Jag har varit inne här och läst en längre tid och nu är det dags för mig att skriva min historia.
Jag träffade mannen i mitt liv för 9 år sen, 2011. Vi båda skilde oss från våra respektive och vi inledde vårt förhållande.
Första året helgpendlade jag mellan Sthlm och en lite mindre stad en tågresa bort. Vår barn introducerades, hans 3 och mina 2 för att förbereda dem på ett liv tillsammans.
Jag ryckte upp mina barn och flyttade till hans stad 20 mil bort.
Åren gick, vi hade våra upp och nedgångar som alla par. 2014 fick vi vår gemensamma son, världens underbaraste.
Under tiden som jag fick babyblues och var lite nedstämd hade han en hemlig mailadress och mailade frenetiskt med en gammal flamma från tonårstiden.
Jag kom på detta efter att Jag hade lånat hans telefon vid ngt tillfälle och konfronterade honom.
Han avslutade det med en gång utan ngn förklaring till henne eller nånting, han bara stängde av! Jag fick inte heller ngn förklaring.
2017 blev min dotter sjuk i en väldigt ovanlig sjukdom, det innebar många sjukhusbesök och jag var så knäckt av det här och hade behövt hans stöd istället så tog han tillfället i akt och inledde en “romans” med en kvinna på sitt jobb.
Jag gjorde ngt jag inte är stolt över. Han hade glömt att logga ur från sin telefonoperatör på datorn så jag kom åt hans telefonlistor och såg alla tillfällen de ringt och sms:at varandra.
Jag kom sen också över mail som de skrev till varandra…
Jag konfronterade även nu och han lovade att det inte var fysiskt utan han fick uppmärksamhet. Han gjorde samma sak här, stängde av henne helt och avslutade all kontakt utan förklaring till vare sig henne eller mig.
Jag älskade honom så jag… Jag förlät inte men försökte leva med det och tycker ändå vi har kommit ganska långt
Detta var 3 år sen…
Idag för 3 veckor sen så slängde han ur sig att han inte älskar mig längre och vill skiljas, han vill prioritera sig själv nu!
För mig kommer detta som en blixt från klar himmel! Klyschigt eller hur?
Jag såg inte detta komma alls! Jag trodde vi hade det bra.
Vi har precis köpt sommarstuga ett ställe som hela familjen älskar att åka till… men nu, ska vi sälja detta antar jag.
Hela världen är helt fucked up!
Han har helt stängt av, Jag kan inte prata med honom och jag når inte fram alls.
Jag har försökt men det enda han säger är att han har sagt allt han har att säga och så är det med det. Vi behöver prata om bodelning, barnen, ekonomi osv… men det går inte!
Jag fick panik när han sa att han inte älskar mig längre. Jag frågade honom flera ggr vad han hade för plan med allt. Det fanns ingen plan! Han hade inte tänkt igenom det här. Frågade hur länge han tänkt på det här egentligen… Han kom typ precis på det.
Jag lyckades få en lägenhet snabbt till mig och barnen. Vår lägenhet är uppsagd och 1/2 står han utan boende.
Alla jag pratar med frågar om han slagit i huvudet eller är psykiskt sjuk… Jag lutar åt 50 års kris kombinerat med gått-in-i-väggen.
Så här sitter jag och fattar ingenting!
…och troligtvis ett nytt kärleksintresse på gång, som inte behöver vara besvarat men att han vill bryta upp och “inte älskar dig längre” tyder tyvärr på det.
Det där med att slagit i huvudet eller psykiskt sjuk är nog rätt ovanligt ändå, även om det säkert händer någon. Jag ställde exakt samma frågor, tänkte exakt samma sak (50-årskris + gått i väggen) men nog tusan var det en flamma vid sidan av, sedan flera månader tillbaka. Det är slut med den flamman men den “psykiska sjukdomen” består, jag väntar bara på att få det bekräftat att han redan hittat en ny, så här lite oanständigt kort tid efter att vår skilsmässa är klar. Vi får väl se!
Jodå, tanken har slagit mig både en och två gånger att det är en ny flamma igen.
