Jag lämnade. Och nu då?

mordillo · 15 Oktober 2022 20:30

Ledsen i kväll.
Vet inte varför egentligen mer än att jag känner mig ensam.
Beror troligen på att jag är lite trött efter några intensiva veckor både privat och i jobbet men nu är det lugnt i schemat framöver (nästan…).

Den man som jag började prata med i dejtingappen befann sig på samma dans som jag för några helger sedan, han bjöd upp och vi dansade en dans och efter det verkar han ha fått luft under vingarna. Han vill inte riktigt förstå att jag inte är intresserad trots att jag flera gånger sagt det utan tyckte vi kunde vara bara vänner. Problemet för mig är att jag vet ju att han egentligen vill något annat och för mig känns det som om han bara väntar på att jag ska vekna eller förstå vilken toppenkille han är… Jag förklarade hur jag känner det och vilken press det blir för mig men han verkade ändå inte riktigt förstå. Vi får väl se om han fortsätter messa och ringa.

Allt det här har väl också gjort att jag funderar över varför jag överhuvudtaget registrerade mig på appen och vad jag vill ha ut av en relation och OM jag vill ha en relation överhuvudtaget.
En av sakerna jag har kommit fram till är att jag ångrar att jag registrerade mig på dejtingsajten (fast om jag inte hade gjort det hade jag inte vetat att det inte var nåt för mig så kanske det ändå var bra?). Jag känner mig dum och elak som “lurade” honom genom att jag var aktiv på sajten och började messa med honom.

Det har också lett till tankar om relationer och vad jag vill, om jag hittar nån kommer det då bli lika som i tidigare relationer eller kommer jag klara att leva mitt egna liv utan att helt gå upp i Mannen/Familjen?
Jag hoppas att jag kommer klara det och att jag kommer klara att leva det liv jag ser framför mig. Men det gäller ju då också att den man jag hittar vill samma sak som jag.

Jag tänker på livet och döden, en nära släkting har lite hälsobekymmer som kan vara triviala men det finns en risk att de är mer allvarliga. Jag känner mig bekymrad men försöker att inte ta ut sorgen i förväg.
Livet är för det mesta roligt och lugnt och härligt att leva men av och till kommer mörkare tankar som ibland gör mig rädd.
När det blir tyst på telefonen eller messenger och inga vänner hör av sig för att träffas kommer tankarna om att de inte egentligen vill umgås med mig, jag känner mig jobbig och needy om jag messar/ringer osv osv.
Just nu känner jag mig ensam och obehövd (om det ordet existerar…) och jag vet ju att det inte alls är så men min hjärna spelar spratt med mig.

Tror jag ska ta en kvällspromenad och en dusch och lägga mig med en god bok eller ett avsnitt av nån bra serie kanske istället för att sitta här och deppa.
Imorgon är en annan dag eller hur var det?
Kram på er därute, jag ska försöka att inte ta en sväng ner i gruvan utan vända om och gå ut i solen igen.

Masai · 15 Oktober 2022 21:55

Känner igen mig i dina tankar @mordillo !
Helt naturligt att det går upp och ner, det är livet, men även om man ju vet om det logiskt sett, så känns det lite tungt när man är i dalen.

Men du resonerar så klokt! Imorgon är det en ny dag. Låt alla känslor komma, dra igenom, och släpp taget om dem igen. Helt naturliga tankar du beskriver.
Det är väl olika hur man är, men känner igen mig jättemycket. För mig brukar det också funka bra, att när man tänkt och funderat ett tag, mött det där jobbiga, så är det bra att försöka göra något praktiskt. Gå en promenad, läsa en bra bok, det låter ju jättebra.

Styrkekram

mordillo · 15 Oktober 2022 22:01

Tack @Masai!

Endagitaget · 11 November 2022 12:14

Såg att det var ett tag sen du skrev, men vill ändå kommentera det du skriver om känslan om att du “lurat” denna man som vill mer än du vill. Känner igen det du skriver för är också osäker kring vad jag vill. Vill jag verkligen ha en relation, vill jag bara dejta runt och ha kul, vill jag bara fokusera på vänner och barnen? Jag tänker oavsett att allt börjar med ett första steg och att det är hårt mot oss själva att vi ska veta exakt allt innan vi tar det. Det här är nog en stor nackdel med nätdejting tror jag, för kan inte tänka mig att samma känsla uppstår om du till exempel börjar prata med någon ute på krogen, då blir det mer “ta dete som det kommer”.

