er partner inte håller löften och överenskommelser - ger ni hen space i så fall och bara säger vad som är viktigt för er? Eller förvöntar ni er att hen gör som hen lovat i de flesta fall? Mitt ex menar alltså att det är fel “att hålla hans löften mot honom” för att han då inte kan vara ärlig. Han menar att när man säger ett löfte kan det kännas rätt, men att det ofta inte gör det efter ett tag och att det måste finnas utrymme för det.

Sedan så känner jag i det här med behov av terapi att - ja det finns ett behov, men jag tror att det handlar om ffa att hantera hur jag ska klara av att se henne. Som en traumabehandling. För allt är så kopplat till henne, det här varit som att leva i tortyr under åtta månader och jag får extrem ångest bara jag hör nämnas något som på något sätt har med henne att göra. När han inte hade kontakt med henne var jag visserligen väldigt ledsen över allt jag förlorat, men jag var ändå okej med mig själv, på något sätt framtiden också. Jag till och med började se en framtid där han träffat någon annan och han började dejta lite och jag var på väg mot att vara okej med det med. Alla ångestsyndrom och all aggression jag känner är i princip helt kopplade till deras förhållande, är han själv eller med någon annan mår jag rätt okej med ändå.

Börja där då, det spinner garanterat vidare allt eftersom :ok_hand: Men oavsett vilken anledning du i nuet känner att den inför dig själv kan legitimera ditt eget behov av terapi är en god anledning att starta upp med :revolving_hearts:

För till syvende och sist är den som varit i relation med dig inte hon. Det är din fd man. Så småningom kommer säkert/förhoppningsvis den heta potatisen att landa i det knä där den hör hemma. Det vill säga i hans.

Så starta egen personlig terapi för att göra det du kan för att inte hamna i den här situationen igen med någon annan, för att du själv ska kunna säga stopp tidigare och inte gång efter gång fortsätta att lita på allt som den som uppenbart repetitivt har ljugit för dig säger i stunden.

En gång är ingen gång, men två gånger är två gånger för mycket.

@Neily blir verkligen berörd av din berättelse.
Fruktansvärd lidelse du har fått gått igenom.
Din man är verkligen inte värdig dig.
Han har betett som riktigt svin. Förstår ändå att känslorna finns för honom och sitter djupt men jag hoppas att tankarna att han inte är bra för dig kommer förändra känslorna för honom såsmpningom.Precis som du beskriver så är det bra att gå i terapi för att få hjälp att ta dig vidare, få verktygen att bearbeta det trauma du gått igenom.
Ta nu hand om dig och barnet lägg fokus på er.
Styrkekram :hugs:

2 gillningar

Alla de där sakerna som din man säger till dig gör han för att han vill fortsätta att äta kakan och ha den kvar. Syftet med att han talar om för dig att det är du som startar kring och att du förstör kommande relationer med honom i samarbetet kring ert barn är inte för att det är sant. Syftet är att hålla dig lugn så att han ska slippa reda i en arg älskarinna för att fortsätta få ha kvar även den kakbiten. För det kommer han se till att han får! Lika mycket som han vill hålla kvar dig.

Du ställer frågor om vad som är rimligt av dig att kräva och av honom att göra och säga. Det du behöver börja göra, med hjälp, är att se sanningen som den är, på riktigt. Det du ser som sunt, hederligt, något man bör, osv, gäller inte för honom. Det har han visat massor av gånger. Det spelar liksom ingen roll att du känner att han borde kunna göra eller säga si eller så, han kommer inte göra det, för att dina värden som du vill önska in i honom har han inte och kommer han inte att ha. Verkligheten är rakt framför dig! Det är den du behöver börja gå på! Inte dina egna (fina och kloka) värden som han uppenbart inte har eller tänker ta ansvar för.

Din känsla att du vill demonisera henne känner jag så väl igen mig i. Jag har varit på en lite liknande plats som du en gång. Även jag kände, vem som helst, bara inte hon.

Saken är bara den att även om han givetvis borde ha och känna en större förpliktelse gent emot dig så gör han inte det. Men han väljer dessutom att inte vara man nog att välja henne fullt ut på ett ärligt sätt heller. Han har lurat och bedragit även henne. Hon har också lurats till att det är hon som är speciell och värd att satsa på…när det passar. Även hon sprattlar för livet och vill hitta sätt att punktera dig och er för att kanske vinna lite av honom. (Även detta har jag varit med om.)

Men du har inget att vinna genom att ta kontakt med henne. Inget! Främst förlorar du din värdighet! Jag kan dessutom garantera att det får motsatt verkan även för dig, precis som det ju gjorde för henne (han fick ju jobba ett tag på att lugna dig och vända sig från henne). Inte för att du förstört på det sätt som din man försöker få det till, utan du kommer få hantera din mans ilska i en tid där du inte har kraft för det.

Man får (med hjälp) hitta ett sätt att backa ut och få distans. Låta dem försöka få till ett sk förhållande baserat på lögner, bekräftelsebehov och osäkerhet. Jag lovar, de där svarta tortyrkänslorna du har kring henne kommer dämpas och släppa. Själv fick jag veta tidigt i höstas att mitt ex och älskarinnan brutit upp en gång för alla, efter att ha haft ett till/frånförhållande som uppenbart har varit otryggt under flera år. Att mitt ex träffade en ny redan i våras/somras. :rofl: Jag är såååååå glad att jag är långt ifrån den tiden och de känslorna som var. Men även om jag inte önskar tillbaka mitt ex för allt smör i Småland kan jag nu några år efteråt känna att det känns lite konstigt att man skulle behöva gå igenom allt det där för någon som det inte höll längre med.

