Hej!
Så kom då dagen jag nånstans i bakhuvudet anat men inte ville tro på den skulle komma. Ska göra en lång historia kort.
Vi har varit tillsammans i 9 år( gifta i 2 år) har två barn 7 och 5 år.
Vårat förhållande har likt många andras varit upp och ner. Samma problem har alltid dykt upp år efter år. Men vi har alltid rett ut dom och fortsatt vardagen tills vi hamnat i gamla vanor igen, lite som att man tagit varandra för givet.
Man kan säga att vi båda har varit dåliga på att ge varandra uppmärksamhet genom åren, fast vi nog båda två tycker att vi har gett varandra det. Till saken ska tillägas att det är en viss ålderskillnad på oss, inte nåt märkvärdigt men, jag är 35 och min fru 28. Vi fick barn väldigt tidigt i förhållandet, vi hade knappt varit tillsammans i 5 månader då hon blev gravid. Vi hade knappt lärt känna varandra. Ett halvår efter våran första dotter kom börja det knaka i förhållandet, vi sa vi skulle bryta upp men vi löste det till slut. Några år till gick och vi var tillbaka igen men då sa vi till varandra att vi försöker igen så vi skaffa ett till barn och fick en till dotter… åren gick, hennes pappa gick bort och hon bröt ihop totalt, blev sjukskriven i 2 månader och kunde knappt göra nånting. Den hör perioden har hon sagt att hon älskade mig som mest att det var det som fick henne att vilja gifta sig med mig.Vi skaffade vårat efterlängtade hus som behövde renoveras en del på. Då kände jag en stor press efs jag inte är så speciellt händig av mig så kände jag att shit hur ska vi klara det här, jag har aldrig ägt ett hus förut. Vi gifte oss sommaren 2017. Och det var en bra tid, eller vi bråkade faktiskt en del några månader innan bröllopet. Sommaren gick och jag fick ett nytt jobb .under den här tiden växte pressen på huset o även känslorna fick sig en törn eller började leka med mig. Sen började jag få upp ögonen för en kollega, bara helt plötsligt och hon likaså för mig. Farligt tänkte jag hela tiden, det här är inte bra, men jag kände ändå att jag kunde hantera det…trodde jag. I november 2017 hade vi personalfest o då var givetvis min kollega med där, och vi pratade massor den kvällen o det kom fram att hon spanat in mig ända sedan jag började där. O jag fick mängder av uppmärksamhet av henne och komplimanger som min fru sällan gett mig. Jag var fast! Under en veckas tid hade jag inga som helst konsekvenstänk för fem öre, utan jag levde i nån slags lyckobubbla, nåt som jag undermedvetet saknat. Vi skrev med varandra hela dagarna, till slut kom en dag då det hela slutade med att jag var otrogen med henne. Direkt efteråt kände jag sån skam och skuld vad hade jag gjort!
Jag berättade för min fru dagen efter vad jag hade gjort och hade ställt in mig på att hon skulle lämna mig där och då. Första tiden var ju såklart hemsk, jag bara gick och väntade på att hon skulle lämna mig. Men hon sa att hon var villig att försöka förlåta mig. Vi gick till relationsmottagningar och lörde oss hantera det hemska som jag orsakat. Månaderna gick och det kändes som att hon sakta men säkert började förlåta lite lite, en sån sak kanske man aldrig förlåter helt. Sommaren var fantastisk och vi kände oss nykära iaf jag, sen började vi halka tillbaka till gamla vanor igen, samma problem som vi alltid haft. Min fru är en väldigt känslosam kvinna. Det är mycket känslor måste stämma in för att hon ska må bra. För 4 veckor sen sa hon bara helt plötsligt att hon tyckte vi skulle sexstrejka… ett av bråken vi alltid har haft har handlat om sex… jag accepterade såklart hennes önskan men jag tyckte dock det va lite konstigt och oväntat. Jag blrjade märka mer och mer på henne att det var nåt. Några dagar innan hon berättade hade jag en olustig känsla i magen att nåt kommer hända, jag har alltid litat på min fru men nåt magkänslan sa nåt annat, jag litade helt plötsligt inte på henne, jag blev livrädd när hon var själv hemma att hon skulle ha nån annan. Men hon hävdade bestämt att det inte finns nån annan. Dagen efter åkte vi till en simhall med barnen o då märkte jag att det var nåt. Hon har sagt att hon ville förnya löftena i sommar o byta ringar, när jag tog upp det ämnet sa hon att nä det får vi vänta med, o då fatta jag direkt att det var nåt. På lördagen så såg jag på henne att det var nåt, o jag frågade mängder med saker men hon sa inget, sen frågade jag henne rakt ut-Vill du skiljas? Ja, det vill jag sa. Hon hade tänkt o vänta med o säga det på söndagen. Jag blev helt förstörd eller rättare sagt är helt förstörd. Hon orkar inte kämpa mer, hennes känslor för mig dog den dagen jag var otrogen, hon har försökt älska mig men det går inte. Hon blir påmind av händelsen dagligen när hon ser mig. Jag försöker acceptera det här. Jag vill inte skiljas, jag vet att vi kan få det bra igen, så nu kör vi en prov separation i en månad för o se om hon kan få känslorna tillbaka för mig.
