Hej alla här är min historia just nu
Förra veckan släppte min fru bomben om skilsmässa. Jag gick sönder och blev helt kall. Några minuter efter kom papper från domstolen i ett SMS. Min värld slås i spillror.
Vi har under åren haft våra utmaningar och hennes tankar har säkert funnits längre än vad jag vetat. Brukar väl vara så.
Min historia detta året har varit kantade med utmaningar. Jag är idag 47år och fick en ADHD diagnos förra året i november. I februari kom min ångest och stora känslor av skuld, skam och sorgsenhet för vad min ADHD orsakat genom mitt liv. Kan tilläggas att jag misstänkt det länge men först när vi valde att utreda vår äldsta dotter så slog jag slag i saken. Började bearbeta men varit en svår tid att hantera alla känslor, relationer, vänner osv som skadats under åren och hur det påverkat våran relation. Lite senare har jag försökt ta reda på vad är ADHD och vad är jag.
Innan sommaren kom min fru med ett ultimatum och jag var beredd att göra allt jag kunde. Trots mina andra tankar för det är hon och familjen värd. Precis efter det drabbades jag av en utbrändhet p g a jobbet. Inga av ultimatumen kunde uppfyllas för mådde skit. Min stresstålighet var noll och är än idag ganska låg. Så kunde inte hitta energin.
Min fru har försökt och jag har sett det. Har förmedlat att jag inte kunnat då jag försökt plocka upp mig själv. Så allt kom med en oerhört dålig tajming. Jag har varit dålig på att kommunicera mina känslor då det oftast lett till bråk. Hon har med tiden blivit enormt sarkastisk och slagit runt med att jag t ex alltid killgissar och andra saker som sårat.
Kan tilläggas att jag sedan jag fick medicin för min ADHD så har jag börjat kunna känna igen. Kunnat gråta och visa annat än irritation. Under många år har jag inte kunnat gråta eller visa ledsamhet. Nu kan jag äntligen det och är en stor katalysator att kunna gråta och mycket. Det jag har förstått av mig själv är att det varit en försvarsmekanism mot skuld- och skamkänslor.
Så kom papper och samtalet om skilsmässa. Min värld rasade och min impulskontroll är noll när jag känner mig ledsen och sårad. Började leta lägenhet och var mitt i all den där ADHD karusellen.
Impulskontroll är det jag kommit fram till är den svåraste delen i min diagnos och som har förstört så mycket. Nu har den även förstört för oss, familjen, mig själv och alla runt omkring. När det blir mycket så går inte alltid impulserna att hejda och jag blir irriterad och sur. Jag har ALDRIG skadat någon fysiskt. Utan det blir ett självdestruktivt beteende som jag inte alltid kunnat stoppa eller för den delen styra. Det är som en ostoppbar orkan som far fram. När den väl briserat så står jag kvar i spillrorna och är ledsen, arg och full av skuld- och skamkänslor, då jag vet att jag hade kunnat hantera saker bättre.
Detta ledde till att jag inte kunde hålla mig och dagen efter så berättade jag för vår äldsta dotter. Detta har min fru sedan skuldbelagt mig för genom att säga att ”när du berättade för henne så är det oåterkalleligt” Så där står jag igen med skuld och skam. Jag hatar min diagnos just nu och med det så mig själv också.
Jag går ner mig totalt. Gråter och tillslut orkar jag inte leva mer. Åker ut med bilen i farten av en orkan. Allt faller samman hemma, fullt förståeligt. Hamnar tillslut på Piva där det konstateras att jag drabbats av en akut krisreaktion. Där impulserna tog över och skadar åter igen. ADHD medicin kan idag stoppa innan det går för långt.
Jag har försökt prata om dessa saker med min fru. Att hur skulle jag orkar med allt som hänt i år. Att hon inte frågat undrat eller brytt sig, så jag förstått. Ja jag kan förstå att det blir mycket. Jag har dock förmedlat att jag är i en process. Istället har det blivit mycket att jag borde veta och förstå kring hur ADHD fungerar. Ja jag vet precis hur det kan te sig, men ADHD är olika för varje person. Min älskade fru är väldigt praktiskt lagd vilket jag uppskattat. Men jag har blivit tvungen att reda ut mig själv. Jag hade hoppats på större förståelse sedan jag fick min diagnos, istället så känns det tvärt om. Som att alla pusselbitarna i mitt liv magiskt skulle falla på plats efter så många år på bara några månader. Det är vad jag känt av.
Jag vill inte ge upp. Har gått en vecka. Kan tilläggas att jag redan två månader innan hört av mig till familjerådgivningen för samtal. För en sak vi glömt är hur man kommunicerar. När vi kunnat göra det så har det varit fantastiska stunder. Nu går vi dit men där jag bara ska finna mig i situationen och försöker så gott jag kan. Vi gick på rådgivning för ett par år sedan. Men förutsättningarna har ändrats då jag nu vet om min diagnos och kan vara tydligare. Detta är inget min fru vill förstå, eller ta notis om. Är min upplevelse. Hon tog upp det på vårat första möte nu att vi försökt innan med rådgivning. Jag försöker lönlöst att förklara skillnaderna mellan då och nu. Att jag inte skyller något på min diagnos utan att självklart måste jag ta ansvar för det som händer. Skillnaden är att jag nu förstår mina mekanismer bättre.
Idag står jag här som en spillra. Vi lever ihop just nu och sagt att vi ska ha boende nära varandra för barnens skull. För vill inte att de ska tvingas till boenden långt från sina föräldrar. Vilket jag förstår. Men vi bor dessutom i ett område där det är svårt att få boende. Så statusen ser inte så god ut. Mina barn två fantastiska döttrar är mitt allt. Bara tanken att inte se dem varje dag sliter mig sönder och samman. Rädd att jag ska bli en dålig pappa.
Är det någon annan med ADHD och diagnos i vuxen ålder som känner igen sig? Hur fan ska jag orka att hålla ihop. Att inte agera impulsivt och just nu är det svårare än någonsin.