Jag kom till den här sajten för att inte bli galen av mina egna tankar och känslor. Har uppskattat mycket att få skriva av mig och få lite tankar från andra som är/har varit i samma situation. Jag inser att det som kommer nu är en lång period som inte kommer att vara så rolig att hantera. Jag ser ju vad andra skriver om hur det är något eller några år efter uppbrotten och att man lär sig hantera det som hänt. Min största oro nu är att jag har så svårt att se mig själv ärligt lycklig igen. Eller ännu värre, att ens vilja försöka.
3 gillningar
Mitt råd är att ha en oerhört kort horisont. Så fort min tanke nuddade vid framtiden så blev smärtan så oerhört stark. Med kort horisont så menar jag halv dag. Jag minns att när jag mådde som sämst så var det superkorta mål: laga middag. Kändes helt omöjligt att tänka på hur den skulle ätas, men man tar ett steg, och sen ett nytt kort mål. Ganska snart blev det längre mål än några timmar. Däremellan fick jag naturligtvis ta itu med praktiska saker med bodelningen etc.
Rätt vad det är så kan man hantera en dag, ser fram emot något dagen därpå. Tiden kommer att hjälpa dig. Och man blir en jäkel på att njuta av nuet när det väl kommer en behaglig stund!
8 gillningar
@Average_Joe; precis som många skrivit, man vinner inte tävligen.
Din situation är lik min. Han var väldigt förälskad, inte intresserad av att prata. Fastän jag inte slängde ut honom som jag tidigare sagt att jag skulle göra om det någonsin hände. Fast jag inte tydligt sa att jag ville skiljas (sa dock inte heller att jag ville skiljas). En och en halv månad efter att jag kom på honom så skrev vi på pappren. Han tyckte jag hade bråttom. Men sa inte att han ville fortsätta, bara att allt var kaos. Först när jag hittade bostad vaknade han. Men hade inte lämnat henne.
Flera gånger fick jag höra att jag hade så bråttom. Precis som du fick jag höra att han inte visste vad han ville, men han ville uppenbarligen testa det andra och jag var inte intresserad av att stå bredvid och titta på medan han bestämde vem han ville ha …
Stor kram till dig!
6 gillningar
Är det något en lärt sig av egna, hårda erfarenheter så är det väl att en inte gjort något av allt en alltid trott en skulle göra om det hände en själv? En blir ju helt perplex när det händer.
Bästa rådet jag fått på dessa skitmånader (och som jag alltid kommer att föra vidare själv) är: DET ÄR INTE BRÅTTOM. Tänk efter! Före! Hur vill du ha det? Går det att lösa snabbt? (nej) DET FINNS TID! Det är bara svikarna som egentligen har bråttom. De vill snabbt vidare, men det är inte bra för dem heller att skynda.
Och ska det ta slut… så är det väl ändå bättre att båda två är överens om det. Även om det tog lite tid att komma dit.
7 gillningar
Så väldigt klokt och sant skrivet!! Håller med! Man far så illa om man är sann och ärlig och därtill väldigt empatisk…
3 gillningar
Vet hur det känns!!!
Shit vad jag känner mig igen i din sits. Själv blev jag dumpad för hennes kollega hon kärat ner sig i. Två småbarn, nybyggt hus, hela jädrans kittet. Har aldrig varit så långt nere i botten, ärligt talat kunde jag nog inte falla längre ner. Hon blev helt väck, varje ledig stund tillbringade hon med honom. Själv mådde jag så dåligt så det blev psykakuten två ggr, otal psykologbesök sjukskrivning några veckor samtidigt som jag skulle rodda två barn. Nej fy fan alltså, vilka känslokalla människor det finns. Det värsta var panikångesten samt sömnen som inte existerade. Tankarna som malde sönder en, oron för framtiden med barnen och jag som älskade min familj över allt annat. Men nu har det gått 6 månader… Första tiden är såklart bokstavligt talat ett helvete man måste igenom, det går, jag fick hjälp och det räddade nog mig. Idag mår jag faktiskt bra, jag är värd något bättre än den sopan. Ibland är jag lycklig, dom tunga stunderna blir färre och kortare. Henne skiter jag i, allt kretsar kring barnen och att dom skall få det så bra som möjligt. Mina älskade döttrar… Mår du skit och vill ha tips så pma mig.
9 gillningar
Tack!
Jäklar @Fight4Life, vilket öde mannen.
Att du på 6 mån kommit så långt, strongt kämpat hörru !
Detta får du av mig 
Det som var är tyvärr förlorat. Tänk på dig och barnen endast. Det är det som kommer få dig igenom detta. Henne får du inget stöd ifrån. Min ”räddning ” var promenader. Jag gick i timmar,
Tidigt som sent med musik i min sorgbubbla.
Oftast helt tom på tankar, ibland gråtandes men det går framåt. Man överlever och till sist njuter man av livet igen. Är fortfarande inte ett dugg intresserad av att leva med någon igen om någonsin men jag trivs med mig och livet. Gick på kuppen ned nära på 20 kilo. Det har inte hon gjort (snarare upp lika mycket) så det är väl kartan i det.
