Det är bådas fel att vår relation gått sönder, men jag har bidragit till den största biten.
Vi har kommit fram till att vi har renoverat sönder den! Jag har styrt och ställt vad som ska byggas, vart vi ska åka till på semestern etc. och jag har fått som jag velat med lite tjat.
Jag är en könslomänniska och måste prata om hur jag mår och min sambo är tvärtemot. Det kan dröja länge innan han säger något och jag kan inte vänta alls. Tidigare när han har försökt pratat så har jag lyssnat väldigt dåligt och försökt ändrat på hans känslor. Jag skäms över hur jag har blivit jag känner inte igen mig själv. Vi har pratat väldigt mycket om detta sista dagarna.
Jag lägger mig platt på marken och kastar “stridsyxan” mellan oss.
Jag vet att vi kan få ett lyckligt liv tillsammans. Vi har mycket gemensamt och ungefär samma intressen. Att acceptera hur man är och ge varandra utrymme. Att successivt börja om från början. Lyssna på varandra och man behöver inte tycka lika om allt. Att ta på varandra ge komplimanger. Ge varandra tid.
Jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden och visa mitt rätta jag. Jag sörjer att jag bidragit till denna kris. Att jag låtit min andra hälft tagit sådan skit. Han som har gjort allt för oss stöttat i vått och torrt. och jag nonchalant och egoistisk fyyy vad detta gör ont. Han har sidor som kan irritera men vem har inte det?
Hjärnan och hjärtat går på högvarv. Får andnöd i mellan åt och ångest. Precis varit ute på en löptur i ösregn. Positiva med det att tårarna syndes inte i regnet🥺
Du har ju fått väldigt stor självinsikt även om den kommit så att säga under galgen, men har du tänkt tanken att du kanske bör agera på den insikten och inte på alla sätt försöka ändra på hans beslut och känslor i nuet utan istället acceptera att detta är vad HAN vill nu, tills han uttalar och visar en annan vilja/beslut?
Kanske nu först verkligen visa att du kan bli den person du nu insett att du vill vara och ge honom en chans, att på sitt sätt, märka det, uppskatta det och… om han (och du efter en tid) vill så då återuppta er relation igen?
Du kan inte vrida klockan tillbaka, men det du faktiskt KAN göra är att (til)låta framtiden och ffa honom få utvisa hur det kommer att utveckla sig. “Bara”, precis som du skriver, lägga dig platt i detta som är hans beslut och ge honom det han behöver i nuet
Mycket lättare sagt än gjort förvisso… men bara en tanke jag får när jag läser det du skriver
Jag tycker att det här stycket visar tydligt på att ni inte alls passar ihop. Man mår inte bra av att försöka ändra sig. Man måste få vara sig själv. Om den andre har egenskaper man inte kan leva med utan att försöka ändra sig själv eller den andre så bör man inte leva ihop.
Att separera när man har varit ihop länge gör ont. Man är så sammanvuxna så att det är som att amputera ett ben eller en siamesisk tvilling, det är därför man försöker hålla sig kvar så länge som det går. Jag såg själv i mina sporadiska dagboksanteckningar hur jag redan efter ett halvårs förhållande hade tankar om egenskaper hos honom som jag inte stod ut med och egenskaper hos mig som han anmärkte på. Trots det var vi ihop i 24 år! Nu har det gått 6 år sedan separationen och jag mår så mycket bättre! Sedan 5 år är jag sambo med en man som passar mig så mycket bättre! Båda har vi brustna förhållanden bakom oss som vi har lärt oss av. Det viktigaste vi lärt oss är att inte försöka förändra varandra!
Vill kommentera ditt inlägg från hur jag kände det när jag och min partner separerade för ett år sedan. Det vet jag inte om detta är applicerbart även på dig, och har heller inte läst ditt tidigare inlägg, men vill ändå väcka en tanke.
Jag känner igen det du beskriver om att du är en känslomänniska och din partner inte är det. När vi fattade beslutet så fick jag ångest, hade svårt att äta, bara grät etc. Det gjorde så ont! Min känslor “tog över” helt enkelt och blev väldigt starka. För mig ledde det till en känsla av att mår jag så här dåligt måste beslutet vara fel. Jag såg allt som jag gjort fel i relationen och hur jag kunde reparera det, bara vi blev tillsammans igen och jag fick må bra. Den starka reaktionen att “detta är fel” tror jag grundades i just det som @Restenavlivet beskriver ovan - sorgen av att skilja på något så sammanvuxet att det gjorde otroligt ont att göra det. Jag ville helt enketl ta den enklaste utvägen för att bli kvitt smärtan och det var att backa bandet och bli tillsammans igen.
