Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Jag vet inte om jag står ut? Vilken väg ska jag gå?

Hej, tänkte presentera den cirkus som är mitt liv och hoppas få råd och stöd.

Jag och min sambo träffades för snart 15 år sedan, efter lite flörtande så inleder vi en relation där jag är 19 och hon är 17 år.

Jag gör min militärtjänstgöring och hon fortsätter med skolan, efter militärtjänstgöringen är klar så flyttar vi ihop har nu bott ihop i närmare 14 år. Vi har ett hus sedan åtta år tillbaka och två dörrar som är sju respektive tre år gamla.

Vår relation har av mig upplevts stabil med någon enstaka dipp, vi har båda utvecklats under vår relation som människor och i våra resp. yrkeskarriärer. Vi har stabila jobb och en god inkomst samt städad ekonomi. Vi hade ett gräl 2013 som kunde ha lett till separation men relationen lagades. Men nu spolar vi fram till 2020.

Vi har båda gjort stora förändringar senaste åren sett till kost och hälsa, jag går ner från 103 till 93 kg och min sambo går ner från 96 till 64 kg (hon har gjort ett toppenjobb!) I takt med att hon rasar i vikt förändras mycket av hennes beteende, hon går mer och mer från att vara en 31-åring tvåbarnsmamma till att bete sig som en fjortis. Det läggs upp mer och mer bilder i sociala medier, flera i bara underkläder, mycket u-ringning och väldigt uppsminkat, gärna med lite plutmun. Hon blir mer och mer involverad i sin telefon och de kontakterna hon har där i, messenger ersätts av instagram för att snabbt ersättas av snapchat. Hon börjar ha kontakt med flera personer från hennes jobb på fritiden, till den grad att det inkräktar på allt från den tid hon spenderar med barnen till den tid vi ska vara intima med varandra. Hon får kontakt med en man via jobbet som hon blir helt besatt av i sitt skrivande, han målas upp som en så fin person och han bryr sig om henne samtidigt som jag blir mer och mer sårad blir jag mer och mer butter i vår relation. Försöker föra en dialog kring hennes användande av sociala medier men möts av oförstående och irritation.

I Augusti/September kollapsar allt, jag höjer rösten och frågar vad det är frågan om, hon bryter ihop och säger att hon inte vet om hon vill leva med mig längre. jag får panik, chockad och hamnar i en krisreaktion. Gråter mer eller mindre oavbrutet i en vecka, känner mig så sviken, förnedrad och lurad. Hon har diskuterat vår relation med den här andra mannen. Och en vecka efter att ha fått den här bomben så säger hon gråtande att hon saknar att ha kontakt med han, att hon känner att hon är kär i han (trots att de bara möts en gång hastigt, annars är kontakten via jobbet digitalt eller via telefon).

Jag kämpar för att vara en bättre man, lägger om mitt beteende, gör allt kring huset och barnen, det enda hon behöver göra är att dyka upp och finnas i huset men behöver inte lyfta ett finger i övrigt. Jag jobbar med mitt humör och har inte höjt rösten en enda gång sedan hela den här soppan drog igång. Hon säger ena dagen att det blir bättre och bättre för att nästa dag att hon inte känner något alls. Hon säger att hon inte vet om hon älskat mig alls, hon tror inte att hon kan känna kärlek som alla andra. Hon känner ibland inget för varken mig eller våra barn, hon vill bara vara själv och inte ha några krav eller ansvar.

Känner att jag blir lurad, sviken, förnedrad och förminskad gång på gång i relationen. Har ju egentligen blivit det i flera år och inte märkt det förrän det här drog igång. Hon har i samband med allt det här också utvecklat en utmattningsdepression, hon får utbrott på både mig och barnen (säger till barnen att hon inte vill leva längre och att hon ska hitta en bättre mamma till dem osv). Hon åker iväg med bilen utan telefon efter att hon sagt att hon ska köra ihjäl sig och är allmänt hatiskt och visar avsky för mig oavsett vad jag säger eller gör. Lyckas få henne till läkare som förskriver antidepressiva och gör en orosanmälan till socialtjänsten.

