Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Jämställdhet? Feminism?

Kanske det börjar finnas någon slags jämställdhet i lagarna, men det är ju långt ifrån alltid det gör det i tillämpningen av dem. Titta på Polisens senaste uttalande om hur de har prioriterat våld mot kvinnor i nära relationer (= inte alls) men att de nu ska göra det, så kan vi se hur långt vi kommit när det gäller en väldigt konkret och avskyvärd fråga vad det gäller kvinnors rättigheter.

Fast du måste ju utveckla det här med vad som menas med rätt till lika möjligheter men inte till lika utfall.

Är det lika möjligheter att samma text systematiskt bedöms som sämre om den skrivits av en kvinna än om den skrivits av en man? Är det lika möjligheter att en kvinna som löneförhandlar hårt uppfattas som socialt missanpassad och bestraffas medan en man som gör detsamma uppfattas som driven och framåt och belönas? Är det lika möjligheter om man under hela uppväxten fått ta emot vitt skilda budskap om vad man kan och bör sikta mot? Se till exempel jämförelsen i länken: https://www.mprnews.org/story/2016/09/23/books-girls-life-vs-boys-life-magazine-comparison

Du kan förstås påstå att det är lika möjligheter men skilda utfall - män och kvinnor har bägge rätt att försöka men kvinnor har på exakt samma prestation sämre möjligheter att lyckas. Det kan förstås kallas för skillnad i utfall och inte i möjlighet, men är det speciellt rättvist eller jämlikt i så fall?

Just det där tycker jag ständigt är på tapeten i jämställdhetsdebatten, fler o fler röster höjs nu istället för att mena på att aktuell forskning istället menar på att det inte alls är så självklart att man ska koncentrera sig på “mäns våld emot kvinnor”.
Jag måste säga att jag även i grunden ogillar begreppet, varför alls peka ut kön alls? Varför inte bara kampanja “mot våld i nära relationer”? Varför göra det till en kvinnofråga? Det ska inte förekomma nått våld alls i nära relationer. Punkt.

Nu får du ursäkta mig om jag trampar över rågången på ett eller flera sätt, men du är en väldigt påläst och driven man och om jag inte missförstått det jag läst så är din separation och din kamp för dina barn vad som driver dig?!

Din, på goda grunder efter vad jag läst, aversion mott ditt ex har jag också tyckt mig kunna ana. På nåt sätt så kan jag ändå säga att det var glädjande att höra att du har två döttrar, de behöver en pappa som kämpar för dem. MEN, låt inte din aversion mot ditt ex och hennes agerande förleda dig till en eskalerande aversion mot det kvinnliga könet i gemen. Det låter nog förmätet att skriva så, men det är lite den känsla jag fått… att du ligger lite i farozonen att landa i misogyni-light om det fortsätter. Ditt ex är bara en kvinna och hon är inte representativ varken för kvinnor i gemen, eller för sitt kön. Hon är bara representativ för sig själv, no more no less.

Sedan det där med diskriminering i lagstiftning, jag försökte tidigare skriva till dig att även min åsikt är att lagstiftningen i sig är det minsta problemet. Det är strukturerna/individerna och deras förförståelse som gör att lagstiftningen inte får det utslag som det (kanske/förhoppningsvis) var tänkt. Och där finns mer att göra, för kvinnor… men även för män.

Därför att all statistik visar på att det ÄR en kvinnofråga. Visst förekommer det att kvinnor misshandlar män, men det är betydligt lägre siffror. Här hittar du fakta:
https://www.bra.se/statistik/statistik-utifran-brottstyper/vald-i-nara-relationer.html
Sen håller jag verkligen med dig om att våld inte ska ske i några relationer!

Den frågan är oerhört mer komplex än vad statistik ifrån BRÅ kan visa.
Jag har faktiskt själv deltagit i en forskningsstudie i ämnet som just nu genomförs på Linnè universitetet.
För det första är inte fysisk misshandel den enda typ av våld som förekommer i nära relationer.
En annan faktor man måste ta stor hänsyn till är att kvinnor o män på gruppnivå är väldigt olika benägna att anmäla denna brottslighet, statistiken blir otroligt missvisande.

1 gillning

Ja, det är sant. Dock tycker jag faktiskt inte mäns våld mot kvinnor och kvinnors våld mot män är 100% samma sak. Där kommer biologin in igen. Män är betydligt starkare än kvinnor. Visst kan det finnas psykologiska företeelser som gör att vissa har svårt att försvara sig trots att de är fysiskt starkare. Men när det kommer ner till sticks and stones så spelar det faktiskt roll om man är i fysiskt överläge eller underläge.

Och den frågan har ju ändå en ofrånkomlig statistik som gäller kvinnor som mördas av män de har eller har haft relationer med. Det är säkert fruktansvärt som man att bli slagen av en kvinna som han älskar och har en relation med - men han löper faktiskt inte alls samma risk att detta ska sluta med hans död som när det är en kvinna som befinner sig i samma situation.

1 gillning

Visst är det så att det finns olika typer av misshandel - inte bara fysisk. Men det innebär inte att man kan bortse från den faktiska statistiken.
Sen menar jag inte att alla män som inte misshandla ska ta ansvarar för de som gör det - men det är viktigt att inse fakta och inte blunda för att det är en faktisk verklighet för många kvinnor.

Som jag ser det så är det hela väldigt enkelt, ALLA ska ha samma möjligheter, samma rättigheter o samma skyldigheter fullständigt oavsett grupptillhörighet.