Men så tänker jag samtidigt, vad gör han då här hemma? Han åker till jobbet, kommer hem direkt efter jobbet och bara går runt som en känslokall idiot…
Får börja med att beklaga eländet och är säker på att du kommer känna att du får mycket bra råd här och stöd. Så kände iaf jag det. Många av oss har liknande historier. Ett flertal av oss har haft kvinnor/män som varit otrogna mot oss. I mitt fall var min fd fru otrogen i slutfasen av relationen.
Verkar som han ständigt söker uppmärksamhet från andra kvinnor och det har inte bara hänt en gång. En gång kan vara ingen gång, men två ggr är en gång för mycket. Jag är lite inne på spåret som @Caro är inne på tyvärr. Hoppas jag har fel
Stackars dig men Caro har nog rätt. Han beter sig fruktansvärt illa mot dig och har gjort det länge. Bra att du ordnat boende men jag tycker också att du ska söka samtalshjälp. För mig har sveket tagit lång tid att bearbeta och jag är tyvärr inte i ”mål” än men tror att det hade kunnat vara bättre om jag hade fått mer hjälp tidigt. Lycka till!
Jag hoppas också att du har fel även om det inte skulle förändra ngt mellan oss förutom att jag slipper hata honom efteråt.
Jag har naturligtvis frågat honom om han träffar ngn ny, ett visst mönster finns ju med tanke på att jag var den förste(vad jag vet) som han var otrogen med, men han nekar. Det har han gjort tidigare också trots att jag har haft bevis i mängder.
Jag vill inte gråta mer men tårarna vill inte riktigt ta slut än.
Jag tror att han har lite panik över att jag har övertaget just nu. Jag har boende till mig och barnen och han som då är från stan har aldrig stått i en bostadskö eller vet var elle4 hur man söker lägenhet. Njuter liiite över det att han får sitta där i skiten.
Verkar vara praxis bland både kvinnor och män att helt stänga av sig efter de sagt att de vill skiljas. Ångrar idag att man lade ned så mycket tid på att försöka förstå och analysera beteendet. Dom värsta exemplaren förväntar sig dessutom att man ska vara lika tillgänglig som alltid och att allt ska ske på deras villkor. Det bästa du kan göra är att bryta hårt om du har möjlighet till det. Dom har gått över den där gränsen redan när lögner är nåt som bryr sig om… Tyvärr.
Sorgsen man:
Är det så att alla stänger av? Jag trodde faktiskt i min enfald att han slagit i huvudet eller liknande. Från att ena dagen säga att han älsksr mig toll att nästa säga att han inte gör det.
Då vi har barn gemensamt så kan jag inte avsluta helt vi måste ju ha en fungerande relation efter allt det här.
Det värsta är för mina stora barn som anser att han är deras pappa bara tänker på sig själv helt plötsligt. Deras biologiska pappa är psykopat och jag har ensam vårdnad om dem.
Jag försöker säga att de måste ge honom en chans att han är deras pappa, att det är mig han lämnar inte dem… men de är så knäckta och känner sig svikna dubbelt upp.
Jag skulle vilja förstå vad som hände och få svar men han är en struts och vägrar att diskutera nånting.
Sex är ngt han gärna vill ha med mig på helgerna men på vardagarna är han så kall och otillgänglig. Känner mig sjukt förvirrad.
…och jag gör ju precis som skriver, analyserar beteende och tror kanske nånstans att det finns hopp för han kanske råkade vara trevlig en halva sekund.
