Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Kan inte ta steget men kanske borde

Jag och min man träffades för 12 år sedan, varit gifta i fem och har två barn på sex och åtta år. Han är en underbar man och världens bästa pappa, utåt verkar nog allt helt perfekt men mina känslor har dött. Vi är väldigt olika och har alltid varit. Vi pratar olika kärleksspråk och han ger mig inte det jag behöver. Jag har länge känt mig ensam i vår relation. Vi skulle kunna vara som kollegor, faktum är nog att jag har djupare konversationer med mina arbetskompisar än vad jag någonsin haft med min man. Han behöver ingen fysisk beröring och ger inte heller någon. Jag har gjort mitt bästa för att försöka komma närmare, kämpat, men det blir fel, känns tillgjort. Vi har sex, men vi kysser varandra inte, njuter inte, älskar inte. Jag är mer fysisk, passionerad, har drömmar. Han är raka motsatsen. Nu är jag bara en bit över 30 och saknar så mycket. Däremot säger han att han älskar mig, aldrig tvivlat på vår relation och att han tycker vi har det bra. Dessutom blev jag även vansinnigt förälskad i en kollega. Känslorna var besvarade och vi hade en kemi som jag aldrig känt med min man eller någon annan heller för den delen, det var helt enormt. Det går inte att styra sina känslor, men eftersom vi båda är gifta valde vi att inte agera. Det kommer aldrig hända något mer mellan oss. Nu har jag även detta i bagaget som försöker jag även bearbeta i tystnad, blandat med tvivel och frustration. Känner mig ego för att ha dessa tankar, denna längtan. Ego för att ens fundera på att splittra familjen, göra det mot våra barn som jag älskar mest av allt och min man. Vi har ett helt perfekt familjeföretag och världens bästa familj, men jag vill bara gråta högt, skriker inombords och mitt hjärta värker. Jag vet att ingen annan kan tala om vad man ska göra i en sådan här situation, men tänkte om någon har liknande erfarenhet?

1 gillning

Hej,
har inte din erfarenhet men är den som blev lämnad med dunder och brak för att min man “inte hade några känslor kvar”, “förhållandet var dött” och han hade “inte älskat mig på flera år”. Naturligtvis kom han på allt detta när han fick kontakt med en annan kvinna som lockade…

Jag önskar att han sagt något till mig alla dessa “döda” år, de som han påstår att vi haft, att han inte var nöjd med vår relation som den blivit. Att vi pratat med varandra och gått på någon form av rådgivning. Att han gett oss en chans istället för att han bara hoppade vidare. Jag visste ingenting och chocken var (är) fortfarande stor.

Efter alla år (22) vi ändå lagt på vår relation tycker jag att jag borde varit värd att få samma chans som han tog sig, att värdera vårt förhållande, innan det kraschade. Kanske hade det gått att göra något bättre, utan att en massa svek kom i vägen? Kanske hade jag delat hans uppfattning att inget gick att göra, och då kunde vi gjort en snyggare exit?

Min man kom fram till att gräset inte var grönare på andra sidan. Att det finaste han har (hade), som är värt allt, är jag och barnen. Vår familj. Numera krossad.

Just nu tar vi trevande steg för att kanske försöka lappa ihop det hela, men Mount Otrohet kommer alltid att finnas där. Jag tror det blir svårt för oss i framtiden, för jag kommer aldrig att kunna förlåta honom för det.

Långt inlägg, men iallafall: Prata med din man INNAN du gör något förhastat. Ta hjälp av familjerådgivningen (vi går hos Svenska kyrkan, hur bra som helst, inte ett ord om religion) för då får ni en modererad diskussion, båda får höras, ingen kan sitta och tiga och inte delta. Var rädd om din familj, du har lagt ner mycket tid på att bygga upp den. Kasta inte bort den innan du utforskat om det verkligen är så mycket fel på den man du en gång valt. Fundera också på om allt annat i ditt liv är rosenrött och perfekt. Om det är så, så är det nog förhållandet som behöver mesta arbetet för att du ska må bra. Om inte, kanske det finns andra delar av ditt liv som du behöver ta tag i också?