Dessutom tänker jag att även om alla på t ex en dejtingsajt skulle säga att de vill ha en seriös relation, så skulle det de ville ha inte vara exakt samma sak i alla fall.

Hoppas att du inte fastnat i gruvan utan är uppe igen. Kram!

mordillo · 11 November 2022 15:23

Ja - det här är kärnfrågan som jag brottas med lite och jag håller med dig om din sista mening där “att ta det som det kommer” är svårt i en dejtingapp där hela förutsättningen är att man letar efter nån att inleda en relation med.
För min del känns det svårt att först börja prata med nån där, träffas och sen backa om det inte stämmer, det känns som att dra sig ur ett avtal eller nåt.
Skillnad då om man träffar nån ute, på jobb, fritidsaktivitet eller annat och man börjar prata, det hela leder vidare steg för steg.

Jag känner att jag tror jag vet hur jag skulle vilja ha en eventuell framtida relation men är öppen för att det kan förändras om jag väl träffar nån. Att dejta runt och ha kul - hur gör man ens det? Får man inte känslor för sina partners utan de är utbytbara? Vet inte om det är nåt för mig men jag har ju aldrig provat så jag kan inte uttala mig.

Jag har haft en period nu med omväxlande gott humör och riktiga gruvpass, jag tror det beror på att jag fortfarande inte återhämtat mig efter den intensiva inledningen av hösten. Det är fortfarande en hel del saker på gång som gör att det är svårt att vila men jag försöker ta så mycket pauser som jag kan och provar tacka nej till saker jag inte absolut måste. Samtidigt måste man ju ha lite roligt också och inte bara göra måste-saker - det är en svår balansgång.

Livet ställs ibland på sin spets och under den tiden får annat stå tillbaka och däribland är för min del tankar på nya relationer, inte för att det står nån på kö (förutom han jag tackat nej till då ) men just nu ligger det lite på vänt samtidigt som jag ibland känner mig så otroligt ensam och skulle vilja ha någon som håller om mig.

Dessutom står julen för dörren och det är alltid en besvärlig tid men i år har jag bestämt mig för att försöka ta tjuren vid hornen och försöka fira och njuta av julen som jag gjorde förut.
Jag har börjat handla nytt (begagnat) julpynt och ska sätta mig en dag och planera lite inför adventstiden.
Jag tänker försöka utmana julångesten, vi får se hur det går.

Tack för omtanken och kram tillbaks! Hur går det för dig?

mordillo · 4 December 2022 21:04

Jag började läsa en ny tråd Tankar kring en ny relation och många tankar väcktes i mitt huvud.
Jag tänker mycket på de frågor som ställs i tråden:

Hur fortsätter man att vara sig själv?
Måste man bo ihop?
Jag är rädd att bli sårad.
Går det för fort för min exman? Borde jag ta mer hänsyn?
Vad ska barnen tänka?
Vad ska ex tänka? Tänk om han blir ledsen? Ska jag berätta om jag skulle träffa nån och isf när?
Om han har barn - vill jag överhuvudtaget ge mig in i en relation med nån som har yngre barn? Tänk om han har äldre barn och de inte accepterar mig?

Jag fick frågan när jag skrev vad jag var orolig för om det inte var roligare att tänka i form av önskemål? Vad jag vill ha i en relation och vad jag längtar efter hos den partner som kan få mig, vilket liv jag vill ha?

