Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Jämställdhet? Feminism?

Heja!

Det är ju just detta som jag menar är poängen.
De krafter som idag driver feminismen tänker precis så där, det finns ingen strävan efter att sluta dra bara för att man har nått mitten, pendeln ska över åt andra hållet för att kompensera för det som varit.
Det handlar alltså inte längre om att lyfta upp kvinnor som grupp, utan att istället trycka ner män som grupp.

Precis som du just visade med ditt svar så förnekas inte ens detta.

Här delar jag inte alls dina erfarenheter, utveckla gärna så att jag bättre förstår hur du menar.

Som vanligt är Noomi knivskarp, jag delar fullständigt meningen att det är just här vi finner anledningen till att många känner att det fortfarande är problem med jämställdheten i samhället.

Men man måste då fortsätta med att ställa rätt frågor för att reda ut varför det är så, eller upplevs så.

Sist jag fick barn så fick jag och min fru precis lika många föräldradagar, hur kan det inte anses jämställt?
Att vi som individer utefter vår unika familjesituation sen VALDE att inte ta ut lika mycket av föräldraledigheten anser jag är en helt annan sak.

Här slog du huvudet i spiken.

Det faktum att kvinnor som grupp i väldigt stor utsträckning VILL ta ett större ansvar för hushåll o barn orsakar stora problem i arbetet med jämställdhet.
Jag hävdar att det blir otroligt motsägelsefullt att först ställa sig upp o kräva rätten att få välja själv, för att sen stå o beklaga sig över de negativa konsekvenser som kommer av de val man gjort.

Fast är det verkligen självklart att den givna konsekvensen av att ta större ansvar för hushåll och barn ska vara att man får lägre inkomst, sämre livsvillkor och mindre samhällsinflytande? Är det en korrekt värdering att ansvar för barn och hushåll är värdelösa saker man bör lägga av med?

Hur ska vi kunna övertyga majoriteten män att ta hälften om de vet att belöningen för det blir att man får det sämre? Kvinnor har övertygats att gå in på männens marknad mot att dem får det bättre av det. Men varför skulle män egentligen ta på sig hushållsarbete och barnpassning när de vet att att “betalningen” blir sämre lön, högre stressnivåer och sämre möjligheter i yrkeslivet?

3 Likes

Nu är du nog ute och cyklar lite. Du har aldrig funderat på att de inte har något val i och med att deras män INTE tar något ansvar hemma? Någon måste ju kliva in.

EDIT: Men allt går att förändra - normer och mönster kan brytas. Hand upp alla här som har en pappa som egentligen inte gjorde mer än hemma än klippte gräs och tog hand om bilar utöver att han jobbade mycket. Så var min pappa och jag är väldigt annorlunda. Han va inte så för att han var elak utan för att det var så samhällsnormen var och till viss del är fortfarande.

2 Likes

Jag menar inte alls att det ska ses som något värdelöst, jag anser tvärtemot att det är väldigt värdefullt.

Men istället för att jobba för att minska konsekvenserna av att dela detta arbete på ett icke jämställt sätt, vilket i min värld enbart bidrag till att stärka könsrollerna, så borde det läggas mer fokus på att föräldrar bör sträva efter att verkligen dela föräldraansvaret på ett jämställt sätt i praktiken.

Du har absolut en poäng i det du säger.
Men om nu dessa kvinnor som drabbas på detta sätt hade gjort detta klart med mannen innan graviditeten så kanske de hade sett sig om efter en annan far till sina barn?

Jag vill nog hävda att allt detta, precis som du också säger, är en generationsfråga. Vi som får barn idag är otroligt mycket bättre på att dela föräldraskapet på ett jämställt sätt än våra föräldrar var.
Men jag vill även sticka ut hakan lite och påstå att jag upplever att det idag är fler kvinnor som börjar känna sig lite obekväma med denna “nya ordning” än vad det finns män, förstår du hur jag menar?

Jag förstår hur du menar och tycker att det är positivt att du velat dela lika och ser föräldraledighet och så vidare som värdefullt.

