Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Kan känslor komma tillbaka?

Hej,
Då var det dags att skriva min historia efter att ha hängt här ett tag. Det verkar finnas många kloka människor här så kanske kan även jag få ett gott råd eller två :blush: I alla fall, jag och min man träffades första gången för 12 år sedan, blev ett par för 10 år sedan och har idag en son ihop, nyligen fyllda 2 år. Som de flesta långa förhållanden har vi haft både toppar och dalar, det har varit en del bråk under relationen, men inte om stora saker direkt utan men mycket vardagstjafs. Senaste åren, även innan barn, har vi nog tagit varandra för givet, inte mycket kärlek i förhållandet utan som sagt mycket vardagstjafs. För två veckor sedan berättade min man att han inte älskar mig på samma vis längre, han har inga kärlekskänslor kvar. Han säger att han känt så här under ett par månaders tid och menar även att vi haft dippar tidigare i relationen då känslorna svajat. Första veckan efter beskedet bara grät jag men har senaste veckan tagit mig samman, han vill ju trots allt försöka. Min fråga är alltså; kan känslor komma tillbaka? Många skriver att det går om båda vill och anstränger sig, men jag vet inte om han verkligen gör det. Senaste veckan har jag försökt bete mig som vanligt, men inte bråkat/tjafsat och försökt vara mer kärleksfull, han känns dock ofta rätt distanserad. Kanske (säkerligen) har det gått för kort tid för att avgöra och jag vet att jag måste ha tålamod, men det känns som jag lever under tidspress, blir det inte bättre under våren kommer han vilja skiljas. Vad ska jag göra? Kan detta räddas eller ska jag förbereda mig på skilsmässa?

Sök parterapi eller familjerådgivning. Det du utsätts för just nu är hemskt! Jag levde likadant för några år sen och det var så psykiskt påfrestande att JAG tillslut valde att flytta ut. Det blir inte bättre av sig själv. Han måste också jobba på sina känslor. Det kanske han vill men det finns en sannolikhet tror jag att han lägger mycket på dig, att su ”blivit” sån. Ni har dessutom en tvååring ihop. Det påverkar förhållandet också. Kan ni få hjälp med barnpassning och träffas bara ni ibland? Det här går INTE över på nån vecka utan ligger hårt jobb framför er. Man kan få jättebra hjälp via parterapi.
Jag och min man lever sen nyligen ihop igen, men det är en lång resa (och jag hänger ju här av en anledning) och han är jätteglad att han hittat sina känslor igen. För mig däremot blev det ett enormt svek som jag aldrig kan förlåta (inte att han tappade känslorna men hur han hanterade det). Vi är på pappret gifta fortfarande ( ingen av oss fullföljde efter betänketiden trots att vi levde åtskilda) men jag tar aldrig någonsin på mig ringen igen tex. Jag älskar honom men det blir aldrig samma förutsättningar som innan.
Men som svar på frågan: ja det går! Och på många plan kan man rent av komma närmare varandra än förut. Men båda måste från djupet vilja detta och ge det en riktig chans.

3 gillningar

Tack för ditt svar! Ja det är fruktansvärt, vill bara att han ska säga att allt är bra igen men förstår ju att det kommer ta tid, om det någonsin blir bra dvs… Känns bra att höra att det finns hopp, att det gått bra för er. Förstår dock att det fortfarande är jobbigt för dig. Hur hanterade din man situationen?
Vi har haft svårt att kunna komma iväg själva tyvärr, båda våra familjer bor ett par timmar ifrån, men jag vet att de skulle hjälpa till om vi skulle fråga. Jag ska också föreslå parterapi, hjälpte det er?

För oss var det förutsättningen. Man kan börja med familjerådgivning från kommunen som är billigare. Vår person där kände vi dock inte var så bra, så vi sökte oss till en privat psykolog. Vi gjorde detta i två omgångar, dels när vi var i (vad jag tolkar) er situation, dels nyligen (har avslutat nu).
Den första omgången terapi kom ingen vart eftersom han velade hela tiden om han ville försöka. Och då kunde vi inte jobba med oss själva och varandra som par. Så vi avslutade rätt fort. Det var dock väldigt givande för mig. Andra omgången var inför att vi skulle ”försöka igen” och det gjorde att vi fick hjälp att bearbeta (men inte älta för mkt) och hitta strategier för att komma framåt. Jag har känt att det hjälpte och min man också. Det man måste veta är ju att det är ni som måste göra jobbet själva, man kan inte (som min man gjorde första omgången) anklaga psykologen för att han inte fick känslorna tillbaka :joy: ja… han var väl i kris själv då…