De har ju rätt i att det vore bättre och givande för mig att tänka på vad jag vill ha ut av en relation nu innan jag väl står inför faktum men just nu väcks mest oro inför det. Samtidigt känner jag nog att jag är öppen för att träffa nån och känner att jag vet vilken typ av relation jag vill ha men hur mannen ska vara vet jag inte om jag kan tänka ut i förväg. Det känns som om jag låser mig vid något och att jag kan missa ett guldkorn bara för att han inte motsvarar min kravspecifikation…

En sak som däremot bekymrar mig mer är varför jag är så bekymrad över vad ex ska tycka och tänka? Jag känner att jag inte lever som jag skulle vilja för det var inte som jag levde när vi var tillsammans… Jag tänker på vad han skulle säga/tycka eller tänka om jag gjorde vissa saker och det styr hur jag handlar.
Likadant gör jag för barnens skull - det är som om jag fastnat halvvägs mellan äktenskapet och singelskapet och jag kan göra saker bara de inte kommer till deras kännedom. Som om jag har en Storebror som ser och dömer. Hur ska jag ta mig ur den känslan?

I tråden diskuterar man också om stämpeln det känns som man får som skild - misslyckad och värdelös - men jag känner mer som att jag är väldigt självisk som lämnat min exman och brutit upp familjen. Däri ligger nog kanske en av förklaringarna till att jag recenserar mig själv och mina handlingar i ljuset av vad exmaken eller barnen ska tycka och tänka.

Nu har jag i allafall blivit medveten om mina tankar och det är väl bara att jobba med dem och försöka ta sig ur den känslan för att kunna leva mitt liv som jag vill.
Kram på er därute!

Solstickan · 4 December 2022 21:22

Skuld och skam är känslor jag brottats med mycket tidigare. Tror du att du dömer dig själv med vad du tror är exmakens åsikter? Jag kan förstå känslan av skuld när man lämnat en relation där det även finns barn. Men jag tror på förlåtelse, att förlåta sig själv. Lita på den egna förmågan att veta när det inte längre känns rätt.

Jag tycker inte att skilda är misslyckade. Jag tror att de flesta har försökt så gott de kunnat. Men precis efter en skilsmässa kan det kännas som ett misslyckande. Det är inte riktigt samma sak som att det är det.

Och att söka efter en nu partner brett med rädsla för att missa någon…jag tror man slösar bort onödig tid där. Man vill ju sålla bort de som är fel genom att beskriva vem man är och veta vad man vill ha i en partner. Men även det kan vara en process. Och under den lär man sig, kanske oftast vad man inte vill ha Och så formas bilden av vad man behöver i en relation och vilken typ av relation man vill ha. Men allt börjar alltid inuti en själv. Har du lyssnat på Happy dating? Jag har fått många insikter där, inte enbart om själva datingen.

mordillo · 4 December 2022 21:54

Ja, det är nog där jag får börja.

Jag tycker inte heller skilda är misslyckade eller värdelösa - det var ord som dök upp i diskussionen i tråden om “Skilsmässobyn” och som jag inte känner igen mig i utan jag känner mig som om jag inte riktigt törs ta ut svängarna och göra som jag skulle vilja av rädsla för att bli dömd som en självisk person.

Menade inte riktigt så utan mer att inte ställa upp en kravlista på att det ska vara på ett visst vis och allt som inte stämmer med den förkastas. Jag tror att man är väldigt färgad av det man varit med om tidigare och sina fördomar och man tittar bara inom sin egen lilla bubbla. Det jag däremot tror på är att fundera över några viktiga saker som man vill ha samt några viktiga saker man absolut inte vill ha och sen får resten vara öppet. För mig är liknande värderingar som jag har, nyfikenhet på livet eller vilja att lära sig mer om nåt, kreativitet och/eller intresse av nåt slag, bra på det han gör vad jag vill ha hos en man. Vad som går bort för min del är någon med beroendeproblematik, någon som är kontrollerande, yngre barn (får man säga det?) men det är iofs förhandlingsbart, inte liknande värderingar som jag. Det är i iallafall som jag tänker idag.

Jag har lyssnat lite på Happy Dating och kunnat ta till mig en del guldkorn för oavsett vad personen har för grundbekymmer de kommer med finns det alltid någon erfarenhet man kan dra paralleller ur sitt eget liv till men ofta känns det som att hon förenklar mycket. Men det kan också vara min naturliga misstro mot “gurus” som många höjer till skyarna - och personer som alltid har enkla lösningar på komplexa problem.

