Jag också

Hej,

Jag har som alla andra här nyss varit med om ett uppbrott. Vi fanns inte för varandra. Vi lyssnade inte på varandra. Vi bidrog båda till att vi hamnade där vi hamnade. Jag är otroligt ledsen för det men har svårt att se en väg tillbaka då vi hamnar i bråk och gamla mönster konstant. Det är svårt att vilja vara kvar och samtidigt förstå ibland att man måste gå en annan väg. I alla fall just nu. För tillfället. Och det är hoppet om att kanske när båda är på en bättre plats som man kanske kan träffas igen som håller en vid mod. Men som också kastar en in i hopplösheten och ensamheten. Det är otroligt jobbigt. Jag önskar inte min värsta fiende det här och samtidigt måste man orka för att ge barnen allt de behöver.
Tack för att jag fick skriva av mig. Läst länge här men först nu som jag vågar skriva något.

7 gillningar

Välkommen hit där ingen vill vara. Här har åtminstone jag funnit ett forum att få ur mig mina tankar och känslor. Få goda råd, empati och ibland en nödvändig spark i baken. Skriv skriv skriv.

Jag säger det som jag själv inte trodde på: det blir bättre med tiden. Du kommer orka. Det kommer bli bra. Annorlunda bra, men bra!

4 gillningar

Tack för de fina orden. Att vara välkommen värmer. Att inte vara ensam på en plats ingen vill vara på. Det är något fint i det.

Annorlunda bra, men bra. Den tar jag nog med mig. Att det blir bättre igen, eller bra, är jag övertygad om. Men det är svårt att känna det vissa stunder och övertyga sig själv om det. Utan barnen hade jag blivit galen.

Jag har läst väldigt mycket på detta forum. Och det är underbart att se stödet från alla. Jag hoppas kunna bidra till andra när jag känner mig starkare.

Det som får mig mest ur balans är konflikt och i brist på konflikt så är det nostalgi. Att minnas det fina. Konstigt hur hjärnan sakta förtränger det dåliga. Det är så kontraproduktivt. Men samtidigt kan man inte gå med stress hela tiden för att man tänker på dåliga saker. Jag behöver ta tag i mig själv och ruska om mig. Och samtidigt sluta slå på mig själv och trycka ner mig själv för att jag ”misslyckades”. Lättare sagt än gjort. Men att krama barnen gör att jag glömmer allt dåligt. Om än för bara en vecka.

Vi är bra konstiga vi människodjur som kan må så dåligt när vi har det så bra egentligen.
Kram och godnatt

4 gillningar

Utan terapi och bra strategier för att lära mig hantera, förstå och leva med ångesten under primärt de första 3-6 månaderna hade det varit tufft för mig. Det och att prata med mina vänner var avgörande för min del. Är ett råd, bra med någon objektiv men vars enda syfte är ditt välmående.

Idag har jag tagit med mig många livsläxor men en av de viktigaste är att våga vara med mina tankar och ångest. Inte skjuta bort eller försöka glömma, utan hantera.

En god vän myntade ”inte samma bra men annorlunda bra” och det är det jag har haft och fortfarande har som målbild.

2 gillningar

Tack för de kloka orden.
Jag har samtalsstöd och uppskattar det. I början känns det mest som att få ur sig alla frustration. Men nu har det äntligen börjat släppa så att jag börjar känna igen. Både sorg och glädje samtidigt. Sorg över det sorgliga i att två människor ska behöva vara ledsna och att barn ska drabbas. Men också glädje i det som var fint.

Det absolut värsta är att fly. Men ångest är inte något som man själv kan hantera rationellt. Så det lättaste är att fly från ångesten. Men när ångesten lagt sig så går det att komma långt med bearbetningen av sina känslor.

Jag är på en plats just nu där jag är redo att ta itu med mig själv. Men inte redo att ge till andra. Det är tråkigt att inse att jag är vuxen och gått ett helt liv där jag trott att jag vet vem jag är. Bara för att inse att jag blivit en människa i en relation som inte stått upp för mina värderingar. Så ja. Det triggades också en livskris i och med uppbrottet. Men den är nyttig och behövlig för att bygga tillbaka mig runt mina värderingar.