Jag älskar henne så mycket. Och jag är så otroligt ledsen att jag har orsakat detta och jag skäms och har sån ångest för att jag gjort såhär mot den kvinna jag älskar. Jag förstår inte och vet fortfarande inte hur jag kunde göra detta mot henne.
Jag vill inte att nån ska döma mig nu. Jag är för att alla ska få en andra chans… men hur ska jag klara av det här o gå vidare. Hon säger hon är säker på att hon vill skiljas men vill ändå det här med provseperationen och att vi ska prata med familjerådgivningen. Hon känns osäker.
Ska jag bara låta henne gå? Hon har sagt jag ska sluta kämpa men det tänker jag inte göra. Jag vill ju ha henne tillbaka! Och snälla döm mig inte, jag vet mycket väl hur fel jag har gjort. Jag tänker på det dygnets alla timmar
Oj! Ingen rolig historia… Den börjar som jag tror nästan alla förhållanden ser ut. Det går upp och ner, man tar varandra för givet, någon vittrar grönare gräs etc.
Frågan är ju hur ert förhållande hade sett ut om du inte hade varit otrogen… Troligtvis i samma gamla hjulspår och kanske tom att du hade haft tankar om att lämna? Om man tillåter sig att dras med i en förälskelse för någon annan så står det ju inte rätt till i förhållandet…
Jag sitter på andra sidan nu där min fru inte vet vad hon vill… Hon har haft känslor för andra men mig veterligen aldrig varit otrogen… Jag kan säga att bara den vetskapen gör att man aldrig riktigt glömmer… Det blir ett sår i hjärtat som självklart kan läkas men ärret försvinner aldrig. Jag har lärt mig att acceptera mitt ärr men din fru har nog svårt för det.
Det enda tips jag kan ge dig är att låt henne vara en stund. Hon vet att du är ångerfull och att du älskar henne och vill göra allt för att få ert äktenskap att fungera. Så du behöver inte påminna henne om det… Det blir inte bättre. Visa henne dina bästa sidor och visa vilken toppenkille du är som tar hand om dig själv och dina barn. Visa inte din sorg eller din självömkan för den är hon inte mottaglig för nu. Visa hellre din självständighet, ditt mod och ditt självförtroende! Tigg inte om pussar eller kramar utan minimal fysisk kontakt… typ en hand på axeln…
Kanske luddigt men jag hoppas du förstår…
Hej och tack för tipsen. Jag har gått och varit helt förstörd i snart tre veckor o varit misstänksam mot min fru ett tag, efs jag tyckte detta kom helt plötsligt. O då gjorde jag nåt man inte får göra men som även hon gjorde mot mig efter jag hade berättat för henne- tittade igenom hennes telefon. Och min magkänsla hade sagt att det fanns nån annan efs hon hade visat upp nya sidor av henne själv som inte brukat förut. Tex sminka sig till jobbet, tagit på parfym osv… men en grej som gjorde mig extra misstänksam var att hon duschade och tog på parfym innan hon skulle gå promenad, och hon hävdar fortfarande att det var för min skull hon gjorde det. Så i lördags stog jag inte ut med tanken utan jag behövde få se det… och då såg jag två konversationer hon o hennes mamma haft om att hon börjat skriva med en annan som jag mycket väl vet vem det är. Jag ställde henne mot väggen o hon ljög mig rakt upp i ansiktet o sa ett helt annat namn o hur dom börjat skriva, sen luska jag ut själv vem det var o då erkände hon. Enligt henne så började den andra skriva- till historien hör att denne man var den som renoverade badrummet i vårat hus som oxå separerat, dom blrjade skriva om det o enligt min fru började han flirta med henne o skulle bjuda med henne på resor osv… hon sa till mig att hon skulle berätta det för mig när det gavs tillfälle men