Individualismens tidevarv

Allmänna diskussioner
1

I några trådar diskuteras det angående att ta en ny partner till sitt och x:ets gamla platser.
Vissa tycker att det är okänsligt och respektlöst vilket jag kan hålla med om när det gäller att släpa sin nya till sitt x privata platser som betytt mycket för ens x.

Vissa gemensamma ställen bör väl också efter bästa förmåga undvikas men offentliga platser, parker, byggnadsminnen, museer, nöjesfält? Och dem som är ens egna barndomsställen som betytt mycket för en?

Är det för att jag vill känna mig unik, utvald, speciell som jag inte vill att mitt x ska fara med sin nya till samma platser som vi var på? Eller är det för att jag känner mig ratad, utbytt, ersatt som jag inte vill? Ja, men jag är ju faktiskt det. Vart de väljer att fara ändrar inte på det.

Så tänker jag på den gamla släktgården.
Kammarn där prästen låg när han var på resa för att förrätta husförhör. I samma säng där gammelfarfar dog och låg på lit de parade en dag eller två.

I samma säng där dottern föddes som i sin tur dog i barnsäng när hon födde den nye arvingen och pigan som tog sin husmors plats och sov och födde i samma säng som hennes matmor föddes och dog…

Förr kunde människor, generationer, bonusföräldrar dela samma hus, samma kök, samma säng. Det var det naturliga. Naturens gång. I och för sig hade de inte något val, de var tvungna att rätta sig efter de förutsättningar som är för handen men ändå.

Förr föddes, levde, älskade, dog människor i samma rum, samma säng generation efter generation, med nya kvinnor, nya män om någon blev änkling/ änka och gifte om sig - eller för all del senare när par började skiljas - och idag så ska ett par inte kunna ta en promenad i stadens enda park för att deras x blir sur eftersom det var på den stigen x:et och personen en gång gick och svärmade.

Vi måste förhålla oss till det offentliga rummet kontra den privata sfären. Ja, det är okänsligt att fara med sin nya till x:ets favoställe som man själv inte visste om att det fanns innan man träffades. Det är inte okänsligt att fara till sina egna ställen eller en offentligt, allmänt känd sevärdhet, park, friluftsområde -typ allmänna turistattraktioner - med sin nya.

Däremot skulle jag om möjligt undvika att bo på ett visst hotell eller ett visst matställe om det finns rimliga alternativ men som sagt - förr kunde människor födas, leva, älska och dö i samma säng som tidigare generationer, husfäder - mödrar och idag finns det invändningar mot att besöka allmänna platser med sin nya.

1 gillning
2

Äsch, du drar det till sin spets tror jag. För det första, förr hade man inte råd att köpa ny säng så det var vackert att ligga i den som fanns oavsett vem fasen som legat före. Och förr var det väl tur om det överhuvudtaget fanns en restaurang i byn och då fanns inte valet.
Jag lider inte ett smack om mitt ex vill åka till “vår” ö, till “vårt” spa men jag är helt över skilsmässan. Hade kanske svarat annorlunda för två år sedan och den aspekten bör man nog ha med i det. Är man inte över sveket och separationen svider det extra mycket.
Jag ser inte det här som individualismens tidevarv, snarare valets. Vi har valmöjligheter idag som inte fanns förr. Som jag skrev förut, jag kan välja annan ort, annat spa, annat hotell, det kunde man inte förr.
Förr hade inte alla valet att skilja sig oavsett om makan/maken varit otrogen. Förr hade man inte valet att skilja sig för att kärleken dött eller andra äktenskapliga problem. Var det bättre då?
Individualism eller valmöjlighet?

1 gillning
3

Exakt.
Man var tvungen att acceptera och förhålla sig till sakernas allmänna tillstånd.
Men ska jag ta hänsyn till och undvika mitt sommarställe vi haft som barn för att mitt x och jag har speciella minnen därifrån?