Ta en dag i sänder, gråt, var arg, och få det ur dig. Sen njut av barnens sällskap och var närvarande med dem
6 gillningar
Den senaste månaden har varit den värsta i mitt liv på så många sätt. Förutom känslan av totalt svek och tomhet så inser jag också att det jag sett som en styrka och motivation, att göra allt för min fru och familjen, inte var så smart. Det kändes rätt och jag har älskat att leva så men nu betyder det att jag saknar både nära vänner och hobbys att gräva ner mig i. Växlar mellan att dedikera mig totalt till träning så att hjärnan inte orkar tänka eller på vin och (ogifta) kvinnor. Eller båda, borde fungera ihop. Patetiskt, jag vet. Tur att barnen finns annars hade det varit 100% självömkan, nu stannar det vid 90%.
Mest akut är sömnbristen. Tar evigheter att somna och kan inte somna om när jag vaknar. Vill inte börja käka piller men måste hitta en lösning.
4 gillningar
Ring VC om se om du kan få tabletter som hjälper dig att somna in, det finns de som inte är berondeframkallande.
Tror nästan sömnen, eller brist på den rättare sagt gör att man mår ännu sämre.
Märker själv att jag har mycket lättare till gråt och ältande de dagar jag har haft svårt att sova.
Testa meditera eller annan lugnt och försök skapa sovrutiner.
Har du någon att prata med?
För mig har det gått 6 månader sedan min man klev ut genom dörren och flyttade till sin kollega. Han vill inte alls prata eller på något sätt få ett avslut, eller ge mig ett. För “ibland blir det så här” och “sånt här händer” är de enda han säger.
Så det känns tyvärr fortfarande overkligt och fel även om jag logiskt vet att det är slut. Hjärnan och hjärtat har liksom inte hittat kopplingen än helt.
5 gillningar
Härligt att höra av dig mannen.
Tänker följande:
- du är inte ensam om att tappa vänner å annat
- detta med hobbys är precis detsamma för mig
- acceptera en kort tid att du tar tabletter, ett måste för din skalle, där snurrar det för mycket, du måste få sova.
- träning på nått sätt bör du göra, kolla in @Ike hur han gjorde. Gå långsamt fram
- när du om nån månad varvat ner så kan du tänka på annat.
Tabletter är ett helvete, jag tar jävligt sällan, har höjt min smärttröskel mycket - oxå jävligt dumt, skäms.
Ditt tänkande beror ju på den jävla pungsparken du fick av nån du älskade som bedrog dig och gick bakom ryggen, sånt tar på självkänslan att inte räcka till.
Ängna sommarveckorna åt att lista ner dina svagheter, ta tag om varje grej i ordning och förbättra ditt ego.
Just nu är inga damer aktuella, men uteslut inga, pirret i kroppen kommer när du är mogen.
Må så gött mannen
3 gillningar
Det är så mycket som bara snurrar när man är i det här akuta skedet. Du behöver sömn för att klara att börja reda ut och se klart igen, att på något sätt ta steg framåt. Om du inte får sömn så finns det faktiskt en risk för att du mår sämre och sämre. Prata med vårdcentralen och ställ dina frågor om risker med tabletter, så att du får något som passar dig. För mig gjorde tabletterna att jag sov drygt fyra timmar istället för två, när det var som värst, så det var verkligen inga tunga grejer. Men en vecka senare så sov jag bättre. Fick en annan tablett som jag kan ha när det blir tufft periodvis.
Sömnbrist några nätter är ju ingen fara, men det troliga är ju faktiskt att din situation kommer vara jobbig ett bra tag till. Du behöver tänka på att hålla på lite sikt, inte tömma ut all kraft du har.
3 gillningar
Håller med alla som tipsat om sömnhjälp. Helst något som inte är beroendeframkallande. Så viktigt att få sova någorlunda! När hjärnan går på högvarv och kroppen är i stressläge blir det nästan omöjligt att sova ordentligt. Om sömnen blir för uppstyckad så blir ju återhämtningen inte så effektiv heller.
Ta hand om dig! Kram
1 gillning
Känner igen så mycket. Tror att det där med att vägra ge avslut dels handlar om att de redan ”processat klart”, och dels om att det för dem är enklare att vända blad än att reflektera över hur mycket de sårat någon som stått dem så nära. Tror det är som en försvarsmekanism för att skydda det egna egot. Iaf tror jag att det är så för mitt ex. Men oerhört okänsligt och egoistiskt förstås.
2 gillningar
Egoistiskt och fegt, jag funderar lite på om det är så att de inte vill höra vad man säger, de vill inte riskera att bli “övertalade” att stanna kvar. De har inga bra resonemang och förmågan att stå för sina handlingar och beslut. Lättare att fly och låtsas som att allt går bra ändå.
2 gillningar
Intressant morgon. Sömnen som vanligt men känner mig ändå ok. Men för första gången vaknar jag med en liten, liten känsla av att jag inte vill ha tillbaka henne.
8 gillningar
Det är första myrsteget mot ett bättre liv