Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Jämställdhet? Feminism?

Det är ju just detta som får mig att ha så stora problem med denna strävan efter jämlikhet i utfall.
Så fort man kan se statistiska skillnader på gruppnivå så börjar det pratas om “samhällsstrukturer”, “patriarkat” och andra upplevda orättvisor.
Det ska sen lobbas för att samhället genom sociala konstruktioner måste motverka dessa orättvisor genom systematisk diskriminering, man ska ta fram olika regler o lagar för olika grupper i strävan efter jämlikhet i utfall.

När jag anser att det istället är mycket mer rättvist för alla om vi skulle se till att alla verkligen behandlades lika, på samma villkor.

Nu tjatar min 3åring här om att pennan inte fungerar o glassen smälter… Så jag får be om att få återkomma o utveckla vid senare tillfälle.

Vill bara hoppa in i tråden så här på årets sista dag och tipsa om en vinterpratare: Caroline Farberger.
Hon har även gjort ett sommar-program. Programmet går att hitta på Sveriges Radio Play.

Har sett en del svepande beskrivningar om vad genusvetenskap etc är här i tråden. Jag känner inte alls igen mig i dem. Många genusvetare sysslar med att analysera vad som betraktats vara manligt förr och nu och den forskningen genomsyras av vad krav på förväntad manlighet gör med män och deras ställning i samhället. Att män förväntas ha nära till våld och långt till tårar till exempel eller att förväntningar på en viss manlighet gör det mycket svårt för män att vara aktiva och närvarande föräldrar. Synen på vad som är ett idealt samhälle skiljer sig också kraftigt åt mellan olika genusvetare. Det är långt ifrån så att det finns enhetlig syn på vad likabehandling innebär (lika avseende förutsättningar, lika behandling, lika utfall eller något annat) eller på vad som är diskriminerande. Eller vilka som diskrimineras för den delen.
Vissa genusvetare lägger stor vikt vid vad som betraktas som socialt konstruerat (alltså vad som förväntas av oss utifrån vår könstillhörighet vid en viss tidpunkt) och andra fokuserar på att det skulle finnas vissa medfödda dominerande egenskaper. De allra flesta menar att “kvinnligt” och “manligt” är en kombination av genetik och miljö. Ytterligare andra genusvetare intresserar sig för det som finns emellan eller bredvid traditionellt kvinnligt och manligt, alltså samkönade relationer, transpersoner osv. Det är ett verkligt brokigt fält. Jag tror många skulle bli överraskade om de tog sig tid att sätta sig in i frågorna. Kanske rent av få lite nya perspektiv? :slight_smile:

2 Likes

Hen (passar ypperligt för ovanlighets skull) har ju helt klart ett väldigt intressant perspektiv.

Jag vet inte om jag sväljer alla resonemang o tankar rakt av dock, men det fick mig att tänka till lite iaf.
Just biten med militärutbildningen fångade mitt intresse lite extra.

Synd att det där ang ROKS kom in på slutet, där tappades mycket av trovärdigheten o respekten som tjänats in tidigare.

Så är jag rätt övertygad att det är.
Men den överväldigande majoriteten av alla som på något sätt jobbar med detta har utgått ifrån och färgats av feminismen. Teorier och ideologier likt patriarkat o den berömda könsmaktsordningen ses som självklara o fastställda sanningar att utgå ifrån.
På gruppnivå ses män som förtryckande våldsamma förövare, o kvinnor som förtryckta försvarslösa offer…

Jag tar väldigt gärna emot exempel på genusforskare som inte stämmer in på beskrivningen här ovan.

Hur delade ni på föräldraledigheten, du och ditt x? Och eventuell VAB? Bara av ren nyfikenhet @VemGavHenneMakten?

Mitt ex var helt föräldraledig sen vårt första barn föddes, hon blev arbetslös under graviditeten. Efter att andra barnet föddes så var även jag ledig 1dag/vecka…
När sen separationen blev ett faktum så fixade jag så att jag kunde få gå hem o vara helt föräldraledig med omedelbar verkan, så att exet kunde ge sig ut o söka jobb… Då började hon istället hävda att jag inte klarade av att ta hand om barnen, vilket ledde till nuvarande tvist i tingsrätten ang barens boende o vårdnad… Jag vill ha gemensam vårdnad o växelvist boende, hon vill ha ensam vårdnad o underhåll…

Sen separationen har jag varit fullt föräldraledig alla dagar jag tillåts ha barnen.

Din fru hade alltså inget jobb och var mao. också hemma den där dagen i veckan som du var föräldraledig?!