6 gillningar

Caro skriver exakt vad jag också skulle ha sagt. Prata med din man. Alla blir förälskade men det är helt annat än kärlek. Det finns INGET som sårar så mycket som att man blivit sviken och inte fått vara med på resan där ” känslorna tagit slut” Familjen är det viktigaste som finns och bör enligt mig kämpas för. Inte till vilket pris som helst men… just så som @Caro tipsar dig.

3 gillningar

Jag talade mycket med mitt x. Hon ville inte gå med på att vi hade dåligt och att jag inte hade några känslor kvar förstod hon inte trots flera vändor på rådgivning.

Det är svårt att ändra en annan persons grundläggande karaktär. Vlll man ha olika saker av ett förhållande och har svårt att mötas utan att göra våld på det som känns naturligt för en själv eller något väsentligt saknas är separation det naturliga. Det går inte att stanna i ett förhållande för att en inte vill skiljas utan tycker det är bra som det är och den andra far illa för att den inte kan få vad den behöver för att må bra.

1 gillning

Carro: Beklagar att det slutade illa för er, förstår att det måste vara svårt att gå vidare. Det låter inte som att detta skedde optimalt och dessutom utan kommunikation. Hur fungerade er kommunikation för övrigt? Hade ni lätt för att prata om relationen och känslor. Styrkekram.

Att det inte fungerar optimalt (enligt mig) mellan mig och min man och att att jag tappat känslor som jag en gång hade är inget som hänt över en natt och har inget med den andra mannen att göra. Om jag skulle separera från min man så vore inte det anledningen, eller då möjligtvis att jag fick reda på att jag kunde känna så starkt för någon annan och att det är ett kvitto på att allt inte står rätt till. Det är något som skett undan för undan under flera år. Ett missnöje som gnagt och vuxit.

Däremot tror jag inte att jag skulle blivit förälskad i någon annan om det inte vore för att jag redan kände såhär. Jag minns så tydligt en kväll då jag lugnt och sansat försökt prata med min man men helt utan resultat. Han var inte intresserad av att lyssna. Jag grät en hel natt och kände mig efteråt helt apatisk. Veckan efter var han bara där och med risk för att låta som en novel i en veckotidning, såg rakt in i min själ. Min man har aldrig sett på mig på det sättet. Tvärtom. Ett tag tror jag att det gick flera månader utan att vi knappt hade ögonkontakt. Det satte sig på min självkänsla och jag tappade bort en del av mig själv, som jag nu dock byggt upp. Jag känner mig stark, känner hopp och glädje och tror att allt blir bra i slutändan.

Sidospår, men ja, vi har svårt att kommunicera. Jag pratar dock gärna om allt, men han kan inte. Är medveten att förälskelsefasen är intensiv och kan vara olika länge, men det som kommer sedan… Om man lever tillsammans på ett sätt som att man lika gärna skulle kunna vara syster och bror eller tar varandra för givet tror jag att det är svårt att hålla kärleken i liv. Jag försöker och försöker. Strävar efter att hålla ihop, älska honom. Ändå kan jag inte blunda för denna känsla av kyla och distans trots att vi är nära. Men jag kämpar på.

Vi hade också ett väl fungerande Äktenskapet AB… tyckte jag, men min man tyckte vi hade “tappat gnistan”. Det var vardag och barn och skjutsningar och mat och tvätt. Det var också tryggt och vi kände varandra väl, trodde jag. Han har ett enormt bekräftelsebehov, som jag uppenbarligen inte har lyckats möta. (Mitt behov av att bli sedd och bekräftad tar inte så stor plats i våra diskussioner :slight_smile: ) Sedan drabbades han av cancer och fick nån form av livskris/dödsångest, som han inte heller sa nåt om. I hans familj pratar man inte om obehagliga saker. Det gör man i min familj, så gissa om kommunikationen inte fungerade den här gången…

Jag tror att genom ett helt liv kommer man att möta flera människor som väcker ens intresse, där attraktion uppstår, hur gift man än är, och där man inser att den här personen skulle det förmodligen kunna bli mer än vänskap med. Det är väl tur det för oss som blir dumpade, eller för de som blir änkor/änklingar - det finns ny kärlek att få!

