Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Jag klarade det och livet fortsätter

Vad skönt ändå att få ett avslut och nystart i och med flytten. Tack för tröstande ord (dricker nu vätskeersättning) och stort lycka till med flytten. :heart:

Du sättet precis fingret på hur jag också känner. Ska han, min man ge sin kärlek till någon annan!? Ska en annan kvinna få ligga i hans famn? På MIN plats? Det är den mest smärtsamma tanken någonsin. Men ändå har jag ju inte riktigt velat vara där senaste tiden…

Tyvärr. Han är inte din man. Vi äger inte en annan människa. Vi kan välja att vara med varandra, vi kan reservera plats för någon men det betyder inte att den personen äger den platsen för alltid. Det är upp till den som upplåter platsen vem/ vilka som får ligga där och hur många samtidigt.

Nu kan det bli som du säger, jag kanske inte riktigt vill utnyttja den platsen till fullo. Om då någon annan kommer och tar den i besittning för kortare eller längre tid kan jag bli syrak och missunnsam. Jag trodde kanske inte att någon annan ville ha den. Jag var less på den. Men när jag ser någon annan där får jag upp ögonen för vad jag håller på att förlora.

Det går inte, aldrig någonsin, att någon annan för given för all framtid. De stunder man har tillsammans kommer kanske inte att vara för alltid. Hur bemöter vi varandra?

2 Likes

Så, vi älskar varandra men gör inte varandra lyckliga. Faserna avlöser varandra. Lirka, gråta, ösa ur sig strömmar av känslor. Jag känner mig vänd ut och in. Jag vet att en människa inte kan vara ens egen. Men det är skönt att ha någon riktigt nära. Det är den personen man tänker på när något roligt händer, något tråkigt eller vad som helst. Vi har varandra till låns i livet. Förut tyckte jag tanken om allts förgängelse var förskräcklig, så negativ. Nu är den tanken tröstande, lindrande. Jag försökte lirka igår ”vi ser vad som händer”. Men när jag är ensam och inte längre förtrollad av honom så vet jag svaret. Avsked är förfärligt.

1 Like

Vi bestämde oss för separation igår, fan känner igen allt du skriver. Har panik hela tiden. Det har varit på gång ettt bra tag men det spelar ingen roll när det blir på riktigt. Är helt handlingsförlamad

Jag tycker att det har hjälpt den där tanken på att skilja på hjärta och hjärna. Tänka logiskt. Sedan bryta ihop och känna alla känslor, gå igenom dem. Sedan i en logisk stund skriva lista på saker att göra. Jag tar mig igenom det så. Från dag till dag känner jag efter vilken slags dag det är. Sorgedag? Hoppfull dag?

Har ni barn ihop? Det är min stora oro hur de ska ta det.

Mm just nu är det bara sorg men förstår hur du menar. Ja två små 8,4. Känns fruktansvärt

Igår berättade vi för barnen. De blev jätteledsna och grät. Sedan säger vår dotter: ”kärlek är en kemisk reaktion som är till för att föröka sig och ni har två barn”. Vi grät också och berättade att de är allra viktigast och att vi alltid kommer samarbeta när det gäller dem. Att vi först behöver en paus från allt men att vårt mål är att bli vänner. Vår dotter kom och tröstade mig när jag var ledsen. Hon sa att det inte är vårt fel, att vi är jättebra föräldrar. Jag är så oerhört imponerad av hennes ord, mognad och lugn. Hon är 15! När jag uttryckte oro över att nya hemmet inte skulle kännas som ett hem sa hon: hemma är där min familj är och du är min familj.

Det var förskräckligt och sorgligt och trots det kunde jag se det vackra i det. Två personer som försökt men inte kunde mer och bad sina barn om ursäkt för det och de förlät. Ja, inte exakt så i ord men känslan var sådan. Han var så lugn och trygg och ledsen. Jag kunde inte ha valt en bättre pappa!

Jag har ställt mig i bostadskö och anmält intresse på en lägenhet som typ 500 är före i kö. Men ändå, utveckling. Jag har en plan på hur jag ska kunna bibehålla mitt intresse trots flytt. Jag har ett långsiktigt mål att bygga hus om ekonomin tillåter.

Jag ser en framtida vänskap och därmed en annorlunda familj. Men jag har svårt att acceptera bilden av en annan kvinna bredvid honom. Men det behöver jag inte acceptera idag. En dag i taget…

6 Likes

Allt är så konstigt. Barnen har tagit det bra. Beror det på att alla fortfarande bor tillsammans? Min dotter skickar lägenhetstips till mig. Det känns så fel. Borde hon inte vara i sorg? Kommer det senare?

Jag fyller mina dagar med aktivitet. Jag har många omkring mig som hör av sig och vi gör saker eller bara hänger. Det gör att jag inte känner mig ensam. Jag hittar på saker med barnen också. Jag och maken går om varandra. Vi sover inte ihop och ses inte så mycket. Som att leva med en skugga, jättekonstigt. När jag säger det undrar han vad jag behöver. Han anpassar sig. Vi pratar om jag vill, vi undviker varandra om det är så det behöver vara. Vi är aldrig arga eller osams.

Jag letar lägenhet. Ställt mig i kö, intresseanmält, skrivit personliga mail, gått på visning av insatslägenhet. Ibland får jag panik, ibland känns ovissheten som frihet. Jag känner mig ibland lättad och ibland så ångestfylld. Jag förstår inte dessa känslosvängningar.

Igår pratade vi om hur vi planerar framtiden med boende och så. Igår var det även en årsdag. Jag tröstade mig genom att tänka att det fortfarande är en kärleksdag för utan den skulle inte barnen finnas. Vet inte om det var fel men jag skickade mess till honom om ovanstående tröstande tanke. Han svarar att mer än så varit speciellt. Jag känner mig betydelsefull för honom. Vi bara passar inte ihop längre.