Det ät lätt att vara efterklok förvisso och jag hoppas att detta inte tolkas som en vilja att strö salt i sår… MEN, hade ni delat föräldraledigheten lika på båda barnen så hade hon tvingats skaffa sig ett jobb långt tidigare och hade du varit hemma med era barn lika mycket som hon så hade hon aldrig kunnat hävda att du inte klarar att ta hand om dina barn för att du spenderat så lite tid med dem.

Er uppdelning är ju ingen ovanlighet precis och det är en/den största kvarvarande kvinnofällan när det gäller både jobb, karriär, löneutveckling och sist, men definitivt inte minst, när det gäller kvinnors kommande pension. Det är på samma sätt en mansfälla när det kommer till relationen med de egna barnen (och inte sällan hela äktenskapet) och ffa. den förlust som det innebär att inte vara en precis lika självklar 50/50 vårdnadshavare vid en skilsmässa.

I princip villkorslös 50/50 delning av föräldraledighet + VAB skulle (tror jag iaf) leda till många fördelar för både barn och bägge vuxna och allas relationer med och till varandra, faktiskt även för äktenskapet som sådant. Det som troligen kommer att ta lite stryk är att den totala familjeinkomsten under dessa år företrädesvis pga att mannen ofta tjänar mer än kvinnan.

2 Likes

Grejen är att jag trots mitt arbetande hade ett rätt omfattande umgänge med barnen hemma också under denna tid. Jag jobbade skift, så varannan vecka så åkte jag hemifrån kl 13, andra veckan kom jag hem runt 14…
Det enda som hade hänt om jag ställt mig upp o krävt att få vara hemma mer hade varit att vi båda varit hemma o ekonomin hade gått i botten långt tidigare, exet varken hade eller har några planer på att någonsin arbeta igen. Detta står mycket klart för mig nu i efterhand. Nu har det gått ganska precis 1år sen vi flyttade isär, hon är fortfarande sjukskriven eller arbetslös om vartannat av vad jag får höra på omvägar… Allt det pratas om är olika bidrag hit o dit…

Men hon stod ju alltid o tittade mig över axeln… Så de fick rätt mat, så vi lekte rätt lekar, så de fick på sig rätt kläder, osv, osv… Jag är inte kapabel att fatta dessa beslut själv, eftersom jag inte alltid fattade exact samma beslut eller valde att göra på exact samma sätt som hon ansåg vara “rätt”… Det finns bara ett sätt som är rätt förstår du, om du inte gör så så gör du fel… Det är mitt ex i ett nötskal ungefär.

Jag gillar att du belyste båda sidor av myntet :+1:
Jag skriver också gärna under på att jag till fullo håller med.

Jag håller faktiskt med, förutom att du anser att det ska lagstiftas om 50/50 fördelning. Folk måste få avgöra själva vad som är bäst för just deras familj utifrån just deras unika situation. Jag ser hellre ansträngningar som på olika sätt uppmuntrar föräldrar att dela mer jämställt på föräldraskapet, att det på något sätt premieras.

Jag skulle även vilja säga att ingen ska mot sin vilja tvingas avstå sin föräldraledighet, att du har rätt att ta halva tiden själv, men så är det ju redan “på papper”.

Det där gäller inte bara ditt ex. Många kvinnor känner, eller kanske rättare sagt känner kravet på sig, att vara den som är född till att bli förälder. Utom i undantagsfallen så finns det nog genetiskt inget som säger att det ska vara så, men vi är alla slav under vår egen förförståelse som vi såklart har fått någonstans ifrån.

Like it or not, men det enda som råder bot på sådant är ett likadelat föräldraansvar där varje part är autonom den tid de är i hemma med sina barn. Ska bägge två gå hemma och passa på varandra så är det ju tämligen meningslöst. Jag skulle enkelt kunna gå så långt som att påstå att ett års 100% hemmavaro på egen hand med ett par späd/småbarn är den bästa livserfarenhets- och självinsiktsskola (för att inte säga relationsskola) som finns. Klår militärtjänst med typ flera tusen procent varje dag på varje år :sweat_smile:

Det är dags för män att claima rätten till en likvärdig relation till både föräldrarollen och till sina barn… på samma sätt som de själva måste ansvara för en eventuell “maskulinistisk” rörelses eventuella framväxt. Men inget av det kommer gratis :muscle:

1 Like

Jag håller fullständigt med. Om vi håller det hela på gruppnivå.

Men precis som jag nyss förklarade i mitt eget fall så räcker det inte alltid med att männen ställer sig upp o tar plats i föräldraskapet, kvinnorna måste också ta ett kliv tillbaks.

