Jag har i dagarna berättat för min man att jag efter 12 år tillsammans vill skiljas. Tio som gifta, vi har två barn under sju år.
Han har till och från under alla dessa år behandlat mig verbalt illa och skilsmässa har varit på tal flera gånger från hans sida, kanske mest som hot men senaste 1-1,5 året ca tre-fyra gånger. Jag fick panik i början men sakta men säkert började jag vänja mig vid tanken. Insåg att jag inte kunde stanna kvar för barnens skull. I höstas fick jag känslor för en annan man och det blev en ögonöppnare vad som kändes rätt.
Min man har alltid varit stenhård, aldrig visat sig svag. Men efter att jag berättat att jag vill skiljas så har han brutit ihop totalt. Äter och sover inte, panikångestattacker, gråter, tänker mörka tankar. Saken är den nu att det är jag som fått honom att må såhär, men ändå vill han att jag ska trösta honom. Vi bor kvar i huset tillsammans och han försöker leva som om ingenting hänt (när han inte bryter ihop). Han vill inte berätta för sin familj att vi ska skiljas och inte visa för någon annan än mig att han mår dåligt. Jag vill att han berättar för sin familj hur han mår och dessutom går till en psykolog för att det blir konstigt att jag ska trösta honom i allt.
Önskar gärna råd om du varit med om något liknande.
Ja precis, jag försöker säga det till honom också att det blir väldigt fel och att det ger fel signaler. Han vill att vi ska kramas och blir ledsen när jag inte vill det. Jag vet att han hoppas på att jag ska ändra mig. Eller ”ta mitt förnuft till fånga” som han uttryckt det.
Jag hoppas att han berättar för sin familj snart så att han kan ventilera någon annanstans. Annars får jag göra det själv.
Det låter som din man behöver professionellt stöd. Verkar han vara något öppen för det, eller är det helt låst? Finns det någon han står nära förutom dig, som han kan vända sig till istället? Som har en mer neutral roll, där inte känslor är inblandade?
Jag har också lämnat en man som inte mår väl, pga många olika orsaker (tråden heter ”Skiljas från någon som inte mår bra”). Jag lyckades inte att få honom att ta hjälp, försökte flera år före skilsmässan, då hans mående spillde mer och mer över på både mig och barnen, och han mår sämre och sämre för varje motgång. Hans familj vill nu att jag ska hjälpa honom i hans relation med barnen. Bl a genom att jag ska följa med barnen för att umgås med pappa, komma med olika lösningar, övertala barnen till saker mot deras vilja. Men då jag i relationen med honom jobbade väldigt hårt med att både lösa saker åt honom och försöka få honom att ta hjälp, har jag varit tvungen att be dem att tillsammans hjälpa min exman på egen hand, utan min inblandning.
Jag tog upp detta dilemma med min kurator, och hon sa då att det är omöjligt att vara ”förövaren” (den som lämnat) och samtidigt vara den som tröstar och stöttar. Hans relation med barnen behöver han jobba med själv, han behöver möta dem på egen hand, för att det ska bli en så bra och stark relation som möjligt. Jag försöker samarbeta så mycket som möjligt när det gäller boendeschema, men lyssnar främst in deras behov.
Han verkar börja tänka tanken iallafall, men det sitter väldigt långt inne. Det är en av anledningarna till att vi inte kunnat lappa ihop äktenskapet. De senaste 2-3 åren har jag sagt att det är enda lösningen men han har vägrat.
Han säger nu att han inte kan lita på och öppna sig för någon som han inte känner. Och den enda han litar på är mig, han har ingen annan i sin närhet som han kan visa sig svag för.
Han har aldrig mått dåligt förut, så nu är det en dubbel kris både att vi ska skilja oss och att han klappat ihop totalt och bara gråter och gråter.
Vi lever fortfarande under samma tak, hade inte jag åkt iväg och träffat ”min nya” imorgon så skulle allting vara precis som vanligt. Vi ska bo kvar tillsammans tills jag hittar ett boende men jag önskar att vi kanske hade börjat bo växelvis i huset redan nu.
Jag har inga bra råd som du inte redan har fått förutom att jag tycker att du borde vänta med att träffa din nye man tills ni har landat detta.
Ni har två små barn mitt i allt detta. Du bör hjälpa din man att få professionell hjälp, ev även familjerådgivning för att avsluta detta på bästa sätt.
Med tanke på att han har kommit med vebala hot och fört skilsmässa på tal 3-4 gånger under loppet av 1-1,5 år så är det fullt förståeligt om du tagit honom på orden och känner dig klar med er relation.
Då han uppenbarligen verbalt har låtit dig förstå att han vill att ni ska gå skilda vägar ser jag ingen anledning till att du ska behöva ha dåligt samvete för hans skull.
Trösta honom ska du inte göra. Det kan du inte göra. Du måste sätta ner foten och tydligt markera att det är över. Helst se till att ni får skilda boenden så snart som möjligt men på alla sätt du kan markera att det är över, att han får hålla sig på sin kant, ta hand om sig och sitt eget mående själv, söka hjälp på annat håll. Det tror jag i längden är det bästa för er båda för att kunna gå vidare.
