Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Jämställdhet? Feminism?

Jag tycker inte att ojämlikheten visar sig särskilt mycket i lagen. Den svenska lagen är i stort sett jämlik, dvs män och kvinnor har samma teoretiska rättigheter och skyldigheter. Men i praktiken finns det fortfarande ganska stora skillnader. Oftast missgynnar dessa skillnaderna kvinnor, ibland missgynnar de män. Båda är lika fel.

Jag jobbar i ett mansdominerat yrke. I mötessituationer är jag ofta enda kvinnan i rummet. Under i princip varje möte avbryts jag när jag pratar, mina punkter läggs nästan alltid sist på dagordningen så att när det är min tur är mötestiden i princip slut. Jag har i de flesta sammanhang lägre lön än de manliga motsvarigheterna till mig. Dock gör jag ett lika bra jobb. Faktiskt. Jag kämpar mot det här VARJE dag. Accepterar det aldrig och låter det aldrig passera obemärkt. Därför blir det också bättre och bättre på min arbetsplats. Men det behöver lyftas! Annars ändras det aldrig.

Så ja. Det finns strukturer som ligger kvar och som gör att män och kvinnor behandlas olika enbart på grund av att de är just män och kvinnor. Och därför behövs det fortfarande diskussioner och dessa frågor behöver fortfarande lyftas.

Varför tycker du illa om kvinnorättsorganisationer? För att det inte finns motsvarande mansorganisationer? Men det är väl knappast kvinnornas fel. Det är väl i så fall männens ansvar att ta tag i det? För du kan väl ändå inte bestämma om kvinnor ska få organisera sig eller inte?

Du har fått känna på känslan man får när man blir orättvist behandlad på grund av sitt kön i dina kontakter med familjerätten och socialförvaltningen. Exakt den känslan upplever kvinnor, fast, enligt mig, i många fler situationer.

4 gillningar

Därför att det inte framkommer förrän barnen redan har kommit. Dessutom är det ju så att allt fler kvinnor faktiskt skaffar barn utan inblandning av någon man, mer än själva sperman.

Jag håller heller inte med om att det helt givet är så att kvinnan (alltid) väljer att vara hemma mer och ta ett större ansvar för familjen. Däremot tror jag att det ofta förväntas av kvinnan. Även detta en struktur som man behöver jobba med att ändra på. Dessutom är det en jätteförlust för alla män som missar chansen att få vara med sina barn.

1 gillning

Nej. Enligt mig är det INTE i många fler situationer.
Det beror på var vi hamnar på för ställe, om det är mansdominerat eller kvinnodominerat. Tyvärr så tror jag det på sätt och vis är värre för en kille eftersom samhällets normer nu är att tjejer får ha byxor, ha bilar som leksaker mm men fortfarande kan killar kallas bögar för de gillar dockor mm.

Och den som tycker det, är JAG! Jag har alltid varit mammas kille. Tagit hand om småsyskon, gått med barnvagn, bytt blöjor, lekt på lekpark mm. och tyckt sport varit tråkigt.
Många gånger har jag på sätt och vis önskat mig vara tjej. Fast inte som opererad, utan ha tjejers privilegier.

1 gillning

Högre utbildning är inte alltid synonymt med högre lön, men de jobbmöjligheter som öppnas upp kan även innebära andra fördelar.
Det berömda “lönegapet” är efter att man tagit hänsyn till en del grundläggande faktorer enbart runt 3-4%. Mycket av detta kan förklaras av att de stora kvinnodominerade yrkesgrupperna finns inom offentlig sektor, de stora mansdominerade yrkesgrupperna finns inom privata sektorn som generellt har något högre lön.
Den skillnad i inkomst som kan synas mellan grupperna har dock väldigt lite med löneskillnaden att göra, detta påverkas i mycket högre grad av det faktum att män som grupp jobbar betydligt mer, detta får då även genomslag i pensionen.

Män o kvinnor gör på gruppnivå olika val o prioriteringar, detta gör att grupperna får olika utfall ekonomiskt. Men också på många andra aspekter i livet som är betydligt svårare att mäta…

Att kvinnor som grupp skulle känna mer oro, stress o upplevd sämre hälsa vet jag inte riktigt hur jag ska bemöta när det gäller jämställdhet. Tycker du att män ska tvingas oroa sig eller stressa mer? :wink:

Nej, men jag tror att ökad oro beror på större ansvar. Men det är bara en personlig gissning, inget som jag har statistik på.

