Kan jag berätta att jag vill skiljas hos parterapeuten?

Min historia
1

Jag har under en längre tid (6 år) känt mig allt ensammare i mitt förhållande. Nästa år har vi varit tillsammans i 20 år, varav gifta i över tio och har. Vi har precis allt i det där kärnfamiljslivet som man kämpat för. Huset i den där välordnade förorten, bilen, karriärerna. Ute på andra sidan från småbarnåren med 2 barn som snart blir tonåringar. Mer tid till egna intressen och då egentligen också för varann.

Min man är en snäll man, trygg och en fin pappa. Allt är egentligen där. På ytan finns det inget att ta på. Samtidigt är inget där. Vi tar inte i varandra längre inte gjort på flera år, lever utan bråk men också utan andra känslor. Goda vänner och goda föräldrar. Inte älskande.

Det är som att leva i en såpbubbla. Och, jag har löpande ställt upp allt fler pillerburkar på hyllan, mot nedstämdhet, mot ångest, mot sömnproblem. Allt för att vara mindre “krånglig” på insidan eller snarare känna mer rätt och mindre fel.

Så långsamt och plågsamt har jag pressats mot beslutet att det går inte längre. Och jag kommer bli monstret som tar sönder allt. Som sen får skylla mig själv. Personen jag allra helst inte ville bli.

Jag har inte släppt den berömda bomben än, men berört ämnet. Vi har varit underligt rationella och logiska i de (få) samtalen, antagligen för att jag är rädd att säga som det är och han rädd för att jag ska säga det. Han har dock varit tydlig med att han inte vill skilja sig. Så jag kommer antagligen såra honom djupt och utsätta honom för sorg och stress. Det känns jävligt, och så tungt. Samtidigt så har jag så svårt att tro att han är tillfreds, han har aldrig varit de stora känslornas man, men i ett känslofattigt förhållande mår väl ingen bra i längden? Även om man kan älska tryggheten, jag älskar också tryggheten.

I senaste samtalet sa jag att vi borde gå och prata med någon, så nu finns ett samtal hos parterapeut bokat inom kort och ju närmre det datumet rycker ju mer känner jag att jag kan inte sitta där och låtsas att jag är där för att kämpa för det här äktenskapet. Jag är där för att kämpa för att vår relation blir så bra som möjligt och…för att vår skilsmässa blir det.

Så till min fråga, givet att vi
1, Har, och har alltid haft, otroligt svårt att prata om vår relation och vad vi känner i vardagen. Vi pratar mest jobb, barn osv
2, Även om barnen är större, så är de ofta hemma och har stora öron och ingen av oss vill prata “om oss” så de kan höra.

Är det ok eller inte att jag säger som jag känner i mötet hos parterapeuten och tar det därifrån? Jag har väl i princip redan bestämt mig för att det måste få vara det, för det ges liksom inga andra tillfällen (väl medveten om att det inte finns några bra) Men har någon någon erfarenhet kring detta eller råd?

1 gillning
2

Det låter som att du har haft tuffa år bakom dig och gjort allt vad du kan för att försöka trivas i ditt förhållande, verkligen inte ett förhastat beslut i mina öron.

En sak som jag tänker på är att din man kanske behöver lite tid att ta in att du kommit så långt i dina tankar. Kan vara bra att tänka på.

Om du absolut bestämt dig och inte ens vill försöka se vad parterapi kan leda till i form av att få bättre kommunikation er emellan som kanske kan leda till kärlekskänslor då är det ju lika bra att säga det tydligt. Jag tror på ärlighet men det är lättare sagt än gjort.

Jag är i liknande situation men har valt att göra fegvarianten dv.s jag försöker ha en öppen inställning och ser om mina kärlekskänslor kan komma tillbaka med hjälp av terapin. Hittills inte så stor framgång men bättre kommunikation och ökad förståelse för varandra. Jag tänker också att jag ger maken tid på sig att själv ta ett beslut. Vill han leva med någon som bara ser på honom som en bästa kompis…

Jag var ärlig i parterapin från början och sa att jag ser skilsmässa som ett alternativ men att jag hellre vill att vi hittar tillbaka.

