Juridik när den ena föräldern vägrar samarbeta

Jag funderar lite kring det här vad som gäller juridiskt när man har gemensam vårdnad men där den ena föräldern inte är tillgänglig för samarbete.

Barnet är snart 16 år och har själv valt att bo heltid hos mig. Barnets pappa anser att jag, i och med detta, är fullt ansvarig för att barnet inte har något umgänge med sin pappa.

Detta stämmer inte såklart, barnet är 16 år och fullt kapabel att själv bestämma vart han vill ha sin bas. Jag stöttar honom i det. Däremot hindrar ju detta inte att barnet umgås med sin pappa på olika sätt. Där tycker vi olika jag och pappan. Han resonerar mer som att antingen är det 50/50 när det gäller boendet eller inget alls…typ…

Jag har varit i kontakt med familjerätten som har erbjudit oss samarbetssamtal för att på ett sansat sätt diskutera detta. Upplägget skulle vara att vi först gick varsin gång så att ingen skulle känna att den andra har någon fördel. Därefter gemensamma samtal.
Pappan vägrar att gå med på detta.
Han har dessutom förklarat, för både mig och familjerätten, att han istället tycker det är lika bra att kapa alla kontaktvägar oss emellan och endast ha kontakt med barnet. Detta har också skett.

Jag är blockad på alla kontaktvägar, och kan således inte nå honom alls.
Det är skönt, väldigt skönt…för mig
Däremot ställer det till det i samarbetet med barnet då han inte är myndig ännu. Jag anser inte att det är lämpligt att diskutera saker som rör barnet, med barnet som medlare.
Vid ett tillfälle blev jag tvungen att engagera vårt vuxna barn som fick ta kontakt åt mig i ett ärende.

Hur ska man förhålla sig till detta rent juridiskt. Vissa saker behöver man ju som vårdnadshavare godkänna och skriva under. Det gäller tex barnets ekonomi och liknande. Hur ska jag kunna informera honom om det händer något? Och vilket ansvar har vårdnadshavaren som barnet inte bor hos, när det gäller skolgång osv.
Så även om jag inte vill ha med pappan att göra på något annat sätt så har vi gemensam vårdnad om ett barn. sedan vill jag göra rätt juridiskt och jag vill inte att barnet ska komma i kläm mer än det redan gjort.
Är det någon som varit eller är i liknande situation?

1 gillning

Sonen var 15 år vid skilsmässan. Han bodde 100% hos mig och var aldrig hos sin pappa. En viss kontakt hade de, men det var jul, födelsedag och om de träffades av en slump. Jag pratade med sonen om det där med information till pappan. Eftersom han ändå var 15 år gammal, så lät jag honom bestämma. Han bestämde att jag inte skulle lämna ut någon som helst information till pappan. Om pappan var intresserad av information, så fick han kontakta sonen personligen.

15-åringen sade till skolan att om något hände, så skulle de kontakta i första hand mig och i andra hand hans äldsta syster. Inte pappan, eftersom han inte var anträffbar på dagtid (vilket var en lögn, men sonen tyckte det blev enklast att säga så). Jag blev ombedd av sonen att inte kontakta pappan för något mindre än ett dödsfall.

Ekonomin var inget problem för oss. Jag fick barnbidraget och senare studiebidraget. Studiebidraget sattes in på ett speciellt konto i mitt namn, så pappan kom inte åt de pengarna. Sedan gav jag sonen kontanter (swish hade inte kommit än). Så fort han fyllde 18 förde jag över pengarna från det speciella kontot till sonens bankkonto.

Det var ganska få papper som krävde båda vårdnadshavares namnteckning. Det problemet löste vi ett i taget. I många fall kunde vi skjuta upp alltihop till 18-årsdagen. Men det var ändå några skolpapper vet jag. Där blundade skolan för att papperen inte blev ordentligt påskrivna.