Sen är det också ett faktum att kvinnodominerade yrken (ofta offentlig sektor) generellt är lägre betalda än mansdominerade yrken. Varför är det så tror du?

Okej. Vi håller inte med varandra om var diskriminering är vanligast. Men kan vi vara överens om att det aldrig är okej. Inte för män och inte för kvinnor…?

1 gillning

Frågan är lite var man ska börja tänker jag.

För feminism står för att kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter och SKYLDIGHETER.

Tyvärr så tycker jag inom samhället att själva ordet skyldigheter försvinner många gånger inom de flesta områden, tillika de extremfeminismer som syns i media. Och då förvanskas bilden av vad feminism står för.
Så på så sätt borde feminismen jobba för att MÄN ska ha samma villkor inom familjen som kvinnor har?

Ps. tex rättighet för yttrandefrihet mm. ger ju också en skyldighet att även ha skyldigheter inom samma område där du kan dömas för förtal.

De få punkter i lagtexten som fortfarande är könsdiskriminerande eller inte könsneutrala är enbart diskriminerande mot män. Jag kan länka eller klippa in alla exempel jag känner till om du önskar.
Jag tar jättegärna emot länkar till lagar som du anser är diskriminerande mot kvinnor.
Kan du ge exempel på en lag som i praktiken oftast tillämpas på ett sätt som kan upplevas som diskriminerande mot kvinnor?

Jag utmanar dig att citera mig där jag uttryckt mig på ett sätt som fått dig att uppfatta det som att jag tycker illa om kvinnorättsorganisationer, så att jag får se hur jag misslyckades att förmedla min åsikt.
Jag har absolut ingenting emot att kvinnor organiserar sig, det jag har negativa åsikter om är att de får öronmärkta statsbidrag för att göra detta, när inte män erbjuds samma möjlighet. Det är diskriminerande.

Mmm, om du läser tillbaks lite så ifrågasätter jag själv om det verkligen fanns nån diskriminerande särbehandling där, eller om jag bara antog att det skulle göra det… Jag ställer mig sen frågan om detta fenomen kanske ibland drabbar kvinnor i andra situationer.

Jag har följt tråden och har förstått att @VemGavHenneMakten har sina personliga erfarenheter som driver frågan framåt, så jag tänkte att jag delar med mig av mina personliga erfarenheter i relation till jämställdhet. I detta fall utifrån en pappa som tvärtemot @VemGavHenneMakten inte orkat/kunnat/velat/haft förmågan att axla sitt jämställda ansvar och vilka konsekvenser jag tror det ger för en kvinna i förhållande till en man i samma situation.

I samband och efter min separation från mina barns far har han och jag träffat flera professionella p g a ett av våra barns ohälsa, samtliga av de professionella har varit kvinnor. Jag har i dessa kontakter försökt få samtliga att förstå att jag varit i behov av ett mer jämlikt föräldraskap även som skilda, eftersom barnens pappa i princip dumpade allt ansvar och all tid med våra tonåringar på mig medan han fladdrade iväg med en ny kvinna. I samtliga fall, förutom i ett möte där en kurator kunde uttrycka att exet var ”oflexibel”, upplevde jag att jag fick mycket lite stöd. Fokus lades på mig och hur jag var. T ex att jag skulle acceptera att pappan inte kunde träffa tonåringen så ofta och ha hen boende hos sig (eftersom han och nya köpt en lägenhet där bara hennes barn fick plats), att jag skulle ändra på mig (och min personlighet?:worried:) eftersom det var jag som bidrog till att pappan inte pratade (sanningen var att han inte sa något eftersom han hade mycket att dölja) och man accepterade utan omsvep att pappan avbokade sin närvaro vid möten han skulle ansvara för och vände sig till mig istället för att lösa problemet eftersom de professionella INTE kunde träffa det nästan vuxna barnet utan en vårdnadshavare. Och till sist så ville man också stötta mig i min föräldraroll, vilket jag inte var intresserad av eftersom det faktiskt inte var det jag behövde. Jag var i behov av avlastning och delat praktisk ansvar av hens pappa. Jag hade ju fullt ansvar för ett barn med funktionsnedsättning och allvarlig psykisk ohälsa samtidigt som jag genomlevde mitt livs största kris…

Att Familjerättens handläggare lyssnade på dig Vemgavhennemakten ligger i linje med mina erfarenheter. Kvinnor lyssnar ofta på män. Däremot är det väl inte alltid lika vanligt tvärtom, vilket @Malvina antyder i sitt inlägg om sin erfarenheter från sin mansdominerade arbetsplats.