Jag är helt övertygad att kvinnor i många fall har det svårt att få sina män att till att fördela föräldraskapet på ett jämställt sätt. Men jag är lika övertygad att det omvända problemet är minst lika stort.

När jag läser o lyssnar runt lite överallt så får jag ständigt uppfattningen att män på gruppnivå faktiskt genomgått en omfattande attitydförändring när det kommer till just föräldraskapet bara senaste 10-15åren… Jag vill till o med påstå att män som grupp faktiskt verkar ha gjort en större ändring än kvinnor.
Att vi på gruppnivå inte riktigt synkar i denna omställning mot ett mer jämställt föräldraskap skapar i sig ytterligare problem…

Nu är det bara gruppnivå som kan gälla för en allmänt hållen diskussion rörande jämställdhet. Ingen idé att grotta ner sig i enskilda individers personliga val och alla de “ursäkter” och förmildrande omständigheter som alltid kommer att finnas. Just därför finns det inget, iaf inte om man på allvar vill se en påtaglig progress, som klår lagstiftning.

För man behöver ju inte vara varken brutal eller krass om man kallar en spade för en spade och erkänner att det ju inte direkt handlar om någon lagstiftning som “inskränker” individens rättigheter precis. Utan snarare förstärker alla individers rättighet och möjlighet att vara lika självklara som 24/7 närvarande och närstående förälder till de barn som båda två (vanligtvis iaf) var lika ense om när de skapades.

Här håller jag helt med dig, faktiskt :vulcan_salute: (läs, peace and long life)

Kvinnors största (enligt min uppfattning) dilemma är att samtidigt som de ska kvalificera sig för att genomföra de längsta och mest krävande utbildningarna, göra karriär och utveckla både sig och sin lön och karriär inom vald och krävande bransch etc. så är det så att när det kommer till barnen så lever den där förförståelsen (som vi fått med oss “någonstans” ifrån) fortfarande kvar att om man som kvinna inte föder femtielva barn, är hemma med dem i åratal, slaktar sin egen gris i november och rimmar sin egen julskinka enligt tradition (vilken det nu är för ingen kotte gör ju sånt längre) samtidigt som man är extremt framgångsrik yrkesmässigt, så är man ingen “riktig kvinna” :cold_sweat: :see_no_evil:

Oavsett kön så är vi människor många gånger våra egna värsta fiender :sweat_smile:

Det här är ju verkligen något som verkligen kan ses som otroligt generaliserande… Men män o kvinnor är kopplade olika i huvudet, det bara är så.
För att uttrycka mig väldigt enkelt så har män på gruppnivå en otroligt mycket bättre förmåga att faktiskt o genuint skita fullständigt i vad någon annan tycker eller tänker om något man gör, eller inte gör.
De kopplar inte in känslor alls på samma sätt.

När jag ändå har dig på tråden igen @Noomi Jag kom på att jag sökte din input tidigare ang detta, men det kom bort bland annat. Har du nån bra teori? Eller är jag helt fel ute?

1 Like

Ja, när det gäller skilda par, eller par med väldig obalans i relationen på ett eller annat sätt så tror jag nog att jag vågar mig på att vara överens med dig om ovanstående. Med den brasklappen förstås att de som inte skiljer sig utan lever i ett lyckligt och hyggligt jämställt förhållande förmodligen inte upplever detsamma.

Tjaaaa… enligt min personliga, med betoning på personliga, teori så tror jag att en eventuell sådan strategi eller utveckling efter en separation företrädesvis kan ha att göra med privatekonomi. Möjligen oxå (beroende på vem som lämnar vem) ett visst mått av revirtänkande kring barnen, primitiva behov av hämnd, payback osv. Men när det gäller ekonomin så tror jag att möjligheten till underhåll och att som huvudsaklig boendeförälder ta emot hela barnbidraget kan spela in. Sammantaget med att kvinnan inte sällan kan ha lägre inkomst än mannen och att det finns regler som ska säkerställa att barnen erbjuds ungefär likvärdig standard hos båda föräldrar. Vilket innebär ett högre underhållsbidrag om mannen tjänar påtagligt mer än kvinnan.

Med en åsnas envishet så säger jag det igen, att återigen ser du vad barnens inverkan på yrkesarbete, karriär och löneutveckling kan föra med sig. Finns nog just inget som mer påverkar en ökad jämställdhet på alla plan och för båda kön i positiv riktning, än att alla de följder som varje barn ofrånkomligt för med sig och det under många år, delas lika mellan båda föräldrar :v:

Det går ju liksom inte att argumentera sig runt på något sätt, eller hur?

