Jag också

Jag hör till dem som inte ser “ge upp” som något nödvändigtvis negativt. Ibland är det det bästa man kan göra. Ibland är det helt enkelt kontraproduktivt att inte ge upp en relation. Jag har fått öva in det synsättet eftersom jag är fruktansvärt tjurig till min natur. Jag vägrar normalt sett att ge upp. Men livet har lärt mig att det är en egenskap som är bra vid vissa tillfällen och mindre bra vid andra.

Att kämpa till sista blodsdroppen för en icke fungerande relation är helt bortkastat enligt mig. Då är man inte den bästa föräldern man kan vara, och risken är överhängande att den emotionella kostnaden vida överstiger vinsten. I efterhand kan jag se att jag gav upp för sent. Jag borde ha skilt mig tidigare. Det hade besparat hela familjen en hel del umbäranden.

Men några allmängiltiga gränser för vad som är värt att kämpa för finns ju inte, precis som du är inne på. Det som är en liten ansträngning för någon kan vara övermäktigt för någon annan. Det som är en viktig princip för någon är bortslösad energi för någon annan. När man står mitt uppe i processen är det dessutom svårt att göra logiska och väl underbyggda beslut.

Och vi får heller inga facit utan måste göra våra egna bedömningar i alla omöjliga val som vi ställs inför under ett helt liv. Ibland är det omöjligt att vara människa. Men jag brukar ofta glädja mig åt att vi faktiskt FÅR välja vår livssituation i hög grad. Det är verkligen inte alla människor förunnat.

1 gillning

Jag håller med dig i att man inte ska ge upp. Jag menar bara att ge upp betyder olika saker för olika människor. Är ge upp att sluta ha kontakt alls. Är ge upp att fortsätta hålla sin ståndpunkt utan att bjuda in den andra till gemensam förändring? Är ge upp att inte kämpa? Vem har kämpat mest? Den som har längst eller snårigast att gå? Eller den som först kom till “målet”? Alla har olika måttstockar på det. Jag är inte en sådan som ger upp. Jag har nog aldrig gett upp något. Men ibland får man inse att 10-tonsstenen inte rör sig av handkraft. Jag får hämta ett annat verktyg. Och kan man inte använda grävmaskinen så får man först lära sig den. :wink:

Sant. Men det är svårt att veta vad som är för långt om man saknar den kunskapen.

Sant. Men hur ska man förstå om man inte såg det förrän det redan var för sent? Och kanske ena parten försökte länge på sitt sätt. Men inte nådde fram. Och kanske andra parten försökte på sitt sätt. Men inte nådde fram. Alltså på grund av okunskap om hur man ska nå varandra.

Jag förstår vad du menar. Det är fortfarande en definitionsfråga. Den första tycker att den andra jobbade för mycket. Då försökte den andra jobba mindre. Då blev inte den första lyckligare. Och inte den andra heller. Vi har aldrig bråkat om vardagliga saker. Det har aldrig varit sakfrågan som egentligen är anledningen till bråket. Det har varit att känna sig otillräcklig och förbisedd. Båda vid olika tillfällen och av olika anledningar. Vi mötte inte varandras behov.
Man blir inte lycklig av att städning, snedfördelning, arbetsbelastning eller ekonomi är perfekt.
Man blir lycklig av att få sina behov tillsedda. Att känna sig trygg och älskad av sin partner. Men det är min åsikt. Jag bråkade aldrig på min partner för att den jobbade 15 timmar om dagen. jag bråkade på min partner för att jag använda osakliga argument istället för att säga att jag behövde få vara nära med den mer.

Ja det fick jag med. Varje gång de frågade varför jag grät. Och kan fortfarande må illa av tanken. Nu är de trygga. Nu får de lugn. Vi kan samarbeta tack och lov. Vi bråkar inte eller talar illa om varandra. Varken till varandra eller inför barnen. Så där håller jag helt med dig.

Jag tror bara att människor har olika definition på vad som är att ge upp. Jag kan mycket väl se att en människa som bara accepterar att vara olycklig och vara kvar utan kärlek är den som egentligen gav upp. På samma sätt som den som bara går utan ansträngning kan vara den som ger upp. För mig handlar det om en inställning och att ha en målbild av att förbättra. Sedan kan vägen dit och verktygen vara lite olika. Att separera betyder inte för mig att ge upp.