Att inse att två fina människor har kunnat bete sig så illa mot varandra och egentligen omedvetet gjort det gör det nästan ännu jobbigare. Att jag känner skuld och skam både för min del i det. Att jag känner skuld och skam för att jag inte kan finnas tillgänglig på rätt sätt just nu. Och att jag inte kan finnas tillgänglig för mina barn fullt ut. Jag gör mitt bästa. Men det är jobbigt att slåss mot tankarna.

Jag vill bli lycklig. Och det förtjänar den person som jag brutit upp med också…
Dagens tankar… tack för att ni finns.

4 gillningar

Du låter väldigt lugn när du skriver. Är du så som person eller är du i chock? Du är duktig på att uttrycka dig i skrift.

Har en liten fråga. Du skriver om att det är jobbigt med bråk. Och det tycker alla! Men jag är tvärtom. Jag hugger direkt, går inte och håller inne något. Men frågan var om du inte gillar konflikter? Har ni mycket olöst som gör att ni inte kan gå vidare?

Hej. Jag är väldigt lugn som person och försöker alltid att reflektera kring mina handlingar och utvecklas. Jag är inte i chock längre. Men jag har varit det. Jag är inte konflikträdd men jag vill lösa dem snabbt.

Alltså konstruktivt och att inte gå och dra på saker eller lägga sig arga på varandra. Jag blir stressad när saker är ”olösta” kan man säga.

Vi har nog inte längre så mycket olösta saker mellan oss och det föreligger inga direkta konflikter idag. Däremot ligger mycket från våra respektive barndomar olösta. Vi har båda haft stora utmaningar som våra föräldrar låtit oss uppleva i tidig ålder. På lite olika sätt såklart. Vi behöver bearbeta även det på varsitt håll är min reflektion innan vi kan ge till andra eller varandra.

Idag är det alla hjärtans dag. Grattis alla som har ett hjärta :sparkling_heart: :smiling_face:

3 gillningar

Du skriver som en vacker melodi. Och klokt. Jag undrar hur du kan vara lämnad? Med tanke på att du är så duktig på att uttrycka dig. Du analyserar så lugnt och tålmodigt. Hur är din förmåga att kommunicera verbalt?

Du är lugn men gillar snabba lösningar? Går inte riktigt ihop. Blir lösningarna rätt då? Eller är det typ adhd? Hoppas du inte tar illa upp om det är så. Har två bröder som är så. Lugna, godhjärtade, hjälpsamma. Men lite snabba med sin analys, hur dom ska lösa saker, förankring etc.

1 gillning

Även jag är lagd åt det hållet. Blir beskriven som lugn, trygg, stabil och pålitlig av vänner. Jag gillar inte heller när saker är olösta. Jag vill gärna diskutera problem på en gång. Gör ofta listor och älskar att bocka av saker varje dag. Att låta saker växa på hög är stressigt för mig. Men lugn kan man vara ändå :slight_smile: När oförutsägbara saker händer är jag inte den som får panik. Lugnt och sansat löser man saker, en efter en.

2 gillningar

Tack så mycket. Det värmer verkligen.
Jag har ju givetvis mina styrkor OCH svagheter precis som alla andra. Jag har ADHD men det är nog snarare mina beteendemönster från barndomen som vill att saker ska lösa sig snabbt. Jag har också väldigt lätt att bära andras olycka och är väldigt empatisk. Det blir dubbelt jobbigt för mig när man bråkar. Jag bär både min och den andras olycka samtidigt på något vis.

Men jag reflekterar alltid över mina beteenden och hur jag handlade i en viss situation. Självklart har jag gjort massor av fel under alla år. Jag är ju människa precis som alla andra.

Verbalt är det ungefär lika. Men tidigare kom mina tankar ut som när en hink välter. Nu kan jag lyssna. Ta mig tid att fundera på vad människan säger och faktiskt svara utifrån deras perspektiv. Jag kan ju tillägga att jag fick min diagnos alldeles för sent i livet och medicinen hjälper mig att sortera. Mycket lidande i onödan under alla år men det är en läxa det också. :slight_smile:

Jag tar aldrig illa upp över att få möjligheten att omvärdera hur jag tänker. För jag tänker ju inte bäst. Bara som jag alltid gjort. Ska jag utvecklas måste jag såklart alltid värdera möjligheten att jag tänker helt galet så allting andra säger är potentiellt det bästa rådet jag får.

Tack för att du utmanar min hjärna :smiling_face:

1 gillning

Det är skönt att vara grundad i ”allting ordnar sig” och ”vad är det värsta som kan hända?”.