Som jag skriver åter och åter igen Det beror på förutsättningarna Var ska man dra gränsen?
I vår stad finns ett spa. Nästa ligger i grannstaden 10 mil bort med ca 2 timmars körtid.

4

Ja det är ju den som blir svår för vissa. Men i min värld kan man ju inte ha så extremt många speciella ställen. Fast kanske vissa har det. För mig finns det ett och som sagt, jag har valmöjligheter att välja bort det (och gör det egentligen för min nyas skull och min, inte för mitt ex). Hade jag haft spa i staden hade inte det varit speciellt för jag hade varit där titt som tätt. Min stuga är min stuga och visst sjutton drar man dit sin nya. Men jag fattar vad du menar.
För många är väl mycket minnen speciella så jag antar att det är lättare för mig då det inte inkluderar det vardagliga eller det som skett ofta, utan det mer speciella som man inte åkte till hur ofta som helst eller när som helst.

5

@Rulle Tänker att vissa skriver om dessa saker i affekt när de precis blivit lämnade helt mot sin vilja.
I andra fall kan det vara så att ett ställe gått i arv, men man har haft gemensam tillgång sedan unga år och hips vips finns inte längre tillgången tillgänglig längre? Besitts dessutom av någon annan?

Kan vara tungt med både förlust av sin kära, “sitt” kära sommarställe och tvångstankar om hur den nya umgås med fd släkt och vänner i det förlorade paradiset?

Där håller jag med dig, bara att tugga i sig. C´est la vie!

Sen finns det vittnesmål om ex partner som tar med sig sin nya till hotellet där hen friade till den nyss försmådda etc etc.
Där är det väl brist på fantasi som upprör den lämnade men kanske också skulle uppröra det nya objektet för amorösa känsloyttringar? En repad skiva på repeat?

Det finns en (för mig) tydlig logik i föräldrar som inte anser att x ska ta med sig sitt nya ligg raka vägen till fotbollsträningen på söndag iförd lördagskvällens numer skrynkliga utstyrsel.

Att ärva är en sak, att överta en varm bädd från sin föregångare, inte så sällan efter att denne hafvat lust till sin nästas… Är såklart något helt annat.

Ta hem hemliga eller avslöjade älskare, -innor och göka i hemmet med närvarande barn och annat skit…
ILLA!
Säger en hel del om vandel, avsaknad av respekt och gränslöshet.

Eller om otroget x tar med sig nytt sällskap till plats som försmådd introducerat hen till, veckan efter att ansökan om äktenskapsskillnad är inskickad och toktutar ut det på sociala medier.
Inte god ton eller sed.

Men att bo kvar och på sikt flytta in ny partner i hus funkar, eller så vill inte den nya och då får man skaffa gemensamt.

Ta med ny partner till föräldrahem, släktgård, på utlandsresa till Halkidiki eller what not är en del av livet.
Ingen stor grej.

Stor sak brukar däremot göras om ens förlupna x helt plötsligt kan göra eller rent av VILL göra sådant som x medans den var i tidigare relation inte överhuvudtaget kunde tänka sig.
Jobbigt att man tydligen inte var värd den uppoffringen till skillnad från den nya?

Men du, vi, vet, Vi vet att allt lägger sig med tiden.
När man som lämnad (oftast är de de som förfasar sig) gått vidare i SITT liv så är inte X liv och förunderliga leverna längre ett problem.

Då är man förhoppningsvis bara glad att ha blivit av med människan, vad än den nu hittar på eller avstår ifrån i sitt liv?

Jag är inte säker på att det är individualismen som är grunden.
Teknologien kan lika väl vara den förändrade och förlamande faktorn?

4 gillningar
6

Yep.

Yep. Fast om den nyas barn spelar i samma lag blir det knepigare. Då får alla tre stå på behörigt avstånd från varandra fast den förra mycket väl vet hur det ligger till.