Ja den där moraliska gränsen har dom redan övergett. Jag blir nästan spysjuk idag när jag tänker på hur jag själv betedde och reagerade på hennes förvandling. En förvandling som jag tyckte kom över en natt. Det blev en helt annan varelse. Ett känslolöst monster som bara ryckte på axlarna på mina frågor. “jag vet inte” “kommer inte ihåg” totalt ointresserad. Hon visste ju att spelet var över. Själv letade jag efter en respons efter en människa som var helt borta och aldrig skulle komna tillbaka igen. Jag visste det också men vägrade att ta in det. Det kunde inte. Det fick inte vara så. Saker som man gick med på. Saker man aldrig skulle göra tidigare bara för att man hoppades att dom skulle komna till insikt igen. Man var beredd att förlåta precis allt bara den människa man känt i så många år kom tillbaka igen så att man kunde resonera med den människa man älskade igen. Jag vet det nu och många sade det till mig då också att det är bortkastad tid. Det går inte att nå någon som inte vill. Dom vill leva i den stunden. Inga ord och löften de sagt tidigare betyder något. Inget de säger i den stunden till dig betyder egentligen något heller. Det dom vill är att du ska vara tyst, förstående, hjälpsam och framförallt inte vara i vägen. Föreställ dig att den person du har framför dig är som en okastrerad hankatt i Mars. Den kommer in och skriker efter mat. Kanske stryker sig lite på ditt ben om du har tur. Sen vill den ut igen till alla dofter och villiga honor. Du kan stå och skrika dig hes efter den katten men den kommer inte ens att snegla åt ditt håll innan den absolut måste in igen för att käka.
Sorgsen_man:
Vad jag hatar att du har rätt i det du skriver!
Jag vet allt det här egentligen, den rationella delen av mig vet det men den irrationella, den kärlekstörstande delen, hoppas fortfarande nånstans att han ska vakna upp och inse sitt misstag. Han är inte värd mina tårar men smärtan är alltför färsk än så länge.
…och vad jag hatar honom för att han har tagit beslutet för mig och mina barn att vi inte kan vara tillsammans jämt, som vi alltid varit.
Att han anser sig ha rätt att såra alla och splittra oss, vi har inte valt det här!
En annan sak som är helt knäpp är att han envisas med att sova i vår gemensamma säng!? Kan inte för mitt liv förstå varför han inte sover i gästrummet…
Det gjorde min man också efter beslutet om skilsmässa. Han sov så himla gott i vår säng. Jag sov inte alls, så jag började sova i TV-soffan.
Och ja, han sade att han älskade mig ända fram till slutet. Han planerade för att vi skulle utöka lånet på huset för att byta fönster, han rev ur i badrummet för att renovera, han hade regelbunden sex med mig så länge jag tillät det och han tjatade om att vi skulle skaffa ett till barn.
Under tiden (visade det sig lite senare) så träffade han flitigt sin älskarinna. Kanske han hade nöjt sig med att ha henne på sidan om, kanske hon hade övertalat honom att lämna mig till slut, det vet jag inte och får aldrig veta det. Nu blev det i stället så att jag upptäckte deras förhållande och så småningom tvingade honom att flytta.
Leaf:
Fast det är ju sjukt!
Det är likadant här, han sover som ett barn och somnar på 2 röda. Själv ligger jag mest och stirrar i taket, eller gråter eller båda delarna.
Brukar säga att han har några superkrafter.
Att han alltid kan sova no mather what
Att han har en förmåga att stänga av känslor, inte bara nu alltså.
Kan äta. Själv mår jag så illa nu att mat är det sista jag tänker på.
Han sover så långt ut på kanten att jag snart tror att han ramlar ur alt så har han ett ben i golvet för att stötta upp…
Ponera att han har ngn annan, när skulle han se henne? Han är ju hemma hela tiden.
Sen är det extremt egoistiskt att träffa ngn utanför familjen just nu pga Corona… fast det kanske ÄR därför han är hemma för han kan inte vara med henne just nu. Önskar att det var en man istället, skulle inte det vara lättare att hantera?
Jag känner ni så jävla lurad!
Här kämpade jag på i 3 år, vi köpte sommarstuga och jag trodde verkligen att allt var bra…
Jag har stöttat honom, försörjt honom ekonomiskt då jag tjänar mer men nu har han ett jobb där han har samma lön då gör han så här…?!
@Caro
Hittade din historia i flödet och kom på att jag läst den tidigare.
Vilket praktarsle till karl!
Hur mår du nu? Snälla säg att du är stark och mår som en prinsessa…
Jag är så rädd för all smärta detta kommer att åsamka mig och barnen och hur länge den kommer att hänga sig kvar. Vågar man nånsin lita på ngn igen?
Jag vill inte börja om från början, träffa ngn ny, göra om allt… nä fy! Jag vill ju bara ha min man tillbaka men han är long gone antar jag.
Läste dina tankar om barnens boende, hur löste det sig?