att jag hann före… hon säger att hon tyckte inte det kändes rätt o skulle avsluta deras konversation efs hon inte hade några intentioner med honom, jag ville se när hon skrev till honom att dom skulle avsluta vilket hon gjorde. Hon tyckte det var härligt o få uppmärksamhet från nån annan men när han blrjade pressa på blev hon inte intresserad längre.hon säger att orsaken att hon vill skiljas inte har med honom att göra .Jag vill så gärna tro på att det är sant det hon säger men jag kan inte sluta tänka på det o jag har alltid litat på min fru men nu försvann tilliten för en stund till henne. Hon förstår att jag inte tror på henne. Så nu under våran provseperation vi har så tror jag ju att hon träffar honom, det bästa är att min bästa vän bor granne med honom så att han kan hålla lite span… men jag ska följa ditt råd att inte fråga så mycket mer o visa att jag kan va som vanligt o ta lite kontakt som möjligt
Aj! Där var en tredje part inblandad! Jag lider verkligen med dig och det är hjärtskärande när man är där nere.
Hade jag varit dig så hade jag fokuserat på mig själv nu. Promenera, träna, nån hobby etc. Jag hade funderat lite över hur jag hade velat ha det om ni hittar tillbaka igen. Vad va det som gjorde att du lockades till otrohet för några år sedan? Vad säger att det inte händer igen?
Hur hjärtskärande det än kan vara så våga fundera på ett liv utan henne. Hon på sitt håll och du på ditt, delad vårdnad och allt vad det innebär… På så vis så är du mentalt lite mer förberedd på det värsta. Men ge inte upp!
Det är ju så att du funderar nu på vad du saknar med ert äktenskap, hur underbar hon är och hur mysigt ni har haft det. Den som vacklar tänker precis tvärtom… Hon tänker säkert på hur dåligt ni har haft det, hur hon aldrig kunnat släppa din otrohet osv.
Det är där det blir så svårt att få ordning på allt igen men så länge där finns lite känslor kvar så går det att reda ut men det kräver bådas vilja och engagemang och du kan ju såklart inte tvinga henne.
Det enda du kan göra är att låta tiden ta ut sin rätt…
Kan ni kommunicera och prata om det så absolut, gör det! Men gör det sakligt och utan att sätta dit varandra och spionera m.m.
På så vis så visar du vad hon mister om ni går isär och inte vad hon får om hon stannar. Med det menar jag att hon ska inte känna av din sorg för det vill hon ju inte gå tillbaka till. Du vill ju visa din bästa sida så hon känner att hon mister dig.
Jag kan ju inte göra annat än o lita på henne i det här o jag bestämde mig igår att jag inte ska låta det ta fokus på oss. Jag bestämde mig också precis som du skriver att inte fråga massa saker mer för det dör ältandet är inget bra utan jag får ta en dag i taget helt enkelt hur jobbigt det än må vara. Idag har jag barnen o all fokus ligger på dom, dom är viktigast. Jag har bestämt mig för att inte vara den som skriver först utan ska verka lite svår att få tag på men samtidigt va trevlig. För att se vart hon står lite. Just nu har vi varit ifrån varandra två hela dagar, vi sa en månad men jag tror att vi kanske behöver lite längre än så, men då är jag rädd att hon börjar fatta tycke för nån annan eller glider mer o mer ifrån mig.
Om hon ändrar sig och vill ge det en chans till kommer inget bli som förut, men vi kommer nog båda två vara starkare i varandra, jobba mer tydligt på våra andra problem, känns inte riktigt som jag tog den chansen vilket jag tyckte jag gjorde men jag visste nog bara inte hur jag skulle göra för att hon skulle känna att jag lyssnat på hennes önskemål.
