5 månader sen han flyttade. Jag kan inte acceptera, fastän jag vet att jag måste. Han har gått vidare för länge sen. Min ena son sa att det känns som om att han skiljde sig från mig för 10 år sen. Han är sprudlande glad, köper nya kläder, tränar ja, lever livet…
Jag kämpar varje dag för att orka stå upp. Idag kom jag inte iväg till jobbet. Min vän sa att jag inte lever, bara överlever.
Hur länge levde jag i en lögn? Hur hemskt var det att leva med mig?
Jag känner mig så otroligt övergiven. Mannen lämnade och barnen hör inte av sig speciellt ofta. Vad är det för mening att leva nu? Jag har jobb, hus och hundar men vad spelar det för roll när jag är ensam?
Jag vet rent logiskt att jag ska sluta tänka på honom, men när jag inte kan? Promenerar jag, så tänker jag på honom, lyssnar jag på podd så tänker jag på honom, tränar jag, samma sak. Vad jag än gör så tänker jag på honom. Frågar barnen om honom och de vill inte svara. Jag blir snart galen. Det finns ju ingen avstängningsknapp. Dövar med sprit ibland(vet att det inte är bra), önskar att nån kunde ge mig narkos för att slippa tänka.
Ekonomin är kraftigt försämrad. Betalar mina räkningar, men finns ju inget kvar för att kunna göra något roligt. Gör det det så nog fasiken måste man till tandläkaren, veterinären eller något annat.
Försöker tänka på allt jag ska vara tacksam för, men det hjälper inte. Sorgen och smärtan och alla frågorna tar ju aldrig slut.
Nu mår jag dåligt över att jag inte orkade ta mig till jobbet och att jag får en karensdag.
Usch, jag lider med dig. Det är hemskt att bli lämnad och se sitt ex leva livet. Så många tankar och frågor som snurrar i huvudet.
Orkar du berätta mer om dig och ert äktenskap?
Jag undrar varför din son sa att det kändes som att din man lämnade redan för 10 år sedan. Hände något då?
Hur upplevde du ert förhållande?
Klyschan om att det blir bättre med tiden är sann men det är en klen tröst i ditt fall.
Har du någon som du kan älta med? Det hjälper att få prata, prata och prata.
Tack, snälla!
Jag har många att älta och prata med men det hjälper inte. Det finns ingen som kan hjälpa mig att gå igenom detta själv, det måste jag göra. De kan bara stötta. Jag orkar inte kämpa mer, jag ser ingen mening. Sök på mig så hittar du min historia.
Min son menade att mitt x verkligen hade släppt tankarna på mig, därav kommentaren.
Jag tänker så här:
Istället för att oroa dig över att du håller på att bli galen av känslorna, att du dövar dig med sprit eller vill hitta avstängningsknappen, så omfamna istället de jobbiga känslorna. För det är faktiskt så att det du känner är precis som det ska vara. De känslor som du känner är 100% rätt. Om man ska kunna uppleva det fantastiska kring kärlek i sitt liv så måste det också bli så här jobbigt när man upplever brusten kärlek och konsekvenserna av det. Den plats du är på nu är den andra sidan av myntet så att säga. Båda sidorna av myntet måste finnas.
Men oroa dig inte - du kommer inte att känna så här för alltid. Du kommer ut på andra sidan. Du måste bara lida lite först.
Det är inte säkert att du gör rätt tolkning. Det är inte alltid så lätt att förstå andra människor och när man har lite info att gå på så fyller man i punkterna själv där det saknas. Och då blir det lätt fel slutsatser man drar. Han kan mycket väl lida i det tysta utan att du förstår det.
Men jösses preeeecis så är jag o det har gått 6 mån:pensive: det hjälpte ju inte att han hörde av sig i helgen o jag åkte till han o han krama mig hårt o kysste mig som aldrig förr o vi hade underbar sex sen åkte jag hem o nu är abstinensen ännu värre. Han lever livet o verkar njuta som aldrig förr o jag orkar knappt fungera
Han hörde av sig för att jag vart tyst. Så har denna djävulsdans hållt på sen juli. Är jag ledsen o kontaktar är han tuff o tvärtom. Ja vi har en 4 åring som han har varannan helg men han ringer aldrig barnet han är liksom bara pappa varannan helg sen finns han inte
Verkligen kommer komma i fatt honom. Lovar att det är bara en tidsfråga tills han förstår vad som har hänt. Nu leker livet för honom men vänta bara… tid nog!!
Tycker ditt sätt att agera på efter uppbrottet är mer sundare än hans. När ditt liv börjar leka så kommer han få sig en ordentlig baksmälla!!!
Eeexakt jag är hans största trygghet han sa under åren att inte ens hans mamma har älskat han o brytt sig som jag gjort o att han var livrädd att förlora mig. Han ska vara tuff o visa att han gjorde rätt beslut som flyttade inför hans familj o vänner men ingen vet att han ringer smsar mig i smyg. Han sa sist att han vill inte att jag berättar om jag dejtar. Han e nog livrädd att jag ska bli lycklig med en bra man.
ÅÅH tack han har inte ens fixat att vara i sin lägenhet ensam för han gör allt för att inte tänka. Han jobbar övertid o han reser o han jar dricka massa alkohol
@Mea Min man lämnade mig efter 22 år, rått och brutalt. Jag fick ta bort min älskade hund i samma veva. Jag trodde jag verkligen skulle död!! Den sorgen och smärtan alla frågor som jag inte fick några svar på!! Jag tänkte att detta kommer jag aldrig att fixa. Det har snart gått ett år. Jag är fortfarande ledsen och tänker nästan dagligen på honom och varför osv, men jag har överlevt påsk, midsommar, födeledagar, årsdagar, jul, nyår och semestern. Inte med någon större glädje. Jag har goa vänner som finns och som lyssnat stöttat och peppat. Känner nu att det kommit in andra tankar att jag också ska leva mitt liv, utan honom ett bättre liv än vad vi hade de sista åren. Jag går hos kurator och får hjälp med att reda ut vad som hänt och vad som händer när ett trauma sker, för det är ett trauma att bli lämnad. Det jag tänker @Mea är att det du nu går igen är en normal men oerhört smärtsam upplevelse men att det långsamt blir lite lättare. Våra x lever livet och kommer att göra så men att dom gör det utan dåligt samvete och sorg det tror jag inte. En dag kommer det ikapp dom, och tja då har vi som sörjer och kämpar idag, gått vidare och har det gott. Det är vad jag tror. Stryrkekramar!!
Jag har inget bra svar på det, men en liten stund i taget, låga kvrav på sig själv, tillåta sig att vara i känslan av sorg och smärta. Skriva ner alla tankar och frågor som bara maler. Noll kontakt om det går. Jag hittade ett nytt intresse, inte som jag gjorde med någon glädje, men det gav mig en stund av ro att kunna tänka på något annat för ett kort tag. Jobbet ger också lite andra tankar. Har du någon kontakt på vct?
det hjälpte ju inte att han hörde av sig i helgen o jag åkte till han o han krama mig hårt o kysste mig som aldrig förr o vi hade underbar sex sen åkte jag hem o nu är abstinensen ännu värre. Han lever livet o verkar njuta som aldrig förr o jag orkar knappt fungera 