Jag mår allt sämre och tar inför helgen som gått beslutet att jag behöver andas och få distans från relationen, säger då jag kommer hem från jobbet att jag behöver komma ifrån för att bearbeta allt som hänt, hon blir först rosenrasande och sedan förkrossad. Hon har tagit mig för givet under alla år och inser att jag håller på att glida ifrån henne. Jag åker till mina föräldrar, gråter och mår fruktansvärt, jag ser till att hennes pappa hämtar henne så hon inte är ensam (kopplat till att hon uttryck att hon inte vill leva längre).

Vi träffas igår söndag och sitter och pratar i många timmar, hon säger att hon inte mår bra av att jag bestämmer över henne (hon har problem med ambivalens sedan barnsben), hon tycker att jag manipulerar och kontrollerar henne. Det är inget jag gör för att jag vill henne illa utan för att stötta henne. Hon säger att hon inte kan lita på sina känslor, ibland tappar hon känslorna från ingenstans och vill då inte vara nära mig, tål inte mig alls. Att det varit så till och från i hela vår relation. Känner mig så otroligt förnedrad och utnyttjad. Jag kommer måste acceptera om vi ska fortsätta leva tillsammans att jag måste hela tiden vara på topp för att hon ska kunna kärlek, överträffa mig själv och ändå ha en konstant oro att hon kan sluta älska mig från en dag till en annan, inte känna saknad, åtrå eller kärlek.

Det slutar med att vi åker hem tillsammans med barnen och beslutar oss egentligen för att inte besluta oss för någonting. Vi diskuterar hur en ev. separation skulle kunna att se ut både ekonomiskt och praktiskt men känner att vi båda är för slutkörda för att kunna ta rationella beslut. Väl hemma är jag åter i hennes klor, hon har åter kontroll över mig och relationen. Jag mår uselt och vill egentligen bara bort samtidigt som jag är livrädd för att såra henne, rädd för att vara ensam och orolig för hur jag ska klara mig själv. Många ser mig som en stark och driven person men jag har brutits ner till att bli mer eller mindre ett tomt skal.

Förlåt för den långa texten, har försökt få med så mycket som möjligt men samtidigt känns det som att flera vitala delar saknas. Behöver stöd att hitta styrka till att antingen acceptera att leva så här alt. hitta styrkan att bryta upp. Snälla. Hjälp mig…

För mig låter det som att relationen har fått en destruktiv struktur för er bägge två, du känner dig lurad och förnedrad, hon känner sig kontrollerad och manipulerad. Det är frågan om du tror att ni båda kan göra det mönstret annorlunda?

Är vad jag sa till henne igår, just nu skadar och sårar vi varandra genom att vara sig själv. Antingen måste jag finna acceptans i att livet kommer se ut så här eller så måste jag jobba med mig själv och mina beteenden.

Det svåraste är att mina beteenden som i min familjekultur alltid varit ett sätt att visa omtanke, stöd och omsorg är för henne raka motsatsen, gör mig fruktansvärt ledsen att hon behövde nästan 15 år att kläcka ur sig det. Känns ju som att jag förtryckt henne genom hela vår relation i och med att hon säger så.

Jo, fast så blir det nog ofta när man bryter upp från en längre relation. Ofta har ju de flesta sidor funnits med hela vägen, men man kanske börjar störa sig mer på vissa sidor eller så får de andra proportioner än de haft tidigare. Det betyder ju inte att hon känt sig förtryckt hela tiden, det kan ju också handla om vem hon utvecklats till nu och att saker som kanske fungerade okej för henne då inte gör det nu. Ni var ju väldigt unga när ni träffades och nu är hon en vuxen kvinna.