Det är en sak att kräva att alla ska tillåtas söka en viss utbildning eller arbete.
Men det är något helt annat att gå in med olika sociala konstruktioner för att styra utfallet till att det ska vara 50/50 kvinnor o män på alla utbildningar o arbeten

Man kan inte heller kräva att t.ex hälften av personerna i en bolagsstyrelse ska vara kvinnor.

Det är som det här med föräldraansvaret som vi pratat om rätt flitigt.
Det jag hävdar är att den skillnad vi ser mellan män o kvinnor på gruppnivå där är enbart resultatet av de val som alla dessa individer gjort på individnivå. Det är fel att inte acceptera att de val man gör kommer påverka utfallet.
Det funkar inte att kräva frihet att välja själv o sen kräva ett visst slutresultat.

Men om vi nu ska kräva jämställdhet i utfall vad det gäller bolagsstyrelsen jag tog som exempel, vad är det som säger att alla grupper är nöjda bara det är 50/50 män o kvinnor?
Om samtliga är vita så måste ju givetvis då hälften bytas ut mot mörkhyade?
Tänk om samtliga är hetrosexuella? Det kanske inte ens finns en enda som genomgått könskorrigerande operation i hela styrelsen heller… Herregud, detta system förtrycker så många grupper.

Nä, kvotering som idé är jag totalt motståndare till

Vad spännande - då tycker vi olika här också, dvs om kvotering :slight_smile:

Jag är inte heller för kvotering. Men hur mäter man “samma möjligheter”?

Som exemplet i tråden, när man ser att exakt samma text bedöms olika beroende på om det är en kvinnlig eller manlig författare som står på dokumentet, är det lika möjligheter då?

Tack för att du inte dra oss karlar över en kant iaf, är du bekant med statistiken? Hur många procent av männen tror du är fällda för någon typ av våldsbrott? När vi är inne på statistik behöver vi även en förståelse för normalfördelningskurvor.

Fast det har ju alltid gjorts en kvotering i exempelvis bolagsstyrelser. Men det har ju inte varit uttalat så det är ju inte lika uppenbart. Annars måste man ju tro att det inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor som kan vara med i en bolagsstyrelse…

Visst är det komplext och tål att funderas på. Nu lägger jag ner för att gå och lägga mig, tack för en intressant diskussion!

Om det inte föreligger nått hinder eller förbud mot nån grupp så är det lika möjligheter.

Exempel.
Det finns i Sverige idag ingen könsdiskriminering när det gäller att ta körkort för bil, alla oavsett grupptillhörighet är välkomna att utbilda sig = lika möjligheter.
Men du som individ behöver ju prestera, du kan inte kräva ett visst slutresultat. Ingen kan kräva att det ska vara 50/50 män o kvinnor som söker utbildningen och klarar proven, vilket vore krav på lika utfall.

Ang ditt exempel så måste jag fråga hur det konstaterats att det var just könet på författaren som bidrog till att texterna bedömdes olika. Är det så så är det ju diskriminering som jag ser det, utan att veta mer.

Jag tar absolut inte illa upp av det där, det ska du veta. Jag har själv ibland känt att utvecklingen ofrivilligt gått åt det hållet.

Det är ju här jag finner det så märkligt att det finns otroligt starka krafter som driver “kvinnofrågor”, men de problem som i större omfattning drabbar män lyfts aldrig fram.

Varför gör inte rörelsen gemensam sak av det hela o jobbar mot jämställda mänskliga rättigheter?

Men här är väljer du ju the easy way out och det tror jag någonstans att du oxå förstår. För bara för att det inte finns ett tydligt uttalat och nedskrivet hinder/förbud, så betyder det ju inte att hindren inte existerar. Det är den/de som väljer som ställer upp villkoren och som de facto väljer efter egen/gruppens förförståelse och där spelar de faktiska kvalifikationerna inte alltid huvudrollen.

Det gäller oavsett vilken gruppering (som står utanför den rådande/ledande) det än gäller. Inofficiell kutym kan vara mycket starkare och mer styrande än det officiella regelverket någonsin klarar av att bemästra.

De starka krafter du avser är ju kvinnor själva, men iof inte bara det för även män är ju feminister numera, som värnar kvinnors möjligheter och rättigheter.

Sedan vilka ska den “rörelsen”, dvs. den feministiska rörelsen kunna göra gemensam sak med? Vilken aktiv mansrörelse finns det egentligen att slå ihop påsarna med och göra gemensam sak med?

Män som kön måste kanske börja organisera och engagera sig bättre, så inte alla “mansfrågor” drivs enbart av enskilda misogyna män som självpåtaget gör sig till talespersoner för det saliga könet och alla män i gemen, eller?

Det är ju precis där det övergår från att vara vetenskaplig fakta till känslomässiga fakta.

En individ eller grupp kan på inga grunder alls uppleva ett hinder, o bara för att de upplever ett hinder så har det blivit ett hinder.

Meeeehhh… förnekar du att det finns rådande strukturer inom alla branscher/verksamheter som styr och influerar utanför gällande dagordning?

Isf. rimmar det väldigt dåligt med dina egna recensioner av familjerättens och socialförvaltningarnas organisationer. För ingenstans i deras officiella direktiv står det uttryckligt att män ska missgynnas och misstros bara för att de är män, ändå upplever du att så är faktum och att det faktumet har sitt ursprung i att det är nittio-någonting procent kvinnor anställda där :wink:

Men nu säger jag godnatt och på återhörande :sleeping: