Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Jämställdhet? Feminism?

Skickade försäkringskassan alla föräldradagar till dig? På vilket sätt tvingar samhället eller nån myndighet dig att ta mer ansvar över föräldraskapet än barnets andra förälder?
Rikta denna frustration o ilska mot ditt ex istället, där det hör hemma :muscle: Föräldraförsäkringen är ju jämställd i grunden, båda får hälften. Hur ni sen fördelat detta kan ni ju inte lasta någon annan för?

Jag tror de kallas föräldradagar? Och jag upplever inte att de kom till som för att motverka kvinnoförtryck, utan snarare för att fördela det obetalda arbetet i hemmet mer rättvist.

Nej, det borde kanske finnas.

Ja det skulle kunna vara bra. Däremot tror jag inte behovet är lika stort för män som för kvinnor. Även om kvinnor kan behandla män riktigt illa, så är de fysiskt svagare, och att kvinnor mördar män i nära relationer är långt ovanligare än att män mördar kvinnor.

Det tror jag faktiskt inte att jag har skrivit något om? Men för att svara dig ändå, jo det finns statistik för kvinnor som slår/hotar/missahandlar män. Du hittar den här:

Du menar alltså att det är kvinnan som utövar så mycket påfrestning på mannen så att han blir tvungen att mörda henne? Skärpning!

2 gillningar

Vi delade lika, jag och mitt x.
Men jag förstår inte ditt resonemang. Du är ju arg för att kvinnan VILL ta mer av föräldradagarna. Om du som man vill ha hälften- varsågod. De är dina och du måste aktivt lämna dem ifrån dig om du inte ska få dem. Det handlar inte om att kvinnan tar dem.

Men generellt är det så att samhället FÖRVÄNTAR sig mer av mamman än av pappan. Och överför därför dessa snedvridna förväntningar till mamman och pappan. Det yttrar sig i att pappor i större utsträckning lämnar ifrån sig sina föräldradagar och att mammor i mindre utsträckning gör karriär. Båda parter förlorar.

Och ja. Jag KRÄVDE att vi delade lika. Eller snarare. Jag tyckte det var helt sjävklart…

3 gillningar

Jag citerar mig själv ifrån när vi rörde detta ämne tidigare i tråden.

Det är det här jag menar. Att männen kan välja om de är “villiga” att ta ansvar eller inte. Det är väl ändå inte rimligt? För ni är väl ändå oftast med och skapar familjen?

1 gillning

På vilket sätt menar du att kvinnors o mäns möjligheter, rättigheter eller skyldigheter skiljer sig ang detta?

Vad är det som hindrar en kvinna att inte vara “villig” att ta sin del av föräldraansvaret menar du?

Jag menar inte att de skiljer sig. Eller att de bör göra det. Men ett ordval som ditt ovan bekräftar den allmänt rådande uppfattningen.

Jag hör hur du väljer att vinkla min tidigare formulering. Det jag menade var självklart inte att endast mannen skulle ha valfrihet i detta. En bättre formulering skulle ha varit.
Om kvinnan och mannen inte delar uppfattning om hur föräldraskapet bör fördelas praktiskt så kanske det är lämpligare att de ser sig om efter andra partners att bilda familj med.

Rollerna kan ju mycket väl vara omvända, kvinnan kanske mitt uppe i karriären o känner att hon max kan vara hemma 6mån o amma, sen måste hon tillbaka o jobba heltid. Hon tycker att mannen kan ta ett större ansvar om barnet o hemmet, givetvis ska detta par tillåtas att göra denna fördelning om de båda är överens om den. Men ingen ska ju känna sig tvingad att ta ett större ansvar mot sin vilja.

Men du uttryckte dej inte så, eller hur? Och det är ingen slump. Därför att i praktiken är det så att det anses att mannen har en större valfrihet i frågor där det rör barn och familj. Det är inte så i teorin och det bör absolut inte vara så, men det är så det är i samhällsmedvetandet.