Men i det där “värdefullt” finns en problematik som jag brukar kalla “problemet med den osynliga kakan”. Man säger att det där som kvinnor gör mer av är värdefullt. Ta hand om sociala relationer, barn, känslomässigt engagemang och att göra huset till ett hem och så vidare. Det hävdas vara värdefullt, men ingen kan riktigt slå fast vad exakt det är för värde den som bidrar med dessa bitar egentligen får för det. I praktiken lever vi ett ultrakapitalistiskt samhälle där cash is king. Det blir lite som att man och kvinna delar en kaka i tre delar, mannen käkar upp 2/3 delar och kvinna får 1/3. När hon påpekar att detta är orättvist så får hon höra att “Ja men det är ju inte bara kakan du kan mäta och räkna som betyder nått, du får ju en bit osynlig kaka för dina insatser och den är minsann precis lika värdefull, om inte mer!!” Fast den osynliga kakan råkar vara helt oanvändbar…

Och så länge alla egentligen är medvetna om att det ser ut såhär så blir det svårt att övertyga majoriteten av män att ta över hälften av traditionella kvinnliga arbetsuppgifter. För det finns inte riktigt någon morot, det är svårt att visa för dem vad de ska tjäna på det. Tvärtom visar ju forskning att i jämställda förhållanden mår kvinnorna bättre och männen sämre än ojämställda relationer. Vilket ju inte alls är överraskande eftersom de jämställda männen tar över en del av kvinnornas stress och omöjliga livspussel till skillnad från de ojämställda.

Men kort och gott, det jag vill åt är att det finns en problematik i att jag uppfattar att både den feministiska rörelsen och den nya “antifeministiska rörelsen” eller iaf någon ny sorts mansrörelse, tycks ha som svar på ojämställdheten att kvinnor ska bete sig som män. Satsa 100% på jobbet, bli maximalt produktiva och helt enkelt skita i allt lullull som inte tar dem framåt i karriären. Det är rimligt om man bara tittar på jämställdhetsproblemet i sig, men jag tycker att man missar skogen för träden om man höjer blicken och funderar på vad för sorts samhälle vi egentligen vill ha och hur det ska vara för människor att leva i det.

5 Likes

Det är ju här i som en mycket stor del av denna problematik ligger. Vissa saker går inte att mäta i pengar.
Men allt är inte pengar här i världen, du kan inte köpa vänner, du kan inte köpa en god relation till barnen, för att ta några exempel.
När det kommer till dessa “icke ekonomiska” perspektiv av jämställdheten så har kvinnor som grupp ett otroligt övertag mot männen, men dessa frågor lyfts aldrig fram i debatten.
Detta visar sig många gånger mycket tydligt vid just skilsmässor, kvinnan har ofta ett rikt socialt liv, mannen har ofta bara sina arbetskamrater. Det är mycket vanligt att mannen får en sämre kontakt med barnen eftersom de oftast bor med kvinnan efter separationen. Män som grupp är mycket på grund av just detta kraftigt överrepresenterade i statistiken när det gäller både alkoholproblem, men även självmord i efterspelet av en separation.

Detta är en otroligt komplex fråga, med väldigt många aspekter att ta hänsyn till.

Men jag glädjer mig åt att vi iaf verkar vara överens om att det absolut är att föredra att föräldrar delar föräldraansvaret på ett likvärdigt o jämställt sätt.
Lyckas vi med det så faller mycket annat på plats per automatik.

Det är ju därför jag är sån motståndare till sociala konstruktioner som ämnar att få bort, eller mildra de konsekvenser som uppstår av att föräldrar VÄLJER att dela föräldraskapet på ett väldigt ojämställt sätt.
Detta pratas det väldigt lite om i jämställdhetsdebatten

Ja, det har du rätt i, och sådana faktorer börjar ju trots allt lyftas fram lite mer om än inte tillräckligt. Det är väl hittills just kring skilsmässor det blir väldigt tydligt att det som den som gjort de där “kvinnliga” sakerna i relationen tjänar på det är en bättre relation till barnen, bättre chans på vårdnaden vid tvist och ett fungerande eget socialt liv att landa i.