Ja du, vad var det som fick mig att vara otrogen, den frågan ställer jag mig själv varje dag. Var det värt det? Absolut inte! Men där just då i min lilla lyckobubbla så trodde jag gräset var grönare på andra sidan o tänkte inte överhuvudtaget, sinnesförvirring en blackout, livskris? Som sagt många frågor men inga svar. Jag tror att jag var mätt på nåt som jag inte vet vad, nåt undermedvetet, saknade väl bekräftelse och kanske tyckte det var kul att en snygg tjej som hon var intresserad av mig, tänkte säkert nånstans att det är en chans i livet o den är nu… som sagt jag vet inte. Självklart skulle jag inte göra det igen, men det känns som att det aldrig finns några garantier för det.
Mina dagar nu går ju åt att försöka acceptera ett liv utan henne, jag tänker hur jag ska klara av att se henne om vi flyttar isär, jag måste ju efs vi har barn, hur ska jag reagera om jag ser henne med en annan, ska jag träffa nån fort för att döva smärtan, vart ska jag bo, vart ska hon bo, hur ska barnen reagera, ska dom få en låtsaspappa. Det är så sjukt många jobbiga tankar jag har hela dagarna, det känns så overkligt. Det känns ändå som att nånstans borde det finnas lite känslor kvar, varför skulle hon annars vilja provseparera? Men jag kan ju ha fel. Hon säger själv att det är för hon behöver tänka igenom allt klart o få lite distans, o det ska jag självklart ge henne. Och vi har satt upp tydliga regler under pausen som vi båda kommit överrens om.
Idag har det ändå känts ganska bra, försöker inte tänka så mycket negativa tankar utan positiva istället som vad kan bli bättre, och vad kan jag göra istället när jag ä själv osv. Imorrn är jag barnfri o då ska jag ut o promenera, men inte gymma det är jag för svag för än…
skönt o skriva av sig till dig, du har verkligen bra tips.
Hoppas du mår ok?
Du är välkommen att skicka PM när som helst om du vill!
Våra historier påminner ju om varandra!
Tack! Det gör jag nog
Hej. Vet inte riktigt hur jag ska börja eller te mig, jag och min fru har precis skickat in skilsmässo papper och grejer vilket gör mig helt frustrerad.
Vi har alltid haft en kärleksfull relation fast med väldigt mycket dippar upp och med pga olika orsaker främst gällande mig och min livsstil. Men efter senaste dippen fick hon nog och fastnat i nån form av tillstånd där hon inte vågar känna på känslorna i själva senaste bråket, mest pga att hon inte vill rasera sig själv framför våran son på 2.5 år och att känslorna är för starka. Så förstår att det kommer ta tid för henne att acceptera förlåta och glömma. Vilket faktiskt gör mig lite panikslagen. Och otåligheten kommer fram.
Hon säger att skilsmässa är enda vägen att gå för att kunna begrava det gamla och sedan börja om på nytt (vilket hon menar att hon vill ge det en till chans i framtiden men hon vet inte när) hon säger att hon älskar mig mer än allt men kan inte förlåta och glömma just i detta skede, att hon behöver få läka i sig själv och bli en hel människa. Hon säger att hon vågar inte öppna sitt hjärta inför mig förrän jag visat att jag kan ta ansvar för mig själv i en egen lägenhet, att jag kan ta ansvar för mina vardagssysslor, att jag vidhåller min förändring och nykterhet och att jag visar att jag kan ta ansvar för våran son utan att hon är med i närheten. Och hon ber om distans. Men hur ska denna distans vara. Ska jag låta bli att ringa, eller ska jag ringa ibland, ska jag skriva eller inte skriva. Förstår att alla mina kärleks förklaringar ger henne en kvävande känsla så har slutat med det för vill inte förvärra situationen. Hon säger att hon vet jag älskar henne och att jag inte behöver uttrycka det direkt jag får chansen för de gör att hon just nu vill ta mer avstånd. Snälla kan nån hjälpa mig och förstå hur jag ska distansera mig. Oftast så är de hon som skriver det första meddelandet för dagen. Ska jag bara svara på det hon skriver och låta bli att skriva nåt inledande själv eller hur ska jag göra. Vi har fortfarande familje dagar i princip varje helg för våran sons skull. Men hur ska jag te mig även där. Ge henne en kram eller spela iskall och svälja det? Min högsta önskan är att vi ska bli en hel familj igen. Och vill inte göra saken värre med min impulsivitet och mina känslostormar. Hon skrev senast härom dagen att hon hoppas att jag får rätt stöd att finna de jag behöver hjälp med (dvs vuxna barn problematiken) och önskar att vi förhoppningsvis i det kan träffas igen och börja om (när hon börjat läka, eller redan läkt) hon skriver oxå att som senast i lördags när vi kolla på film att hon fick lov att hålla emot som fan för att komma nära mig och att hon återspeglade allt negstivt mellan oss så de bara sa stopp i hennes huvud. Fan har så svårt att tolka allt detta. Hur ska jag göra egentligen? Mvh R
Jag tror hon menar att du måste bli vuxen på alla sätt som finns, inte genom ord utan genom handling.
