Vår relation har haltat sedan vi fick vårt först barn. Samlivet repade sig aldrig efter vårt andra barn. Vi är gifta och har varit ett par i 8 år. För ca 1-2 år sen insåg jag att allt arbete inom relationen - ligger på mig. Ordna dejter, överraska med presenter, uppvakta osv. Trots att jag påtalat att vi måste jobba på det ihop och dela ansvaret i både hemmet och kärlekslivet - har effekten över tid varit låg.
Efter lång kötid är vi nu kallade till familjerådgivningen. Min man har nu i sin rädsla för separation börjat ta mer ansvar i hemmet och relationen, men mina känslor har redan svalnat. Efter år av att glida på räkmacka för hans del har jag helt sonika slutat vilja. Jag vill inte att han tar i mig, jag vill inte ligga med honom. Samtidigt vill jag inte lura honom. Det här kommer såklart inte hålla! Jag vill försöka påbörja slutet men han är så rädd. SÅ rädd! Han vill göra ALLT för att vi ska vara tillsammans. Jag vill inte krossa honom.
Jag har försökt vårda relationen på alla sätt och drivit allt men nu orkar och vill jag inte mer. Det känns som att jag ska flytta ett berg för att komma vidare. Orolig för barnen. Ekonomin. Bostad. Bodelning.
Ni med liknande situation, hur tog ni tag i det? Några tips och råd?
Min spontana tanke när jag läser ditt inlägg är att du fortfarande tar ett visst ansvar över honom, i och med att förhalar ett beslut du egentligen redan tagit av hänsyn till hans vilja och känslor?
Jag tycker inte att det är konstigt att du är slutkörd och har tappat känslorna. Ingen människa orkar bära en relation och ett hushåll helt på egen hand hur länge som helst. Min personliga tanke är också att tillfälliga förändringar, såsom att han nu tar lite mer ansvar hemma, sällan håller särskilt länge. Ofta sker det bara av rädsla, och försvinner i samma sekund som de upplever att de har sitt på det torra igen.
Utifrån vad jag läst här, hört i skilsmässopodden och även varit med om själv, så verkar det väldigt vanligt att det lovas bättring och röda rosor där mitt i krisen. Det håller några veckor och sen är det som vanligt igen.
Precis så var/är det här hemma.
När jag berättade för några månader sen att mina känslor svalnat, att jag var osäker på om vi kunde fortsätta tillsammans fick min sambo total panik. Det har varit ångestattacker och panikhandlingar från hans sida.
Jag sa att OM det ska finnas en chans i världen att få det att bli bra så måste vi gå på familjerådgivning. Det gick han med på. Han lovade även att bättra sig, göra mer hemma och visa mig mer kärlek. Jag har varit tydlig med att han bränt mig genom senaste åren, att jag inte vet om det här kommer gå att laga. Men han har menat att han kanske kan fylla på med massa bra så allt det dåliga bleknar. Dessvärre vet jag redan att det här är för sent. Att jag gett honom hopp som inte kommer kunna uppfyllas. Och jag känner mig så hemsk för det!
Även han vet ju att det kanske inte går vägen, och därför begränsas ju han också och vågar inte var allt för kärleksfull mot mig tex för risken finns ju att han blir bränd. Så det är som att vi hamnat i en omöjlig sits, det kommer liksom inte gå.
Vi har varit på familjerådgivning en gång tillsammans och en varsin gång enskilt. Det gemensamma vi skulle ha nyligen fick vi boka av, men har ett nytt samtal i januari… lång väntan. Men anledningen att vi bokade av var att sambon kände att det kanske inte är någon idé, att vi måste ta oss vidare. Så jag tror han börjat tveka på om det kommer gå han också. Men vi är så fruktansvärt dåliga på att prata med varandra så vi går omkring här hemma och tassar som katten runt het gröt, med en stor elefant i rummet…
Om du vill läsa mer så har jag en tråd här på forumet som heter Kalla fötter?
Vi har en del problematik med hans psykiska mående som ställer till det lite också här hemma. Har skrivit mycket om det och hur jag tvekar att lämna pga hänsyn till hans mående tex.