Listor är ett grymt bra verktyg och det var det som fick mig att orka med ADHD innan medicin. Jag kan ju inte vara utan listor ännu (kanske aldrig någonsin) men man kan hålla lite styrfart i rätt riktning lite mer stadigt.

Lugn, trygg, stabil och pålitlig är drömegenskaper att ha! Fantastiskt att du känner dig själv såpass väl och skönt att du vet hur du fungerar. Det är ju nyckeln till att få stabiliteten.

Jag har alltid varit det känslomässiga ankaret också. Den trygga punkten. Jag är snart där igen efter en tuff höst. Jag vet vart jag ska i alla fall. Tack för att du påminner mig om de viktigaste värderingarna. :rose:

2 gillningar

Älskar listor! Skulle inte klara vardagen utan. Men det är nog pga stor familj och mycket jobb.

Men det här är självvalt skulle jag säga. Jag tillhör inte dom som tror på diagnosen ”högkänslig”. Man ska inte ta åt sig. Huvudsaken är att man känner själv att man agerat på ett bra och ärligt sätt så kan man gå rak i ryggen.

Jag kanske missförstod hur du menade. Att vara omtänksam gör inte att man mår dåligt utan tvärtom.

Bra! Hur ska man annars lära sig?

Varför är det dåligt? Jag själv har inte adhd. Men minns att man var irriterad i skolan på killarna som hade det. Alla dom är framgångsrika företagare idag.

Det var nånting du skrev förut som jag inte riktigt förstod. Du är lämnad. Och du har kommit över den chocken. Och du har ett litet hopp om att ni kanske kan träffas igen. Men vem hade ångest? Vem flydde? Din partner? Du skriver en del om barndomen. Jag vet inte vart du vill komma? Har du någon målbild? Med tanke på forumets inriktning så att säga…

1 gillning

”Men det här är självvalt skulle jag säga. Jag tillhör inte dom som tror på diagnosen ”högkänslig”. Man ska inte ta åt sig. Huvudsaken är att man känner själv att man agerat på ett bra och ärligt sätt så kan man gå rak i ryggen.

Jag kanske missförstod hur du menade. Att vara omtänksam gör inte att man mår dåligt utan tvärtom.”

  • Jag håller helt med dig. Jag menar inte att jag är sån och inte kan ändra på det. Det är ett beteende och förmodligen en slags överkompensation eller beteendemönster som kommer som reaktion på saker jag lärt mig i min barndom om relationer. Omtänksamhet är inte att samla allas stenar i sin egen ryggsäck. Jag menar mest att jag har saker att jobba på som jag inte har nyckeln riktigt ännu för. Men blivit mer medveten om det. Men jag ser och känner ofta väldigt snabbt vad andra känner. Jag har också lite svårt med att förstå begreppet ”högkänslig”. Jag har läst om det men skulle nog mer säga att det handlar om beteenden.
    Eller vad tror du? Jag menar, är inte beteenden och hur vi agerar just våran personlighet. Och det bör vi ju kunna förändra. Men värderingar är svårare att förändra tänker jag.

”Varför är det dåligt? Jag själv har inte adhd. Men minns att man var irriterad i skolan på killarna som hade det. Alla dom är framgångsrika företagare idag.”

  • Åh. Den frågan går djupt på mig. Jag är själv företagare och alltid varit driven och ”lyckats”. Jag skulle inte säga att det kanske är specifikt ADHD mer än andra funktionshinder eller dysfunktionella beteendemönster som vinner i lidandets tävling. Jag kan dessutom bara svara för mig. Men att inte förstå varför man är som man är och varför man gör som man gör. Varför man tar mer risker (vilket företagande är). Det är nog snarare att förstår man sig själv och får de hjälpmedel som finns tidigare i livet så har man ju såklart bättre möjligheter för en god psykisk hälsa och framgång. Jag hade definitivt ”lyckats” bättre om jag varit som jag är idag. För 10 år sedan. Men jag har också lärt mig av min resa.