Enda riktiga svårigheten kom med lillasyster. När hon var 13 ville vi göra en utredning på BUP för Aspergers. Lärarna ville, kuratorn ville, jag ville och psykologen på BUP ville allra mest, men pappan vägrade skriva på. Då berättade psykologen att socialen kunde gå in och tillfälligt ta över förmyndarskapet och skriva på, eftersom det rörde sig om något så pass viktigt för dotterns liv och hälsa. Det slutade med att pappan gav sitt godkännande.

1 gillning

Min dotter bor heltid hos mig. Vi har haft en tvåårsperiod med snudd på noll kontakt med pappan, då de blev osams och dottern ville inte ha kontakt alls. Därefter har dottern bott hos pappan i sex månader och är nu åter hos mig. Denna gång var de visserligen osams men dottern ville ändå upprätthålla någon slags kontakt, t ex varannan helg. Pappan tyckte att det blev för ryckigt med detta flyttande fram och tillbaka och betackar sig för kontakt med främst dottern. Han har hela tiden tyckt att jag på eget initiativ skulle hålla honom informerad. Men eftersom dottern är i övre tonåren så tycker jag inte att det är självklart att berätta stort som smått för pappan, mot hennes vilja. Jag har begrundat detta med ansvar och information på mååååånga sätt under dessa år.

En sak jag har lärt mig är att man har ungefär samma ansvar som vårdnadshavare. Dvs även om man inte är boendeförälder så har man ett eget ansvar att hålla sig informerad. Att kontakta skolan och kolla hur det funkar med utvecklingssamtal och info från dem. Eller om man vet att barnet går hos BUP eller tandreglering eller nåt sånt, då får man själv se till att hålla sig informerad. Man kan alltså inte lägga över det på boendeföräldern. Alltså är det inte ditt ansvar att informera pappan nu när han gör sig otillgänglig.

Men du lyfter ju det andra perspektivet också: får man göra sig otillgänglig? Min erfarenhet är nej, egentligen inte. Man kan anvisa hur man vill bli kontaktad, men inte göra sig helt onåbar, då är det inte säkert att man faktiskt kan vara vårdnadshavare. Om det blir konkreta problem så skulle detta troligen kunna vara grund för enskild vårdnad, just för att du ska kunna hantera alla delar av ansvaret som det innebär att vara vårdnadshavare. Du behöver ju också veta hur du ska nå den andra vårdnadshavaren i händelse av en nödsituation med barnets hälsa.

Personligen tycker jag att du ska göra som @leaf föreslår, att försöka lösa frågorna allteftersom de uppkommer. Ett konkret bekymmer, t ex onåbar för att skriva på passansökan eller vad det kan vara, skulle ju kunna leda till kontakt med familjerätt, som kan göra försök att nå honom. Att få någon utomstående inblandad skulle ju sedan kunna hjälpa dig att gå vidare, om det visar sig behövas. Min dotters pappa har trots allt skrivit på allt som behövts, efter lite trixande. Och med ett halvår kvar till myndighetsdagen så kommer dottern och jag att härda ut, det är förstås inte värt att lägga energi på varken samarbetsavtal eller vårdnadstvist.

1 gillning

Nej, det är viktigt. Den andra föräldern måste kunna få tag i en vid behov. För oss var det ju så att jag och sonen fanns kvar där vi alltid varit och vi hade samma mobilnummer. Skolan låg kvar på samma ställe med samma nummer. Pappan kunde höra av sig och kolla läget när han ville. Men JAG hörde inte av mig till honom.

2 gillningar

Precis. Har en väninna vars exmake flyttade och dessutom bytte nummer samt hänvisade att all kontakt skulle gå via en bekant. Det var inte ok enligt tingsrätten…

Tack för att du tog dig tid att svara och berätta om din erfarenhet. Barnet är ju snart 16 år och det är inte så lång tid kvar till myndighetsdagen. Att han gjort sig onåbar är enbart för att ha kontrollen. Det är så korkat så jag börjar tro att han medvetet vill att jag ska dra det till sin spets.
Jag har också ytterligare en skilsmässa bakom mig med två barn som jag blev tvungen att ansöka om egen vårdnad för då pappan rakt av vägrade skriva under ett endaste papper bara för sakens skull. Han gav upp vårdnaden frivilligt vid första samarbetssamtalet. Det blev aldrig någon större process annat än att vi hade en tingsrättsförhandling och därefter ett samarbetssamtal.