Om man väldigt grovt förenklat skulle måla upp en bild blir det ju lite att man har ett standardpar som ser ut såhär: Mannen har satsat mer på jobbet och tjänar mer, men inte jättemycket mer, än kvinnan. Har man gemensam ekonomi överför han alltså en viss materiell fördel till henne. Kvinnan har tagit betydligt mer av uppgifterna i hemmet, med barnen, att underhålla parets sociala liv och försöka få relationen att vara levande och meningsfull. Detta har han fått nytta av dels genom att kunna ha barn, ett socialt liv och så vidare utan att själv behöva lägga en full investering i det och dels genom att kunna lägga den investeringen på jobbet och få en bättre tjänst och lön genom det. Vid någon punkt tröttnar kvinnan och börjar känna att den här dealen är inte bra, jag ger mer än jag får, och väljer att skilja sig.

Statistiskt får man då sedan utfallet att mannen klarar sig sämre och kvinnan bättre efter skilsmässan på de sätt som du nämner. Ibland kanske hon får det väldigt kämpigt ekonomiskt istället, vilket nog är ett skäl att fler stannade förr, men där har ju att kvinnor närmat sig mäns position lett till att det är färre kvinnor än tidigare som får en direkt katastrofal ekonomisk situation, det är fler som kan klara sig okej på sin egen lön. Jag har ju svårt att se det här utfallet på något annat sätt än som ett kvitto på att kvinnans bedömning att relationen inte var en fair deal var en helt korrekt bedömning. (Sen menar jag absolut inte att alla relationer ser ut såhär, att alla kvinnor som påstår att deras gör det har rätt, eller att alla män beter sig på detta sätt, såklart inte)

Men även om detta förs fram så vet jag inte om det räcker. Vem har egentligen högst status i samhället, den som har en fet lön och en hög levnadsstandard eller den som jobbar på en slitig och lågbetald deltid men har ett rikt socialt liv och nära relationer?

Har också hört argumentet att större delen av vår rösträtt har vi inte när det kommer till den offentliga politiken i form av riksdagsval och dylikt. Större delen av vår rösträtt för hur samhället ska se ut har vi i vår köpkraft. Vad vi konsumerar eller kan tänkas konsumera påverkar samhället mycket mer än riksdag och regering. Match Group kanske tjänar sina pengar på vår törst efter kärlek och relationer, men när de fattar sina beslut skiter de nog fullständigt i att vi ska få till lyckliga relationer och funderar bara på vad vi kan tänkas betala, och är villiga betala för. De som är köpstarka anpassas marknaden efter, de som är köpsvaga skiter den fullständigt i.

Det där argumentet köper jag rakt av, det finns mycket makt i köpkraften.
Men, så länge kvinnan och mannen fortfarande lever ihop och har den ansvarsfördelning som du nämner ovan så flyttas ju även en stor del av denna makt till kvinnan, eftersom det naturligt blir så om hon sköter familjens vardagsinköp o kläder/saker till barnen.

När vi är inne på olika typer av makt så kommer jag även att tänka på sexuellt makt, här börjar vi prata skillnader på riktigt.

Nä, jag motsätter mig å det bestämdaste denna föreställning att det på något sätt skulle vara nån dans på rosor o att man hela tiden har en massa fördelar av att vara man i alla lägen.
Feminist-lobbyn har gjort ett otroligt bra arbete med att lyfta fram frågor där kvinnor blivit diskriminerade. Det tror jag ingen vill ta ifrån dom.
Men det behövs balans i debatten, det finns faktiskt problem som till största delen enbart påverkar män som grupp negativt också, här känner jag att det knappt gjorts några ansträngningar alls.

Det jag har mest problem med är att den ena gruppen ska inte behöva tryckas ner för att den andra ska lyftas upp, vi sitter ju inte på nån gungbräda?

Här skriver du själv att du/ni har snubblat på precis den knäcksten som bara en villkorslös 50/50 delning i föräldraförsäkringen kan råda bot på. Dvs att båda föräldrar är tvungna att ta sina dagar annars blir det dagis och dagarna går upp i rök. Undantaget mkt specifika/ovanliga fall med tex. sjukdom eller total frånvaro av en förälder som helt omöjliggör för båda att dela lika på föräldraförsäkringen. Så länge det fria valet existerar så kommer förändringen att gå sakta, eller kanske inte ens komma, iaf inte inom överskådlig tid.