”Det var nånting du skrev förut som jag inte riktigt förstod. Du är lämnad. Och du har kommit över den chocken. Och du har ett litet hopp om att ni kanske kan träffas igen. Men vem hade ångest? Vem flydde? Din partner? Du skriver en del om barndomen. Jag vet inte vart du vill komma? Har du någon målbild? Med tanke på forumets inriktning så att säga…”

  • Jag har gått igenom mycket senaste året. Åren kanske till och med. Vilket nog de flesta som är här på forumet har när man läser allas fina trådar. Min berättelse i tråden och på forumet är ett sätt för mig att sammanfatta för mig själv. Att få utlagt det och för att kunna försonas med alla de känslor som rört sig i ens inre. Jag har liksom processerat klart nu. Jag har fått de mesta pusselbitarna på plats. Jag kan se vem jag är igen och känna glädje igen.

Separationen började för längesen. Och varken jag eller min partner såg den långsamma glidningen in i mer dysfunktionellt beteendemönster. Det var inget stort dramatiskt skeende. Utan så långsamt att vi inte såg det förrän vi båda nästan var på botten. Både enskilt och tillsammans.
Chocken hade vi båda. Ångest hade vi båda. Flydde gjorde vi båda. Vi gjorde det kanske på olika sätt och i lite olika faser.

Tack för att du leder mig in i målbilden. Man villar rätt ofta in sig i olika sidospår :slightly_smiling_face:

Ja, det är ett separationsforum. Och ja, Jag är separerad. Och jag ser inte en framtid mellan de människorna vi var i den relationen som tog slut. Vilka vi är när vi lagt tid på utveckling av individerna kan jag inte veta idag. Och om vi har en framtid igen vet jag ej heller. Det kanske var det som jag inte var tillräckligt tydlig med.

Mitt mål och mitt mående definieras inte längre av vad den tidigare relationen är eller inte är. Eller vad vi kommer vara eller inte vara. Min målsättning för mig själv är att må så bra jag kan. För jag och mina barns förtjänar den bästa jag som finns.

Mitt mål för den relation som jag haft är att vi ska kunna skratta tillsammans någon dag.
Mer komplicerat än så är det inte.

Barndomen är viktig för att förstå mitt beteendemönster. Jag vill att oavsett om/vem jag har en relation med i framtiden så ska jag åtminstone inte ta med mig samma mönster eller åtminstone vara mer medveten om hur jag bidrar till en mer hälsosam relation. Det handlar mest om respekt till både mig själv och eventuell respektive att faktiskt göra det man kan för att utvecklas till det bästa jaget man kan bli. Det vinner jag, mina barn, anställda, vänner och bekanta på såklart.

Var är du i din process? Vad har du för målbild och vilka är dina fokusområden just nu? Vad får du ut av forumet? Tack för så bra frågeställningar. Det är så skönt att befästa saker man tänkt på länge i text. :rose:

3 gillningar

Du skriver om beteenden som stammar från barndomen. Touchar in på att vi har våra mönster och beteenden som är invanda men kanske inte nödvändigtvis fasta.

Jag har under min resa läst en hel del om anknytning. Hur vi knöt an (eller inte) till våra föräldrar styr mycket (omedvetet) våra relationer även som vuxna. Särskilt kärleksrelationer. Du kan finna det väl i tex boken ”Hemligheten”.

För mig var detta en aha-upplevelse. Börjat förstå varför jag agerat som jag gjort och haft det tankemönster som jag levt med stora delar av livet. Med förståelsen har jag också kunnat mer tydligt arbeta med mig själv. I mitt fall att gå från en otrygg-ambivalent anknytning mot en mer trygg sådan.

Väldigt intressant tycker jag :slightly_smiling_face:

1 gillning

Det du beskriver är något jag verkligen känner.
Jag hade inte ordet anknytning med mig. Tack snälla det gav en bättre förståelse.

Är det så enligt det du läst att den ”otrygga” anknytningen också på något sätt skapar copingskills och beteendemönster för att skydda oss i tidig ålder. Alltså ”överleva”? Och att det även i där kan rymmas både överkompensation för vissa beteenden eller undflyende på något vis? Dvs de beteenden som styr de handlingar som är eller uppfattas som dysfunktionella?

Det du beskriver är just så jag känner det. Min barndom var inte toppen men inte heller ”värre än någon annans” men jag kan se idag som vuxen hur mina föräldrar fortfarande har väldigt osunda beteendemönster. Det fick mig att verkligen förstå att jag måste plockat med mig något. Medvetet eller undermedvetet.

Vet du om boken finns som podd någonstans?

