Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Jämställdhet? Feminism?

Anledningen till att jag har problem med det där är följande.
Jag har hela tiden hävdat lika möjligheter o rättigheter till alla, både till dig som är kvinna och till mig som är man.
MEN jag det betyder inte att jag värnar dina rättigheter o möjligheter som kvinna, jag värnar dina rättigheter o möjligheter som människa, precis som jag gör mig själv.

Det är ju lite det som är min poäng, det finns inga krafter som lyfter fram specifika “mansfrågor”, o när det väl görs så möts det av ofta av förakt och hån.

Vi borde inte vara 2 lag som tävlar mot varandra.

Då är det dags att ni samlar ihop er… kvinnors sammanslutning i olika feministiska rörelser kom inte över natten och hade ingen stor uppslutning initialt och sannerligen möttes de inte av jubel och ovationer, varken då eller nu.

Män kan göra detsamma som kvinnor gjorde och kanske är det hög tid att ni agerar och sluter er samman. Istället för att vänta på och förvänta er att en, efter ett århundrade med råge, etablerad kvinnorörelse ska adoptera alla män och ta även männen och deras frågor under sina vingars beskydd och kämpa för dem :muscle:

4 gillningar

Den tanken tar jag med mig till sängs :sleeping:

Tack för en schyst nivå på diskussionen, inte bara till dig utan alla övriga också.

Jag känner mig lite som katten bland hermelinerna, så jag är lite på min vakt.

2 gillningar

Där gör du en otroligt bra poäng, på ett sätt som gör att jag har väldigt lätt att ta till mig hur du menar.

Min initiala reaktion på detta blev att - shit, nu har hon satt mig i skiten :hushed:

Men sen snurrade huvudet vidare. Min egna erfarenhet hos familjerätten styrker ju faktiskt det jag försöker få fram, om man drar resonemanget hela vägen.
Jag gick dit o förväntade mig att bli särbehandlad pga mitt kön, jag hade läst o hört att det nästintill uteslutande jobbade kvinnor där o att de överlag har en negativ inställning till män.
Jag mötte ingenting som på något sätt dementerade detta, det fanns inte en man i sikte där på socialkontoret, jag upplevde även att jag väldigt ofta blev ifrågasatt.
Men jag ansåg att jag hade rätt i sak o förde fram mina resonemang, svarade alltid rakt från hjärtat. Försökte varken undanhålla eller överdriva någonting, bara presentera verkligheten så som jag uppfattar den.

Nu sitter jag här med en rekommendation ifrån familjerätten som rakt av går i samma linje med mina yrkanden.

Frågan jag ställer mig nu är om jag är nått sorts undantag, eller?
Kan det faktiskt vara så att familjerätten trots sin kvinnodominans lyckas lägga större vikt vid den unika individen oavsett kön?
Detta osynliga hinder som många män uppfattar finns här kanske inte finns egentligen? De som fått en rekommendation därifrån som inte går i linje med deras yrkanden kanske blivit korrekt behandlade, men de upplever det inte så?

2 gillningar

Hahaaaa… tänk om det är tack vare istället för “trots” sin kvinnodominans… sug på den karamellen du :joy: :wink:

Allvarligt nu, kanske är det så att många mäns upplevda hinder inte finns, även om de själva upplever dem. Men mer troligt så finns de för även om du fick rätten på din sida så får inte alla det och alla är det nog inte några stora dolda fel på. Den som aktivt och helhjärtat kämpar för kontakten med sina barn och som inte har några påtagliga störningar/defekter men ändå upplever att de möts av motstånd eller bristande tilltro har nog inte bara fel.

Din lyckade handläggning är kanske huvudsakligen representativ för dig och ditt fall, förhoppningsvis oxå för majoriteten av övriga handläggningar… men troligen inte för alla. Så att problemen inte kan existera finns det nog med utgång från just ditt resultat för lite underlag för att påstå.

Har du för övrigt någon idé om varför isf. så pass många män som du själv fått uppfattningen att det gäller, medvetet skulle sprida desinformation om negativ särbehandling om det helt skulle saknas legitim grund?

Kan vi inte bara ändra detta till “individers” o vara överens? :joy:

Jag är övertygad att båda könen på gruppnivå kan vara lika fördomsfulla mot det andra könet. Här har vi nog alla mycket att jobba på för att öka förståelsen mot varandra. Men jag vill nog fortfarande hålla fast vid min åsikt att detta inte ska ses som en kvinnofråga.

Men det är ju du som påstår att just “många män” upplever hinder pga att de är just män… så då kan du ju inte plötsligt bara ändra förutsättningarna när du får respons som bygger på det som du själv har skrivit :sweat_smile:

Förresten, det skulle vara intressant om du har någon tanke när det gäller min sista fråga i förra svaret, nämligen varför män isf skulle sprida desinformation om missförhållanden och särbehandling (som eventuellt inte finns)… annan agenda, eller vad?!

Nu var ju det för att vi pratade om familjerätten specifikt.
Min poäng var att kanske män upplever hinder som egentligen inte finns här, på samma sätt som kvinnor upplever andra hinder som egentligen inte finns.
Alltså själva fenomenet i sig, man har fördomar ang nånting, då går man man in i det med en viss attityd. Då är det väldigt lätt att man både överreagerar och missförstår.
Lyckas jag alls förklara hur jag tänker här?

Nu tror jag ju att det faktiskt ligger en hel del bakom känslan av särbehandling som många män säger sig uppleva i sina kontakter med familjerätten.
Därmed inte sagt att det alltid måste ha förekommit särbehandling.

Precis som kvinnan som upplever att hon blivit diskriminerad o särbehandlad när hon inte fick det där jobbet eller befodran, bara för att hon upplever särbehandling behöver inte nödvändigtvis betyda att det faktiskt förekommit. Chefen ansvarig för rekryteringen kanske på många legitima sätt kan motivera varför valet istället föll på den där mannen.

2 gillningar

Nu har jag sovit på saken, som jag sa häromdagen…

Jag beklagade mig ju även tidigare om att upplever att det är stora krafter igång som driver kvinnofrågor, men det saknas motsvarade som driver rena mansfrågor.
Jag fick ett par timmar till övers idag framför datorn, jag fick för mig att titta lite närmare…
Jag kan bara konstatera att det är inte speciellt konstigt att man får den känslan, listan på kvinnoförbund, kvinnojourer, kvinnonätverk, feministiska organisationer o liknande tar ju liksom aldrig slut… Jag skojar inte, vart man än hittar dessa listor så är det så långa att man måste ta omtag efter omtag på scrollhjulet på musen…

Sen klickar man på lite länkar o så kommer den där bekanta “A-HA” upplevelsen…
Förordning (2005:1089)

Jag håller nog fortfarande kvar vid min åsikt att den könsdiskrimineringen som fortfarande finns kvar i vårt land inte är kvinnorna till nackdel :wink:

Varför tror du att det finns så många aktiva kvinnorättsorganisationer? Är diskriminering av kvinnor bara något som en hoper galningar inbillar sig, eller kan det ligga något i det månne?

Jag kan riktigt känna hur det vibrerar i forumluften av din upptäckt :muscle: :grin: Nåväl, det är dig väl unt tro inte annat :revolving_hearts:

Men har du några tankar på hur du och dina manliga bröder bör gå vidare då… behövs det lite mer/fler strukturerade mansorganisationer kanske, eller räcker det med att i tysthet skära tänder över kvinnors äntliga och extremt välunnade framdrag i samhällslivet?!

2 gillningar

Nu tycker jag du kör med härskarteknik här. inte snyggt.

Jag roade mig för övrigt med att granska sambons vårdnadsutredning från familjerätten ur genusperspektiv. Hennes perspektiv fick genomgående ta mer plats, ca 30 % mer. Hennes ord ifrågasattes inte medan mycket av det han sa ifrågasattes samt återgavs fel. Den ena av utredarna var för övrigt man, men det förändrar inte att det där var en sned utrdning. Det går ju tyvärr inte att rätta i sådana utredningar utan man får ta upp felen i rätten sedan.

1 gillning

Om det inte föreligger nått hinder eller förbud mot nån grupp så är det lika möjligheter.

Kan du definiera “hinder”?

Hur avgör man om kvinnor och mäns prestationer bedöms lika? Diskriminering kan det väl knappast sägas vara att en person omedvetet bedömer den ena personen sämre än den andra, tänker att det måste finnas ett uppsåt för att det ska kallas diskriminering? Det var Trassel som skrev att det fanns färska undersökningar, själv hittar jag bara en undersökning av Jan Einarson från 1979, men där var upplägget att man lät grupper studenter bedöma exakt samma text, den ena med kvinnligt författarnamn och den andra med manligt, och de bedömde då den text som låg under manlig författare som mer trovärdig och författaren som mer kompetent. Det har tydligen gjorts liknande amerikanska undersökningar som visar samma sak. 1979 är ju dock ett tag sedan.

Hursomhelst, så tycker jag att allt detta med 50/50 fördelning, glastak och annat är petitesser i förhållande till den verkligt stora och allvarliga frågan. Som är att de egenskaper och uppgifter som setts som traditionellt kvinnliga är brutalt nedvärderade av … typ alla. Det är väl den yttersta nedvärderingen och förtrycket av kvinnor, att sådant kvinnor bidragit med ses som värdelöst. När man ska beskriva “starka kvinnor” i historien eller nutida exempel på kvinnliga förebilder för framtiden så har de några saker gemensamt. Hänsynslöshet. Egocentrering. Kort sagt en vilja att ofta bokstavligen gå över lik för att skaffa sig själva makt, inflytande och rikedom. Det vill säga, samma egenskaper som mer framgångsrika och mäktiga män tenderar att ha.

Varför är det eftersträvansvärt att alla ska bli som de mer osympatiska mansgestalterna i historien? Hade det inte varit bättre om alla, både män och kvinnor, eftersträvade att uppnå mer traditionellt kvinnliga dygder gällande att bry sig om sin nästa och upprätthålla meningsfulla sociala gemenskaper? Idag har vi en stat som sätter mat på bordet och ger tak över huvudet till dem som inte klarar sig själva - men den gör det på ett iskallt opersonligt sätt. Alla har rätt till en i ett större perspektiv svindlande hög materiell standard - men inte till ens en droppe mänsklig kontakt.

Jag har hört kommentaren till kvinnor som är sura över att de inte har samma lön och karriärutveckling att “Det duger inte att jobba deltid, alltid ta vabben och hämta tidigt på dagis”. Men för fan, duger det att alltid jobba över skippa föräldraledighet och vab och alltid ha ungen kvar sist på förskolan?

3 gillningar

Word!!

Det är ju precis det som är min frågeställning, eftersom jag inte kan se hur man kan påstå att det förekommer nån diskriminering av kvinnor som grupp.
Visa mig, ge mig tydliga o konkreta exempel, som kan backas upp med bevis.
Jag försöker förstå vad det är som får kvinnor att känna sig så väldigt nertryckta o diskriminerade, samt varför det tar emot så pass att erkänna att det bevisligen pågår en rätt omfattande diskriminering av män som grupp.

Tankar börjar absolut komma, tiden får utvisa vad de leder till…

Att mannen ses som betydligt mindre värdefull när det kommer till föräldraskapet visar diskrimineringen i juridiken kring detta på ett mycket tydligt sätt.
När det sen kommer till vårdnadstvister så bekräftar statistiken bara detta faktum.
Samtidigt som mina egna erfarenheter av familjerätten från min pågående vårdnadstvist inte alls styrker detta. Kanske beroende på att jag som individ skiljer mig en hel del ifrån genomsnittsmannen när det kommer till föräldraskapet? Eller att min ex-fru skiljer sig markant mot genomsnittskvinnan?

Jag kan inte svara på varför en grupp studenter känner större förtroende för en text om den är skriven av en man, de kanske baserar det på sina tidigare erfarenheter?
Baserat på mina egna erfarenheter så skulle jag ha betydligt större förtroende för en text som beskrev hur jag renoverar en motor om texten var skriven av min far än om den var skriven av min mor, o tvärtom om texten handlade om matlagning. Men detta har ju inget alls att göra med könen på personerna, det beror ju enbart på mina egna erfarenheter av dessa 2 individer. Om min manliga vän som är kock skrev en text om matlagning skulle jag tveklöst finna den betydligt mer trovärdig än om min syster skrivit den.

Men om man istället tog detta som ett praktiskt exempel i verkligheten, som blir enklare för mig att greppa. Säg att en tjej o en kille som gick samma utbildning lämnade in exact samma uppsats, ord för ord, o fick olika betyg för det, då är det tveklöst diskriminering.

Det är ju just såna här svepande o generella argument jag inte jag inte lyckas greppa. För att jag ska kunna förstå så behöver jag konkreta exempel som kan underbyggas av vetenskapliga fakta.
Vem exact är det som nedvärderar det du gör? Hur görs det?

Jag tog mig friheten att vända din text till raka motsatsen, hur får min version av texten dig att känna? Ger den dig känslan av att den som skrivit den strävar mot jämställdhet, lika villkor o lika värde??

Det är just här man kommer in på begreppet jämlikhet i utfall, på ett mycket enkelt o vardagligt sätt.