Vår lille är bara 6 år och så har vi mina stora som är tonåringar. Tonåringarna är så sårade och vill knappt se honom och den lille förstår inte.
“Han” verkar inte förstå att om han ska ha 6 åringen på halvtid så är det inte bara mig han kommer att vara utan även sina (halv)syskon och det tycker inte jag är ok.
Men jag vägrar varannan vecka! Jag har inte valt det här, inte mina barn heller.
Så då kan han lida och vara utan barnen och få sin egentid och “prioritera” sig själv.
Imorgon är det visning på vår lägenhet och han har röjt som en idiot här hemma utan att ens tänka på hur det känns för barnen när han bara går på.
Hej,
Jag är stark och mår som en prinsessa!
Nästan tio månader tog det att komma dit jag är nu. Har accepterat att det inte är vi längre, och att det inte kommer att bli vi igen. Jag är inte längre sådär skärande olycklig som när jag fortfarande hoppades på att allt skulle bli som förr. Och jag tänker inte på X hela tiden! Bästa sättet att undvika dippar och funderingar över X är att inte ha kontakt. Det har sagts tusentals gånger i alla trådar, och det vill man inte inse i början, men det är helt sant.
Barnen bor hos mig. Deras pappa har bestämt att de ska besöka honom varannan helg, och hittills har barnen åkt dit. 17-åringen brukar skylla på att han ska träffa kompisar efter en natt hos pappa och åka hem. Tyvärr fattar inte pappan att barnen ser det som att de är “på besök”, han insisterar på att det är varannan helg de får “komma hem”, och han beter sig därefter. Så istället för att vara en bra värd till barnen som är “på besök”, och att han styr upp lite roliga aktiviteter som de kunde gilla gör han precis som han alltid har gjort på helgerna: tränar jättemycket, åker och fikar med sina killkompisar, bygger och fixar i sitt hus (barnen ska självklart hjälpa till). Under tiden sitter barnen med varsin laptop i sin fd rum och himlar med ögonen. “Han vill ju ändå inte vara med oss, varför ska vi vara där då”. Jag tycker det är sorgligt!
Jag kommer absolut våga ge mig på en ny relation så småningom. Men har ingen brådska med det. Tänker att jag behöver en period när livet är lite trist och händelselöst för att läka helt, och det passar ju bra nu i pandemitid att mest hänga hemma med barnen. Ingen annan har det ju roligare… Nån gång kommer jag kanske kunna addera en kärleksrelation till mitt liv, som guldkant. Må rätt man dyka upp…!
Bra skrivet. Du är en superstark krigarprinsessa😊
Det är när man släpper hoppet om det gamla som man kan gå vidare.
Gråtis har inte vett att förstå att han även mister barnen genom sitt beteende.
Men det är hans förlust o han är vuxen nog att ta ansvar för sina handlingar.
Medans du går vidare o laddar om amors pilar i godan ro.
Det är inte bråttom o pandemin hjälper oss att ta det lugnt o läka.
@Caro
Jag är så ledsen för att vi ska behöva gå igenom det här. Varför kan de inte säga ngt innan det är försent? Min man är så konflikträdd och strutsar hela tiden därför kommer vi aldrig vidare. Han är ändå chef på en stor arbetsplats men där har han inga problem med att ta en konflikt… märkligt!
Min dotter som tar detta hårdast är så besviken och känner sig så sårad och hon vet inte om hon har ngn pappa längre. Han är ju inte hennes biologiska men har ändå funnits i hennes liv sen hon var 4 år och nu sviker han henne också.
Hon säger att hon endast kommer att bo hos honom så att lillebror inte ska behöva vara själv, de är jätte tajta och hon leker mycket med honom, passar honom osv…
Hej lillstrumpaa!
Tycker du ska läsa vad Sorgsen_man skrev både 2-3 gånger, för mig stämmer den in 100% som för så många andra tyvärr.
Det finns INGET du kan säga eller göra för att han ska komma till insikt just nu, absolut INGET. Det är fruktansvärt att tvinga sig att inse det och på något vis acceptera det med tiden, någon annans val. Det är vidrigt.