Tack så hemskt mycket för tipset. Jag vet att det är inom mig som svaret finns. :rose:

1 gillning

Hmmm varför hänger man på ett sånt här forum då man är lycklig? Jag halkade in här efter vi hade en kris. Och sen blev jag kvar. Har några favoriter härinne som jag läser just för att dom har en annan synvinkel. Och jag lär mig mycket om människor som jag har nytta av i mitt arbete. Jobbar främst som projektledare inom bygg och har mest manliga kollegor. Det är en annan jargong men alla har samma problem.

Målbild? Jobba på och gå i tidig pension. Göra det jag gillar (träna, sköta hemmet, segla, resa).

Man kan ändra beteende på en dag. Exvis, jag vill inte vara en människa som känner så mycket (sluta känna alla andras skit). Man måste bara inse först hur man vill vara. Och bestämma sig.

Värderingar kan förändras tror jag. Eller nu blev jag osäker…jag är så principfast. Min värdering om kärnfamiljen tex. Jag är emot skilsmässa men det är temat härinne. Tycker att det är tillåtet om man försökt allting annat. Svårt ämne.

Har du lyssnat på Esther Perel? Om flera äktenskap men med samma person? Ja ibland med olika personer. Men att man utvecklas som människa hela livet. Men det är klart att det är lite svårt om ni har separerat redan.

Man har lite inbyggda reflexer sen barndomen. Kan vara bra att vara medveten om det. Framförallt hur man reagerar i kris. Om man flyr, blir arg, tyst, sur etc. Men beteenden går att ändra. Har nåt favoritkonto på insta. Ska kolla det. Det är ett par som lägger ut olika tips som man blir peppad av.

Jag är nog din totala motsats. Vet inte varför jag känner så. Jag har förståelse för anknytningsteorin men man bryter inte upp för att man haft en taskig barndom och inte fått det att fungera som vuxen. Man bryter upp för att man ger upp. Men det gäller inte dig för du blev dumpad. Skönt att höra att du inte är helt genomdeppad. Kämpa på.

2 gillningar

Otroligt fint att höra att det gick att hitta en vändning i er relation och att du fortfarande bidrar med din erfarenhet och engagemang.
Tack för att du svarar på mina inlägg. Och inte bara svar utan också personlig erfarenhet och reflektion också. Uppskattar det!

Vissa beteenden kan man nog absolut förändra genom att bara skifta fokus. Andra krävs kanske mer pannben för.
Att känna andras skit eller att ha empati är svårt att ta bort. Att leva sig in i andras känslor är nog tyvärr (för mig) inte så lätt att förändra. Och jag vet inte om jag skulle vilja ta bort den egenskapen . Däremot kan man förändra sin reaktion och lära sig att inte gå runt och bära på den. Det är trots allt något väldigt primitivt som utvecklats för att flocken ska överleva. Den tror jag är svårare. Empati för en vän som halkat utanför grottan kan nog vara väldigt likt idag att ha empati för någon annan som är ledsen. Det är nog säkert mer komplext än så. Men tror du inte att det är en väldigt värdefull egenskap? Den kan absolut vara dränerande för en själv om man inte förstår var gränsen ska dras.

Värderingar tror jag som du säger är något mer personlighetsrelaterat. De kan säkert ändra uttryck i form av handlingar eller beteenden. Men har man en stark känsla för rättvisa så kommer den alltid finnas där mer eller mindre (om man mår någorlunda bra alltså).
Att vara principfast kommer du nog alltid att vara. Men uttrycker för det kan se lite olika ut beroende av erfarenhet. Jag trodde aldrig att jag skulle skiljas. Jag ville aldrig skiljas. Men jag tror inte heller att min lycka styrs av gift eller skild. Utan jag menar relationen till den man skaffat barn med. Men ibland händer det man inte hade tänkt sig.

Och vad är ”försökt allting annat?”. Det kan ju vara väldigt subjektivt. För dig betyder det en sak. För Pelle kan det betyda att han lät sig bli övertalad till ”nån j**la parterapi” en gång och sedan var det allt han förmådde.