Separera gör de flesta “alldeles för sent”. Men det är ju det där med att vara efterklok. Det är man ju oftast efter… På vilket sätt menar du att det var för sent? Att det var mycket konflikt innan du förstod? Eller att ni båda led i onödan?

Känslor gör att man sätter logik och sans lite ur spel. Speciellt starka känslor. Både stark kärlek och stark stress gör en lite blind på sätt och vis. Det är alltid enkelt att analysera när man är lugn.

Amen på den. Att välja mellan två jobbiga saker är fruktansvärt. Men i paritet till de umbäranden som finns i världen är våran måttstock rätt kort… Tacksamhet för friska barn och att vi bor i Sverige känner jag ofta…

Överens. Det beror förstås på omständigheterna, men som du säger: Ibland ger människor upp och stannar i en eländig relation.

Jag hann bli långtidssjukskriven av stress innan jag begrep att jag inte kunde stanna kvar i min relation, och egentligen borde jag ha kunnat inse det tidigare. Idag kan jag utan problem jobba heltid, men jag dras fortfarande med vissa sviter från den där stressperioden. En himla känslig hörsel, till exempel. Och ett mycket större behov av att dra mig tillbaka i ensamhet. Jag måste välja mina sociala sammanhang med omsorg idag.

Men man ser inte alltid sitt eget eller barnens bästa när det krisar. Ibland är man alltför färgad av helt andra faktorer och helt andra ideal. Det kan man dock inte hålla på att anklaga sig själv för. Jag tror att de allra flesta gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Det gjorde jag med, även om det gick sådär.

Jaaa! Det är så få saker jag har att klaga över idag! Och möjligheten att kunna bygga ett bra liv som ensamstående är helt fantastisk.

1 gillning

Otroligt tråkigt att höra att du blev sjukskriven av stressen. Jag tror att det är vanligare än man tror i en sådan situation där man är för länge i en dålig miljö utan att få till förändringen som behövs.
Jag hade också det och kom till punkten ångest ett par gånger (aldrig haft det innan i livet) och insåg snabbt att det behövdes en stor förändring av bådas beteenden.
Känslig hörsel säger du. Har du också lägre stresströskel generellt? Har du verktygen och insikten att gå ifrån och andas eller få bryta den så fort du känner det krypa närmare? Viktigt att hinna fånga den snabbt och styra bort det. Hur längesen är det senaste sjukskrivningen? Jag kan känna igen att undvika sociala sammanhang men jag gjorde det nog i förebyggande syfte. För nu känner jag mer och oftare behovet av social samvaro.

Jag tror inte på att anklaga sig själv eller sin respektive när något gått som man inte tänkt sig. Min respektive delade inte den bilden. Men det är alltid bådas ansvar att relationen är närande.

Känner du dig ensamstående? Jag vet inte om ordet bildar någon resonans i min själ. Jag känner mig nog mer förstärkt. Mer levande efter mina värderingar. Tryggare i vad hjärta och mage säger mig att jag ska göra. Tydligare men samtidigt lugnare med barnen i vad och varför när man förklarar eller resonerar med dem om de saker de känner.
Efter min separation hittade min fru på ursäkter för hennes beteende och skyllde ifrån sig för i stort sett varje händelse som uppstått under de ca 15 år som vi levt ihop. Hon försökte definiera mig som människa utifrån hennes besvikelser. Medan jag tog på mig de delar jag höll med om och inte ”gav igen”.

Tack för fina inlägg :rose:

1 gillning

Jag har lätt för att dra snabba slutsatser. Och generaliserar hela tiden. Så ta allt med en nypa salt.

Frågeställningen ”att ge upp”. Du har rätt (i delar). Det är olika för alla. Men för mig är det: att stänga av och att fly. Men det visar på att kommunikationen varit urusel.

