Hej, tänkte presentera den cirkus som är mitt liv och hoppas få råd och stöd.
Jag och min sambo träffades för snart 15 år sedan, efter lite flörtande så inleder vi en relation där jag är 19 och hon är 17 år.
Jag gör min militärtjänstgöring och hon fortsätter med skolan, efter militärtjänstgöringen är klar så flyttar vi ihop har nu bott ihop i närmare 14 år. Vi har ett hus sedan åtta år tillbaka och två dörrar som är sju respektive tre år gamla.
Vår relation har av mig upplevts stabil med någon enstaka dipp, vi har båda utvecklats under vår relation som människor och i våra resp. yrkeskarriärer. Vi har stabila jobb och en god inkomst samt städad ekonomi. Vi hade ett gräl 2013 som kunde ha lett till separation men relationen lagades. Men nu spolar vi fram till 2020.
Vi har båda gjort stora förändringar senaste åren sett till kost och hälsa, jag går ner från 103 till 93 kg och min sambo går ner från 96 till 64 kg (hon har gjort ett toppenjobb!) I takt med att hon rasar i vikt förändras mycket av hennes beteende, hon går mer och mer från att vara en 31-åring tvåbarnsmamma till att bete sig som en fjortis. Det läggs upp mer och mer bilder i sociala medier, flera i bara underkläder, mycket u-ringning och väldigt uppsminkat, gärna med lite plutmun. Hon blir mer och mer involverad i sin telefon och de kontakterna hon har där i, messenger ersätts av instagram för att snabbt ersättas av snapchat. Hon börjar ha kontakt med flera personer från hennes jobb på fritiden, till den grad att det inkräktar på allt från den tid hon spenderar med barnen till den tid vi ska vara intima med varandra. Hon får kontakt med en man via jobbet som hon blir helt besatt av i sitt skrivande, han målas upp som en så fin person och han bryr sig om henne samtidigt som jag blir mer och mer sårad blir jag mer och mer butter i vår relation. Försöker föra en dialog kring hennes användande av sociala medier men möts av oförstående och irritation.
I Augusti/September kollapsar allt, jag höjer rösten och frågar vad det är frågan om, hon bryter ihop och säger att hon inte vet om hon vill leva med mig längre. jag får panik, chockad och hamnar i en krisreaktion. Gråter mer eller mindre oavbrutet i en vecka, känner mig så sviken, förnedrad och lurad. Hon har diskuterat vår relation med den här andra mannen. Och en vecka efter att ha fått den här bomben så säger hon gråtande att hon saknar att ha kontakt med han, att hon känner att hon är kär i han (trots att de bara möts en gång hastigt, annars är kontakten via jobbet digitalt eller via telefon).
Jag kämpar för att vara en bättre man, lägger om mitt beteende, gör allt kring huset och barnen, det enda hon behöver göra är att dyka upp och finnas i huset men behöver inte lyfta ett finger i övrigt. Jag jobbar med mitt humör och har inte höjt rösten en enda gång sedan hela den här soppan drog igång. Hon säger ena dagen att det blir bättre och bättre för att nästa dag att hon inte känner något alls. Hon säger att hon inte vet om hon älskat mig alls, hon tror inte att hon kan känna kärlek som alla andra. Hon känner ibland inget för varken mig eller våra barn, hon vill bara vara själv och inte ha några krav eller ansvar.
Känner att jag blir lurad, sviken, förnedrad och förminskad gång på gång i relationen. Har ju egentligen blivit det i flera år och inte märkt det förrän det här drog igång. Hon har i samband med allt det här också utvecklat en utmattningsdepression, hon får utbrott på både mig och barnen (säger till barnen att hon inte vill leva längre och att hon ska hitta en bättre mamma till dem osv). Hon åker iväg med bilen utan telefon efter att hon sagt att hon ska köra ihjäl sig och är allmänt hatiskt och visar avsky för mig oavsett vad jag säger eller gör. Lyckas få henne till läkare som förskriver antidepressiva och gör en orosanmälan till socialtjänsten.
Jag mår allt sämre och tar inför helgen som gått beslutet att jag behöver andas och få distans från relationen, säger då jag kommer hem från jobbet att jag behöver komma ifrån för att bearbeta allt som hänt, hon blir först rosenrasande och sedan förkrossad. Hon har tagit mig för givet under alla år och inser att jag håller på att glida ifrån henne. Jag åker till mina föräldrar, gråter och mår fruktansvärt, jag ser till att hennes pappa hämtar henne så hon inte är ensam (kopplat till att hon uttryck att hon inte vill leva längre).
Vi träffas igår söndag och sitter och pratar i många timmar, hon säger att hon inte mår bra av att jag bestämmer över henne (hon har problem med ambivalens sedan barnsben), hon tycker att jag manipulerar och kontrollerar henne. Det är inget jag gör för att jag vill henne illa utan för att stötta henne. Hon säger att hon inte kan lita på sina känslor, ibland tappar hon känslorna från ingenstans och vill då inte vara nära mig, tål inte mig alls. Att det varit så till och från i hela vår relation. Känner mig så otroligt förnedrad och utnyttjad. Jag kommer måste acceptera om vi ska fortsätta leva tillsammans att jag måste hela tiden vara på topp för att hon ska kunna kärlek, överträffa mig själv och ändå ha en konstant oro att hon kan sluta älska mig från en dag till en annan, inte känna saknad, åtrå eller kärlek.
Det slutar med att vi åker hem tillsammans med barnen och beslutar oss egentligen för att inte besluta oss för någonting. Vi diskuterar hur en ev. separation skulle kunna att se ut både ekonomiskt och praktiskt men känner att vi båda är för slutkörda för att kunna ta rationella beslut. Väl hemma är jag åter i hennes klor, hon har åter kontroll över mig och relationen. Jag mår uselt och vill egentligen bara bort samtidigt som jag är livrädd för att såra henne, rädd för att vara ensam och orolig för hur jag ska klara mig själv. Många ser mig som en stark och driven person men jag har brutits ner till att bli mer eller mindre ett tomt skal.
Förlåt för den långa texten, har försökt få med så mycket som möjligt men samtidigt känns det som att flera vitala delar saknas. Behöver stöd att hitta styrka till att antingen acceptera att leva så här alt. hitta styrkan att bryta upp. Snälla. Hjälp mig…