Det låter väldigt intressant. Jag har inte lyssnat på Esther Perel. Men ska definitivt göra det.
Menar du då att flera äktenskap med samma person är olika faser i själva förhållandet? Eller att man ”rebootar” när man putsat upp sig själv? Utvecklas gör man såklart hela livet. Mer om man vill. Mindre om man inte gillar utveckling. Jag har inte stängt någon dörr. Jag är öppen för att min förändring kan leda till att vi skulle kunna vara en match igen. Men jag kan såklart inte veta det idag. Oavsett separation eller ej. Men jag kan inte tvinga någon annan att känna lika som mig. Och jag kan inte be någon annan vänta tills ”jag är klar” heller med det arbete jag gör. Så det som sker det sker från denna punkten på något vis.

Det är just de reflexerna jag har identifierat hos mig själv och försöker släta ut det som är taggigt. Eller vad ska man säga. Det var vissa reflexer som vi hade som triggade varandras reflex och drog fram starkare reaktioner och till slut var kortisolnivåerna så höga att mycket av oss stängdes av.

Haha vad skönt att du kan vara ärlig med en sådan reflektion. Men jag har väldigt svårt att se att du är en motsats. Det är svårt att beskriva i text exakt hur förlopp varit och känslor kring det. Jag skyller absolut inte på min barndom. Jag skyller heller inte på den jag levt med eller dens barndom. Men jag ser att svaret på varför vi drog fram så otroligt skadliga beteenden hos varandra är kopplat till vad vi burit med oss för mönster från barndomen.

Jag vill dock skicka med en fråga på ”man bryter upp för att man ger upp”. Det känns som en väldig förenkling av en väldigt komplex sak. Det är kanske ett objektivt sätt att se det på. Ingen av oss gav upp skulle jag säga. Men vi hade triggat varandras hjärnor och kroppar till liv och död-nivåer av stress. Ingen av oss hade förmågan längre att möta varandras behov eller finnas där för varandra. Vem som skickar ansökan till domstolen är nog oväsentligt. Jag hade säkert nått den punkten till slut också. Den som ”ger upp” först har inte nödvändigtvis gjort fel och den andra rätt. Man är båda skyldiga och ansvariga för det äktenskap man har och de liv man satt till världen. Tillsammans. Oavsett vilken juridisk form av hur man delar egendomar.
Så igen. Att ens barn far illa av att ha två zombier till föräldrar som finns där och gör allt för dem men inte är närvarande känslomässigt och mår fruktansvärt är väl inte att ge upp nödvändigtvis? Jag känner inte behov av att radera mina barns förälder ur mitt liv. Tvärtom vill jag få en fungerande relation tillbaka. Jag ser nog detta lite som ett sår som måste läka. Du kan inte hamra in mer spikar i en regel för att rätta till det felaktiga läget som regeln hade när du slog första och andra spiken. Dvs du kanske behöver plocka ner den för att sätta upp den på nytt. Lite bättre. Är det att ge upp? Eller är det att ge upp att acceptera att den där regeln sitter där och jag ska fylla på med lim. Stämp. Stag. Och så får målaren spackla och täcka alla brister? Det spricker i alla fula fogar innan tvåårsbesiktningen. Du kan måla igen men sprickorna kommer alltid tillbaka. Ge upp är att sluta kommunicera och skylla ifrån sig.

Jag har inte gett upp😀 men jag tänker inte jaga det som inte funkade heller.

Jag har varit helt sänkt. Jag är också människa. Men vi har varit två ledsna människor som sörjt. Men nu finns det något läkande. Det kommer säkert bakslag och fallgropar men jag känner att jag ser vart jag ska. Så jag klarar det bra nu.

Tack så oerhört mycket för att du ger mig nya nervbanor i hjärnan att utforska. Och för att du får mig att damma av några gamla som jag missade behövdes. Tack för att du tålmodigt både svarar och frågar. Tack för att du är på detta forum och bidrar till just min resa mot ett bättre jag. Du hjälper faktiskt mig att projektleda återbyggnaden av mig själv.
:rose: tack

2 gillningar

Hej.
Hoppfulla resonemang du för, jag känner igen mig i delar såklart (som man så självklart gör på ett sånt här forum:-). Jag har också så ofta ställt mig själv frågan om jag “ger upp” och varför. Säkert som ett sätt att hela tiden påminna mig själv om varför jag gör det här. Motivera det för mig själv och…ja, men andra. Andra, ställer ju trots allt den frågan allt som oftast men förtäckt i ordalag om hur “det går med allt?”. Där vill de ofta höra just ett varför och vad som ledde fram till att man då “gav upp”.

