Tiden går. Livet tillsammans fortsätter, men allting är dött.
Ibland tror jag inte ens att vi tycker om varandra längre. Han kan inte ens visa sig förrän jag blir irriterad. Jag stör mig på allt han säger och gör, ja rent av på hans blotta närvaro. Jag mår bäst de dagar då vi inte ses.
Ändå kan jag inte bestämma mig. Att separera betyder så mycket. Vi har ett stort hus jag inte har råd att bo i själv och dessutom barn. Så vi har här, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, utan att något händer…
För några år sedan gick vi i familjeterapi och det blev väl lite lugnare efter det, men inte mer än så.
Hur lång tid tog det för er att bestämma er? Eller går du också och grunnar?
Kom några fördelar och nackdelar med separationen som du inte räknat med?
Det fanns bättre och sämre stunder men vi hade definitivt en kris efter 10 år. Vi diskuterade och grät och när det kom till den avgörande frågsn så missförstod han mitt svar - så vi fortsatte. Det blev barn, villa, flytt och till slut en liten gård. Något som vi båda drömt om länge. Men då sattes verkligen allt på sin spets, för då fanns inte ens drömmar kvar. Det skulle också visa sig att vi inte hade samma tankar om hur livet på gården skulle levas. 3 år efter att vi köpte gården blev det separation. Då hade jag verkligen velat det i 2 år men inte klarat av att driva igenom det fullt. Jag gick med på ständigt nya försök. Tills en dag då det var stopp. Då hade vi varit ihop i 24 år.
@Elddraken Då är du inte beslutsmässig. Man ska vara absolut stensäker innan man tar ett sådant steg, annars har man inte tänkt färdigt.
Prata, prata, prata, prata. Berätta vad du känner och tänker, tala om vad du vill ha, vad du saknar. Ta hjälp av familjeterapi igen om du inte klarar att skapa en konstruktiv dialog utan hjälp.
Det låter spontant som att du är uttråkad? Är allt annat tipp-topp i ditt liv med arbete, vänner, fritidsintressen, hobbies?
Ibland stirrar man sig blind på partnern men det finns ju annat i livet som kanske behöver förändras, innan man slänger ut barnet med badvattnet.
1 gillning
Jag har en riktigt dålig dag. Maken är ledig den här helgen.
Jag mår så mycket bättre när han inte är här.
Julen var bra. Han jobbade nästan hela tiden.
Hur kan man reagera så starkt bara på att någon är i närheten? Det är inte så att han objektivt gör en massa fel varje sekund. Det är personligheten i sig som liksom kliar i skinnet på mig.
Vi borde nog ha brutit för länge sedan. Varför är det så svårt?
Visst är det svårt. Jag är också väldigt frustrerad och upplever att jag kan andas när jag är själv. Mest för att våra dagar ihop aldrig blir så där fina och kärleksfulla som jag önskar.
Jag känner mig låst. Sliten i att fortfarande ha känslor, könna trygghet och rädslan i att förlora barnen. Jag har separerat med barn en gång tidigare och det tog ungefär två år innan jag gick från att jag verkligen uttalat för mig själv att jag faktiskt ville skiljas. Men då kände jag ingenting, försökte få mig själv att känna romantiska känslor men äcklades när han kom i min närhet. Nu är det istället så att jag längtar efter kärlek från en väldigt passiv och avstängd man. Och har svårt att släppa hoppet om att det kunde bli bra.