Jag är föräldern

Till alla er som separerat, har barn och är bosatta långt ifrån varandra. Till dig som är den föräldern som inte kan ha barnen hos dig utan träffar dem mer sällan. Hur funkar det i praktiken. I hjärtat har jag redan förberett mig.

Jag är föräldern som inte har råd att bo kvar i huset. Den som har för låg inkomst för att få lånelöfte, trots stor handpenning efter att ha blivitutlöst från huset. Borgenär har bankerna slopat utan nu behövs en medlånetagare.

Jag är föräldern som inte har råd att ha sina barn på “halvtid” vilket innebär att jag måste överlåta hela vårdnaden till barnens far.

Jag är föräldern som inte kommer ha råd att åka med bilen mer än absolut nödvändigt vilket innebär att jag måste hitta ett boende inom en radie på 2mil fr skolan. Dessvärre har det visat sig, efter 9 månaders sökande, vara en omöjlighet. Husen, lägenheterna är för dyra. Att hyra hus el lägenhet är inte att tala om då månadshyran är mer än dubbelt så hög som månadenkostnaden skulle vara om jag fick ett lån.

Jag är föräldern som varken har familj eller släkt i staden vi bor i, staden som min exman är född och uppvuxen i. Jag är föräldern som desperat försöker hålla lågan vid liv trots nattsvarta famtidsutsikter.

Jag är föräldern som undrar om det går att lämna över vårdnaden till den andra föräldern utan att barnen ska känna att jag sviker dem. För det enda jag kan erbjuda är en känslomässig trygghet i rollen som deras mamma. Övrig trygghet står deras far för, både den ekonomiska då han tjänar väldigt bra men också att de bor kvar i huset.

Jag är föräldern som själv har extremt svårt med separationer och förändringar. Så att barnens tillvaro ska förändras minsta möjliga är min första prioritering. Kanske är det bra, kanske inte… att de inte är så små längre, 9,10 och 13 år. De har länge vetat att jag ska flytta ut.

Är jag föräldern som anses överge mina barn om jag flyttar 5 timmar bort där min familj finns. Min enda trygghet. Att behöva flytta längre än 1h från barnens far för att ha råd med ett boende innebär att jag inte har råd el möjlighet att ha barnen “halvtid”. Att behöva flytta till en främmande ort helt ensam för att jag inte längre kan bo kvar i huset är för mig en dödsdom. Jag kommer då behöva hitta ett nytt jobb. Nya vänner. Och träffa barnen mer sällan.

Att flytta till min familj tillåter mig ett liv med mening i ett liv som idag får mig att blekna bort.

7 gillningar

Mina barns pappa flyttade till sitt hemland när vi separerade. I början åkte de dit de flesta lov från skolan men nu har de två äldsta jobb och åker när de kan ta semester eller ställer ibland upp och flyger dit med minsta som ännu inte kan flyga själv.
Det har varit ett pusslande hit och dit men det har gått och går än. Nu kan minsta (14 år) tycka det är trist att åka varje liv och då äldsta har egen lägenhet flyger pappa ibland hit.
Optimalt, nej. Och jag får ju hela huvudansvaret för allt, precis allt. Det finns stunder då jag önskat varannan vecka livet faktiskt men nu är ju barnen snart stora alla tre och det har underlättat. Hade mitt ex stannat i Sverige hade han bara mått dåligt utan familj och vänner så det blev bäst så här.

Du flyttar inom Sverige, barnen är stora nog att sättas på ett tåg och åka till dig på lov och långhelger. Förutsättningen är att ni båda är överens och känner att det ska funka.
Du behöver inte ge upp vårdnaden för detta men det underlättar med att ge fullmakt till pappan för skola/pass och bank.
Visst kommer det att bli tungt för barnen men om du förklarar varför så tror jag dom kommer att klara detta.

4 gillningar

Kan någon av dina föräldrar vara medlånetagare…? Eller, kan du bo lite mindre och vara kvar nära barnen? Eller, kan du öka din inkomst? Kan du få bostadsbidrag? Har du undersökt alla möjligheter till sänkta kostnader eller högre inkomster?

1 gillning

Tänker precis som @Ullebulle här… har du verkligen vänt på alla stenar som existerar och några till för att kunna fortsätta att bo och leva med de som faktiskt ÄR din familj i alla avseenden och som rimligen måste vara de första och absolut viktigaste för att fylla ditt liv med mening, dvs dina barn?

Fem timmars resväg enkel väg är långt och du kommer att förlora såååå mycket av en 9, 10 och 13-årings liv och uppväxt :cold_face:

För mig skulle det vara det absolut sista alternativet alla kategorier, men måste du så måste du och då tvingas ju tillvaron ändå att lösa sig, för både dina barn och dig.

Förstår att det känns mörkt men tycker inte du ska skriva över vårdnaden. Om du nu funderar på det. Det mesta går att lösa med vanlig post om du skulle flytta längre bort.

Finns det hyresrätter el titta på mindre lägenheter i närheten till en början med? Barnen behöver inte egna rum i börja. Du måste väl få nåt slags bostadsbidrag tänker jag. Om du pga det ekonomiska måste flytta längre bort tror jag att den andre föräldern måste till skälig del hjälpa till med resekostnader för barnen om det är längre än 10 mil. Men kolla upp om det fortfarande är så med FK.

1 gillning