För mig blir också frågan allt mindre viktig att besvara. För tja, nu blev det såhär. Av flera anledningar blev det såhär och det som funkar för andra att leva med, funkade inte längre för mig. Och det finns dessutom säkert massor med saker som jag fortfarande kan leva med som andra skulle se som deal breakers.

Vi vill så gärna stöpa både handlingar och händelser i samma form för att förstå dem. Inte sällan utifrån våra egna erfarenheter och uppfattningar. Vi har exempelvis till skillnad från vad du beskriver haft få/inga konflikter som lett upp till detta. Utan snarare så har det varit så vansinnigt trevligt. Till och med nu mitt i skilsmässan är det…trevligt.
Trevligt, respektfullt och snällt. Men tomt, tillslut så bara tomt på allt förutom just trevligt och för mig i slutänden, ensamt.

Men jag kan fortfarande allt som oftast drabbas av känslan ensam, just för att på ytan så finns inget riktigt att ta på. Inget uppenbart fel att haka i, inget som inte andra hade fixat. Men nu är det inte “andra” som skiljer sig i min skilsmässa, det är jag:-)

Sen, som mamma till ett barn med adhd och inte utan att jag har hyfsat starka misstankar om var “dragen” kommer ifrån;-)
Så är adhd i sig ingen superkraft, men det krävs superkrafter för att hitta fram till de överlevnadsstrategier som tar adhd-hjärnan igenom dagens ofta fyrkantiga prestationssamhälle. Så många lyckas inte. Så ge dig själv en mental high five för att du tagit dig så långt som du gjort utan diagnos:-)

2 gillningar

En av mina söner har också adhd.

Men jag hävdar med bestämdhet att adhd är en superkraft. Just det du skriver om dagens fyrkantiga samhälle. Det är en styrka att inte passa in. Man hittar nya vägar. Men man behöver stöd hemifrån som förstår varför man inte pallar 8-17.

Min son pluggar nu. Men jag tror inte han kommer att ta ett vanligt jobb. Han kommer starta eget så småningom.

Men jag kan förstå att man (innan man fått diagnos) känner sig annorlunda och inte förstår varför man reagerar på ett visst sätt. Så jag tycker TS ska sätta upp ett diplom på väggen. Jag har adhd och det är jag stolt över. Annorlunda är bra. Det är det som driver utvecklingen i ett samhälle.

Det är ett bra forum. Jag behöver utmana mina tankar. För är kanske lite väl kaxig och tycker ofta att jag har rätt. Men mitt rätt kan vara fel ur en annan synvinkel. Och det svåraste i livet är att lyssna.

Att ge upp. Jag står för att det är fel. Men om man tar det från början. Varför valde jag min man? Fysisk och mental attraktion. Varför valde han mig? Trygghet. Och då man ger upp så har man kanske glömt bort varför man valde varandra. Eller så kanske innehållsförteckningen var fel. Men har man valt att skaffa barn så tycker jag man ska kämpa lite extra. Finns undantag givetvis (alkohol, slagsmål mm).

Vet inte vad du menar? Men den där Pelle verkar svag. Då är det inte tagit i problemet i tid. Men det är aldrig försent. Jag är en evig optimist.

Finns det nånting jag har problem med? Massor! Men det är bara att acceptera att min man är min motsats. Han fick för sig före jul att han skulle köpa en skoter. Och vi har inte ens snö här. Men han ville ha en då vi åker till fjällen (varannat år). Tror jag nickade bara. Han är impulsiv och tänker inte. Och det får han vara, är en del av charmen.

Med samma. Före barnen, småbarnsåren, större barn, när de flyttat ut, när man gått i pension.

Då har ni pga okunskap låtit det gå för långt.

Svaret är att ni inte förstått innan.

Vad var frågan? Du ställde ingen? Jag skickar en fråga till dig: nånting borde ha utlöst era problem, oavsett barndom, fick ni ett till barn, bråkade ni om städning, jobbade din partner för mycket, snedfördelning hemma, dålig ekonomi. Leta rätt på den punkten så har du svaret.

Får ont i magen. Barn vill ha lyckliga föräldrar. Ni lät det gå för långt. Ni ska kunna samarbeta många år så försök lugna nervsystemet. Ta en promenad i skogen tillsammans. Gå på yoga. Planera ihop för trygga barn.

1 gillning