För alla människor har miljoner olika egna anledningar till att inte välja att vara hemma på samma villkor båda två. Det kan vara vsh från ekonomi, karriär, personliga viljor, könsrollstänkande, arbetsgivarförväntningar etc. etc.

Men så länge inte exakt alla arbetsgivare vet bortom all säkerhet att så fort ett barn planeras/blir till så kommer båda föräldrar att vara borta från jobbet i samma antal månader så kommer ändå kvinnor (i fertil ålder) att ses som potentiella riskkandidater att anställa med kommande stor frånvaro under många år framöver, i synnerhet som med all sannolikhet blir flera barn. Sådant påverkar naturligtivs oxå den generella lönebilden och gör att män, även på kvinnodominerade arbetsplatser, utan ansträngning går om sina kvinnliga (ofta mer erfarna) kollegor i lön.

Barnen och de följder de får på ett yrkesliv ska vara lika delade mellan män och kvinnor, det är snabbaste vägen till verklig jämställdhet. Men det kräver att även kvinnor tänker till en gång extra. Men fördelen med lagstiftning är att när någon regering/parti så småningom vågat ta steget så kommer acceptansen väldigt snabbt att sprida sig. För att det inte finns något att välja på. Sedan ankommer det på individerna att göra sina egna val, innan barnen planeras. Vilket nog vore en fördel då kanske många ovälkomna erfarenheter på partnernivå skulle uppdagas medan tid finns att göra något åt dem :wink:

Sedan det här;

Problemet, som vi iof kan se olika på, är bara att mitten ännu inte är nådd… inte i praktiken. Och den ena gruppens höjning kommer ovillkorligen att kräva en sänkning av den andras. Något som på samma sätt som med 50/50 villkorade dagar i föräldraförsäkringen ofta mottas med stor skepsis och inte sällan (överdrivet) stort motstånd/rädsla. Men som sagt, det går inte att både äta kakan och ha den kvar och det gäller båda kön.

2 Likes

Precis! Här är det enbart lagstiftning som förmår att sätta lite fart på processen :v:

Tack för ett mycket bra inlägg.

Just detta du är inne på att det finns ett visst motstånd ifrån båda håll att i princip lagstifta om en jämställd delning av föräldraansvaret tycker jag är värt att uppmärksamma lite extra.

Det betyder ju alltså att män som grupp skulle behöva ta ett större praktiskt ansvar för hushåll o barn än vad de tar frivilligt, eller hur?
Men också att kvinnor som grupp skulle behöva ta ett par kliv tillbaks när det gäller hushållsarbete o barn, samt ta ett större ansvar när det gäller familjens försörjning.

Jag kan ha fel ang detta, men jag upplever att när det gäller detta så är männen snabbare i denna omställning än vad kvinnorna är, på gruppnivå givetvis.

Jag får väldigt ofta intrycket att det är betydligt vanligare att kvinnan i familjen av egen vilja tar på sig den traditionella kvinnorollen än att hon blir tvingad in i den pga att mannen är ovillig att dela föräldraskapet o hushållet på ett jämställt sätt.

Ja, det är ju en intressant reflektion att kvinnan i det fallet väljer bort den köpkraften när hon skiljer sig. Men den är ju inte hennes egentligen, åtminstone här i Sverige tar hon den ju inte med sig vid skilsmässan på samma sätt som han oftast inte kan ta med sig hennes uppbyggda sociala kapital.

Min poäng just där var väl dock att vi har ett samhälle som överlag värderar skapande av ekonomiskt värde enormt mycket högre än skapande av sociala värden. Därför får vi många ensamma människor som har en ekonomisk standard folk i de flesta tider och andra samhällen knappt ens kunnat drömma om, men som ändå är djupt olyckliga eftersom de saknar social gemenskap. Allt fler unga vuxna som helt enkelt ger upp inför de extrema prestationskraven de upplever och väljer att isolera sig för att slippa möta samhällets förakt över detta osv. Det här kanske har varit en naturlig och positiv utveckling för ett samhälle där det inte för så många generationer sen faktiskt var ett problem för vanliga människor att sätta mat på bordet, men nu tänker jag att vi måste byta spår och inte fortsätta mot en framtid av isolerade, produktiva små kugghjul, och ännu mer isolerade icke-produktiva sådana.