Men du ser ju också vilken “kappvändarlogik” det blir.

Jag kan inte annat än fullständigt hålla med dig i allt du skriver i ditt svar här nu.

I några få undantagsfall så finns det garanterat legitima skäl för att det skulle vara bättre för barnen att ena föräldern tog på sig huvudansvaret för vårdnaden av barnen o den andre bara betalar.
I ytterst få fall finns det nog till o med skäl att helt skärma av barnen får ena föräldern, men då snackar vi våld, sexuellt utnyttjande o liknande hemskheter…

Men i den överväldigande majoriteten av alla vårdnadstvister så är ekonomin den enskilt drivande faktorn.
Den ekonomiskt svagare parten (oftast kvinnan) jämför sin situation med exets o drivs sedan av den avundsjuka som uppstår, denne försöker då tvinga till sig barnens vårdnad och boende i syfte att vinna ekonomiska fördelar åt sig själv. Inte sällan genom fabricerade uppgifter om att den andra parten brister i omsorgen av barnen, om det inte hjälper, olika typer av våld… Eller de nu så moderiktiga “samarbetssvårigheterna”. Detta är ett rent vidrigt beteende.

Men det kommer ju av att socialförsäkringssystemet är uppbyggt som det är. Det behövs en ordentligt moderniserande reformering av alla system i vårt samhälle som har med föräldraskapet att göra.
Skilsmässor och separationer är idag vardagsmat, även bland par som har barn. Barn ska aldrig hamna i kläm o riskera att förlora kontakten med ena föräldern bara för att det finns ekonomiska incitament i socialförsäkringens transfereringssystem…
Normen ska vara fortsatt gemensam vårdnad och ett jämställt växelvist boende efter en separation, alla kostnader barnens behov delas lika o ingen ska tvingas ge några pengar till nån. De män som då inte är villiga att ta hand om barnen halva tiden får då dra igång den juridiska cirkusen för att föra över vårdnaden och barnens boendet till kvinnan, inte tvärtom.

Hur menar du här?

Btw så är det ju precis den sortens effektiva modernisering som jag påminner om i i hart när varje inlägg i den här tråden, men där nappar du inte alls!?

Så hur menar du att man annars ska “modernisera” transfererings- och socialförsäkringssystemet?

Som jag uppfattade det så var vi överens innan att privatekonomi nog är en rätt kraftigt bidragande orsak till många vårdnadstvister.

Jag är inte motståndare till din idé om en lagstadgad 50/50 fördelning av föräldraskapets bördor och ansvar egentligen, när det gäller separerade föräldrar så kan jag nog helt ställa mig bakom.
Men jag inser också att det är fullständigt hopplöst att få detta att fungera praktiskt i vardagen för sammanlevande föräldrar, därför är det dömt att misslyckas.

För den ekonomiskt svaga parten finns efter en skilsmässa västenliga ekonomiska incitament i dagens socialförsäkrings och transfereringssystem att få statusen “boendeförälder” och barnen boende hos sig mer.
Detta genererar garanterat ett otroligt driv i många hämndlystna …

Jag hävdar att detta är en restprodukt ifrån ett system som är baserat på en förlegad syn av både föräldraskapet och könsrollerna.
Systemen med underhållsstöd och alla bidrag riktade till ensamstående föräldrar var från början tänkt att tvinga de föräldrar (män) som efter en separation flydde ifrån, eller på annat sätt inte tog sitt ansvar mot sitt barn att iaf bidra ekonomiskt. Samt ett riktat stöd till alla de ensamstående föräldrar (kvinnor) som stod där med barnen på halsen efter separationen…

Nu manipuleras istället ofta dessa system, med barnen som verktyg, i en strävan efter egen ekonomisk vinning. Inte sällan även pådrivet av hat o hämndbegär, offerkoftan sitter jävligt bekvämt.

Detta är en effekt av den otroligt vänstervridna politik som sedan länge ses som normalläge av den stora fårskocken…
Ta bara en så påtagligt exempel som formeln FK använder för att räkna ut ett “rättvist underhållsbidrag”, du skulle precis lika gärna kunna läsa exact samma formuleringar i nån kommunistisk propaganda från Sovjetunionens glansdagar… Alla efter förmåga o behov… Det är ju så det går kalla kårar genom ryggraden, detta bedrivs fullt öppet i svensk politik idag i strävan efter feministernas variant av jämställdhet.