Försök att ta hjälp! På alla sätt som känns överkomliga! Och påbörja din resa mot en inre förändring nu!

1 gillning

Din man har verkligen betett sig som ett svin mot dig. Också otroligt lågt ( och jag tycker det låter sjukligt) av den andra kvinnan att skicka elaka sms till dig även om skulden ligger hos din man.
Om jag var i din sits skulle jag försöka undvika att ge tillbaka med samma mynt även om jag förstår att det är frestande. Försöka att inte sänka sig till deras nivå.
På beskrivningen av deras beteende ser jag framför mig att de kommer göra livet surt för varandra och hon kommer att inse allt det du är frestad att meddela henne nu.
Jag tror det genererar mer frustration hos henne om du inte svarar.
Fokusera på dig själv och ert gemensamma barn. All styrka till dig!!

Jag tror att du är helt fel ute i dina planer. Dels förstås för att du skulle sänka dig till deras nivå. Men också för att jag tror att du inte ALLS skulle få de resultaten du antagligen vill utav ett sådant beteende.

Det vanligaste när man är otrogen/träffar en annan är nog att den otrogne och ev älskare/älskarinna försöker hålla sin affär så separat från det gamla förhållandet som möjligt. Så har det ju inte gått till här, tvärtom har din man/ex och hans nya gjort allt möjligt för att blanda in dig i deras förhållande och henne i erat.

Jag tror att de får en stor del av spänningen i sin relation från just detta triangeldrama. Att du börjar skicka sms för att försöka förstöra för dem kommer sannolikt snarare hälla bensin på deras passions brasa. Det kommer också att ena dem mot en gemensam fiende - dig. Tvivlar starkt på att du kan gräva upp någon dynga allvarlig nog för att hon inte genast ska ta hans sida ändå, med tanke på vad hon redan känner till och ändå vill fortsätta relationen.

Det bästa du kan göra om du vill förstöra mellan dem (för det är ju det du vill, ärlig talat) är att vara så tråkig som möjligt och inte bjuda dem på något mer spännande drama på din bekostnad nu. Jag tror att en relation som föds som deras löper stor risk att förgöras av vardagen. När de inte kämpar mot en massa svårigheter så kommer antagligen deras kärlek inte kännas lika spännande längre. Men du kan se till att den fortsätter att vara spännande genom att bjuda dem på ny dramatik, tror dock inte att det är det du vill?

2 gillningar

Håller helt med @Nimue! Exakt så var det för min x-man och hans flamma. När jag och x-mannen bröt kommenterade jag ALDRIG mer henne och struntade blankt i vad de hade för sig. I alla fall utåt :smirk:.
Nu 2 år senare har jag den oerhörda fördelen att jag kan känna mig stolt över mig själv för hur jag hanterade skiten, x:et och flamman har brutit upp eftersom vardagen inte var så värst spännande ändå och x:et har visat tendenser till att ångra sig. Vilket jag kan se och le i mjugg åt. För det tåget har fet-gått :joy:
Så låt dem hålla på med sitt och skit i dem så mycket du kan! Det kommer att vara ett bättre sätt att ta dig ur dörrmattefällan! Se till att bli lycklig själv!

Heja dej! :heart:

6 gillningar

Tack

Å jag önskar att jag kunde tro på er som säger att deras relation grundar sig på fel saker, spänning etc… tyvärr tror jag inte att det är så (jag kan ha fel). Han hade ju varit tillsammans med henne i fyra månader bakom min rygg och bestämt sig för att avsluta vårt förhållande. Men eftersom att han inte berättade allt på en gång började jag ju ändra saker i vårt förhållande och han såg att saker gick att förändra och det var då han fick panik över att han hade två förhållanden med två personer han var kär i. Så jag tror inte att det är byggt på spänning, utan att de ärligt hade tänkt att det skulle bli de, men då fick han chocken att saker kunde bli bättre mellan oss, vilket han inte hade sett som ett alternativ innan… hon är tydligen extremt sårad över att han valde att gå tillbaka till mig i somras och att han “svek henne” så jag tror snarare att hon skulle bli än mer sårad om hon fått veta att han t.ex. bett mig skriva elaka sms till henne som hämnd för hennes sms till mig och sagt hur jag skulle skriva för att såra henne mest eller berätta om hur han gjorde valet att komma tillbaka till mig eller berätta att han avslöjat för mig saker om henne som är privata, som det om hur hennes pappa dog eller att hon ringt och sagt att hon skulle ta livet av sig eller att hon och hennes man var otrogna mot varandra, eller kanske berätta att han visat när hon hade mens och på så sätt kunnat räkna ut att hon ljög om att det var låg risk att bli gravid eller att han sa att han skulle säga åt henne att göra abort fastän de enligt hennes sms drömt om att få ett barn tillsammans… ååå… Jag orkar inte hålla inne på allt det här när det är precis vad som hade kunnat förgifta deras förhållande precis som hon förgiftade vårat. Ärligt talat - förut ville jag inte göra det här för att inte sjunka så lågt. Efter allt som hänt skiter jag nog i det. Det enda som stoppar mig från att göra det är min son och att jag är rädd för att det skulle gå ut över honom.