Mitt i ett forum med så mycket ilska, förtvivlan och sorg vill jag ändå lägga upp ett inlägg om hopp.
I mitten av sommaren rasade mitt liv. Allt va förlorat. Min framtid i spillror. Den man som betydde allt. Han jag älskade mer än något annat hade gjort det ofattbara. Han hade svikit på alla tänkbara sätt. Han hade brutit ett förtroende man inte bryter. Han krossade min tillit.
Idag, 2,5 månad senare, mår jag bra. Oförskämt bra. Visst. Det är saker kvar att lösa. Trådar att dra i. Knutar att lösa upp. Men generellt mår jag bättre än på länge. Sorgen över det som var finns där såklart. Sorgen över att det inte blev som jag önskat men det är mer att det är sorgligt än att jag ”lider” av sorgen.
Hur kommer det sig? Har funderat mycket på hur jag kan må så bra efter att ha förlorat det viktigaste i mitt liv… Min slutsats är att det är tack vare 3 saker:
Jag har haft så lite kontakt jag kan och har gjort det tydligt för andra att jag inte önskar ha information. Jag vill inte veta vad han gör eller inte. Det är inte vi längre så hans liv är hans. Mitt är mitt.
Mina vänner och min familj har varit ett stöd hela vägen och jag har tagit professionell hjälp från start.
Här kommer kanske den viktigaste delen. Jag har från start bestämt mig för att aldrig klandra eller skuldbelägga mig själv och att inte låta någon annan påverka det. Det han har gjort är bara hans beslut, hans handlingar, hans ansvar. Det gör att jag kan stå med ryggen rak och med gott samvete och utan skuld ta mig an resten av det liv som har fått i gåva. Jag vet att jag är värdefull och att jag är precis lika värdefull nu som innan. Återigen. Hans beslut, hans skuld, hans förlust.
Jag vet inte om detta inlägg kan ge styrka eller bringa lite hopp hos dom som kämpar. Min förhoppning är det. Glöm aldrig bort att ni är unika, värdefulla och starka. Plocka fram det tillsammans med ett uns jävlar anamma så kommer ni ur detta starkare och livskraftigare än innan.
Jag är fortfarande ny i sorgen, bara drygt en vecka, men mitt bland alla tårar försöker jag klamra mig fast vid hoppet om en framtid.
Alla människor här in forumet har hjälpt otroligt mycket, för innan var jag rädd och vilsen och kände mig så ensam.
Tack för att du ville ge lite hopp åt de av oss som fortfarande är i början av kampen!
Just nu känns det säkert också som att tiden går fruktansvärt långsamt. Jag minns att min ångest var som värst på morgonen. Hjärtat rusade och min livsgnista hade slocknat. Men vet du. Snart kommer dom mörka stunderna bli kortare, dom neutrala och dom ljusa kommer bli längre. Just nu ser du säkert inte det ljuset men tiden kommer att göra sitt. Se till att omge dig av människor som älskar dig och vill dig väl. Acceptera sorgen och alla känslor. Det kommer att bli bättre. Jag lovar ️
Jag lever på den vishet du och andra som gått igenom samma sak har… att det blir bättre. Solen kommer att lysa även för mig en vacker dag. Och innan dess får man stå ut i den mörka, kalla natten.
Fortfarande plågar minnen och drömmar, både när jag är vaken och sover. Tänker varje gång mobilen plingar till att det ska vara han, även det var jag själv som sa åt honom att inte höra av sig, eftersom jag ville ha distans under läkningsprocessen.
Längtar mest till den period då jag kan börja dejta igen, utan att jag enbart tänker på mitt ex. För anledningen till att jag avslutade en relation som var på väg att bli mer och mer destruktiv var just att jag inte ville förvägra mig chansen att någon gång nå min dröm att leva i ett ömsesidigt, kärleksfullt och varmt förhållande. Jag har ju ändå själv utsatt mig för denna skärseld för att orka tro på just den ljusare framtid som du skrev om
Min fru sedan 8 år släppte bomben för 3 månader sedan och det gör fortfarande lika ont varje dag. Har nu oxå brutit kontakten helt och hoppas det ska hjälpa mig reda ut vad jag vill med allt.
Skönt att du kunnat släppa så fort det ger mig hopp…
Väldigt bra tankar och förhållningssätt, nej det är inte lätt men jag försöker verkligen styra bort tankarna när de bara fastnar i samma spår och tro det eller ej, det funkar. Har också blivit brutalt sviken och just det att det är han som bär skulden och den får han bära helt själv hjälper mig att gå vidare. Och påminna mig om att han är numera är en man som faktiskt skadar mig och en sådan person vill jag ej ha i mitt liv.
För sex veckor sedan rasade hela min tillvaro. Min fru sedan elva år, varit ihop i tjugo, avvecklade vårt förhållande på mindre än ett dygn. Hon hade träffat en annan och det var det. Jag var och är helt förkrossad.
En vecka senare hade jag hittat detta forum och detta inlägg. Jag läser det och känner att det finns hopp. Låter löjligt kanske. Första tiden ville jag ta livet av mig, men det går ju inte. Jag kände mig värdelös. Men, detta inlägg har på något vis fått mig att hålla huvudet över vattenytan. Jag läser det så ofta jag behöver en push. Tack, @Brister Jag är okej, du är okej.
Ta hand om dig och jag lovar dig att framtiden är ljus även om dagen bara ger mörker 