Jag önskar ändå slippa gå så långt och har inte något behov av det just nu. Däremot litar jag inte en sekund på honom just nu och med tanke på att det börjar bli dags att plocka ut pengar från barnets sparkonto för körkort osv så känns det olustigt att jag inte kan informera honom om detta. Jag vet aldrig vad han kan få för sig. Han har inte direkt visat att han går att lita på.

Jag har bett om ett rådgivande samtal på familjerätten så får vi se vart det leder.

Det var inte precis så att jag spammade honom på något vis. Han blockade mig till slut efter att ha hotat göra det vid flera tillfällen då jag inte hållit med honom. Under tiden vi var gifta så hotade han vid upprepade tillfällen att vi skulle gå isär. Det var när jag ifrågasatte eller inte rakt av köpte det han tyckte eller ville. Ett sätt att manipulera mig till att klandra mig själv och falla till föga.
Nu har han inte lyckats med sina hot att om det inte blir som han säger så klipper han kontakten, han har dessutom vid dessa tillfällen påstått att det är jag som drivit åt det hållet genom att vägra samarbeta, dvs genom att vägra tillgodose exets behov framför vårt barns behov.

Han är inte helt sund, det har jag förstått, och nu är det så tydligt att han försöker manipulera mig till sin fördel igen. Skillnaden är att jag har genomskådat honom och jag tycker det är rätt skönt att han inte hör av sig. Men faktum kvarstår, vi har en son som hamnar i kläm när han måste medla vid tex umgänge och jag vill inte utsätta mitt barn för att vara medlare i en konflikt han inte har med att göra. Att ta allt via sonen känns verkligen som att lägga en stor börda på honom.

Sen är det ju också så att saker kan hända med både mig och sonen och då har jag ingen möjlighet att nå den andra vårdnadshavaren. Likväl som om sonen är hos sin pappa och det skulle hända nåt så måste allt gå via sonen.

Ganska korkat också att agera på det här viset, korkat och väldigt barnsligt. Och det ger honom ju inte direkt pluspoäng om det skulle bli en vårdnadsfråga.

Ja, är just nu i liknande situation. Skilsmässa för 6 år sen ( hans önskan) och delad vårdnad om tre barn, nu 12, 15 och 17 år. Vi har haft ett nära föräldraskap med mkt kommunikation och överlämningsmiddag 1ggr/v mm. Han ångrade skilsmässan efter 1,5 år och vi gjorde ett kort försök att lappa ihop det men jag kunde inte känna tillit längre och avslutade det.
Därefter har han återkommande anklagat mig för allt möjligt när han själv mått dåligt. Vi har dock alltid haft tät kontakt.
Nu har det blivit total härdsmälta i kommunikationen, antagligen för att jag träffade en ny man i somras.
Ex-maken svarar nu inte på meddelanden som gäller ex sommarschema ( jag jobbar inom sjukvården så det måste liksom lämnas in), något barns mående, fakturor etc. Ibland skickar han en rykande anklagelse om ngt till svar.
Jag vet inte alls när jag får ha barnen i sommar, när jag kan jobba etc.
De stora barnen kan hantera att leverera info själva men yngsta kommer i kläm. Han kör ex orientering med yngsta barnet även på mina veckor men berättar inte för mig när träningen har börjat/byte av dag etc. Han meddelar den ganska vimsiga tolvåringen som såklart glömmer.
Barnen tycker varannan vecka och allt däromkring är jobbigt som det är och att de ( särskilt yngsta)får agera budbärare och medlare tycker jag är uselt.
Vi har nu varit i kontakt med kommunen och ska påbörja samarbetssamtal.
Men jag undrar också hur mkt en förälder får obstruera?
Vägra göra upp sommarschema?
Jag försöker vara så korrekt som möjligt och meddelar viktig info. Äldsta barnet bor mest hos mig och där meddelar jag tider, utv samtal etc, får dock inte svar eller respons.