Hej. Jag vill slå ett slag för att ta hjälp av parterapi, ev via Familjerådgivningen, om ni inte redan testat det. Det är ett bra sätt för båda att få chansen att säga sitt då det finns en moderator som styr upp samtalet och leder det vidare.

Du bör också fundera på ett eget samtalsstöd för att hjälpa dig att reda i de (motstridiga?) känslor som hennes agerande väcker. Att någon hotar sin partner med självmord är väldigt mycket för mycket, tycker jag. Du har inte ansvar för hennes mående, men tar det förstås ändå eftersom du vill hjälpa den du älskar.

Hon får allting att handla om hennes livskris, och ditt liv bör även handla om dig och ditt eget mående!

1 gillning

Tack för ditt svar Caro.

Vi har gått tre sessioner hos familjerådgivningen. Samtliga tre har handlat om att sitta och peka på varenda litet fel som jag ska ha begått de senaste 15 åren, jag framställs som våldsam, arg, elak, manipulativ. Men att jag ibland kan vara snäll och omtänksam. Har en tid till planerad 19/11. Efter den senaste när hon sa att jag kan bli våldsam och att hon är rädd för mig så sa jag att jag inte vet om jag orkar kämpa mer för att laga relationen om hon känner så för mig. Då blev hon istället förkrossad och ville inte att jag skulle känna så. Hon ville att vi skulle ta på oss förlovningsringarna igen då hon nu visste att hon älskar mig. Att jag inte ville ta på mig ringen innebar för henne “att jag inte ville visa för folk att vi är tillsammans” (trodde det var uppenbart med två barn och nästan 14 år i samma hushåll…)

Jag har stått på kö hos hälsocentralen sedan allt det här började, har fortfarande inte fått någon tid och de hävdar att det inte finns någon annan lösning. Känner att jag inte har råd att lägga pengar på en privat utförare då jag är rädd att jag kommer behöva varje krona om det blir separation. Men mår dåligt det gör jag absolut, har tappat 14 kg på 8 veckor. Har en öppen dialog med min chef som vet hur dåligt jag mår och kommer få träffa psykolog via företagshälsan inom kort.

Har försökt få henne att förstå att hon också kan behöva samtalsstöd men hon vägrar i sten, dels är hon rädd att de känslorna hon hade om den andra mannen som nu ska ha försvunnit ska väckas till liv igen och sen är det bara jobbigt och hon får ont i huvudet. Tyvärr känns det nästan som att man pratar med en tonåring, för mig så resonerar inte en vuxen kvinna så.

2 gillningar

Om det är så att hon egentligen vill träffa andra kan det förstås också vara så att du upplevs som “kontrollerande” och hotfull när du står i vägen för hennes intressen i den riktningen, trots att du väl knappast kan göra ngt annat om ni ska fortsätta ha en relation…

Det kanske är fel att skriva såhär men jag tror ni behöver avsluta relationen. Hon verkar dra ner dig otroligt mycket och hon hotar dessutom era barn med att begå självmord. Det kan inte fortsätta tänker jag?

Skriv upp en lista på sakliga för- och nackdelar med att fortsätta leva ihop eller separera. Det kommer absolut vara känslomässigt jobbigt att separera eftersom ni levt länge ihop, men du beskriver att du redan känner dig som ett tomt skal och det förstår jag med tanke på hur du blir behandlad.

Kvinnan lider av borderline. För din egen hälsa bör du avsluta denna relation medan du fortfarande har förmågan att tänka klart.
Hon kommer att vända precis allt till sin fördel ( allt är ditt fel).

3 gillningar

Det sjuka är att jag på något sätt fortfarande älskar henne, trots allt det kaos och drama hon skapar så smälter jag som smör i solsken. Jag kan sitta på jobbet och hitta mod och peppa upp mig själv att jag ska ta tag i allt då jag kommer hem men så fort vi träffas så tappar jag all ryggrad. Är så fruktansvärt nedbruten och trasig så hålet blir bara djupare då jag känner skuld och skam för att jag inte klarar av att vara starkare.