Yep.

Yep.

Yep.

Yep. Jag fick inte utrymme i vårt äktenskap då mitt x ville göra saker, t ex grilla oavsett väder, det skulle vara marinader, grönsaker, frukter, olika sorters kött och Fan och hans moster. Ofta blev det hon gjorde kolbitar och vi skulle sitta ute om det så blåste och regnade småspik. Nu när vi separerat händer det att jag drar igång grillen om det är soligt, vindstilla och hyggligt varmt och grillar korv, hamburgare, fisk, kyckling eller vad det nu kan vara.

Jag lagar mat, kokar sylt och saft för att jag dels har skaplig ordning i köket, jag har tid och får komma åt och ingen som klagar på att jag gör fel.

Det blir ju lättare att dela med sig av vart man är med vem och vad man gör. Men jag undrar om folk inte ta saker och ting för givna idag på ett sätt som man inte gjorde förr. Livet är ingen självklarhet och kan förändras fort. Det finns inga garantier för någonting vilket jag inbillar mig man var mer medvetna om förr men jag kan ha fel.

7

Individualism som begrepp får mig att associera till Karl Marx och sociologi i allmänhet, men kanske ffa i förhållande till staten/samhället. Men jag tänker mig att du kanske menar individens ökade självcentrering och egennytta, på bekostnad av omgivningens?!

I den kontexten kan jag hålla med dig, tror jag… för katten vet om det inte alltid funnits dysfunktionella varelser som alltid sett till sig och sitt först och främst, oavsett konsekvenser för andra?!

Men även jag slås ofta av att det generellt förespråkas att man kan bara se till sig själv först och främst, man har bara ett liv, alla får ta ansvar för sig själva etc. etc.

På det sättet har nog samhället i stort (där vi alla ingår som små kuggar) förändrats en hel del, på gott och ont. Där tekniken i form av exempelvis sociala medier, både har gagnat vår oändliga nyfikenhet samtidigt som den ger oss ångest med all den information som den presenterar och som vi faktiskt inte är redo för och därmed inte kan hantera.

8

Ja.
Och nej.

Jag tänker att förr var det sociala sammanhanget starkare på gott och ont. Det fanns en värdegrund som alla förväntades följa.

Idag ska var och en vara sin egen lyckas smed, hitta sin egen väg, själv bestämma vem och vad man vill vara. Vissa vill leva livet med tillfälliga förbindelser och alltid leva i en rosa bubbla, andra vill äta kakan och ha den kvar, en för nytta och fasaden utåt, en för nöje.

Vem är jag, vad är jag, vad vill jag. Det är inte så lätt om man inte får någon vägledning, lämnas åt sig själv och inte känna sitt eget värde.

Det är märkligt hur små ideella idéburna rörelser som börjar växa och få inflytande drar till sig personer som inte är intresserade av saken i sig men ser den som en språngbräda för att få egen makt, framgång, inflytande och kanske kan göra sig en hacka på det. Makt korrumperar.

Detta är moment 22, den gordiska knuten. Ska jag ta vara på min medmänniska? Ska jag bry mig om min medmänniska? Absolut. Men gör jag det om jag passiviserar den genom att göra allt åt den? Och kan jag älska, bry mig om och ta hand om andra om jag inte älskar, bry mig om och tar hand om mig själv först?

Utlöses syrgasmaskerna på flyget tar jag först på mig min, sedan ser jag mig omkring för att se om någon annan behöver hjälp att få på sin.

Mina medmänniskor kan ge mig stöttning och redskap men de kan inte göra arbetet åt mig. Det måste jag göra själv.

Vad vi vet här och nu har vi bara ett liv. Frågan är vad vi vill göra av det. Vissa vill tjäna och hjälpa andra, andra vill roa sig så mycket som möjligt, några vill göra sig så mäktiga som möjliga.