Jag var i samma läge som din man. Jag vårdade inte relationen. Däremot var jag bra på det här med hemmet och barnen. Det var en stor chock och ett stort trauma. Jag bad typ på mina knän. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag skulle kunnat ha offrat min ena arm för att relationen skulle fortsätta. Ja, du fattar. Min dåvarande fru orkade ändå bete sig värdigt och “snällt” under perioden tills hon flyttade till ett hus. Jag var ett fullständigt vrak. Sen började tiden gå. Ja, den gick visst hela tiden. Chocken la sig efter ett tag. Jag lyssnade och läste en massa självhjälpböcker. Och sen hände det magiska: mitt tunnelseende började krackelera så smått. Visst, det var med hjälp av en annan kvinna, men ändå. Med distansen till min fru så blev jag förstås betydligt mer attraktiv för henne än när jag låg i fosterställning och grät (skumt). Nu har vi börjat närma oss varandra igen. Kontentan: försök vara så varm du orkar. Din man kommer få en möjlighet att hitta en ny väg i livet. Först ska han bara ner i underjorden lite, men därifrån kommer han komma upp starkare. På tal om underjorden ja: den sumeriska mytologin är fantastisk. Inanna skulle hälsa på sin syster som var dödsrikets drottning eller liknande. För att komma till henne var hon tvungen att ta sig förbi sju portar. Vid varje port var hon tvungen att ta av sig ett klädesplagg och till sist var hon helt naken. Det är precis det som jag gick igenom (ej bokstavligt) - och kanske något du kan känna igen dig i. Kram.
Kan känna igen mig i det du skriver. Har precis efter låååååång tid tagit steget att flytta till en egen lägenhet. Vi var ihop i 26 år! Kan inte säga att det varit dåligt. Min sambo är snäll och hjälper till hemma med disk städ. Men alltid har det varit jag som Planerar och säger vad som ska göras. Jag startar upp Och driver om vi ska renovera röja eller tex boka resa. Jag har valt tapeter, möbler, planerar veckohandling m.m. Jag har sällskap och hjälp men ingen att diskutera med som har egna önskningar hur vi skulle ha det. När jag kände att jag backade, ville få vara den som flöt med lite eller helst hitta gemensamma planeringar drömma och mål. Men inte det …blev bara ingenting… Nu har jag tagit steget men var det rätt? Har tappat vänner pga av det här förhållandet och barn som krävts lite extra. Kanske blir jag bara sittande ensam i lägenheten…
Men jag tror att man måste våga ibland när känslan varit där så länge.
Vet du, det här kan nog ha varit det mest stärkande jag läst på länge. Att få höra perspektivet från en man i motsvarande situation. Det var upplyftande verkligen att läsa!
Jag tänker nog så att han kommer att gå under jorden känslomässigt. Han tänker nog att han inte har någonting om han inte har mig och barnen, men precis som du skriver är jag övertygad om att han kommer att resa sig igen. Med tanke på att vi alltid varit goda vänner inom relationen med lika värderingar och tankar, så är jag på det sättet inte orolig för vår samarbetsförmåga. Oron att ge efter för att han inte ska bli så förkrossat ledsen biter fast i mig. När orden är uttalade, när jag tillslut sagt att jag vill skiljas så kan jag inte ta tillbaka orden. Då ska jag orka vara stark när han är svag tills någon av oss löst bostad och vi kan flytta isär. Den tiden skrämmer mig nog mest. Att se honom ledsen och inte veta hur eller om jag ska trösta.
Jag har en fråga till dig. När din exfru sa att hon ville skiljas, hur viktigt och värdefullt tyckte du att hennes anledningar var? Jag är orolig att om jag preciserar exempel på varför så kommer han att komma med förslag på åtgärder, men det skulle ändå vara lönlöst eftersom målet nu oavsett är att jag vill avveckla relationen och skiljas.
För mig var det hela bara så oerhört overkligt så det var svårt att ta in situationen och läget. Tror faktiskt att jag kan ha lite minnesluckor från den tiden. Nu var det ju otrohet inblandat från hennes sida så det gjorde ju läget lite mer laddat och kritiskt direkt så att säga. Sen tror jag det kan vara svårt att hitta en “strategi” från din sida så att din man ej kommer försöka argumentera för varför ni ska fortsätta tillsammans. Det ingår nog i det hela och är något du behöver vara i/hantera. Många skapar medvetet eller ofta omedvetet konflikter för att kunna separera ordentligt, det är den lätta vägen (även om den är nog så svår). Den bästa vägen är förstås att stå kvar och modigt berätta att man ej har de rätta känslorna kvar.