Självklart finns det omvända förhållanden där kvinnan gör karriär och mannen är hemma. Men det är ett undantag från de rådande strukturerna. (Och jag tror ärligt att det i det fallet i princip alltid har diskuterats först)

1 gillning

Mycket riktigt så var det ingen slump att jag uttryckte mig på det sätt jag gjorde. Dels var det pga att det var med en kvinna som var missnöjd över att hennes ex inte var villig att ta lika mycket ansvar (du) som jag hade diskussionen med. Men också för att, som du själv påpekar, det är det vanligaste scenariot.
Där gjorde jag fel, men jag lovar att lära mig av mitt misstag.

Om du orkar läsa igenom allt så kommer du se att det jag hela tiden menar på att båda könen ska sträva efter i jämställdhetsdebatten är samma rättigheter, samma skyldigheter o samma möjligheter för alla, oavsett grupptillhörighet.

Men om du läser vad jag skrev tidigare så tog faktiskt jag och mitt x lika mycket ansvar. Den här diskussionen tycker jag inte handlar om mig eller dej som individer, utan om större strukturer.

Jag jag ser att du tycker att båda könen ska sträva efter samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Och där är vi överens. Det vi inte är överens om är att du tycker att vi har nått dit och det tycker inte jag.
(Tror jag. Är rätt trött nu så jag kan ha missat något :stuck_out_tongue_winking_eye: )

3 gillningar

Jag och barnens pappa delade i princip 50/50 på båda föräldraledigheterna. Det diffade någon vecka bara.

Och jag kan bekräfta att vi båda råkade ut för de klassiska stereotypiska kommentarerna. Jag blev ifrågasatt varför jag inte ville vara hemma längre med barnen. Ska du verkligen börja jobba så tidigt? Och så nån enstaka gliring om varför man skaffar barn om man inte vill vara med dem?!

Och deras pappa fick höra att hans föräldraledighet var väldigt lång. Hans chef nämnde det i negativ mening. Var det verkligen nödvändigt att vara borta från jobbet så länge? Vissa andra - kanske särskilt kvinnor - tyckte att han var en mönsterpappa som tog så stort ansvar.

Vi möttes alltså av fullständigt olika reaktioner på exakt samma beteende, enbart baserat på kön.

Så ser samhällsstrukturer ut på individnivå, trots att lagen ger oss precis samma möjligheter.

2 gillningar

Det hade ju mycket enkelt kunnat bemötas med att (om så är fallet) du visst hade föredragit att vara hemma länge med barnen. MEN, du inser värdet i att du o din partner delar föräldraskapet på ett jämställt sätt eftersom att du anser det viktigt att båda får en nära kontakt med barnen, samt att du även föredrar att dela föräldraskapet på ett jämställt sätt för att fördela alla konsekvenser som det innebär på ett jämlikt sätt.
Givetvis kommer det alltid finnas individer som har fördomar baserade på förlegade könsroller, men varför ska du eller nån annan bry dig om vad dom tycker?

Självklart tycker en arbetsgivare att det är obekvämt att ha anställda som är föräldralediga, eller ännu värre VABar stup i ett eftersom det inte sker med kort varsel o kan ställa till det ordentligt. Detta medför mycket extra administrativt arbete för företaget o genererar även en hel del kostnader. Självklart föredrar arbetsgivare att ha anställda som kommer till sitt arbete i tid varje dag o utför det arbete som de är anställda att utföra.
Men en arbetsgivare med en modern personalpolitik som främjar jämställdhet ser den större bilden, de kan se andra fördelar o vinster än krasst ekonomiska.

Jag tror faktiskt även att det finns en utbredd diskriminering på arbetsmarknaden mot båda könen när det kommer till föräldraskapet. Jag är övertygad att det finns massor av arbetsgivare som föredrar att anställa en 40åring med barn i övre tonåren framför en barnlös 30åring… Oavsett kön, framförallt om det gäller en tjänst som kräver mycket utbildning eller tar tid att sätta sig in i, hänger ni med hur jag tänker?