Jag tänker att det fortfarande finns mycket idag när det gäller förväntningar på olika kön, vilket bidrar till att många strukturer vidmakthålls. Förväntningarna på mig som mor, kanske till och med främst från andra kvinnor, är skyhögt högre ställda än på ett barns pappa. Tycker mig upplevt det från BVC, till skola och upp till vårdkontakter för ett nästan vuxet barn. Mina barns pappas frånvaro har i långt högre grad accepterats, men när jag inte deltagit har jag genast fångats in. Därav blir den känslomässiga kostnaden för mig att bryta mönstret, t ex prioritera arbetet framför barn som mår dåligt, också så mycket högre i form av mer skam-känslor och påtryckningar från professionella.

Min uppfattning är att det krävs så mycket mer av en kvinna som också är mor att prioritera t ex karriär och därmed mer inkomst. I mitt fall har jag slått huvudet i väggen och även känt mig kränkt ett flertal gånger i samtal med professionella, då jag upplevt de tagit pappans parti, svalt hans bild av situationen trots att han de facto inte erbjöd en plats i sitt hem för våra barn och endast träffar dem några timmar per månad (vilket han var helt öppen med). Självklart har detta bidragit till att mina möjligheter till karriär och självförverkligande sänkts efter skilsmässan på individnivå, men genom min erfarenhet så är jag övertygad om att det på strukturell nivå kvarstår ojämställdhet och kvinnor är tyvärr med och bidrar till att vidmakthålla den. Både medvetet och omedvetet.

6 gillningar

Var tycker du att kvinnors brist på skyldigheter visar sig menar du? Och feminismen jobbar för jämställdhet och därför också för att hjälpa män, men det är kvinnorna som är fokus.

Att föreslå lagstadgad lika delad föräldrarledighet är väl i linje med att ge män samma vilkor inom familjen som kvinnor till exempel?

1 gillning

Nu får jag absolut åberopa individansvar, sånt här kan man inte bara anta, detta måste man givetvis reda ut ordentligt som par innan graviditeten.

Om nån gör ett medvetet val att gå in i föräldraskapet ensam så har denne ingen som helst rätt att efteråt ha några åsikter om de negativa konsekvenser det innebär. Det är ett val man gjort själv.

Det är ju det jag skriver hela tiden. Kvinnorna ska inte acceptera att detta förväntas av dom, är inte mannen villig att dela föräldraskapet på ett jämställt om kvinnan så önskar så bör kvinnan se sig om efter en annan man att bilda familj med.

Vi är nog många kvinnor som ångrar vår totala okunskap innan familjebildningen… Men hur tänkte du när du bildade familj med dina barns mor @VemGavHenneMakten :wink:

4 gillningar

Japp, den delen. Lika föräldrapenning. Men att åberopa att det beror på kvinnors förtryck blir ju helt fel för alla. Just för du inte kan få med mig i diskussionen då jag är man. Man borde åberopa att det är BARNdagar. Inte mamma/pappadagar.

Den andra delen som faktiskt blir nackdel för kvinnor är lagen “Grov kvinnofridskränkning” då det inte finns något som heter "Grov mansfridskränkning.

Den tredje saken. Att det inte finns skyddat boende för män, inom mansjour som det finns för kvinnojour.

Förklaring: Andra delen. Du åberopar statistik på att det är överrepresenterat killar som misshandlar tjejen i nära relationer, när vi faktiskt inte VET svaret då det inte finns någon statistik för männen.

Tredje delen: Nackdelen att det inte finns mansjourer där män kan gå till om kvinnan våldför sig är också nackdel för kvinnan då det oftast är så att killen ÄR starkare än tjejen och efter extremt mycket påfrestning för mannen, som inte har någonstans att ta vägen, slår ihjäl kvinnan.

Det borde på riksnivå införas en könsneutral lag på dessa tre områden.

Ps. Könsneutral kan misstolkas. Det borde delas upp så det finns en lag för män, en för kvinnor, om vi vill ha statistik som är rättvis. För tänk, att det fanns ingen statistik för kvinnomisshandel före 1891 då det var lagligt att slå sin fru.

Känner mig så väl igen mig i detta. Där HON får byta veckor/arbetstider som HON vill och jag måste tjata på mitt jobb att jag måste vara hemma kvällar för annars finns ingen för mina barn.