Men bryt hårt och gör det direkt, vill du ha honom tillbaka så är det den enda vägen. Vill du inte ha honom tillbaka så är det också en bättre väg, du kommer få bättre samtal framöver när han är redo för det. Nollkontakt är enligt min erfarenhet det absolut bästa valet för att motparten ska komma till insikt. Kryp inte för honom med massa frågor, han har stängt av eller är redan igenom dom tankarna du har nu. Försök bara skydda dig själv, var snäll mot dig själv och kanske ändrar han sig när tid har gått. Du har en helvetes resa framför dig oavsett, men jag lovar att det blir bättre. Man måste gå igenom skiten tyvärr och det gör sååå ont. Kämpa på !!
@Jonas79
Vi bor ju fortfarande under samma tak och att bryta helt går inte med tanke på barnen.
Jag vet att det inte finns ngt jag kan göra eller säga för att få honom att ändra sin ståndpunkt men jag hoppas ändå att han nånstans kan tänka på barnen och hur de tar det här.
Jag inser på ngt plan att allt är över men det gör så fruktansvärt ont och man försöker ju in i det sista undvika smärta därför lurar man sig själv och istället hoppas. Patetiskt!
Jag är medveten om den hemska resan jag har framför mig och det skrämmer livet ur mig!
Jag har inget familj eller nätverk i den här staden, Jag är ensam med mina barn.
Han som lovade att alltid finnas där för mig, lämnar mig ensam och grundlurad kvar.
Om jag inte hade tvingat honom att berätta för barnen förra veckan så hade han förmodligen inte sagt nånting förrän vi lämnar lägenheten allihop, barnen hinner inte ens reagera och ta in vad som händer…
Jag har försökt att resonera med honom och jag vet att det inte går. Men vi måste lösa de ekonomiska bitarna och vi måste prata om barnen, Jag kan ju inte ensam ta de besluten eller?
Jag bodde kvar i huset i 3 månader med mitt ex efter att vi separerat. Det var jobbigt för barnen på det viset att de visste att vi separerat, att allting ändå var typ som vanligt men att det ändå inte var det.
Jag upplever att du går in i försvar. Kan vara att jag missförstår dig…
Det finns många saker som kan göras trots att man bor ihop. Vi gick till barnpsykolog som hela familj, som parvis och barnen fick individuell stöd. Det som kom fram var just det att barnen upplevde tiden ihop som jobbig att de önskat att det gick fortare att hitta en lösning och dessa tankar ledde sedan till att vi gjorde ändringar. T ex sov jag i källaren och han i sovrummet. Vi bestämde att vi äter middagar ihop men att övrig tid delas på annat vis utifrån barnens aktiviteter osv. Barnen ville inte ha en ”låtsas” familjekänsla utan önskade att få närma sig nästa steg. Därmed splittade vi tiden i huset så vi började leva mer som separata individer. Jag tog flickorna till sina intressen och passade på att prata om saker eller bara om helt annat om det önskades.
Det finns många sätt att lösa situationen men det börjar med er vuxna. Ni måste ta ansvar över situationen och guida barnen i nuläget samt förbereda dem inför nästa steg. Jag menar inte att detta är lätt, alla vi som separerat vet hur tufft det är…
Nej jag menar såklart att göra upp allt sådant som flytt och hur göra med barn osv innan. Även i vad jag menar med nollkontakt alltid ha samarbete över barnen såklart. Det behöver inte heller vara kört, inte så jag menar. Men med att bryta och försöka att inte ha mer kontakt än absolut nödvändigt kommer göra att han får börja tänka på egen hand. Och kanske kommer han då fram till ett annat beslut. Allt du säger nu kommer bara trycka honom bort ifrån dig. Du får rollen som ett offer. Eventuellt en din man tycker synd om, inte en som kommer attrahera honom. Fråga honom om det är såhär han verkligen vill att det ska bli? och sen vänder du dig och går också. Han kommer få en hel del spöken i huvudet när han ser att du (verkar ) klara dig bra utan hans närhet. Tro mig jag förstår din förtvivlan och ensamhet i allt, men det kommer lösa sig med tiden. Andas, minut för minut , timme för timme, och sen faller det på med dagarna. Kämpa på och lycka till!
