Hej
Jag är ny här och läste lite i forumet. Nu vågar jag skriva och berätta också.
Jag är gift sen 10 år. Jag kom till Sverige med min son 11 år sen och vi bor i ett hus som min man köpte utan att fråga mig innan. (jag hade ändå inte råd med det då). Han har för det mesta bestämt allt eftersom han var och är ekonomiskt oberoende. Hsn har stugan i fjällen. Det finns ett äktenskapsförord så jag inte har rätt till allt som han hade innan äktenskap och de skrev jag under innan vi gifte oss. Och då kunde jag inte svenska. Han var och är för det mesta inte hemme, i början på grund av jobbet, nu som pensionär är han hellre i en av de stugor än hemma. Han anser att det är meningslöst att vara hemma med mig eftersom jag jobbar. Hus och stugor betalas av sitt pengar för min lön jämfört med sin pension är en slant. Jag bidrar med 3000kr hyra och allt i samband med hushållning/mat i hemmet. Om jag inte klarar mig med lönen eller säg, jag vill köpa något jag inte har råd med måste jag fråga honom först om jag få ta pengar från (sitt) pengar. Däremot köper han vad han vill för sig själv, för oss eller för sin dotter och barnbarn precis vad han vill utan fråga mig - eftersom det är ju hans pengar och då kan han göra vad han vill. Också plötslig dyka upp med en ny bil. Han bestämmer allt säger eftersom han har pengar, samtidig säger han sånt som “vi har ju pengar” eller, “vårt hus”, vårt stugan, men det är klart jag känner mig fortfarande som en gäst som för 11 år sen. Vårt sexliv lider så klart eftersom han är inte hemma. Nöt han är hemma började jag känna att jag inte vill ha sex bara för att det är "ända tillfällec för snart kommer han att åka iväg igen. Jag slutade med det för jag kände mig utnyttjad, kommer bara hem för sex och sen väck. Nyligen frågade tog jag upp att det också är slut på sex med honom när han är hemma längre perioder. Han svarade att han är för gammal för det, diskussion klart. Så vi har inte varit intim sen vet inte hur länge, inte ens ett kram. Jag har börjas känna att det är skönt när han inte är hemma så jag undrar om jag ska skilja mig. För han ringer mig bara när han vill något från mig eller när han märker att jag har tagit pengar för att betala försäkring av katten och jag inte hade frågad honom. Min son kommer snart att flytta han är vuxen så det känns som om jag inte längre vill vara ensam i tvåsamheten. Men jag är rädd att jag inte klarar mig, ekonomisk, och psykisk för jag har aldrig bott själv i Sverige. Egentligen behöver jag inte vara rädd, jag har ett fast inkomst som är okej, men ändå…
Jag har satsa på denne mannen och lämnat h mitt hemllnd och min familj för honom. Det känns som om jag misslyckade om jag skiljer mig.
1 gillning
Först, völkommen hit !
Jag skulle råda dig att känna efter ordentligt, skulle du vilja stanna med honom om er situation kunde förbättras ? Ta isåfall upp det med honom, och ge det en ärlig chans.
Om du däremot känner att det inte spelar någon roll om han ändrar sitt beteende, för du inte längre har rätt känslor, så ta upp det och gör det så ärligt du bara kan.
Du skriver att du har fast inkomst, börja kolla vad boende och annat du behöver skulle kosta, be om hjälp och råd. Vad du än gör så stanna inte för att du skulle känna dig misslyckad annars. Det behöver inte vara ett misslyckande att skilja sig, och även om det vore det, så hänger det ju isåfall inte bara på dig.
Styrka till dig.
1 gillning
Tack för svaret! Problemet är ju att han beter sig så sen typ början. Jag hade hopp att det blir bättre efter pensionen och första året gick jättebra. Han var oftare hemma och vi gjorde saker. Andra året var det redan mindre men vi hade ändå mer tid tillsammans än när han jobbade. Denna år är han aldrig hemma, bara kort för byta stugan typ.
Ja, jag skulle vilja stanna om han ändrar sig. Jag har tagit det hur mpngs gånger som helst men han tycker att jag “tjatar” är “otacksam” för jag får ju bo så fin osv. Så fort jag försöker diskutiera något som gäller oss, då avbryter han mig direkt och säger att jag ska lägga av. Det är sorgligt för första året efter pension var det bästa nå sin så jag vet att han kan, men vill inte. Varför vet jag inte.
Jag kan inte låta bli att undra varför?
Finns det bra delar med er relation också, såsom omtänksamhet, värme, kärlek etc?
Eller vill du bara stanna pga vana eller trygghet eller för att du redan har satsat så mycket på er?
I din text kan jag inte se något som är positivt. Jag kan inte se att det verkar finnas någon ömsesidighet eller respekt i er relation. Inte heller någon kärlek. Du känner dig ensam och utnyttjad, och du verkar få ta huvudansvaret över det mesta i ert liv tillsammans.
Jag för också intrycket av att det skiljer sig en hel del i ålder mellan er? Och att ni därför befinner er i olika faser i era liv?
Har ni någonting gemensamt alls, eller lever ni mest separata liv?
Skidåkning, träning /paddla är vårt gemensamma intresse. Men det kan vi bara göra tillsammans när jag har semester. Åldersskillnaden gör väl sin del att helt enkelt inte har lika mycket ork. Men det skulle jag förstå, men jag känner mig inte älskad, inte sedd, inte hört. Så… Jag tror jag lär väl skilja mig eftersom jag vill vara med någon som känner för mig och visa sin kärlek. Han säger att han gör det genom att renovera huset eller köpa saker. Men jag vill inte ha de saker jag kan lätt hoppa över det och få en kram eller en kyss istället.
2 gillningar
Det är inget misslyckande att skiljas. Det är inte att ge upp. Det är att inse att man har ansvar för sitt liv och att leva det så bra som möjligt!
4 gillningar