Din mans reaktion låter lite som hur jag reagerade trots att vi kom fram till att en separation är det bästa för oss. Varit tillsammans i 15 år och har 2 barn. Jag var rädd för att berätta för mina föräldrar av någon anledning (trots att de alltid är stöttande). Jag slutade nästan äta och har sovit sjukt dåligt. Börjar blir bättre nu efter ett par veckor. Jag kunde också få mörka tankar och sambon ville trösta mig och göra vad han kunde, men märkte att han endast orkade till viss del. Det var nog då jag insåg att jag fick skärpa mig och göra något åt mitt mående själv. Så håller med om att du nog inte ska trösta för mycket. Det får ju ta den tid det tar men bra om han tvingas ta itu med det själv och kanske pratar med vänner om han nu inte vill ta det med sina föräldrar just nu.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle reagera som jag gjorde eftersom jag också insåg att separation var det ända rätta. Kanske tog det extra hårt eftersom det finns en annan med i bilden (exets nya).
Jag måste nog säga att den bästa att trösta mej när min man berättade att han ville separera var faktiskt min man. Beror väl helt på hur man kan kommunicera men jag tyckte det var skönt att få ligga nära i soffan, få gråta i hans armar även om det var han som var orsaken till min sorg så var han den som kände mej bäst och kunde hjälpa mej med mina ältande funderingar, så det behöver inte vara fel men känner du dej obekväm i det så sluta trösta
Tack för råd, det känns svårt att pausa den helt nya relationen också, men jag förstår hur du menar egentligen.
Jag får nog tvinga honom till terapi, idag har han varit fast besluten att klara detta själv.
Jag har skaffat en lägenhet till mig själv, ett litet andningshål. Men han vägrar lämna huset så det blir bara jag som kommer att åka iväg och han vara hemma hela tiden. Lägenheten är väldigt liten och tillfällig så går inte att skapa något bra för barnen där men känns fel att han är hemma och träffar barnen varje dag. När jag är hemma vill han att vi gör aktiviteter som en familj, och tittar på tv tillsammans på kvällen. Jag försöker undvika det
Jo jag förstår att det tar extra hårt när den andra träffat en ny. I mitt fall var det inte otrohet (sex) utan vi hade bara pratat och skrivit mycket och det blev som en katalysator för mig.
Precis som du så var han inte beredd på sin reaktion, och verkligen inte jag heller. Inte heller min egen, jag känner mig så lugn och oberörd nästan. Tror det beror på att har redan bearbetat det här i två år i huvudet.
Hoppas du känner dig bättre snart!
Jag känner mig obekväm för att det är jag som är orsaken till att han mår dåligt. Och jag blir inte ens ledsen av att se honom ledsen. Jag är en jättekänslig person vanligtvis men jag känner ingenting nu.
För min del finns ingen ny person jag fått känslor för men i övrigt har vi liknande historia.
Jag berättade för min man att jag ville skiljas i september efter några gånger i familjeterapi och där jag under flera år förvarnat, inklusive skrivit ett brev om det (inga hot, bara ren krass fakta som jag först nu orkade och vågade omsätta i verklighet). Han bröt ihop totalt och jag fick ägna hösten åt att försöka trösta då han inte ville blanda in andra parter. Fördelen för oss var att vi redan var i terapi då. Maken tyckte inte det var lönt att gå dit igen efter jag fattat beslutet men jag lyckades övertala honom vilket var bra. Jag skickade också signaler till hans vänner om att ta kontakt med honom vilket de gjorde, och det var också bra. För det blir väldigt märkligt och ansträngt att trösta den man lämnar. Man bygger upp ett skal omkring sig så man ska slippa känna känslor för den man lämnar och då är det svårt att vara empatisk.
Så mitt råd är att försöka hitta sätt för andra personer att ta över tröstandet.
Samma situation här.
Mitt X borde ha flyttat ut så fort som möjligt men ändå ville han inte. Bodde ihop i två månader tills han fick lgh. Inte lämna mig o vår ungdom så hastigt . Ville oss väl.
När ungdomen inte var hemma några dagar bröt jag ihop o han tröstade mig och kramade om mig. Både gott o ont - samtidigt var det ändå bra o ”förstå” att det verkligen är slut.
Ville inte klippa av banden bara så där rakt av efter 20 år.
Oj va många vi är som upplevt just detta från andra sidan. Vem är den där människan som verkar gjord av is, hur kan min bästa vän sedan 10-20 år bli så, när jag ligger i fosterställning och gråter? Men det verkar vanligt om man läser olika historier.
Japp, samma här. Ett dubbelsvek känns det som. Ge er familj tid att landa i detta även om det tar ett år eller så.
trots att vi kom fram till att en separation är det bästa för oss. Varit tillsammans i 15 år och har 2 barn. Jag var rädd för att berätta för mina föräldrar av någon anledning (trots att de alltid är stöttande). Jag slutade nästan äta och har sovit sjukt dåligt. Börjar blir bättre nu efter ett par veckor. Jag kunde också få mörka tankar och sambon ville trösta mig och göra vad han kunde, men märkte att han endast orkade till viss del. Det var nog då jag insåg att jag fick skärpa mig och göra något åt mitt mående själv. Så håller med om att du nog inte ska trösta för mycket. Det får ju ta den tid det tar men bra om han tvingas ta itu med det själv och kanske pratar med vänner om han nu inte vill ta det med sina föräldrar just nu.