Men tror du inte att detta på något sätt påverkade dina barns pappa vad det gäller karriär o löneutveckling bara för att han är man? Du menar ju själv på att chefen i fråga gjorde ju sin inställning till det hela mycket tydlig. givetvis kommer detta påverka. Detta är inte ett fenomen som enbart drabbar kvinnor. Det drabbar alla oavsett kön som arbetar åt en arbetsgivare med en förlegad syn på könsroller o föräldraskap.
Jag anser att frustration över detta bör riktas mot de individer som uppvisar detta beteende, istället för att prata om patriarkat och samhällsstrukturer.

Ja, varför ska man någonsin bry sig om vad någon annan tycker? Varför står inte alla bara upp för sina val och rättigheter precis hela tiden? Varför låter vi oss påverkas av grupptryck? Varför är vi känsliga för att andra dömer oss? Varför är vi inte alltid tvärsäkra i oss själva? Varför känner vi oss tvungna att gå i försvar i olika situationer, trots att det inte skulle behövas? Varför har andra människor förmågan att göra oss osäkra på våra egna beslut?

Svara på det du, så har du löst många bekymmer i världen. :smile:

Jag vill dock förtydliga att jag själv aldrig har svårt att ge svar på tal i sådana här spörsmål. Jag bara konstaterar att jag som kvinna och mamma avkrävdes andra svar än vad min exman gjorde som som pappa. Och det är ett tydligt tecken på att vi ännu inte har jämställdhet i praktiken. Men det är länge sedan mina barn var små, och jag tycker mig ana att det är lite mildare tongångar nu.

Det är förstås begripligt - men min arbetsgivare ifrågasatte inte att jag skulle ta ut föräldraledighet. Chefen var snarast förvånad över att jag inte begärde längre ledigt, och planerade öppet för att jag antagligen skulle ändra mig efter några månader.

4 gillningar

Vi ska absolut fortsätta att bry oss om det för att det både direkt och indirekt påverkar allas vår situation, rent krasst ffa. kvinnors situation som det fortfarande ser ut, och för att det medvetet eller förmodligen ännu mer omedvetet bidrar till att det som du kallar “förlegade könsroller” fortlever och fäller avgöranden IRL.

Det enda som råder bot på detta är strikt 50/50 lagstiftning. Något som dessutom, iaf delvis, skulle bidra till uppfyllandet av de där teorierna du har om att kvinnor i gemen borde bli bättre på att detektera hur pass bra männen kommer att visa sig vara på att kalibrera sig när de där barnen väl är ett faktum. För först då är det uppenbart INNAN för både kvinnor och män exakt vad som gäller när barnet/barnen väl sett dagens ljus :+1:

.
[EDIT] Vad tycker du förresten själv om en odiskutabel och strikt 50/50 delning inom alla (utom det som rör själva graviditetstiden) områden som sorterar under föräldraförsäkringen?

1 gillning

Jobbade du och din man åt samma arbetsgivare när detta inträffade? Jag utgår ifrån att ni inte gjorde det.
Hur kan du veta så definitivt att inte din man och du skulle bemöts på samma sätt om ni tillsammans klivit in på HR kontoret hos samma arbetsgivare?
Kan du verkligen veta säkert att det faktum att ni var av olika kön o inte skillnaderna hos era arbetsgivares attityd var den största bidragande orsaken till att ni blev bemötta på olika sätt?
Föreställ dig att din dåvarande man hade ditt jobb o klev in till din chef, tror du att han skulle bemötas på ett annat sätt än dig i detta sammanhang?

Nu gör du precis det som jag finner mest felaktigt i hela debatten.
Om du nu anser att folks åsikter ang detta är något som påverkar människor i deras vardag, att detta är ett problem. Varför enbart belysa den sida av myntet där detta påverkar kvinnor negativt? Varför göra det till en könsfråga alls?
Givetvis går även detta ut över män som jobbar åt arbetsgivare med en förlegad syn på könsroller, fast åt andra hållet. Precis som @Trassel beskrev här innan.

Tror du inte det vore mer effektivt om vi alla kollektivt riktade vår frustration mot detta beteende mot de individer som faktiskt uppvisar detta beteende?

Detta är jag kraftig motståndare av, mest pga att det inte alls lämnar något utrymme för flexibilitet. Vi har alla otroligt skilda livssituationer och unika förutsättningar inom vår egen familj. Jag anser det vara otroligt naivt att inte se alla de potentiella praktiska problem som en sån lagstiftning skulle innebära.