Jag trodde du var kvinna. Och med min dåliga vana av att tro att jag vet allt så tänkte jag faktiskt följande:
”Stackars kvinna, hennes man har lämnat henne, han har troligtvis dragit för en ny kvinna, tömt sparkontona, supit, levt livet och nu sitter hon och försöker hitta förklaringar/lösningar genom anknytningsteori”.

Jag är både lättad och inte på samma gång när jag läste att du är man. Det är inte ett bra besked. Kvinnor (generellt) som lämnar har tänkt igenom det länge. Och varför ska hon vänta på dig (tills ni eventuellt är klara med eran personliga utveckling) om det är hon som lämnat dig? Det går inte ihop? Så det är nog till viss del (oftast) avgörande vem som skickar in ansökan. Killar brukar oftast ångra sig men inte tjejer.

Jag har all respekt för att du inte hänger ut din fru här. Men jag får det inte riktigt att gå ihop. Hon skyller ifrån sig allt, hon jobbade 15 timmar om dagen? Var uppbrottet respektfullt? Eller drog hon bara och lämnade dig med barn, hus och hund? Fanns hon hemma 24/7 för dig och barnen efter ert besked till barnen?

Jag har svårt att greppa dig. Det är nåt som skaver. Ni hamnar i bråk konstant/det föreligger inga direkta konflikter idag/ni bråkar inte. Hur är det möjligt?

Det är svårt för dig med konflikt/nostalgi. Du tänker på det som var bra vs dåligt. Vill du leva ett liv i mellanmjölk eller? Inga toppar eller dalar? Inget fel i det! Jag är tvärtom. Inte så att jag söker konflikt utan att jag rensar luften och söker lösningar. Jag tycker helt enkelt att det är bra att det är dåligt ibland för annars kan man aldrig ha det bra.

Det här om er barndom. Jag vet faktiskt inte alls. Jag är inte du. Men som jag skrev. Det är nåt som skaver. Bara för att man har problem sen barndomen så behöver man inte bryta upp. Man behöver absolut inte bearbeta på varsitt håll. Om man vill försöka igen. Eller ens överväga att försöka igen. Då bearbetar man tillsammans. Varför är du av den bestämda uppfattningen att man behöver bearbeta på varsitt håll? Jag är av uppfattningen att det blir mycket svårare då. Men jag är som sagt inte du. Men jag undrar om ditt x håller med dig.

Du har mycket kloka tankar om behov. Det gick för långt för er. Ni förstod inte. Lätt att vara efterklok. Förstår ni nu (oavsett om det blir ni)? Förstår ni vad era behov är? Hur behöver ni bli bekräftade? Mitt eget exempel: jag behöver närhet, presenter och intellektuella samtal, min man behöver långa samtal om känslor, rutiner och stabilitet.

Stora applåder till din beskrivning av spackla och limma. Det fungerar inte. Man river hela skiten och bygger upp från nytt. Roligt också att du nämnde grävmaskin. Min man (världens mest slösaktiga person) köpte en minigrävare (detta var före skotern) för han tyckte att han behövde en. Han körde den en timme. För han är lite ”snabba cash” och jag är spara.

Jag tänker att det inte skulle spela någon roll om man är man eller kvinna. Men det är klart att det spelar roll på ett eller annat sätt med förväntan och förklaringar.

Nja det är inte riktigt så jag menar. Jag menar mer att ingen enskild händelse eller ”orsak” egentligen berör grundproblemet. Att bråka om vems tur det är att diska visar egentligen på något annat. Förmodligen att man inte känner dig uppskattad/sedd eller får sina behov mätta. Det är oviktigt för mig själva sakfrågan. Oavsett den är korrekt eller ej så är det känslan som ska adresseras.

Jag har blandat ihop tidslinjerna lite och det blir självklart svårt att greppa då. Vi hade mycket bråk och konflikt innan. Vi har inte det idag.