Sen jag fått växa in i det så ser jag ju att vi har en stor olikhet i grunden, bland annat i hur vi hanterade känslor. Min exman kunde inte alls möta mig i min känslighet och jag kan idag tänka att det inte är helt rätt att det bara skulle vara jag som skulle ändra mig här. Jag kan fortfarande tänka tanken att “tänk om”, “om vi bara inte” etc men sen landar jag igen i våra olikheter.
Sedan är det såklart inte fel att jobba med sig själv och att bli en bättre människa, men du får inte tänka att du ska behöva ändra på hela dig för att få relationen att fungera. Det är ju knepigt att å ena sidan som du skriver acceptera hur den andra är och att ingen är perfekt, och att inse att det faktiskt finns saker som vi behöver ge varandra i en relation och är det som vi vill ge inte samma sak som den andra behöver så går det inte. För min del insåg jag tyvärr att det som jag ville att min man skulle ge mig, kunde han inte, och vice versa.
Det var ju inte direkt plötsligt. Du beskriver hur det varit över tid och då kan det bli så här.
Ni har ju tvärtom en lång historia av gräl, seriösa diskussioner om separation, det blir bättre ett tag men sedan trillar ni dit igen. Jag vet naturligtvis inte men ni har ju faktiskt försökt att leva ihop, flera gånger t o m låter det som. Det blir bot och bättring ett tag men inte någon riktig förändring. Det finns alltid en ursäkt, att man inte insett, inte tog det på allvar, eller det skulle ju bli så bra nu när… whatever…… undanflykter….
Men det har du trott varje gång eller? och det håller ju ett tag men inte i längden.
Du har ju faktiskt vetat om denna risk, ni har ju tidigare pratat separation och jag tror du ger utlopp för den separationsångest du nu känner.
Noomi sätter ju fingret på exakt det som verkar vara det återkommande problemet, se nedan men först en till referens till ditt inlägg. Noomis inlägg påvisar ju egentligen än en gång att du vill göra det du själv beskrivit som att lyssna, inte styra partnern osv. Samtidigt förstår jag din panik, men detta visar kanske att det inte är så lätt att ändra sig……
Du vet, men han vet inte och känner inte så just nu, han måste nå den insikten själv.
Är detta verkligen sant? Är det inte exakt så du är? Förlåt om det låter elakt och vi har alla sidor vi inte riktigt vill kännas vid, även jag
Jag tänker på en annan aspekt, i stället för att se människor som känslomänniskor eller inte känslomänniskor, ser jag som att vi har olika sätt att hantera känslor.
Mitt ex hade behov av att dela alla sina känslor med mig och för honom var det äkta kärlek. Varenda liten känsla av avundsjuka, svartsjuka, sorg, ömhet, stress osv som han kände skulle ut. Han ville visa dessa känslor, berätta om dem och sedan ha dialog om dem. Jag var som en psykolog i konstant jour. Av dessa avledningar började jag dela mindre och mindre av mina känslor. Det ledde till att han kände mer och mer av sina känslor, hade ännu större behov av att prata medan jag var kvar i min psykolog roll.
Sammanfattningsvis, för mig handlar det inte om känslor eller inte känslor utan hur man hanterar sitt känsloregister
Varje morgon börjar mina ångestattacker. Känner ingen matlust, mår illa , springer på toaletten, gråter förtvivlat, kroppen går på högvarv , jag sover nästan inget. Allt detta försöker jag dölja i min ensamhet.
Jag försöker vara stark utåt och acceptera beslutet som han tagit. Jag får intala mig själv att det blir bra tillslut.
Men blir så förvirrad av att han fortfarande vill ha sex med mig och han säger att han älskar mig. Han är fysiskt attraherad av mig.
Hur ska jag bete mig. ? Försöker att kliva tillbaka ett steg och avvakta men samtidigt försöka visa mig stark. Han vet så väl vad jag vill och vart jag står.
Låter honom styra allt och jag försöker bara vara positiv och lyssna om han vill prata.
Har lärt mig att möta ångesten och det känns bättre efteråt. Igentligen vill jag ringa och prata ifrån mig med någon, men det tar emot.