1 gillning

Fokus på dig själv nu! Och på att du själv ska må bra för att orka med detta (och vara förälder åt dina barn enbart). Företagshälsan är ett bra första steg för dig. Ta emot all hjälp du kan få där.

Jag har fått ett gäng timmar hos psykolog via en privat sjukförsäkring. Det kommer nog inte att räcka hela vägen, men jag kommer en bit på väg iallafall, som jag slipper betala själv. På min lokala vårdcentral (i en storstad) har de ingen kurator utan hänvisade till sin rehabmottagning där sjukgymnasterna har ngn KBT-utbildning. Kändes sådär, mest för att jag nyss gick till samma ställe för en kroppslig skada. “Hej, nu är jag här igen…” Min vårdcentral har annars via sin app att man kan boka kurator (som man pratar med via videosamtal eftersom de kan finnas var som helst i regionen), och då kostar det som ett vanligt vårdcentralsbesök. Man får nog köa misstänker jag, men det som är bra är att det omfattas av högkostnadsskyddet.

Gratisalternativ är Svenska kyrkan, de har samtalsstöd (heter det diakon?) i din församling som har tillräckligt mycket utbildning för att lyssna. Tror inte ens man behöver vara medlem i Svenska Kyrkan? Kolla deras hemsida.

Det verkar finnas psykologhjälp via telefon (?) att få här på skilsmässa.se som inte kostar något? Har inte provat men det kanske någon annan har?

Bra att du är öppen mot din chef. Det kan ta emot ibland att lätta sitt hjärta just för chefen, men i det långa loppet är det ändå det bästa.

Kämpa på, vi finns här för dig!

Ett par dagar har passerat sedan jag skrev inlägget och jag är mycket glad över den respons jag fått, är så tacksam att det finns så mycket goda människor där ute som erbjuder stöd och omsorg.

Har precis kommit från ett läkarbesök hos företagshälsovården och fick där diagnosen Anpassningsstörning, har svårt att greppa vad det faktiskt innebär och hur den ska behandlas. Jag fick melatonin utskrivet för att jag ska få stöd för att få ordning på sömnen.

Vi kom på mitt initiativ överens om att vi skulle skriva en lista var med fyra punkter som vi sedan skulle gå igenom tillsammans till helgen.

  1. Vad som är bra i vår relation
  2. Vad som inte är bra i vår relation
  3. Egna mål man vill uppnå
  4. Mål man vill att vi ska uppnå tillsammans

Hon gjorde sin lista klar redan igår vilket för mig ändå är ett tecken på att hon vill försöka att vi ska få det bättre. Jag känner mig fortsatt kluven, att vara tillsammans med henne är något jag varit i 15 år och det är svårt att släppa den delen av mig själv.

Sen de grejer som hon listar som dåligt, det är ju för mig sånt som inte ska förekomma i en relation och om det förekommer så måste det arbetas med med hjälp av psykolog/samtalsstöd, men det blir omöjligt då hon vägrar.

2 gillningar

Tycker det var bra listat!
Det som är dåligt går ju att prata igenom och mål tillsammans tog väl en del!

Mål tillsammans… var är er egentid? Sitta uppe tillsammans nån kväll, gå på bio, hotell? Ha en kväll i månaden som ni pratar? Det hade vi en tid men tyvärr tog det slut. Jag uppskattade den kvällen oerhört. Vi delade en flaska vin och pratade om allt som just då behövdes. Synd att vi slutade med den efter en tid.

1 gillning

Är hon elak mot dig? Någonsin? Ofta?
Då är ni inte bra för varandra.
Går den ene och tassar på tå för att den är rädd för att den andre ska får vredesutbrott? Då är det den arge som inte är bra för den rädde. Det går inte att förändra varandra. Det går dock att välja bort.

3 gillningar