Har en vän, som är tjej, som faktiskt sagt liknande historia, då jag (för 10 år sedan) kände mig väldigt ensam och trodde det berodde på att jag var kille.

Fast, finns en sak som jag fått höra med utav läkare (då vi fortfarande var gifta). Frågan “slår du din fru?” och hon fick frågan “slår din man dig?” Men aldrig de frågade tvärt om.
Jag har aldrig blivit slagen fysiskt och aldrig slagits. Men det gav en tankeställare att frågan bara var riktad åt ett håll. Skulle en MAN blivit slagen och fått den frågan, tror ni han skulle våga säga något?

Så nu är det socialen igen som är kontaktad. Har faktiskt bara gott att säga om dem men känns jobbigt ändå. Jag ÖNSKAR mig ett VANLIGT LIV :cry:

PS. Läkaren var äldre man, Soc var kvinna.

Först vill jag beklaga vilken otroligt tråkig situation ditt ex verkar sätta dig i, helt otroligt för mig att man kan bete sig på det sättet. Helt otroligt att det inte finns möjligheter att på något sätt tvinga en förälder att ta sitt föräldraansvar.

Sen valde jag att citera en del av din text där du på ett mycket kraftfullt sätt bekräftar mina tankar om att kvinnan ses som otroligt mycket viktigare i föräldraskapet av myndigheter o samhället i stort.

Tack, det har varit otroligt för mig med. Nya lojaliteter förändrar visst människor i mycket hög omfattning har jag insett med åren. De kan till och med vara benägna att riskera kontakten med sina barn.

Ja, det är mycket jag inte håller med dig om men i just det du citerar tror jag vi upplever samma fast utifrån olika perspektiv. Jag ser det som negativt och ojämställt som kvinna, du ser det som negativt och ojämställt som man. Utfallet av det drabbar oss båda men på olika sätt. För visst är det så du menar?

1 gillning

“Tuché” eller hur tusan det stavas :joy:

Jag trodde verkligen vi var överens. En av faktorerna som drog igång vårt uppbrott var att jag började tala om att vi skulle söka förskoleplats åt minsta barnet när hon närmade sig 1 så att frun kunde börja söka jobb…

2 gillningar

Jag tyckte jag skrev att lagen är ganska jämställd i teorin. Det är i praktiken det inte riktigt fungerar.

Ok. Du tycker alltså att det är statsbidragen till kvinnoorganisationer som är problemet. Där har jag några invändningar. Dels att mycket av vård och insatser som görs i kvinnofrågor, framför allt när det gäller våld i nära relationer, görs av dessa organisationer. Det är saker som samhället annars hade fått betala på annat sätt. Så inget konstigt där. När det gäller kvinnorättsrörelser som jobbar för att öka kvinnors inflytande i samhället vet jag inte hur det ser ut med bidrag. Så där kan jag inte uttala mig. Men jag ställer mig frågan hur många som har ansökt om bidrag för att starta en mansrättsrörelse? Har du? Min åsikt är att det inte är en möjlighet som direkt har erbjudits kvinnor historiskt, utan som det har kämpats rätt kraftigt för.

Dessutom vill jag i samband med detta också bara säga att dessa ojämlikheter (vad gäller statliga bidrag) ofta också slår åt andra hållet. Ett exempel är när det gäller statliga bidrag till ungdomsidrott. Där pojkar får en betydligt större del av kakan.

Kanske. Men inte alltför många kvinnor är inbillningssjuka. Och ganska många kvinnor känner sig ganska ofta diskriminerade just för att de är kvinnor.

1 gillning

Men varför ska jag som förälder inte kunna anta att den andra föräldern tänker ta lika stort ansvar för vårt gemensamma barn som jag??

Jag har sällan hört någon som beklagat sig över detta. Det var ett svar angående varför man skaffar barn med någon som inte tar ansvar. Svaret var att det gör inte alla.

Och det är som jag skriver hela tiden. Varför ligger hela ansvaret för fördelningen från början på kvinnan i förhållandet? Borde det inte, 2019, vara SJÄLVKLART att båda föräldrarna tar samma ansvar? Utan att den ena föräldern ska avkräva det av den andre?

1 gillning

Precis så, eftersom vi strävar efter motsatt mål o är av motsatt kön så blir vår uppfattning likartad, det tycker jag på ett mycket tydligt sätt bekräftar att det inte bara är inbillning.