Konflikt i sig är inte fel och jag är inte konflikträdd. Men den bör leda till en konstruktiv förändring. Om konflikt om samma saker återupprepas utan varaktig lösning så är det kommunikativt ej fungerande. Att prata vuxet om vad som hände och varför och vara överens om vad som var fel och hur vi gör nästa gång har vi gjort. Men hon har då ändå inte hållit det vi båda kom överens om och fallit tillbaka i exakt samma spår. När samma bråk spelas upp om och om igen är det något underliggande som ska ske förändring i.
Jag är definitivt ingen mellanmjölk. Men jag behöver trygghet och konsekvent beteende i grunden. Det betyder inte friktionsfritt. Friktion och konflikt kan leda till stor utveckling av människor och relationer. Men då ska båda kunna se det och verka för det.

Med barndomen menar jag inte att man ska leta bortförklaringar. Jag menar mer att jag nu i efterhand förstått att beteendemönster som följt med från respektive barndom påverkat vår vuxna relation på ett dysfunktionellt sätt.

Jag skulle säga att jag börjar förstå. Men jag förstår inte allt än. Jag får hjälp att bygga upp min användarmanualen för mig. Instruktionsboken. Den är på gång och jag får rätt hjälp med det.

Haha ja jag brukar alltid för mig själv försöka förklara mina känslor med verkliga saker. Med praktiska exempel så att jag kan greppa det lättare. Jag använder det även med andra.

Vi män är lite lustiga på det sättet (generalisering) i att vi måste ha alla verktygen själv. Man kan ju inte låna av en granne helst.
Och så kan man hitta på projekt som inte behövs. Bara för att få köpa den där maskinen. Lite barnsligt men gulligt också. Hög igenkänningsfaktor :joy:

1 gillning

Ja, precis som man kan bli sjuk av stressen i ett jobb så kan man bli sjuk av stressen i en relation. Båda varianterna kräver en dock självinsikt som jag dessvärre inte är så bra på. Du skriver att du snabbt insåg att något måste göras, men det lyckades inte jag med.

I såväl jobb som i privatlivet tenderar jag att vara “duktig”. Jag vill gärna kämpa, härda ut, försöka något nytt, vara en problemlösare, ta på mig rollen som den ansvarsfulla… Det är förstås inte dåligt i sig, men om självinsikten brister leder den här benägenheten lätt till att man fortsätter slåss för något som inte alls är värt att slåss för.

Man måste alltså ställa sig själv frågan om man kämpar för något bra som är möjligt att rädda, eller om man kämpar för något som länge har varit bortom räddning bara för att ens självbild säger att man ska göra det. Och man måste vara kapabel att svara skapligt insiktsfullt.

Vad är en tillfällig dipp i en relation eller på en arbetsplats? Vad är irreversibla förändringar? Och framför allt - hur mycket är det rimligt för just mig att kämpa för förbättring?

Ja, så är det, jag har en rätt låg stresströskel idag. Jag har lärt mig den hårda vägen att dåliga relationer sätter sig i kroppen och orsakar t o m fysisk skada om det fortgår.

Jag har jobbat heltid i närmare tio år nu, men det kräver att jag håller koll på privatlivets åtaganden och sållar hårt. Den sociala energin är rejält begränsad och så fort jag går över gränsen får jag olämpligt kort stubin. Det är varningsklockan som jag känner igen väl nu för tiden. När jag vill ryta åt folk i matkön förstår jag att jag måste rensa i kalendern.

Intressant fråga! Visst känner jag mig som ensamstående i bemärkelsen att jag känner mig ensam om ansvaret för barnen. Det har jag gjort i många år, även innan skilsmässan.

Men jag känner mig inte svag av det. Precis som du är inne på associerar jag det mer med att ansvarsbiten fått mer tydlighet.

Och jag tror heller inte på att anklaga varken sig själv eller partnern för att det blev som det blev. Anklagelser är inte särskilt konstruktiva eller framåtsyftande. Men ibland måste man konstatera vissa saker och dra slutsatser från dem. Det kan förstås kännas som anklagelser. Man kan t ex tänka att man borde ha fattat bättre. Vetat bättre. Varit mognare.

Det har jag tänkt många gånger. :grin:

1 gillning

Ibland går det till överdrift. En minigrävare? Han hade aldrig provat före. Kontorskille. Han övervägde aldrig att först hyra en. Men du skulle ha sett honom! Han såg ut som en gullig hundvalp som viftade på svansen.

