Sitter på tåget nu och det känns som att hela min själ gått i tusen bitar. Ska skiljas, bli lämnad, ersatt. Och jag förtjänar det.
Min fru och jag har levt ihop ihop i snart 14 år. Vi har två barn ihop och jag fick en fantastisk, då treåring på köpet som jag sedan dag ett sett som min egen. Vi hade det bra, t o m fantastiskt men efter ett vi för 8 år sedan fick vårt andra gemensamma barn hände något i mig. Ett mörker, depression. Jobbade hårt, blev trött, tjock och oengagerad. Började göra missar i ekonomin, slarvig. Allt var bara så mörkt inuti och jag blev likgiltig. Kände att jag älskade mina barn och min fru men blev allt mer inåtvänd. Sumpade vårt gemensamma företag, blev dömd för ekobrott pga sent inskickat bokslut. Började i terapi och sertralin. Blev ännu mer avtrubbad. Min fru gav mig chanser, älskade mig när jag inte förtjänade det. I höstas började vi prata om polyamori. Träffa andra. Som den enda lösningen vi hade kvar. Sa ja, utan att veta mitt eget behov. I samband med det slutade jag med sertralinet och helt plötsligt kom känslorna. Skuld, skam och panik. Men det var försent. Under vintern utvecklade sig hennes känslor för en annan man starkare. Jag såg på och stöttade det. Men fick sedan panik igen. Blev rädd, misstänksam och jävlig. Ville inte förlora henne, försökte göra allt för att det skulle bli bra men gjorde det värre. Nu ska vi skiljas. Skulden och skammen för allt jävulskap jag gjort. Vill bara att det här ska bli bra för henne och barnen. Vill sona, vill gå sönder. Men jag måste vara stark när jag är som svagast. Förlorar allt nu. Min fru, barnen halvtid, huset som varit vårat hem. Tonen från henne är hård. Nu med en ny man som är fin och vettig är det tydligt vilket as jag varit. Men inuti finns det en rädd liten pojke som aldrig ville göra ont. Bara gott. Men det är försent.
Till männen där ute. När allt blir mörkt och omgivningen inte mår bra av dig. Ryck i handbromsen direkt. Sök hjälp. Innan det är försent.