Man väljer att stanna, eller så väljer man att gå. Klokt är iallafall att lämna den gamla relationen bakom sig, innan en går vidare i en ny. Den respekt som går att visa man och barn i den situationen kommer en att ha igen tusenfalt på lång sikt.

3 gillningar

Jag vill bara ge en eloge för att du inte tog dina känslor till kollegan vidare till faktisk otrohet.

Familjerådgivning är en utmärkt idé, men jag undrar om du har fått några indikationer på hur han mår i relationen? Är han nöjd som det är? Eller har han också en frustration som han försöker dölja?

2 gillningar

Simmarn, det känns nästan som att du beskriver vår relation! Vi har tappat bort allting och lever i företaget familjen. Ingen närhet, inga skratt, ingenting. Jag vill dock se om vi kan försöka hitta något nytt ihop men egentligen tror jag att vi båda känner som du inför vår relation. Vi har haft samma typ av kommunikationsproblem och han undviker allt som är jobbigt att prata om. Jag vill försöka men har själv märkt att jag tittat efter andra för ett tag sedan. Det fick mig att ta tag i allt, tvinga till familjerådgivning, men tror inte det hjälper. Känns lite som att tiden rinner ut men håller i varje halmstrå för att slippa allt det tunga som kommer med en separation. Vågar inte släppa taget.
Hur går ni framåt nu?

Mitt råd är att du pratar med din partner och säger exakt vad du känner! Det kanske går att rädda ert förhållande eller så vill ni båda skiljas.

Jag önskar att jag hade skilt mig för 10 år sedan (vi var separerade en period) men då var jag inte så stark som jag är nu och hade inte överlevt psykiskt. Men det är 10 bortkastadenår av mitt liv…

Jag tror att många lever i döda äktenskap men stannar p.g.a. bekvämlighet, ekonomin och barnens skull. Jag förstår att många inte KAN skilja sig men i mitt fall är jag nära att bli bitter för att jag stod ut med och accepterade hans aggressivitet, impulsivitet och kaosskapande.

1 gillning

Tråkigt att höra att du också känner så. Egentligen borde vi gått till rådgivning för länge sedan. Jag har försökt prata med honom någon gång då och då senaste åren. Dessa samtal har ägt rum efter jag insett att vi pratar så pass olika kärleksspråk så att jag känt att det varit näst intill outhärdligt. Vill försöka få honom att förstå hur jag känner. Och jag har fått större förståelse för hur han är som person. Jag vet egentligen om rådgivning skulle leda till något annat, skulle nog inte bli någon aha-upplevelse för jag vet redan hur det ligger till och det är att det inte går att ändra på någon så totalt. Det går att anstränga sig, det går att tända gnistor, men om det skulle gå att ändra någon så pass mycket skulle nästan det bli obehagligt i sig. Och det är som han säger, det är såhär jag är.
Så det handlar mer om min inställning till det. Jag har tutat på (blivit förälskad som jag nämnde, försökt komma över det), kämpat på, försökt tänka på allt fint vi har, ta till vara på de fina stunderna, hans vänlighet, hur han tar hand om barn och familj. Jag älskar våra barn och vårt boende, våra gemensamma vänner. Jag vet ännu inte hur vi ska gå vidare. Förstår att det kanske är ohållbart att gå runt och känna såhär. Att längta efter något annat. Tänker hela tiden att tiden får utvisa. Han är väldigt nöjd som det är, sagt att han aldrig någonsin skulle vilja vara med någon annan. Jag skulle krossa honom, och vår familj. Vet inte hur jag skulle klara av det? Och ovissheten om framtiden, att gräset kanske inte vore grönare. Skulle säkert få känna på förälskelse igen men skulle det hålla. Kanske skulle ångra mig totalt, sakna familjen. Sitta ensam på julen och gråta sönder mig. På något sätt känner jag mig kanske närmare ett beslut men tror ändå inte jag har kraft och mod att våga avsluta.