Egen initiativförmåga, fatta vuxna beslut, ta hjälp om det behövs.
Nu var det ett tag sen jag skrev här… och jag har inget positivt o säga mer än att det blivit svårare för varje dag… nu när jag vet att hon blrjar träffa en annan… enligt henne är det helt ok att göra så för hon tog steget o ville skiljas, hon som inte ville mer, hon som inte har några känslor kvar, hon gjorde ju slut o då är det helt ok att träffa en annan redan…jag är hemma från jobbet idag. I söndags hade jag min första ångestattack o den var inte rolig, så ett tips är att aldrig dricka alkohol samtidigt som du tar antidepressiva… jag antar att det ska va skönt för mig nu att kunna ge mig ut på marknaden igen o leta precis som hon har gjort…
Så leit å lese at du ikke har det bedre. Som du selv har erfart, så er alkohol generelt, og med antidepressiva spesielt, ikke smart når du sliter som du gjør. Prøv å holde deg unna inntil videre 
Dette i kombinasjon med tanken om at nå skal du også ut og finne en ny partner er sjelden et sjakktrekk, dessverre. Jeg kan forstå at du vil gjøre som henne,“ta igjen” og “ondt skal ondt fordrive”, men pass på deg selv nå og ikke rot deg inn i noen følelsesmessige stormer du ikke kommer deg helskinnet ut av. Din tid kommer, det er bare ikke akkurat nå. Nå må du stable deg selv på bena og stå trygt, da er du klar til å møte følelser som stormer 
Styrkeklemmer fra meg 
Jag behöver grymt mycket stöttning nu innan jag gräver ner mig själv i den mörkaste djupaste av depressioner,för det känns som att jag är där nu…jag känner på riktigt att jag inte orkar med det här längre… jag funkar inte, har sjukskrivit mig från jobbet för att jag inte orkar med o träffa folk,medicinen funkar inte, jag hamnar lätt i paniktillstånd, längtar efter att få dö, vet inte vad jag heter knappt, skriver panik meddelanden till min fru, som gör klart för mig varje gång jag skriver eller vi ses att det är över hon vill gå vidare, jag kan inte sluta tänka på dom två ihop, vi har inte börjat med nåt än trots att det gått en månad, finns inga lägenheter, vi måste fixa massor i huset, det är så mycket som måste fixas o mitt i allt det här ska jag tvingas att acceptera att min fru inte vill mer. Hur ska jag nånsin kunna gå vidare. Det är ju henne jag vill ha o ingen annan
När man är ett par så väljer man att acceptera den andra samt att delvis tona ner sig själv. När man separerat så kommer det efter ett litet tag att bli som två magneter vända åt fel håll, de trycks isär! Efter ett tag kommer du inte förstå varför du var så enveten vid att försöka hålla fast henne. Du kommer att se klarare på vilka punkter ni inte passade ihop.
Det gäller bara att överleva dit.
O där kom kross nr två det absolut definitiva- som jag har misstänkt länge…min fru har legat med sin älskare eller vad man nu ska kalla det…
Sender deg varme tanker og masse styreklemmer
At din kone har hatt sex med sin elsker er vel ikke uventet, selv om det føles som et dødsstøt akkurat i øyeblikket? Alt du klarer å stålsette deg for fremover vil være lurt, så tanker og følelser ikke løper løpsk om hverandre når du får ny viten om hennes forhold til elskeren. Da er du så godt mentalt forberedt som du kan bli. Noen ganger kan man være “lykkelig uvitende”, man bare gjør seg selv vondt ved å vite.