Helt otroligt att detta extremvänster-vansinne tillåts pågå så länge som det gjort, och i sån omfattning, utan nån motreaktion.
Men nu när jag sätter mig in mer o mer i detta o börjar förstå vart opinionen pekar så blir jag hoppfull.

Apropå opinion.

I Lördagsintervjun i P1 (efter intervjun med Peter Hultqvist) pratade man med en professor i nationalekonomi om hur det egentligen står till med de som pekas ut som “10-talets förlorare” - de så kallade Tindermännen. De lågutbildade/lågavlönade/arbetslösa män som sägs bli ratade i högre utsträckning än någonsin i dejtingvärlden, och som har uppmärksammats i den offentliga debatten på sistone.

Parallellen till incelmännen är förstås given. Man använder samma retorik i debatten, att deras situation beror på jämställdheten och att feminismen skulle ha gått för långt. Och man kommer vanligtvis till samma slutsats: att dessa män riskerar att bli farliga i sitt utanförskap eftersom de har fått så svårt att träffa en kvinna och bilda familj. Och att det därför var bättre förr. När det inte var lika feministiskt och jämställt. Det är bland dessa män som SD är störst.

Men professorn hade fakta. Förr (hon tog 70-talet som exempel) var det ungefär hälften av de lågutbildade männen som bildade familj. Idag är det två tredjedelar. Det var sämre förr, eftersom männen då i högre grad förväntades försörja en hemmafru. När normen svängde till att kvinnor ska yrkesarbeta, ökade möjligheten för män med låg inkomst att bilda familj.

Även de högutbildade kvinnor som klagar på att det är svårt att hitta en passande man att bilda familj med har fått det lättare. På den tiden när kvinnor i högre utsträckning tvingades välja mellan karriär och barn, var det 8 av 10 högutbildade kvinnor som bildad familj. Idag är det 9 av 10.

Den enda grupp som egentligen har fått det svårare med familjebildning på senare år är de lågutbildade/arbetslösa kvinnorna. Lite dystert ur feministiskt perspektiv förstås, men ändå inte oväntat.

Generellt har dock inte alls jämställdhet och kvinnors stärkta ekonomiska ställning inneburit att fler personer hamnar utanför äktenskapsmarknaden. Tvärtom. Trots vad nuvarande opinion och samhällsdebatt antyder.

.

2 Likes

Det radioprogrammet ska jag leta fram och lyssna igenom, intressant… to say the least :ok_hand:

Din text fick mig btw att minnas höstens intressantaste krönika av Johan Hakelius :wink:

Jag noterar ett missförstånd kring ett begrepp längre upp i tråden. Det gäller “likhet i utfall” där jag tror att ena parten menade att utfallet i situationer inte ska avgöras pga om det gäller en man eller kvinna, svart eller vit. T.ex. har man begått ett mord ska sannolikheten att dömmas vara den samma oberoende av vem som utfört det.

Den andra tolkningen av begreppet innebär att alla ska göra lika. Kvinnor och män ska göra lika mycket hushållsgöromål respektive bilmek. Det ska vara 50% kvinnliga brandmän, manlig oersonal på dagis mm.

Den senare tolkningen trorjag inte särskiktmånga är för. Den förstnämda känns däremot tämligen oproblematisk.
Frågan är HUR man får ett sådant utfall, där varoch en bedöms som individ isf representant för en grupp. Är det genom att behandla grupperna likaeller olika?

Personligen är jag FÖR att föräldrarförsäkringen ska vara individualiserad. Alltså att man inte ska kunna överlåta dagarna. Det är fortfarande fritt att göra hur man vill men då får man finansiera det själv. Staten bör bara finansiera det som staten anser är bäst för samhället.

1 Like

Visst är det skillnad?
Men det som de flesta påhejare av inkvotering gör gällande är att vi först genom social ingenjörskonst via systematisk diskriminering i lagar o regler måste säkerställa ett jämställt utfall… Sen när det sitter 50/50 kvinnor, män, homosexuella, transsexuella, invandrare, slumpmässig grupptillhörighet bredvid varandra i alla branscher o positioner så kommer detta fungera bra, eftersom då kommer alla ha samma rättigheter och skyldigheter… Herregud.

Jag har förresten hittat en ny “guru” som någon benämnde det här tidigare… För mig själv riktigt otippad, hade inte minsta tanke på att det kunde komma nått vettig alls ur den människan…
Jag talar om Alexader Bard satan så knivskarpa analyser det kommer ut den käften. Är mitt uppe i ett youtube-race med honom som sökord för tillfället, får se hur det utvecklas.
Någon som har några tankar om honom och hans politiska eller ideologiska analyser eller ställningstaganden??