Jag har problem med hans dåliga förmåga till planering och att sköta sin ekonomi. Impulsiv och spontan. Hans sämsta egenskaper är även hans bästa. Det var dom jag föll för. Och kom det nåt positivt ur hans impulsköp? Jo jag lärde mig köra den, planterade lite träd. Så helt bortkastade pengar var det inte.

Det här är för mig kärnan i en relation! Precis där har vi det på något vis. Du blev kär i precis den människan som var som en gullig hundvalp för något han brann för.
Han brist på impulskontroll och spontanitet är det du kände kompletterade dig. Eller åtminstone charmade dig. Eller var gulligt. Eller
Vilken känsla det än nu var så var det positivt.

Om man skulle släcka den. Vi leker att han slutar. Då släcks även hans drivkraft och spontanitet. Och sakta skulle då också något dö. Och samtidigt skulle du inte längre se den sidan som ändå attraherade dig. Där är kärnan i många relationer tror jag. Att man prompt måste förändra den andra människan. Då blir den också något som man inte blev kär i.

Att träta på han när han köper minigrävaren utan synbar anledning är helt rätt. Men att också mötas någonstans i kompromiss och faktiskt låta bådas åsikter och drömmar få finnas. Det är kärlek på riktigt för mig. Jag menar, den går ju faktiskt att sälja sedan. Det är inte en hävstångsaktie. Vad är det värsta som kan hända? Att den lämnas tillbaka. Och för den andra. Att den är kvar. Har man mat i kylskåpet ändå? Mår barnen sämre? Man får ställa sig rätt frågor.

Tack du fick mig att blossa upp lite igen.

En fin kväll med vän som precis hamnat i likartad situation.

Det är skönt att kunna prata med samma termer och på liknande tema. Att få kunna resonera och reflektera. Gråta och skratta igenkännande och tillsammans.

Ja vad likt. Men också olikt. Många beröringspunkter.

Jag är återigen tacksam och grundad i att jag för varje dag skuldbelägger mig mindre. Och också skuldbelägger henne mindre.
Jag känner inget agg mot henne. Och inte heller mot mig själv.

Jag accepterar och är redo både för förändring både för egen del och samtidigt om vi är på samma plan för oss tillsammans.

Konstigt men samtidigt skönt att jag känner trygghet igen. Fast vi inte är tillsammans. Märkliga kombinationer av känsloregister som kan samsas.

Sorg och nostalgi.
Skratt och gråt.
Självrannsakan och gemensamt ansvar.

Jag är nog på ganska rätt plats just nu. Men min känsla är att vi inte är på samma plats. Hon vill inte ha kontakt. Och jag vill börja normalisera kontakt och dialog.

Jag är tacksam för vem jag är. Och för vad jag är nu.

Ville bara skriva av mig tankarna.
Kram

1 gillning

Gårdagen med mycket kärlek från vänner och människor jag inte kände innan riktigt. En överraskningsfest som slutade i frieri. Magiskt att få ta del av vänner som skjuter ut bra känslor och energi till alla andra och mig. Många kramar igår. Det var en fin kväll.

Det allra största var en människa som hade som favoritalbum ett album som jag haft med mig i 20 år som ingen annan hört talas om förrän igår kväll. Det gav gåshud och skickade tillbaka mig till ungdomen.

Idag lyssnade jag på den skivan och fulgrät i stort sett hela tiden skivan spelades. Otroligt skönt och läkande. Att den människan kunde med den skivan ta en genväg in genom alla möjliga snåriga försvar jag byggt under åren var helt otroligt avväpnande. Idag har gått åt att montera ned försvaren.

Den fick mig att se alla konstiga trasiga murar och taggbuskar som hindrat mig från att släppa in andra närmare senaste åren.

Jätteskönt med nära till känslor numer och att kunna konkretisera det som dyker upp samt att inte behöva bygga nya försvar.

Jag är tacksam för den här helgen som gett mig skratt och gråt. Men allt har varit positivt :heart:
Kram alla. Ville bara skriva av mig.