Alltså dessa känslor, hit och dit, skört och stabilt om vartannat. Jag skriver om känslor och annat varje dag för att förstå mig själv. Vad borde jag göra mer? Jag är rädd för att han blir/är ensam trots att det inte är mitt ansvar. Jag känner mig skör idag. Alla känslor ligger öppna på min hud. Har ni några råd eller tankar?

1 Like

Det kommer vara mycket känslor lång tid framöver…

Barn är mycket smartare än många tror. Kanske var din 15-åring mer beredd på detta än vad du själv var. Sen är det inte säkert att hon visar känslor för dig. För då blir ju du ledsen. Det kan komma fram i andra sammanhang med andra människor.

Att din dotter tex skickar länkar tyder på att hon vill hjälpa dig. Kanske för att hon förstår att du mår dåligt…

Det är ju olika lämpligt hur mycket barn ska stötta föräldrar, det beror mycket på ålder tycker jag. 15 känns som alldeles för ung ålder att känns minsta ansvar i att stötta en förälder :frowning:️ Föräldern ska ju stabiliteten i den relationsdynamiken.

Om jag var du skulle jag verkligen visa tydligt och säkerställa med henne att hon förstår att du klarar detta å att hon inte behöver känna ansvar. Kanske ännu viktigare: säkerställa att hon förstår att hon inte behöver oroa sig för dig.

Nej, hon var inte beredd på det här. De har inte märkt något. Vi har inte bråkat, inte varit arga på varandra. Hon har pratat med några kompisar varav en varit med om en skilsmässa. Men så klart det märker att det inte är bra. Härom dagen sa min son att han var så glad över att se mig i trädgården. Jag älskar trädgården men kan inte vara där längre. Han förstod utan ord och sa: jag ska ta hand om trädgården.

Jag vill inte göra dem ledsna. Men jag måste samtidigt få känna mina känslor.

Jag har pratat med henne och sagt att det verkar som att hon tycker det är ok. Hon sa att man ska se på det positivt och det är positivt om lägenheten ligger mer centralt (hon älskar inte att åka buss). Hon vill vara med och välja men inte bara för att stötta mig utan för att få vara med och välja sitt hem. Hon tänker inredning och undrar om hon får ta med sig saker från sitt rum. Det känns mer som tonårstankar om det centrala läget och närmare till skola och vänner.

2 Likes

Allt går framåt även när livskrisen omsluter en. Hur är det möjligt? Den första veckan var det svårt att gå upp ur sängen. Nu går jag på lägenhetsvisningar och pratar lån med bank. Usch!
Jag har lagt bud på en fin lägenhet och idag blir det klart. En 3:a och jag vill att mina tonåringar får egna rum. Hur har ni löst sovplatsen?

Min man och jag ser inte varandra så mycket. Men vi är fortfarande inte arga på varandra utan mer sorgsna. När jag är med honom vill jag mest gråta. Jag saknar kramar, närhet, hålla en hand, busa, prata, prata, prata. Jag är rädd för att aldrig kunna känna närhet till någon igen. Att leva ensam när barnen flyttar. Att vara för rädd för att låta mig vara sårbar.

Jag tänker att jag behöver djupdyka i mig själv först. Jag lyssnar på en bra podd Evas relationspodd, har ni hört den? Hon pratar om vilka kärnvärden man tycker är viktiga. Jag har listat en hel del ord bland annat trohet. Att vara trogen men även att tro på mig och på relationen. Trohet skapar tillit vilket leder till mod. Jag behöver bli mer modig, våga mer särskilt med andra människor.

3 Likes

Jag fick lägenheten. Jag vet inte hur jag känner nu.

6 Likes

Bra ändå att du fick lägenheten.
Jag har ett sängskåp i vardagsrummet.
Funkar bra och tar lite plats.

Jag behövde beta av alla måsten som band oss ihop för att komma vidare.
Boende, ekonomi, bil mm så att det bara återstod våra barn.

Förstår vad du menar med saknaden av närhet…
Kan fortfarande känna mig väldigt ensam ibland även om jag har barnen.

Jag lyssnar bl.a på närvaropodden.

Det blir bättre! :purple_heart:

Tack snälla för svaret! Det lutar åt sängskåp. Det blir lättare när jag är på plats och ser vart saker och ting ska stå. Nästa vecka flyttar vi. Galet! Så många förberedelser! Jag köper möbler från Blocket, beställer el, försäkring, adressändrar och packar lite i taget. Igår frågade jag sonen hur det kändes när det nu närmar sig. Han sa att det faktiskt känns lite spännande.

Jag är inte lika oföretagsam men ibland är det svårare att ta tag i saker och då backar jag och tar en paus. Jag ska börja kolla på sängskåp igen.

Det var så lite. Bara glad att kunna hjälpa till. :smiley:
Jag köpte inte allt direkt och det kan vara bra att bo in sig lite och inte göra om allt.
Låt barnen vara med och välja, det uppskattade mina.

Det blir bättre och lättare. :purple_heart:

Förstår precis hur du känner dig.

Hur man undrar om man någonsin ska kunna få närhet igen. Våga öppna sig. Tro på relationer och på människor. Hantera ensamheten.

I mörka stunder vet jag inte ens om jag vill fortsätta leva, för är så trött på evinnerlig ensamhet.

Fantastiskt ändå vilka stora steg du har tagit, och hur du klarar av att bygga ett nytt hem åt dig, trots all sorg. Var stolt över det du ändå har lyckats med=)

Önskar dig all lycka till :heartbeat:

1 Like

Du är så fin på att ge stöd till alla som behöver :heartbeat:

Hur mår du själv just nu?

Kramar