Är det ett självändamål att bli gammal med någon? Är det vad jag vill eller vad jag tror att omgivningen förväntar sig? Är det ett självändamål att byta partner efter x antal år för att jag ledsnat eller känner att åren rinner ifrån mig och jag vill något mer? Är det egoboosten av att känna att jag kan få någon ny att falla för mig?

Någonstans tror jag att vi är så upptagna med vad vi tror att vi själva vill, vad vi tror att andra vill och tycker, förväntningar - egna och andras vi försöker leva upp till, ständigt sökande något nytt av rädsla att missa något att vi glömmer att leva…

Vet inte riktigt vad jag själv menar, “Sen kväll med Rulle”. “En himla massa tankar”.

3 gillningar
9

Kan bjuda på tre rätt extrema exempel i den här frågan, som kanske överskuggar att man går med sin nya till samma platser där man har minnen med sitt ex. Tycker precis som @November att man inte kan byta ut hela sitt materiella liv med stugor, sängar och saker - eller för den delen alla sina vanor i en hel stad - bara för att man träffar en ny. Men i vissa fall går det ändå över gränsen.

  1. Min exmake och jag bodde turvis i huset och turvis i en etta, för att barnen skulle få bo i huset på heltid. Så höll vi på i tre år, med överenskommelsen att inga nya skulle in i varken lägenheten eller huset. Men det bröts genast som han hittade en ny. Hon följde med även in i huset och på vår första nyårsafton med detta system bjöd han in alla våra vänner på traditionsenlig fest - med henne och sig själv som värdar. Det här med alla mina saker, grejer och barn i huset, inget förändrat förutom att hon var hon och inte jag. Som tur avblåste hans nya flickvän hela spektaklet, till och med hon kände väl sig som en utbytt pappersdocka inför en sådan fest. Där ingen av vännerna ens var hennes. Fast hur hänsynslöst tänkte egentligen han? Den gåtan är brutal.

  2. Min ex-makes nya var sångerska och bandade in olika videon för sociala medier i vårt hus. Att se hur hon satt där bland mina saker och allt jag renoverat och fixat och sjöng om ”hur hon och han är meningen att vara vi” var så absurt att jag inte ens blev sårad. Tror jag.

  3. Pojkvännen jag själv fick efter skilsmässan, en relation som pågick i fem år, hade sedan sina egna sätt. Hade jämt vissa låtar han gärna lyssnade på på repeat ihop med mig och en av dem tyckte jag själv extra mycket om. Han gav mig olika info om låten och i ett senare skede då en otrohet kommit fram så visade det sig att just det där var en låt de två ofta hade haft sex till, och att det var hon som introducerat den låten till honom och givit honom infon han så glatt delat vidare med mig. Det är nåt djupt sjukt över det. Att vilja föra över såna minnen in i vår relation genom att dela deras sexlåt ihop med mig som var den han bedragit. Det blir som att expandera otroheten, frossa i det dolda lite mer, om inte till max. Precis som då brottslingen återvänder till brottsplatsen, men här istället i minnet och känslorna - och med en flickvän som riskerar att avslöja honom (istället för en polis).

Hoppas mina exempel kan ”trösta” dig lite @Rulle. Mänskan är mkt märklig ibland.

1 gillning
10

Jag behöver ingen tröst.
Jag förstår det känns tungt men att ens x tar med sig en ny till sina platser och offentliga miljöer får man acceptera. Sedan finns det som jag skrivit gränser.
Jag beklagar om jag varit otydlig där.

Sedan är andras beteenden inget jag kan påverka och det säger mer om dem än om mig.

11

@Rulle

Menade inte tröst egentligen. Vet att du inte behöver nån tröst. Vad jag mest var ute efter var nog exempel som överträffar de andra. Åtminstone i min värld gick gränsen typ där, när det gäller de här sakerna.

12

…gränserna överskreds med råge.
Säger mycket om de personer som beter sig då.
Okänsligt, dålig smak och gränslöst beteende.