Jag kämpar på med att komma vidare i min process, att känna att jag också har rätt till kärlek, att tycka om mig själv och att inte bry mig så mycket i vad andra tycker och tänker om mig. Det kommer bli bättre och när jag väl drabbas av kärleken tror jag att de flesta farhågor försvinner.

Masai · 5 December 2022 04:26

Det här är väl jättefint och klokt. Alldeles övertygad om att du är på god väg.

Det var förresten jag som lyfte ordet ”skilsmässobyn”. Vet inte om det blir mer tydliga skillnader där jag bor, för här finns inte så många lägenheter. Mest landet och hus, och vårt område. Jag skäms inte heller för jag är skild, eller för jag bor här, trivs jättebra här, och försöker att inte bry mig om vad andra tycker och tänker, men sånt här verkar påverka mig på ngt sätt ändå. När folk delas in i kategorier och klumpas ihop. Det är nog det.

Är också väldigt präglad från relationen med skuld och skam, men jobbar med detta. Jag kan inte ana hur det blir när jag en dag ev ska träffa någon. Då tänker jag ju främst gentemot exet, hur han kommer bli eller hantera det. Men nu är nu.

Jag tycker inte heller skilda är misslyckade, men kan tycka generellt att jag fr a efter skilsmässan märkt av att vissa normer fortfarande är väldigt starka i samhället, det gäller inte bara kring detta, fast man kanske tror att vi kommit längre.

Aa86 · 5 December 2022 06:42

Så nu måste jag vänta i 10+ år innan jag kan slidea in i dina dm:s?

mordillo · 5 December 2022 07:38

Det var ju förhandlingsbart…
Du ligger nog lite på plus för visst dansade du?
Även om jag inte är nån fena på salsa eller andra latinska danser…
…och jag är nog för gammal för dig.

mordillo · 5 December 2022 07:41

Ja, det är ju i de här tankarna jag fastnar, jag kan t o m tänka att “tänk om han tycker att den jag hittat är en idiot” - vad spelar det för roll om han tycker det?! Gaaah! Ibland blir jag trött på mig själv.

Solstickan · 5 December 2022 08:34

Haha, ja, jag tror vi alla har en ständig trotsig sida som blossar upp ibland. Enkla lösningar måste vi protestera emot för att det kan inte vara lätt då är det något lurt. Men många gånger är det våra känslor som skapar hinder. Rädslor, osäkerhet, vilsenhet. Jag tror på medvetenhet kring dem. Om jag inte förtränger att jag är rädd så kan jag acceptera rädslan, arbeta med den, prata om den tills den förhoppningsvis minskar. Coacher och terapeuter kan säga enkla lösningar. Men jobbet måste vi göra själva och det tar tid.

Och du är redan inne i det där arbetet. Tycka om sig själv. Vilja och våga hänga med sig själv och sina tankar. Dejta sig själv lite till och med.

Sååå snyggt!!

Byt bara ut ”han” mot ordet ”jag” det är bara två ords skillnad så det fixar du lätt

Masai · 5 December 2022 08:58

Verkligen fascinerande hur man kan fastna i tankar!

Jag är å andra sidan rädd för hur barnens pappa skulle reagera med en ny i bilden, i form av vad han skulle ta sig för. Skulle inte bli förvånad om han skulle söka upp denne person, och inte otroligt försöka prata m honom själv för att berätta om vår och hans historia. Baserat på hur det varit hittills, och hur han fungerar. Nej, så långt har jag inte vågat tänka.

mordillo · 6 December 2022 16:17

Du kan ha rätt…

Jag trivs med att vara med mig själv och mina tankar men det är andra saker jag sliter med som hur jag ser ut t ex.

Jaa, det är ju verkligen värre om jag själv upptäcker att den jag hittat är en idiot!

mordillo · 6 December 2022 16:19

Usch fy! Nej, det skulle verkligen inte vara trevligt! Ja, tankarna kan verkligen spela en spratt ibland.
Det är så lätt att tänka och göra som man “alltid” har gjort, att bryta ny mark är svårt och man trillar lätt ner i samma gamla hjulspår som tidigare.

mordillo · 21 December 2022 21:55

Citerar mig själv här och får väl erkänna att hittills har jag inte lyckats.
Ångesten har fest hos mig och jag klarar inte att visa den på dörren.
Begraver mig i serier och filmer som går streama gratis. Handlade mat för mina sista slantar idag och konstaterade att det ändå är tur att barnen inte kommer - julbordet är lite tunt här jämfört med hos pappa…
Mår ändå lite bättre idag än tidigare så kanske, kanske det löser sig.
Vet bara inte hur jag ska orka åka till släkten med barnen sen efter jul men det kommer gå bra, jag får vila upp mig efter nyår.

Tre djupa andetag, på med leendet, fixa håret och sminka mig så syns det inte.

Vad har ni andra med julångest för strategier för att klara av helgen?

mordillo · 15 Januari 2023 19:36

Nu är vi inne på det nya året och när jag summerar jul och nyår kan jag trots det senaste inlägget verkligen säga att det var bra helger!
Det var bra dagar både med släkten, barnen, besöket. Nu så här i efterhand kan jag känna mig stolt över att jag tog mig samman trots ångesten på julaftonen, jag är stolt över mina fina barn och älskar verkligen dem och mina fina släktingar som vi träffade.
Några av dem har vi inte träffat på länge så det var väldigt mysigt.

Däremot har det här året bjudit på en del beska karameller och livet känns vänt på ända, ingenting är säkert, jag har några mycket stora beslut framför mig som dessutom måste avstämmas med ex och barn.
Men stora beslut måste fattas med eftertanke så jag har lite jobb framför mig för att kunna ta ett beslut.

Jag känner fortfarande sorg över att det inte blev något med den jag var intresserad av men hoppas på att mina känslor kommer att ge med sig fortare nu när vi inte har nån kontakt längre.
Men lätt är det inte. Framförallt inte nu när jag verkligen hade behövt en hand att hålla i eller en famn att krypa in i.

mordillo · 17 Januari 2023 19:35

Haft några dygn i kolgruvan och känns väl inte riktigt som att passet är slut än.
Jag är inget närmare ett beslut i den stora frågan än men jag jobbar på med att fundera över konsekvenser och möjligheter, positiva och negativa saker beroende på hur jag gör.
Eftersom jag gjorde mig av med min snuttefilt innan dråpslagen kom känns det ensamt, ledset och svårt.
Och jag vet att snuttefilten inte var en hand att hålla i egentligen men han var rolig och på många sätt en bra vän. Att jag blev intresserad och inte klarade av att bara ha en kompisrelation med honom är ju en helt annan sak. (Sen hjälpte det ju inte att han ville ha sex ibland heller… ).
Nu undrar jag givetvis om jag gjorde rätt, jag är ledsen, känner mig ensam, och en annan gemensam vän har inte svarat på mitt senaste meddelande vilket gör att jag undrar om han sagt något till den vännen och isf vad (och varför).
Det är väl bara att avvakta och se med den vännen vad som händer, att mina känslor ska svalna och framförallt att jag kommer närmare ett beslut.

mordillo · 25 Februari 2023 18:48

I slutet av februari en dryg månad efter mitt senaste inlägg här.

Jag kände mig väldigt tveksam både i mina känslor och vad som skulle hända i framtiden, jag hade ett stort beslut som hängde över mig och det var tufft. Jag kände mig väldigt ensam och visste inte åt vilket håll jag skulle vända mig.
Mycket har hänt, både postitivt och negativt sedan det inlägget.

Beslutet är fattat och jag bestämde mig för att göra en väldigt stor förändring, jag bryter upp igen från där jag precis kommit till ro och funnit mitt sammanhang.
Jag har en anhörig som behöver mig så jag flyttar dit hen bor för att finnas nära. Jag känner inte många där men kommer att flytta närmare mina barndomstrakter så jag kommer lite närmare mamma och pappa vilket också det är positivt.
Jag bor nu i ett litet samhälle och flyttar till en stad - bara det blir en stor omställning, dessutom till en liten hyreslägenhet jag inte vet hur länge jag får behålla. Osäkerheten är stor men jag vet också att även om jag blir uppsagd löser det sig på ett eller annat sätt. Jag känner mig nöjd över mitt beslut och stark.

Mindre stark känner jag mig nu när det börjar bli dags med allt praktiskt som
ska ordnas inför och under flytten, jag har åkt på några ekonomiska smällar senaste veckan så trots att jag sålt av en del saker ligger jag på minus jämfört med innan jag sålde. Tur ändå att jag hade fått in lite extra pengar!

Nu ska jag “bara” avsluta allt jag startat upp här, det som jag föresatt mig att göra för att inte bli sittande själv i min lilla lägenhet.
Medlemskap och styrelsearbeten, andra arbeten för föreningar, bjuda igen på middagar, träffa nya och gamla vänner osv.
Jag tänkte också röja och rensa (en vanlig föresats tror jag när man ska flytta - vi får väl se hur det går med det… ) samt kanske börja packa.
Som det är nu reser jag mycket och är oftast borta halva veckan så det blir en del annat som måste göras också när jag väl är hemma.

Jobbmässigt har jag en lite knepig sits just nu.
Pga att en i arbetslaget fått annan tjänst blev det en del arbetsuppgifter över som min avdelning skulle ta hand om och det föll på mig.
Jag har kommit tillbaka till arbetslivet efter att ha kraschat in i den berömda väggen och jobbar deltid med nåt helt annat än min tidigare tjänst och med nåt jag inte är utbildad för men jag trivs fantastiskt bra, både med jobbet och mina arbetskamrater. Men.
Så kom då den här nya arbetsuppgiften och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det här.
När jag var på väg tillbaka från sjukdomen och hade en session med min psykolog där vi funderade över vad vi skulle ha för målbild framåt för mig frågade hon mig vad jag såg framför mig arbetsmässigt om jag fick drömma fritt? Jag hade svårt att svara på frågan så vi vände på det och jag fick fundera på vad jag hade tyckt varit bra eller roligt i mina tidigare arbeten (inklusive det jag var sjukskriven ifrån) och jag gick igenom dem, ett efter ett, och psykologen skrev upp nyckelorden i det jag sa. När jag var klar tittade vi på vad hon skrivit på tavlan och efter en liten stund sa hon:
“Det här är ju totalt motsatsen till vad du gör idag”. och hon hade helt rätt!
Då insåg jag att jag troligen aldrig skulle kunna komma tillbaka i min gamla tjänst utan vi jobbade istället för att jag skulle hitta något annat att jobba med och det lyckades vi med. Den psykologen var helt fantastisk och hjälpte mig oerhört.
Nu till min nya arbetsuppgift - vad tror ni den innebär? Jo till stor del består den av allt det som jag inte klarade med mitt gamla arbete och påminner i vissa moment om det också.
Jag får ångest vid tanken på de pass jag måste ta, jag blir skakis och gråtfärdig, ibland förstår jag inte vad jag ser på min skärm osv. Dvs jag får tillbaks en hel del av de symptom jag hade när jag blev sjuk.
Jag har pratat med min chef och hon förstår till viss del och vi har försökt avlasta mig så mycket det går men det drabbar då mina kollegor som måste jobba mer.
Jag tror att hon anser att jag nog kan vänja mig och skärpa mig lite så kommer det att gå bra för jag skulle ju passa såååå bra i den rollen…
Jag känner bara att jag har redan gjort den resan - att försöka kämpa, skärpa till mig, vänja mig och det gick inte så värst bra.
Min tanke nu är - ska jag ändå försöka och kämpa för att kanske komma över det här och vinna över obehaget eller är det dumt att riskera att trilla ner i utbrändheten igen?
Allt detta samtidigt som jag jonglerar en flytt och en anhörigs sjukdom…

Nu känns det som att jag får bestämma mig för att ta ett steg i taget, en dag i taget. Ibland vill jag bara lägga mig i sängen och gömma mig för omvärldens alla krav.
Nu skulle det ha varit skönt med en varm famn att krypa in i.

Mina närmaste säger åt mig att de tycker jag är stark och modig men jag känner mig inte så, mest som att jag försöker stå stadigt i en storm med kastbyar.

Kram på er därute i verkligheten!