Tack för ditt råd och för det du skrev. Tror också att det är så och jag tror att det är viktigt att sätta upp någon slags tid. Att inte känna sig missnöjd år efter år och bara låta åren gå. Men vad skönt att du ändå tagit beslutet, även fast du insåg att du skulle gjort det tidigare. Vad som dock skrämmer mig, såklart, är att jag skulle ångra mig. Sitta där ensam och tänka att det var mycket bättre när vi var tillsammans som familj, även fast jag inte var helt nöjd, än ett betydligt mycket mer ensamt liv.

Jag har försökt prata med honom, även om det är svårt. Kommit fram till att han är nöjd med vårt äktenskap, men att vi är väldigt olika och har olika behov. Vi är så pass olika att vi faktiskt har svårt att förstå och sätta oss in i hur den andra tänker. Han kan inte ändra på sig så det gäller att acceptera och gilla läget så att säga. Han är en vänlig man som prioriterar familjen. Det finns ingen aggressivitet eller kaos. Annars flyter det som sagt på bra. Och vi har ju barn, vill absolut inte missa halva deras uppväxt. Vi skulle behöva flytta in i betydligt mindre lägenheter, inte kunna umgås med våra gemensamma vänner på samma sätt, listan kan fyllas på. Men det gäller mest mycket bekvämligheter och praktiska saker, inte kärlek, värme eller drömmar.

Har ni barn? Hur gamla var de i så fall när ni separerade och tog dem det bra?

Våra barn är 15 och 13 och de var 5 och 3 första gången vi separerade.

De har INTE tagit skilsmässan bra. De saknar huset, kompisar och alla minnen är jobbiga för dem. Vi bodde väldigt mysigt vid en å med badplats, t.ex.

Mitt ex förstörde det dock när han prompt skulle köpa ut mig och bo kvar (för barnens skull) för att i nästa sekund sälja och flytta efter mig (trappuppgången bredvid)…

För deras skull borde vi ha skilt oss för 10 år sedan även om det då kändes omöjligt p.g.a. ekonomi och rädsla för ensamhet (jag bor 50 mil från min hemstad).

Nu lyckades jag hitta en toppenfin lght (en 3a jag byggt om till en 3,5a) så det funkar jättebra men det är asjobbigt vissa veckor barnen är hos min exmake. :cry:

Det är ju just det, blir livet bättre av den förändringen en separation innebär?
Klarar du av att stanna kvar utan att tyna bort bit för bit, utan att hamna i något annat som du ångrar för att avsaknaden av känslor och kärlek blir för stor?

@Simmarn
Tycker synd om dej som inte får gensvar av din man.
Kanske du ska prova att visa honom den här tråden så han verkligen förstår att det är fara på färde.
Är tveksam om att visa honom tråden är rätt väg att gå, men kanske som en sista utväg att nå honom.

Det är det som är frågan. Tror det är viktigt att känna sig stark, vara väldigt ärlig mot sig själv och också säker på sig själv – vad som saknas, vad jag vill ha o.s.v.
Vad som är problematiskt för oss är att vi har sådana enorma skillnader i våra grundläggande behov och personligheter. Vi pratar helt olika kärleksspråk, dvs han verkar (även om jag många gånger tvivlar på det och får för mig att han inte heller är lycklig och älskar mig längre) tycka att allt är strålande.
Det som såklart gör mest ont är att göra det mot barnen. Det är det som får en att försöka igen och igen, försöka komma på andra tankar. Men något säger mig att det är fel att dämpa sina behov, sina känslor, sin glädje.

Mitt x sa att allt var bra fast hon klagade högljutt till andra bakom min rygg. Ingen av oss mådde bra men hon ville inte erkänna det inför mig för hon var rädd för ensamheten, det ekonomiska och sociala. Är det så att din karl eg inte mår så bra men fruktar att alternativet är värre?