Jag har inget emot att mansfrågor lyfts fram, det tycker jag är positivt. Däremot tycker jag väl lite att mansrörelsen på många sätt tagit över dubbelmoral från den feministiska rörelsen. Det tycks för mig lite knepigt att det tycks vara samma manliga debattörer som anser att kvinnor inte kan vänta sig lika utfall på den ekonomiska marknaden, som samtidigt tycker att det är kränkande och diskriminerande att män inte får lika utfall på den sexuella marknaden. Vill man att andra ska underkasta sig brutal, orättvis marknadslogik utan att klaga så får man ju vara beredd på det själv också.

Men vad gäller sexuell makt så tycker jag ju faktiskt att det här med nätdejting är ett rätt lustigt exempel på hur vem som förmodas vara den betalande kunden ger utslag. Jag har inte nätdejtat själv för att jag har ju varit upptagen sen Kritaperioden, men jag har singelkompisar som har visat mig. Nu kommer jag antagligen vara rätt sexistisk, så den som blir kränkt får väl skrika. Men min uppfattning är att en app som Tinder är 100% utformad för att passa manlig sexualitet som handen i handsken. Den går alltså ut på att sortera potentiella sexuella partners enbart baserat på utseendet.

Om man tittar på uttryck för manlig och kvinnlig sexualitet så skulle iaf jag vilja använda porr vs erotiska noveller som exempel. Visst finns det kvinnor som tittar på porr, men jag tror ändå det är rätt okontroversiellt att påstå att den absoluta majoriteten porr produceras för en manlig publik. Det är sex visualiserat, och oftast tycks motiveringen till detta sex bara vara typ “Jaha, här står jag och där står du, du ser ju inte förjävlig ut så varför skulle vi inte knulla?” Alltså sexet behöver inte motiveras på ngt annat sätt än att motparten är någorlunda fysiskt attraktiv. Om man då jämför med romantiska eller erotiska noveller och romaner, som främst skrivs för en kvinnlig publik, så är det istället sex kontextualiserat. Det handlar om att bygga upp en berättelse kring VARFÖR X och Y ska knulla.

Om man då tittar på nätdejting överlag och i synnerhet Tinder så tycker jag att det är rätt uppenbart vilken målgrupp man tänker sig att tilltala. Det är lätt att föreställa sig affärsidén. För mannen som blir medlem ser det först ut som en godisbutik med fina bilder på en massa mer eller mindre attraktiva damer att tacka ja eller nej till (med tanken “kanske ligga?” svävande i bakhuvudet). Så småningom byggs frustration upp efter ett tag när det visar sig att de smaskiga klubborna och karamellerna visst bara stod i skyltfönstret och inte alls var till salu, inte till honom iaf. Detta är när han plockar fram kreditkortet och börjar betala för olika extratjänster, samtidigt som hjärnan går på högvarv för att “överlista algoritmen” eller gräva i spelteori för att “bemästra spelet”. Men det enda spelet här är troligtvis att stackarn är en godtrogen kassako för företaget bakom apparna och sidorna.

För mannen ser det säkert ut som att kvinnorna har makten och guldläge och så vidare eftersom de från hans perspektiv kan göra precis det han själv skulle vilja göra - välja och vraka sexpartners baserat på utseende. Men jag tror helt enkelt inte det här är ett upplägg som egentligen är speciellt välfungerande för kvinnor överlag. Inte många kvinnor tänker i termer av “Du ser ju okej ut så varför inte knulla”, och jag lovar att det aldrig skrivs några episka kärleksromaner med det förloppet som kärna.

Förresten var det inte så annorlunda när jag var singel på dinousaurietiden. Då stod det dörrvakter och försökte kasta in överförfriskade unga tjejer i klubbarna. Tror knappast att de ville ha in oss där för att vi skulle få uppleva den bemäktigande upplevelsen att få välja och vraka mellan gubbar och killar som ville släpa hem oss och stoppa in den medan vi var halvt medvetslösa. De ville så klart att det skulle finnas tjejer (gärna för fulla sådana) på klubben för att män skulle komma dit och köpa sprit till sig själva och dessa tjejer. Det kanske ser ut som att tjejerna hade makten från ett manligt perspektiv, men så upplevdes det inte.