3

En fördel med att säga det på parterapin är ju att du får en professionell som hjälper till att hålla det civiliserat. Hen kan ställa bra frågor och visa vägen lite grann för er båda.

Min uppfattning är bestämt att lämnaren tar största smällen med skuld, ångest och jobbiga känslor av att kanske ångra sig m.m

Drömmen är ju att man är överens men verkar svårt att nå dit.

4

Tack för ditt svar
Ja, lite så har mina tankar gått. Att jag behöver få hjälp att faktiskt säga hur jag känner eller iaf ett tillfälle som handlar om enbart det.
Och min man få hjälp med att ja…ställa mig till svars på något sätt som då är civiliserat och där han inte tappar ansiktet. Fast han kanske upplever att han tappar ansiktet mer om det är någon annan där?
Jag har dock ingen jätteoro för att han skulle bli orimligt arg om jag skulle ta upp det med honom innan själv även om jag såklart inte vet. Utan mer för att jag skulle säga något fel, eller vara otydlig och att han sen skulle knyta allt inom sig och liksom gå sönder i tysthet.

Jag har lätt för att prata om det mesta men när det blir intensiv/svår stämning så slår min “gör allt bra till varje pris”-känsla alltid på med full kraft och jag upplever att jag blir både luddig och otydlig. Så det behöver jag hjälp med, att inte rygga från den stämningen som absolut kommer att bli.

Och skulden och ångesten, ja…den är ju bara att skriva under på.

5

Förlåt för att jag svara på detta efter det andra meddelandet, ny här;-)
Så har jag också tänkt, dvs “fegvarianten” (som inte är så feg tycker jag). Den är fortfarande en möjlig väg.
Vi har varit i parterapi innan där jag verkligen sagt vad jag behöver och vi fick olika hemläxor. Men sen gick åren och istället för att vi möttes så gled vi bara längre isär och det har inom mig mer handlat om att jag måste hitta en acceptans för att “det är såhär det är” och att det är fel på mig som inte bara kan vara nöjd.

Men du har ju helt rätt i att respektera att vi är på olika platser, han går ju in i de här samtalen för att lösa något och jag vill också lösa fast på ett helt annat sätt.

6

Men jag tycker det du skriver här är ett bra upplägg, som du känner nu kan du se skilsmässa som den möjliga vägen men du kan ge samtalen en chans. Om ni sedan går i några samtal och allt känns bättre är det ju bara att gratulera. Om ni går i några samtal och du kommer fram till att det är skilsmässa, ja då har du givit maken en chans att säga sitt och bearbeta det lite.

Jag tror terapeuten tar mycket ansvar om du säger något som din man reagerar på. Det är ju det dom verkligen är bra på. De är nog vana vid att beslut tas just i dessa samtal.

7

Tack, jag tar verkligen dina ord med mig. Man blir verkligen så ensam i sitt huvud med allt sånt här.

9

Tack för ditt svar, det är verkligen inte lätt att hitta rätt ord när situationen på så många sätt känns övermäktig. Så jag behöver hjälpen.
Hur gick det för er?

11

Keith, sa du hos terapeuten att du vill separera en tid men ändå försöka eller vad sa du? Om du vill dela med dig alltså?

12

Veckan är här, veckan med det där första mötet hos parterapeuten. Hon kommer ju fråga vad syftet med vår terapi är. Han kommer säga att vi är där för att jobba på vårt äktenskap och jag kommer säga…
Ja, jag kommer säga…
Jo, jag kommer säga…

Perfekta ord som är tydliga, utan att såra. Som gör att vi alla tre i samförstånd nickar och ”ja men detta blir nog bra ändå”
Nej. Så kommer det ju såklart inte bli.

Fy fan, hur säger man? Vilka är de där orden?

13

“Jag har bestämt mig för skilsmässa”.
Det finns inga sätt att linda in det.

1 gillning
14

Du har ju självfallet rätt, men fy satan hur svåra och tunga de orden ändå kan kännas innan.

15

Yep.
Been there, done that men det var bättre att få ur sig dem än att gå och säga ingenting. Jag gjorde det tredje vändan hos familjerådgivningen. Rådgivaren var förberedd på det. Om du kan, ta kontakt med terapeuten innan och säg som det är, att du vill skiljas men att din partner inte vet om det.

16

Jag kommer säkert bluddra ut det redan i första, har laddat upp så mentalt att det kommer väl räcka med att terapeuten säger välkommen och frågar vad vi gör där så kommer orden flyga ut. Brutalt. Men det känns förjävligt ändå. Många här beskriver så starkt hur det känns som att de “inte fattade alls” och känner sig både lurade och svikna på olika sätt och jag förstår dem. Och nu står man inför att själv vara den som gör så mot någon man bryr sig om.

17

Men du tycker att jag ska höra av mig till terapeuten innan första mötet, för att förbereda henne på något sätt? Jag är ambivalent till det, vill inte orkestrera för mycket, känns som att jag gör det nog som det är. Eller så är det bra.
Jag inser ju helt och fullt att jag ältar saker fram och tillbaka nu för att jag är nervös.

18

Jag hade bestämt mig för att skiljas.
Jag ringde och bokade tid, först för mig, sedan för frun och så en gemensam. På min sittning sa jag att jag ville skiljas men inte hon men att eftersom hon var långt bort från familjen - hon flyttade från typ halva Sverige när vi gifte oss - ville jag att rådgivaren skulle vara ett stöd för henne. Nu missförstod han sin roll så vid den gemensamma sittningen när jag sagt orden och hon sa att hon ville försöka sa rådgivaren att hon inte kunde vägra så jag fick ta den stöttande rollen som jag tänkte att han kunde ta. Men jag tror det är bra om terapeuten vet att du har bestämt dig så hon är förberedd på det.

19

Författade mailet till henne, men inte skickat…och fan, jag vet inte. Det känns som att jag för honom bakom ljuset än mer. Liksom inte nog med att jag är på en annan plats som är längre fram, skriver av mig här och pratar med vänner. Nu håller jag även på att förbereda terapeuten så att hon vet och är mer förberedd än min man innan vi ens träffat henne. Känns fel i magen.
Finns säkert flera fördelar med att göra som du skriver men jag tar nog risken att göra detta “fel” om inte annat för att det känns bättre om det första mötet initialt sker mer jämlikt för oss båda.

20

Mitt bästa tips är att bara säga det kort och tydligt, ”jag vill separera”. Det är svårt och jobbigt men jag lovar dig, det blir bäst i längden för både dig och honom.

All styrka :heart:

1 gillning
21

Tack, jag behöver verkligen det. Fy fan vad orolig jag är, och ledsen. Ledsen för att även om man är den som kommer säga det så ville jag ju inte hamna här. Jag ville ju att det skulle vara på ett annat sätt, ha allt det där som andra verkar kunna få till. Ibland kan jag nästan (bara nästan! och vet att man inte ska jämföra) avundas dem som upptäcker att deras partner varit otrogen. Det är helt fruktansvärt men samtidigt så greppbart på något sätt. Han var ett jävla as och förbannad svikare, det gör ont som satan, men nu är det så.
Jag har, du är snäll, fin och stabil men vi två lever som vänner och jag har tillslut blivit så ensam i det att jag inte klarar det mer.

1 gillning
22

Vi är fler som lämnat utan otrohet! Det var den första frågan jag fick när jag lämnade och samhället nästan förväntar sig att någon av parterna varit otrogen. En god vän till mig sa att det är inget brott att lämna någon och den klokheten bar jag med mig när det kändes tufft.

Barnets pappa lämnade jag med en alldeles för svag formulering vilket ledde till helt onödiga konflikter och förhoppningar. jag trodde att jag var snäll och omtänksam men det blev precis tvärtom för oss båda. Så skippa det där med att använda fina mjuka ord, säg det kort och koncist. Därefter har ni massor av tid att prata.

Relationen därefter avslutade jag med att säga kortfattat “det fungerar inte, jag vill separera”. Jag mådde fysiskt illa och trodde jag skulle spy men jag var ju tvungen att säga det. Vi hade gått i parterapi i två år så det blev ingen överraskning men som sagt, det var svårt ändå. Framförallt då vi levde som bonusfamilj och vi hade våra respektive barn och deras relation att tänka på.

Du kommer att klara av det! När är samtalet inbokat? Är det i närtid?

1 gillning