Däremot är jag inte alls främmande mot förslag som på olika sätt premierar ett jämställt uttagande av föräldraförsäkringen.
Nuvarande system med delvis öronmärkta dagar kan kanske utökas något, säg att kan kanske delar in föräldraförsäkringen i 3 delar, 1 del var o 1 gemensam att fördela fritt?
Detta i kombination med någon form av morot att dela den gemensamma delen så jämt som möjligt? Säg kanske extra dagar, eller något högre ersättning ju mer lika man lyckades ta ut det?

När det kommer till andra delar av föräldraförsäkringen, så som VAB, så anser jag det otroligt svårt att på något sätt designa en lagstiftning som tvingar föräldrar att dela denna börda lika.
Men jag är absolut villig att ta del av idéer o tankar kring ämnet.
Hade jag fortsatt levt tillsammans med mina barns mor så hade jag givetvis strävat efter att på något sätt dela detta så rättvist som möjligt. Kanske varannan gång? Kanske på nått annat sätt, bara vi båda var överens om att det kändes rättvist.
Hur vi nu bemöter detta som separerade återstår o se, min första tanke var att vi båda tar allt som inträffar på de dagar som vi har hand om barnen… Men om det visar sig upplevas orättvist i praktiken så kanske jag får tänka om?

Ja, tämligen säkert, eftersom den ende manliga kollega jag hade som skulle vara föräldraledig bemöttes på ungefär samma sätt som min make gjorde på sitt jobb.

Varför är det så viktigt för dig att försöka bevisa att jag har misstolkat hela mitt liv?

3 gillningar

Nej, det tror jag sannerligen inte vore det minsta mer effektivt än vad en klar och tydlig lagstiftning som inte lämnar utrymme för annat än båda föräldrars lika ansvar, delaktighet och som följd samma förväntningar, behandling och konsekvenser när det gäller barnens inverkan på både yrkesliv och privatliv skulle vara. Tvärtom.

För så länge det är både lagligt, möjligt och i många stycken tom. önskvärt/efterfrågat/uppmuntrat att de “förlegade könsrollerna” tillåts fortleva, så är det inget som varken du eller jag som privatpersoner kan tillåta oss att adressera vår frustration över gentemot andra enskilda privatpersoner och deras privata val.

Det där var ju intressant. Du vill ha rättvisa på det sätt du själv önskar och i många stycken tycker att män rent generellt inte får, men du vill inte ha ett system som per automatik momentant skulle tillgodose en rättvis likabehandling av båda kön som varande föräldrar och som såklart skulle spilla över lika på båda kön när det gäller de konsekvenser som de egna barnen får på både yrkesliv och privatliv…

Fast här uttrycker du ju dig väldigt diffust och talar om att “sträva efter”, och “på något sätt dela så rättvist som möjligt”, “kanske varannan gång”, “bara vi är överens” etc.

Det där är förmodligen de flesta människors ambition, sedan skiter det sig iaf. och då tycker du att kvinnor har valt fel män som fäder till sina barn. Men alldeles oavsett de privata konflikterna och deras eventuella lösningar så får ju den approachen NOLL effekt (iaf inom överskådlig tid) på den generella arbetsmarknadens/samhället i övrigt och dess syn på hur pass jämställda man rent generellt måste se på båda kön när det kommer till föräldraskapet och allt som följer med hela barnfrågan!

2 gillningar

Då hade ju även din arbetsgivare en förlegad syn på könsroller och föräldraskap.
Hur tror du att denna man du pratar om uppfattade att bli ifrågasatt när han ville ta en jämställd roll i sitt föräldraskap?

Jag hävdar bestämt att detta problem enbart orsakas av chefen i fråga, som individ. Denna chef har inte dessa olika uppfattning av män o kvinnor i föräldraskapet för att han är medlem av något patriarkat som i sin tur är en del av någon samhällsstruktur.

Du skrev också att detta var ett tag sedan o att du själv uppfattar “mildare tongångar” nu.

Här tror emellertid jag att det är du som är lite naiv.

3 gillningar