Haha vad fantastiskt det hade varit om psykologen kunde fixa allt! Men givetvis är det så, att det är vi själva som måste göra jobbet. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag vet att vi kan få det att funka, men då måste ju han också vilja såklart… Vilka strategier använde ni sedan för att komma framåt? :blush:

Jag kan skriva en roman om hur han hanterade situationen. Han var känslokall, och faktiskt elak, uppskattade aldrig de saker jag gjorde för honom, vare sig det var att köpa blommor eller att jag hade fixat mat när han kom hem själv med barnen och jag skulle jobba. Han kunde vara supergullig ena dagen och ge mig hoppet, nästa dag var han alldeles kall. Han gick på otaliga aw:s, tränade, umgicks med vänner (själv). Jag gick på tå hemma för att inte vara i vägen. Så fort skilsmässopappren var inlämnade träffade han en ny tjej. (Detta förlåter jag aldrig). Han ser det inte som otrohet eftersom vi ju skulle skiljas… ja… för att HAN ville det! Men som han förklarat efteråt: han ville bli sedd! Han kände sig inte älskad. Han ville bli älskad. Alla mina försök tolkade han som ”sannolikt falska” eftersom han ju tyckte att jag blivit så krävande och arg. Ja… och mycket mer än så finns att berätta.

3 gillningar

Usch, förstår att du till slut inte orkade mer. Hur länge levde ni så? Vad var det som gjorde att ni sedan hittade tillbaka till varandra?

1 gillning

Hej hej,
Jag har nog tyvärr inga goda råd att komma med, men jag är själv i en väldigt lik situation, förutom att vår relation har varit ganska turbulent under åren… Kanske behövs tid ifrån varandra? Eller tid ihop utan barn? Har ni pratat och satt upp någon form av plan?

Tråkigt att höra, men skönt att man inte är ensam. Nej vi har inte direkt någon plan, vi har pratat mycket men mannen orkar inte älta det mer säger han. Föreslog parterapi nu, men osäkert om jag får med mig honom. Kanske behövs både tid ifrån varandra och också egentid ihop?

Jag är ju i exakt samma situation. Jag har en egen tråd om det :slight_smile:

3 veckor nu sen min fru sa exakt samma. Känslorna svalnat, känt så i någon månad osv. Dock föreslog hon familjerådgivningen.

Finns inget enkelt råd till dig. En dag kan vara himmel för mig nu. Nästa kan vara ett helvete. 3 värsta veckorna av mitt liv. Man får väl bara härda ut och hoppas att det ändras en dag. Vet dock inte om det är bäst. Ibland vill jag bara skita i allt och börja planera för ett singel liv med barnen varannan vecka.

Jag läste din tråd nu, tycker ändå det känns som din fru verkligen vill, så jag tror det kommer gå vägen för er :blush:
Så känner jag också just nu, att jag inte orkar och bara vill skita i allt, men jag kommer kämpa så länge han vill försöka. Ibland tror jag dock att det redan är kört… han verkar mest tycka att jag är jobbig. Måste vara riktigt hemskt att leva med mig om han vill välja bort så stor del av sonens liv…

1 gillning

Idag är en jobbig dag, fick inte mycket sömn inatt då tankarna bara snurrar. Mannen verkade sova gott bredvid mig. Kanske är det bara en tidsfråga tills jag behöver sova själv utan honom. Det har bara gått 2,5 veckor men jag orkar snart inte mer, hur gör man?? Varför kan han inte bara älska mig som förr? Finns det inte fler som har erfarenheter av detta där det gått vägen? Hjälp :frowning:

2 gillningar

Vi levde i det helvete du beskriver i ca 8 månader. Sedan orkade jag inte mer. Det var upp och ner mellan hopp och förtvivlan. Och så slutade jag lita på honom, gick liksom aldrig att slappna av. Det var hemskt! Sköt om DIG nu. Försök att aktivera dig och gör saker du brukar uppskatta. Jag tror att du måste försöka släppa taget, vill han tillbaka så kommer han (kanske inte på direkten). Detta ÄR jobbigt.

1 gillning

Nej att slappna av är omöjligt. Åtta månader är lång tid, förstår att du inte orkade mer till slut.
Hur släpper man taget? Hade vi inte haft vår son vet jag inte om jag orkat mer, men nu måste vi få detta att funka, jag kan inte missa 50% av hans uppväxt. Fyfan.