2 gillningar

Haft en par fina dagar nu med ökande humör och en känsla av att verkligen landa i mina värderingar och trygghet. Även barnen uppvisar lugn, trygghet och har varit väldigt harmoniska och gnabbats väldigt lite.
Tror att mycket utgår från hur jag mår när de är med mig. Det blir en stärkande spiral på något vis.

Jag har kunnat gråta över förståelsen av bådas situation både fått nya möjligheter men också vad som gått förlorat. Får ibland skuldkänslor av att jag bär ansvaret för vad som hänt. Men förstår också att ansvaret är delat.

Det är fint. Läkande och helande. Inte bara gråt i ledsenhet. Utan gråt för att jag förstår att mitt ex också måste ha det jobbigt med liknande känslor och att jag inte vet om hon söker och får samma stöd som jag får. Om hon tar hjälp på samma sätt som mig. Jag har ett otroligt stöd just nu och bara växer i mig. Och jag hoppas hon får känna samma sak.

Jag är trygg. Jag är stark. Jag är bra.
Men jag blir ledsen ibland av tanken att kanske hon inte är på samma plats.

Jag är på rätt väg. Snart börjar jag känna att jag har styrkan som behövs för att orka leda ett liv som verkligen ger barnen livskvalitet och fina stunder igen.

Kram på er alla från den slagna Plankan. Snart rätar den upp sig när solen kommer igen :heart:

1 gillning

Wow vilken energi idag!

Ett till mentalt lås som nyckeln passar i och kedjan föll av.

Jag kan idag känna igen en känsla jag saknat otroligt länge. Säkert 6-7 år sedan. Det var min superkraft förut.
Att verkligen tro med hjärtats övertygelse att allting ordnar sig. Att vara helt trygg i det. Att veta att så länge jag har barnens och min egen kärlek till mig själv så kommer allt annat bara lösa sig. Fantastisk känsla. Saknat den gamla vännen så länge.

En triumf. En vinst. Ett stort skifte i att börja få känna mig som en naturkraft igen. Om jag redan kan få smaka på känslan av att allt är möjligt. Hur stark kommer jag inte känna mig framöver?

Jag är så tacksam för alla underbara människor som stöttar, hjälper och peppar runt omkring mig. Jag är välsignad med fantastisk terapeut som knuffar mig sakta men säkert rätt. Och att jag sedan kan uttrycka och uppfylla mina behov samt sätta gränser.

Det är fortfarande lätt att halka tillbaka till undflyende med exet när vi kommunicerar. Men det blir lättare och lättare för mig att använda samma styrka där med.

Wow. :heart:

Idag fick jag djupa samtal med både gamla och nya vänner. Jag är tacksam för stödet.
Jag är tacksam för erfarenheten. Och jag är tacksam för livet och de erfarenheter jag fått.

Tryggheten är enorm just nu. Så skönt att veta att det finns stöd så nära. Så starkt. Och så förutsättningslöst.

Magiskt bra just nu. Tack och hoppas alla har en fin helg.

1 gillning

Efter flera dagar upp kom så nedgången.

Grät som en bebis igår. Förlösande och fult. Men sååååå skönt. Det är läkande. Tryggheten ger mig en chans att komma ikapp och förstå känslorna. Att bearbeta allt som hänt.

Haft en trött men otroligt bra dag med vänner efter jobbet och bara snackat vid fikabordet och skrattat.

Nu är det bra musik som hjälper mig tappa in på känsloregistret i hjärtat. Det finns inte längre skuld eller skam. Varken till exet eller mig själv. Ibland når sorgen mig. Men läkande sorg. Jag är tillfreds med processen och känner att jag rör mig i rätt riktning varje dag.

Jag har fått tillbaka ett fint socialt liv efter att ha slutit mig i så många år. Jag behöver inte party. Men kontakt och intellektuellt utbyte. Och hjärta.

Tack för att jag fick skriva av mig. :heart:

2 gillningar

Incheckning. Nu var det ett tag sedan jag skrev av mig här. Har inte känt behovet.

Känslolivet har börjat återgå till det mer normala. Eller det finns ett nytt normal iaf konstigt nog. Den tvärsäkra stegringen uppåt har planat av.

