”Jag och min fru skall separera”

Min historia
1

Fram tills idag har jag helt ensam burit alla funderingar, kval och rädslor (men också förhoppningar och framtidsdrömmar) hur jag skall ta mig ut mitt drygt 20 år långa och nu fullständigt havererade äktenskap.
När jag så skickade det där mailet i morse till ett byggföretag och ansökte om en av deras snart färdigställda lägenheter därför att ”jag och min fru skall separera” var det första gången detta formulerades utanför mitt eget huvud, så att säga, och det kändes såå märkligt att se det där på pränt innan jag tryckte på ”skicka”.
Men nu är det sagt, nu är äntligen första lilla steget mot min frigörelse taget.

Grabben går sista året på gymnasiet och det är bara på grund av honom som jag hållit ut så länge som jag gjort. Det (nästan) dagliga gnabbandet och skavandet mot varandra har gjort att jag idag bara är ett skal av den jag en gång var. Varje dag skall bara ”avverkas”, så att jag hamnar en dag närmre min frigörelse. Sex har vi inte haft på 10 år ungefär och jag kan ärligt inte komma ihåg när någon av oss sa ”jag älskar dig” till den andre.

Visst, vi är ett fantastiskt team tillsammans, har ett på ytan perfekt liv med underbart hus vid strandkanten, bra jobb och flera utlandsresor om året (dvs innan Corona då…) – men på insidan känns det mer som ett gyllene fängelse där inte mycket utrymme finns för livsglädje.

Jag försöker verkligen hålla mig aktiv och positiv – ett och ett halvt års hemarbete har verkligen gett möjlighet att kunna träna och landsvägs-cykla mer (aktiviteter jag båda älskar), men min fru vill inte göra annat än att sitta vid tv:n så snart arbetet är slut (och gärna med ett glas vin i handen, oavsett vilken dag i veckan det är). Jag är så less!!

I princip alla vänner är ”gemensamma” så jag har inte vågat anförtro mina tankar till en endaste själ.
Men nu är det första mentala beslutet taget – så snart jag lyckats lösa bostadsfrågan så tar jag de första stegen härifrån. Jag är helt klar i mitt beslut och kommer inte att involvera min fru förrän det är absolut nödvändigt. Även om jag inte längre är direkt ung, så känner jag att risken att bli ensam överväger sorgen över att behöva leva i känslomässig misär år efter år är …

Fortsättning följer

PS. När jag ser tillbaks på vårt äktenskap så finns det ett tydligt ”vad hade hänt om” redan innan vi var gifta – vi hade bråkat och jag bestämt mig för att det var nog. Hade fått napp på en lägenhet som kunde bli min, skulle bara möta upp den nuvarande hyresgästen som skulle ge mig en snabb visning. Av någon anledning dök denna aldrig upp och jag åkte hem igen. Lägenheten rann ut i sanden och sedan började 24 år ticka på…

12 gillningar
2

Så sorgligt detta lät, men ändå hoppfullt då du går mot något nytt.
Måste bara få fråga vad din fru sade och reagerade på detta?

3

Kan delvis förstå dig, men för din, sonen och även hennes skull… var ärlig med vad du kommer att göra… att känslor förändras … fine… men var sjyst mot henne och säg att hon är mor till er son och för det är du henne alltid tacksam men att du inte älskat Henne längre…

3 gillningar
4

Hon låter inte heller lycklig. Jag hoppas ni båda får det bättre från och med nu. Synd att ni inte kunde få det tillsammans.

2 gillningar
5

Det låter verkligen som att du processat detta länge. Har ni gått i samtalsterapi? Har ni talat om hur ni vill ta er igenom de kriser som oundvikligen möter en på vägen genom livet? Även om beslutet ändå landar där du är nu, kan det vara skönt för er, och särskilt henne som kanske är oförberedd att få ett avsked. Ni har ändå delat ett liv ihop och fostrat ett barn. Hon verkar inte heller lycklig. Vad är det du söker som du tror kommer börja hända när du är utan den familj, livsstil och den gemenskap ni ändå byggt upp under dessa år? Finns det olika sätt att nå den friheten? Är den helt omöjlig med ert nuvarande gemensamma hem som bas? En skilsmässa påverkar er båda ekonomiskt.

1 gillning
6

Låter nästan som jag. Precis flyttat och lämnat det perfekta huset vid strandkanten också… ytan allt perfekt men destruktivt förhållande där mannen hotat och psykiskt misshandlat mig under större delen av förhållandet. Får jag fråga hur du tänker kring flytten, jag vet det ör ytligt men jag kände att den inbillade status jag haft med ett fint hus försvunnit… jättelöjligt men så känns det. Inge sex på 10 år heller… nu som singel fått lite sex då och då. Önskar dig lycka till!

3 gillningar
7

Att du skriver här gör också separationen verklig. I mitt fall blev mannen chockad av beskedet att jag inte älskar honom. Det blev hemskt tungt. Ta därför inte för givet att hon inte är nöjd. Lycka till!

1 gillning
8

Kortsiktigt bryr jag mig inte dugg om vart jag hamnar - huvudsaken är att kunna skapa mig en plattform för ett vidare liv. Räknar med ett hundår eller två, när sedan huset är sålt borde det öppna sig andra dörrar igen… men det är inte viktigt just nu.

9

Körde terapisvängen för ett tiotal år sedan, tyckte inte riktigt att det gav någon bestående effekt, ärligt talat, men vi gav det en chans iaf.

10

Jäkla vettigt! Så rätt det öppnas alltid nya dörrar!

11

Har du pratat allvar med henne och sagt som det är någon gång? Varit helt öppen med vad som kommer att hända?

3 gillningar