Det började runt 2013 då min dåvarande fru berättade för mig att hon fått känslor för sin arbetskamrat. Det hade varit ansträngt en längre tid så vi bestämde att vi går skilda vägar. Vi har två barn som jag värnar om mycket så mitt mål var att försöka få dem att ha det så bra och smärta fritt det går att få i en skilsmässa. Nästan direkt efter separationen började hon visa intresse att vi borde bli ett par igen. Det var jag inte sugen på alls när jag inte viste hur länge hon och kollegan varit i lag med varandra. Tiden gick jag träffade andra men hon tjatade varje hämtning och lämning på att det borde varit vi och hur bra vi hade det, till slut vek jag mig, av flera anledningar, dels för att få vara nära barnen hela tiden och min son hade det tufft med sig själv så jag trodde att om han slipper åka fram och tillbaka varje vecka skulle han kunna fokusera på sig och sitt, sen hade vi ju haft ett bra liv ihop. Det var kanon fram tills vi flyttade samman i ett nytt hus.
Men nu 2020 sitter jag i ett förhållande där jag inte ser någon framtid. Eftersom allt är tillbaka där vi slutade, ingen kommunikation hon sitter och väntar på att allt skall fixas så som mat och städ och hund som hon inte gör någonting med men det var hon som ville ha. Nu väntar jag bara på att barnen skall gå färdigt skolan.
Mitt tips tänk flera gånger innan ni dras in i ett gammalt icke fungerande förhållande.
Mycket klokt! Tänkvärt för många av oss.
Jag är ledsen över din situation, och tycker givetvis inte att det låter som schyssta livsvillkor för någon.
Orkar du verkligen vänta tills barnen går ur skolan, och vad kostar denna väntan dig och din familj?
Inte så konstigt att hon ville tillbaka kanske, om du är en serviceinrättning för henne. Det kanske inte funkade så bra för henne när hon skulle klara sig själv…
Jag vet inte vad som är bäst längre tyvärr.
Känns mer som om det kan hända när som, men jag har lovat mig själv att barnen skall få gå färdigt skolan. Men som sagt det går upp och ner. Lite hopplöst läge.
Vi hade ett långt samtal innan om just detta, funkade bra fram tills allt var färdig flyttat och barnen var informerad att allt skulle återgå till det som varit.
Gradvis kom förändringen till baka. Då ville jag inte slita i barnen en gång till under deras skolgång.
Men som jag skrev tidigare det kan gå sönder när som.
Går det att försöka förklara din bild av situationen utan att hon går i försvarsläge? Någon stans bort de hon ju hålla med om att allt inte kan återgå till hur det var tidigare, för då hade ni ju inte separerat? Och lista arbetsuppgifter så att båda uppfattar bördan som lika? Familjerådgivning? Någon form av stöd behöver du/ni om du ska hålla humöret uppe tills barnen gått klart skolan…,
Jag vet inte längre ut eller in känns bara jävligt hopplöst och lurad på år som kanske varit helt annorlunda. Jag får försöka att kommunicera med henne en gång till. Barnen är klara med skolan till sommaren. Så det är inte flera år vi snackar om.
Tack för att du delar med dig av din erfarenhet.
Jag fattade i höstas beslutet att jag vill skiljas, efter flera år av dysfunktionell relation men utan andra personer inblandade, och vi inledde direkt processen, lämnade in ansökan, nu sålt huset och bodelat men ännu inte flyttat (blir efter jul). Jag har många gånger under dessa veckor som nu gått funderat på om jag trots allt agerat förhastat och själviskt, hade det ändå inte varit bäst för barnen och mig själv (om de har det bra så mår jag bättre) att hålla ut. Men din berättelse visar just på hur svårt det är att bryta gamla mönster.
Jag förstår din vilja att inte störa barnens skolgång än en gång, jag kan absolut sympatisera med den. Går ni i familjeterapi? I annat fall tycker jag det är ett måste, regelbundet under tiden ni bor ihop.
När jag bodde själv med barnen varannan vecka var det ren harmoni, vi hade samförstånd och en gemensamt som vi aldrig haft förut. Jag var glad då var dom oftast glada med.
Den tiden är jag glad att jag fick.
Så @Slasken20 jag är övertygad att när du är glad blir även dina barn det.
Själv kan jag inte förstå hur jag kunde tro på allt som skulle bli bättre i fall familjen skulle bli hel igen.
Med den erfarenheten jag fått är det viktigaste att vara lycklig själv.
Nästan så tänker jag också. @Radhuskillen Vill inte riktigt släppa tvåsamheten. Men jag har ju inte tagit det slutgiltiga steget ännu😕 kommer förmodligen hitta en massa roligt att pyssla med så det blir bra ändå. Men lättlurad är något jag aldrig kommer vara ingen.
Den resan har man ju gjort… 
Träffades 2003, flyttade ihop efter förlovning och barn 2004, ett till barn 2006, radhus och giftermål 2008, separation 2009, “nytändning” 2010, ett nytt radhus 2011 och till slut beslut om skilsmässa 2018.
Nu sitter vi i varsin lght med barnen v/v och ingen är lyckligare än jag. 
Mitt ex kan nog tänka sig “tredje gången gillt” men för mig är det över.
Tror det i 8-9 fall av 10 inte funkar att bli ihop igen…
Så är det nog synd att det inte finns en beskrivning så man slipper lägga så många år och energi.
Jag längtar tills allt är färdigt.
Jag tror nog att det ofta är så att man måste göra sina egna “misstag”. Kärleken, hoppet, tron, viljan och ibland även bekvämligheten är så stark att det oftast inte brukar hjälpa med goda råd och varningar från omgivningen ändå…
Så är det! Jag var så övertygad och säker på min sak - lyssnade inte på någon. Jag växte upp med en ensamstående mamma och gjorde ALLT för kärnfamiljen… Mina barn skulle minsann växa upp med sin pappa.
Mycket som styr! Egen önskan. Släkt och vänners förväntningar. Samhället…
Det är ju som du säger @Nyskild2019 mycket som styr. Växte själv upp utan en pappa det vill jag inte ge kidsen.
Samma hade vi. Satt och pratade om att gud vad skönt att vi vet var vi har varandra, skämtade om hur jobbigt de har det de som skall ”lära upp” någon ny osv… samtidigt som han är otrogen.
Även jag skilsmässobarn som gjort allt för familjen. Misslyckande på den! Han kommer från en familj där föräldrarna varit gifta över 40år. Han har ingen som helst aning om vad det är att vara skilsmässobarn. Hur det är att ranta runt på två ställen och behöva ta ställning till än det ena och än det andra situationen och personen. Då det man önskar sig mest av allt är att få vara med mamma och pappa på samma gång, utan att behöva sakna en av dem hela jävla tiden.
Få se då ljuset går upp för honom hur icke kul barnen tycker att det är. Eller hur det känns för han på julaftonskvällen att sitta med hon och hennes barn och veta att egna barnen helst av allt vill vara med mamma och pappa.
Han kommer inte att landa ännu. Det tar ett år, två. Så har det gått med min x. Låt tiden gå. Nu just tänker han inte som du. Kärleken är inte blind men förälskelsen är det… sade någon klok.
Han kommer att störta , precis som du men inte än. Vänta bara, då har du kommit långt. Hämnden är ljuv🤣
Svår att få någon som inte varit där själv att förstå vikten av att få vara trygg när man växer upp.
Klart att barnen fixar det ändå men dom hade haft det bättre med sina egna föräldrar inte lånade som har egna de prioriterar. @Mas. Man får göra det bästa man kan mer går inte att göra barnen ser och vet allt som sker.