Jag tror jag gav upp. Det var inte så att jag bad om att vi skulle separera, men jag sa att jag under inga omständigheter ville bli utsatt för det han gjorde, och hittade ett eget boende som var perfekt för oss, jag kände att det liksom var min chans. Jag sa att han var välkommen att flytta in med mig om han ville, som en nystart. Han tackade nej. Jag tyckte också det var vidrigt att bara ha barnen 50% men jag höll på att fullständigt brytas ner. Jag förlorade all min självrespekt. Jag menar inte att jag gjorde rätt, det kanske hade blivit bra efter några månader men jag var helt mentalt utslagen och orkade tillslut inte vara nån bra mamma heller.

1 gillning

Hur längesen är det ni separerade? Blir det lättare med tiden att ha barnen på halvtid eller äf det som många säger att man aldrig vänjer sig? :frowning:

2017 flyttade jag.
Ja, det blir lättare med barnen allteftersom tyckte jag. I början fick jag panikångest när de skulle iväg och jag var så arg på honom för att han splittrade oss. Så ibland hade jag dem någon kväll mitt i veckan på middag eller liknande. Han var väldigt fin just vad gäller det min man. Vi bråkade men barnen blev aldrig indragna mer än att de såklart var ledsna (först nu jag verkligen kan erkänna det från hjärtat) Men med tiden behövde jag lite återhämtning efter barnveckan. Det är intensivt att laga all mat och fixa alla aktiviteter, läxor kompisar, tvätt etc om man är van att vara två. Och efter några månader var det faktiskt skönt att ha en barnfri vecka där man kunde träffa vänner och stanna sent på jobbet, eller bara vara hemma. Jag insåg under vår tid isär att det var skönt att vara själv ibland. En midsommarafton minns jag också att jag gick och snabbhandlade mat för att fira i stillhet med en väninna. Kan säga att jag verkligen inte avundades alla trötta föräldrar och skrikande ungar… jag bara kryssade emellan med min lilla kundkorg. Inte ens trött efter besöket på ICA maxi…
Jag förstår att det känns hemskt just nu, tro mig, jag har också legat i sängen bredvid någon som sovit som en stock och själv legat helt sömnlös med bultande hjärta och tårarna rullande nerför kinderna. Det finns inget lindrande jag kan skriva. Jag tror ändå att du ska ringa familjerådgivningen som ett första steg. Du kan gå dit själv eller om ni vill gå bägge två. Det kan lika väl handla om hur ni ska planera om ni separerar som att försöka igen, det är ni som bestämmer. Kanske blir lite mindre press på honom om du lägger fram det så. Det som jag kände med familjerådgivning var att det var bra att ha en person som var neutral och fångade upp saker som brast i vår kommunikation. För ofta är det hur man kommunicerar och hur man tolkar varandra som liksom späder på det hela.
Usch, det här är fortfarande känslosamt för mig. Känner att det knyter sig lite runt hjärtat när jag läser det du skriver och när jag tänker tillbaka på allt som var. Sköt om dig kära du :heart:

4 gillningar

Hur gamla var dina barn när du flyttade? Min son är bara två år så han är ju så liten fortfarande…
Men skönt att höra att det blir bättre i alla fall. Jag hoppas att jag en dag också kommer kunna uppskatta ensamheten om det blir så att vi går isär.
Vi har faktiskt bokat tid för familjerådgivning nu, fick en tid snabbt, redan nästa vecka. Jag hoppas att det kan ge oss något.
Tack för ditt stöd :heart: Det hjälper att veta att andra gått igenom samma sak.

Känslor kan komma tillbaka.

Det har gått en månad sedan min fru kom med samma besked. Vi har jobbat båda två på relationen i en månad nu och hon har sagt att hennes känslor är på väg tillbaka. Hon kommer fram till mig och ger mig kyssar som förr osv.

Det jag tror har varit en anledning till våra små framsteg så här länge är total ärlighet mot varandra och att vi båda velat jobba på det. Jag tycker jag och min fru har en mycket bättre relation idag, det tycker hon också. Däremot ska vi inte känna oss nöjda nu som dom sa på familjerådgivningen för även om det blivit bättre är det inte stabilt ännu.

Men nog kan känslor komma tillbaka, så försök att se det positivt så länge han är helt ärlig mot dig.

2 gillningar

Härligt att höra att det kan funka :blush: för vår del verkar vi tyvärr inte komma någonstans. Jag är konstant ledsen, hur ska han få tillbaka känslor för någon som bara mår dåligt? Hade det inte varit för vårt barn tror jag inte att jag hade orkat mer.

2 gillningar