Det du eftersträvar är att det ska bli samma utfall i båda fallen.
Du vill tjäna lika mycket pengar oavsett om du jobbar övertid som deltid, du kan inte se att det bara är 2 olika val som ger olika utfall, som båda har sina för och nackdelar. Den som jobbar deltid o hämtar barnen tidigt får en mycket bättre kontakt med sina barn, den som jobbar övertid mister kontakten med barnen, men tjänar mer pengar.
Du ser bara pengarna, men pengar är inte allt här i världen. Men om du värdesätter pengar högre än en god kontakt med dina barn, vad hindrar dig från att göra det valet?

@VemGavHenneMakten, efter att ha läst hela ditt inlägg så tyckte jag mig faktiskt uppriktigt kunna känna hur nöjd du var över att ha råkat på den där länken. Men jag formulerade mig klantigt och på ett sådant sätt att min verkliga andemening inte på minsta vis hade en fair chans att framgå i skrift isolerat. I min enfald så tänkte jag att symbolerna på slutet tillräckligt tydligt skulle signalera att det på inget sätt var menat som varken härskarteknik, kritik eller spydighet. Jag inser emellertid i eftertankens kranka blekhet att det var en naiv och korkad förhoppning :see_no_evil:

@VemGavHenneMakten, jag hoppas att du tar emot min uppriktiga ursäkt :pray:

Gör du inte det så återstår bara för mig att bita i det sura äpplet och framgent göra mitt bästa för att förtjäna ytterligare en chans :pensive:

1 gillning

Tyvärr, eller vad man nu ska säga, så duger det väldigt bra ur ett strikt arbetsgivarperspektiv och jag vet inte ens om jag uppriktigt kan klandra det perspektivet, så länge jag strikt och enögt ser på det från det hållet.

Därför är det ju cruisal att kvinnor inser att allt sådant som är fullkomligt ofrånkomligt för alla oss som har barn delas lika mellan båda föräldrar. Kan man inte på individnivå klara det (vilket man uppenbart inte kan annars hade det inte varit en så brännande issue fortfarande) så behövs 50/50 lagstiftning som ser till att ansvaret för alla konsekvenser som med automatik följer med familjebildning och barnalstrande inte konsekvent landar som en minuspost hos det kvinnliga könet.

Den dagen det är fullständigt och utan minsta tvivel uppenbart för alla arbetsgivare att allt som följer med barn kommer att belasta båda föräldrar likvärdigt, då först blir äntligen den frågan historia. Då kan den äntligen läggas till handlingarna och inte längre medvetet eller omedvetet, uttalat eller outtalat, anföras som skäl till skillnader i lönesättning, befordring, karriär, tjänstetillsättningar etc. etc.

1 gillning

Men jag som jobbade på ett lågavlönat jobb, dåvarande Posten, hade manliga vänner i skaran som faktiskt tog ALL vab och barnledighet för kvinnan hade ett mer högavlönat jobb (bank, chef mm) för att på så sätt spara mer pengar. Så visst 50/50 är väl ok, men inte pga något som är kvinnofälla eller vad man kallar det för.

Den andra frågan jag tänkte på. De kvinnor som gnäller om att de tar mer ledigt, hur tänkte de då över huvud taget när de träffade mannen som skulle bli deras barns pappa? Var det då viktigt för dem att han hade mer status än de själva? Att han var längre än de själva? Att han skulle se “manlig” ut?

Kvinnor har högre utbildningsnivå än män. Trots det har kvinnor lägre lön, lägre inkomst och så småningom lägre pension än män. Statistiken visar också att kvinnor oroar sig mer, upplever sin hälsa som sämre samt redan i skolan är mer stressade än män_

Källa SCB

2 gillningar

Du är så förlåten. Uppskattar som tusan att du ger mig feedback o ifrågasätter mina resonemang.

Det är ju just detta.
Det som vi inte verkar vara överens om är dock att jag får intrycket att många vill göra gällande att kvinnor “tvingas” dra ett större lass kring barnen, när min uppfattning istället är att det ärmycket vanligt att kvinnor ofta vill ta denna rollen.
Kvinnor som grupp gör alltså detta val eftersom de värdesätter de fördelar som det innebär, men är sen missnöjda med de negativa konsekvenserna av detta val.

Om jag nu har fullständigt fel, varför slutar inte kvinnor bara skaffa barn med män som inte är villiga att dela föräldraskapet på ett jämställt sätt?