Ta vare på deg selv nå 
Styrkeklemmer
Känner så med dig!! Har inte så mycket tröstande ord att ge tyvärr, då jag själv söker något som kan trösta och få mig lite starkare. Är precis i din situation, inte praktiskt men känslomässigt, han är mitt livs kärlek och jag vill inget hellre än att det ska vara vi samtidigt som jag vet att han förgör mig i en relation, jag har så många gånger försökt släppa men har varit omöjligt, ångesten är brutal utan honom! Nu är jag inne på ett nytt försök, idag är det nio dagar utan kontakt, har aldrig gått så lång tid utan att han har hört av sig, jag mår sämre för var dag som går utan kontakt men jag måste kämpa framåt, det måste vända till slut. Jag förstår din smärta av att hon träffar någon redan, det är min stora skräck att han gör det! Men försök tänk att nu kan det inte bli så mycket värre, nu vet du och kan bara försöka ta dig upp ur gropen. Jag kämpar mig upp från gropen av att han inte hör av sig, kämpar med att försöka inse att det är över på riktigt denna gången men jag vet att jag har en smäll till att vänta mig, den smällen blir när jag får reda på att han träffar någon, då kommer jag falla ända ner igen men sen kommer det inte finnas mer smällar att ta, det kommer inte gå att falla längre ner sen, då finns bara vägen att ta sig upp igen. Jag har heller inte kunnat jobba pga ångest och panik, helt galet att en människa, en enda människa av alla människor som finns kan få en person att må så dåligt, att man är så förbannat känslomässigt bunden till någon!!
Vet att det är sjukt svårt att låta bli att messa och ringa och det kanske bara är bra för dig att få ut din ilska, sorg och besvikelse men du måste också sätta ett stopp för det. Det hjälper uppenbart inte och ju mer du hör av dig och inte får dom svaren eller reaktionerna du vill ha ju mer gräver du i såret, låt det stanna och bara få börja läka såret, riv inte på det mer.
Dom här 5 veckorna som varit har varit ett rent helvete känslomässigt o den hör veckan har varit värst av alla, nu vet jag på riktigt hur det könns med hjärtesorg. Jag har skrivit, jag har bråkat,tjafsat,varit så bitter,så krossad,så förstörd,sån ångest,sån mörk deppression så hit vill jag inte till igen… nu vill jag må bra,träffa nytt folk, låta skilsmässan gå bra,lugn o smidigt till. Nu nör jag vet hur hon vill ha det så är det slut på alla sms o kontakter med henne förutom med barnen… jag vill liksom inte se henne knappt…
Kämpa på!!! Du kommer fixa det! Du är inte ensam!
Bra inställning!! Tänker precis samma, jag vill bara komma ur detta och börja leva igen, umgås med vänner och ha kul. Dröjer nog ett tag tills jag kan ha kul igen men mitt fokus just nu ligger på att inte höra av mig, att klippa det band som håller mig så fast vid honom, som att sluta röka typ, en avvänjing helt enkelt. Vi har ett stort sorgearbete framför oss men vi kommer att klara det, det måste vi bara. När jag mår som allra värst så tänker jag att det finns föräldrar som har mist ett barn och ändå kunnat leva vidare och hittat glädjen igen. Vi är överlevare!
Tack alla! Det är så sjukt bara, bara höra orden jag vill skiljas knäckte mig men att sen redan såra nån som redan ligger ner en gång till fast värre är bara så lågt… men enligt min nu fd fru så mena hon på att vi redan är skilda men inte på papper o då får man göra precis som man vill, jag har ingen rätt att få reda på vad hon gör o kanske har jag inte det, men för fem veckor sen var hon min fru, nu har min fru gått över till en annan man…det gör så ont, alla bilder som kommer upp i huvudet är bara sjuka, men jag vet ju nu precis hur hon hade det när jag varit otrogen mot henne o var tvungen o säga in i minsta detalj vad vi gjorde, det vägrar hon o svara på o kanske är det lika bra för mig o bara veta att dom har legat med varandra att där gick hon vidare, jag har ingen rätt o veta nåt om henne nu…sjukt är det iaf