2 Likes

Jag vet inte riktigt vilka krafter du syftar på, om du menar politiker eller influencers eller vanliga kvinnor.

Men jag får ofta känslan av att många män som ogillar feminism reagerar på ett mycket märkligt sätt, nämligen att de inte på några villkor står ut med tanken på att det väger över någonstans till kvinnors fördel. Då stoppar man hellre - eller t o m backar - hela jämställdhetstänket.

Att det kvarstår en massa ojämställdhet som drabbar kvinnor har man sällan problem med. Eller att utvecklingen t o m går bakåt, som det nya lagförslaget i Ohio som går ut på att både kvinnor och läkare kan åtalas för mord vid utomkvedshavandeskap. Sånt bagatelliseras och påstås inte alls handla om kvinnohat eller patriarkat. För det vill man inte kännas vid att det skulle existera.

Men om det någonstans införs en lag som mer gynnar kvinnor, eller om samhällsutvecklingen tycks gå i en riktning som gör att kvinnor plötsligt lyckas bättre, då kommer omedelbart reaktionerna på att det har gått för långt.

Jag tycker ofta det lyser igenom i diverse nätdiskussioner. Förhoppningsvis är inte antifeministerna där särskilt representativa, men det finns helt klart många som anser att det är viktigare att hindra kvinnor från att få ett övertag på något som helst område, än att åtgärda alla tusen områden i världen där kvinnor ligger otroligt långt efter.

Det är alltså många som anser att så länge gungbrädan väger tyngre till männens fördel är det inte särskilt akut att göra något alls. Men om den skulle tippa bara aningen till kvinnors fördel, då måste balansen återställas omedelbart, för annars riskerar vi ju att kvinnor får ett övertag på något område, ohyggliga tanke!

6 Likes

Så det är inte mannen, som väljer att bli pappa, som ska ta ansvar för att ha koll på hur det fungerar och vad som behöver göras i en familj innan han skaffar barn? Nej nej. Det är kvinnans ansvar att säkerställa att mannen mannen har den kollen.

Rimligt. Not.

Klockrent exempel på ojämställt tänkande.

3 Likes

Du har förstått min poäng exakt rätt i bägge dina två första stycken och där är bägge kön lika goda kålsupare.

När det gäller ditt sista stycke så är jag böjd att iaf. delvis hålla med dig, så kvinna jag är. Bägge kön har av naturliga orsaker svårt att helt i praktiken frigöra sig från traditionellt könsrollstänkande. I teorin är allting lättare. Men om man nöjer sig med att betrakta nutida generationens män så är de flesta av dem “uppfostrade” i en helt annan anda än tidigare generationers män. Där mkt. fokus, från dagis och framåt, har legat på att uppmuntra och även förändra system för att de bättre ska passa flickors behov och miljö för varande och lärande.

Tidigare var hela skolsystemet bättre anpassat för pojkars behov (även om det sannerligen inte passade alla pojkar då heller) och mer auktoritär, kunskapsstyrt och med mycket striktare gränser och strukturer. Idag är både skolan och dess organisation samt undervisningen inordnad på ett helt annat sätt och så vitt jag kan förstå så verkar det leda till att pojkar fått det svårare, medan flickors lärande och prestationer har gynnats av förändringarna.

Men det medför också att nutida pojkar är mkt mer jämställdhetsmedvetna än vad tidigare generationers män var. Vilket skulle kunna leda till att du har en poäng i att män idag är bättre förberedda på jämställt tänkande. Ur ett generaliserat perspektiv såklart.

Men detta konstaterande leder ju osökt fram till frågan om varför kvinnor då fortsättningsvis ändå ofta anser sig ha, eller måsta ha, kordinatorrollen i hemmet?!

Där tror jag personligen att @Johan40 har nämnt en viktig aspekt och… håll i hatten, för nu kommer nästa molotovcocktail :boom: :see_no_evil:

HÄR tror jag personligen att det finns något att hämta. För dåtidens karriärmän (generalisering) valde helt naturligt en kvinna som per automatik kunde se det som naturligt att hon ensam skulle sköta all markservice med hem och barn och vara helt och fullt nöjd med att vara “majorskan” eller “doktorinnan”. Idag kan vi inte se det omvända med någon minsta automatik. Högutbildade och högavlönade kvinnor söker oftast (absolut inte alltid, så ingen behöver ta det personligt utan här måste man för diskussionens skull både förstå och acceptera vissa generaliseringar ur ett teoretiskt perspektiv) inte en man som motsvarar den kvinna som dåtidens manliga likar gjorde, utan de vill ha en man med likvärdig och inte sällan ännu högre utbildning/lön/status.