Jag är glad att helt plötsligt slås av ”små” motgångar som snö på bilen, slut på mjölk och att försova sig. Istället för att bara bli påverkad av de största svängningarna. Det är skönt. Jag är människa igen :smiling_face:

Jag har vågat titta på gamla bilder från huset och minnen och bilder på oss och barnen. Jag gråter en skvätt och sedan orkar jag ge mig på det vanliga igen.

Konstigt att normalt kan kännas så mycket ”plattare”. Men jag är så tacksam över att jag känner och kan analysera känslorna. Det betyder att jag återhämtar mig.

Jag är på helt rätt väg. Och mindre fallgropar skrämmer mig inte längre.

Jag har läst nästan varje dag här. Jag är glad att ni finns och bidrar till ett stort stöd för alla. Oavsett fas och resa. Tack :heart:

5 gillningar

Klipper in citat från en annan tråd.

”Jag är nog lagd åt det hållet att jag vill helst komma överens människa till människa.
Men jag ska absolut ta juridisk hjälp när avtal närmar sig.

Det går inte fortare med egen jurist tyvärr. Det är motparten som verkar vilja dra ut på tiden för att tro att det gynnar på något vis. ”Förvänta dig att det tar två veckor att få svar på Mail då jag har fler ärenden än detta” hjälper föga med egen jurist i detta fallet.”

Det går 100 gånger fortare med egen jurist. Din jurist vet exakt vilka frågor den ska ställa och framförallt HUR? Du sitter nu och skickar frågor till ditt’s ex jurist men du har ingen aning om hur du faktiskt ska formulera frågorna för att det ska framgå att det är frågor eller hur?

Jag ”tror” egentligen ingenting. Och du har inte sagt det rakt ut. Men din motpart (ditt ex) har en jurist. Har ditt ex en jurist så sitter dom troligtvis och väntar på svar från dig. Har ditt ex anlitat en jurist så är det för att hon vill bli klar med detta. Hon VILL INTE dra ut på detta. Då brukar man inte välja att anlita en jurist ifall man vill dra ut på tiden.

Du väljer själv hur fort detta ska gå.

Har läst din tråd från början till slut. Har faktiskt lite svårt att tolka hur du mår. Trodde till en början att du var deppad. Sen manisk. Nu vet jag inte? Uppgiven? Eller realistisk? Jag vet inte…,

Min tråd är 6 månader komprimerad till detta.
Det är lite stökigt i tidslinjen men jag mår väldigt mycket bättre just nu. Tack för omtanken.

Jag vet vad jag gör och har juridiskt stöd. Men jag behöver inte en jurist just nu. Det har även min vän som är jurist sagt. Jag behöver inte ställa frågor till juristen egentligen. Jag har alla svar. Det är juristen i motpart som inte tydligt svarar och drar två veckor mellan svaren. Jag har satt upp tydliga datum med när jag förväntar mig deras anspråk och sedan går jag till bodelningsförättare. För jag vet väldigt väl hur situationen ser ut och har redovisat och svarat på alla frågor och delgett alla dokument som efterfrågats. Jag är van att hantera förhandling och konflikt i mitt arbetet så gott som dagligen. Men jag väntar fortfarande på ”det här vill vi”. Innan dess behövs inga jurister. När avtalsförslag finns så kan jag få all juridiskt hjälp jag vill.

Mitt ex ändrar sig hela tiden. Men jag står fast vid samma ståndpunkt. Berätta vad du vill så hjälper jag och försöker möta och kompromissa. Undvik att berätta så blir det omöjligt att möta det.

Jag mådde dåligt förut. Och det går såklart upp och ned. Att titta på bilder på barnen, huset och tvåsamheten kan göra mig ledsen ibland att ha förlorat det. Men jag är så mycket starkare i mig själv och i min värderingar. Jag mår väldigt bra jämfört med i höstas.

Dra inte förhastade slutsatser av bitar här och där. Jag svarar jättegärna på detaljer och i följd om det kan hjälpa dig att hjälpa mig. Tack för att du engagerar dig :smiling_face::rose:

Det är skillnad på jurister också. Nu har jag en i familjen så jag ser det ur en annan synvinkel. Kanske var därför jag reagerade lite?