I takt med att kvinnor innehar majoriteten av universitetsplatserna så blir detta ett dilemma. För den hoper män som inte anses duga blir lätt antifeministiska och misogyna och den andel män som duger räcker inte till åt alla välutbildade kvinnor. I de fall där en perfekt match ändå uppstår så kommer problematiken att visa sig på sikt, då båda har likvärdigt viktiga karriärer och ingen anser sig vara mer självklar att ta hela föräldraledigheten eller vabba/jobba deltid i tid och otid.

HÄR har vi något att fundera på tycker jag… i synnerhet jag själv som har två döttrar som jag exakt alltid har uppmuntrat och stimulerat till utbildning och utveckling. Naturligtivs för att göra rättvisa av sin egen begåvning, såväl som för att få ett stimulerande yrkesliv… MEN i grunden (även om jag aldrig uttalat det för dem) minst lika mycket för att de ska bli ekonomiskt självförsörjande och därmed ekonomiskt oberoende av en man. Jag har alltid önskat att de aldrig någonsin ska bli beroende av en man för annat än kärlek och ömsesidigt tillfredsställande samliv. Aldrig någonsin av ekonomiska orsaker. Vill de inte leva med en man så ska de aldrig känna sig tvungna bara för att de inte kan försörja sig själva och/eller sina barn. Som det ser ut just nu så är de båda två på väldigt god väg, men ingen vet vad som händer och allt kan förändras på en grisblink. Min innerliga förhoppning är att de även ska lyckas kombinera ett stimulerande och ekonomiskt fruktbart yrkesliv med ett lyckligt, jämställt och ömsesidigt tillfredsställande privat/familjeliv. Men den som lever får se och det är ju som bekant aldrig enbart enkelt och smärtfritt att vara människa. Det man vinner på gungorna, riskerar man alltid att förlora på karusellen…:see_no_evil:

4 Likes

Jag vet inte jag. Vet att du sa att man inte skulle ta det personligt, men jag har ju valt en man som är många nivåer under mig i utbildningsnivå, och inte fan är han intresserad av att sköta hushållet och barnen medan jag är på jobbet för det. Vet inte om arbetarklassens män ser det som en lockande deal att sköta hushållet åt den kvinnliga doktorn faktiskt. Kanske inte bör ses som något ideal för dem heller.

Där kommer väl det traditionella könsrollstänket in… kanske?!

Eller så hade du oturen att välja en man som inte förstod bättre än att vilja ha allt, både en framgångsrik fru med hög lön och en hushållerska i samma person… och det utan att begripa att något måste han ju rimligen ge tbx? Kanske ansåg han sig så ung, snygg och fit att det skulle räcka for ever :joy:

Jag tror nog att det är mycket långt till ett samhälle där män med lägre utbildningsnivå skulle se det som ett bra alternativ till eget yrkesarbete att gifta sig med en högutbildad karriärkvinna och sköta markservicen åt henne. Bara hur omöjlig den tanken är säger väl ett och annat om hur jämställt Sverige egentligen (inte) är. Men även om jag personligen hade tyckt att det vore fantastiskt med en hemmaman, så tänker de nog rätt ändå, det är helt enkelt en rutten deal att vara hemmafru.

I vårt fall så träffades ju vi runt 20 när jag precis börjat på universitetet, så då var skillnaden bara att han inte gick klart gymnasiet. Men sen dess har jag ju plockat på mig ett gäng akademiska titlar. Vet inte om han är så nöjd med det egentligen.

Hade du verkligen på allvar tyckt det, om du är brutalt ärlig? :open_mouth:

Jag kan ärligt säga att det hade iaf inte jag tyckt. Bekvämt hade det garanterat varit, men fantastiskt på alla plan tror jag definitivt inte. Men såklart beror det på individen, men att hitta just den individen måste vara svårare än att hitta nålen i höstacken…