I Lucky Luke episoden “Bröderna Dalton jagar ett arv” citerar en av karaktärerna Konfucius: “Speglosan vanärar endast sin upphovsman”

Min svägerska frågade en gång till min bror när han och jag skulle ut och handla “skäms du inte för hur din bror är klädd?”. Han tittade på mig och sa “skämmas får han göra för sig själv”.

Två stadiga, värdefulla byggstenar i min livsfilosofi.

Tyvärr har jag sett sidor hos mig själv som inte är så snygga, snarare som sådaba demoner som smyckar vissa byggnader utvändigt, nedsmutsade av fågelträck men de är en del av min personlighet som jag får lära mig att förhålla mig till och leva med likafullt som de omdtändigheter i livet som jag inte kan påverka.

3 gillningar
13

@Rulle

Sen gör man ju saker man inte märker själv heller, just för att man är så uppfylld av sig själv. När det gäller punkt tre t ex, så märker jag nu att jag själv gjort nästan samma. Inte på lika extremt psykopatiska vis, men då jag nätflirtade med en man under skilsmässan, så lyssnade jag öppet på låtar hemma som han skickade till mig. Började inte berätta om dem för familjen, men nu när jag tänker på det i efterhand så besudlade jag min ex-make med energin från den musiken, och kränkte vårt hem, även om både hemmet och äktenskapet ändå var under upplösning.

14

Just det här med låtar…
Förra gången vi hade en kris och nästan var på väg isär men bestämde oss för att fortsätta tillsammans. Den gången han var tokkär i en 20 år yngre kollega, som han sa “har aldrig känt så för dig som jag känner för henne” till mig. Bara det, då spelade han l love you I hate you med Gnash på repeat, jag tog väldigt illa åt mig men han menade på att det bara var en låt han tyckte om. Mmm så pass mycket att han kunde spela den 15 ggr på raken? Han fattade inte alls varför jag tog illa upp.

1 gillning
15

@Rulle

Det är här jag menar att teknologins imperativ, numer inte bara i produktion utan i allt är förändringen.

Förr var “i nöd och lust” verkligen NÖD och lite lust.
Dvs efter att man avlat barn så fick man nog fan slita och frysa.
Men en härd i rummet och en varm kropp i sängen gjorde att ännu en dag med vedermödor grydde.
Man gladde sig i det lilla om man orkade. Och det gjorde man.

Det är sagt att underklassen aldrig kommer att göra uppror.
En människa som gnor inte hinner grubbla.

Man hade en kort tid av svärmeri i ungdomen vid kyrkhelger och senare logdanser, innan dess kanske vid hedniska riter och blot?

I någorlunda modern tid i norden jobbade alla på gården och året om.
Kunskap fördes vidare med berättelser men mest i handling.

Kyrkan tog makten jämte kungen och höll oss i herrans tukt och förmaning.
Spriten, spelberoende och annat var tvunget att bekämpas för att undvika misär.

Att mänskligheten har haft dessa svagheter sedan länge vittnar om inte annat budorden om.

Adel, präster, grevar och herremännen eller vad vi än har kallat överklassen genom historien har dock haft lite annat för sig. Krig, intriger och affärer i alla avseenden.

Den stora skillnaden är teknologin.

Vi har idag ingen arbetarklass som sliter i sitt anletes svett.
Somliga jobbar hårdare och får mindre betalt än andra ja.
Vissa har fått stekta sparvar serverade hela sitt liv.

Men ALLA kan idag resa jorden runt via sociala medier. (Avser här människor i I-länder)
ALLA kan grubbla över hur de ska kunna ta sig fram och upp.
ALLA har den tiden, vi har sociala skyddsnät som låter oss. Stat eller klan finns där.
Ett skyddsnät som vi kanske måste ha det för de “enkla” jobben finns knappt kvar?

Men alla input som förr tog år att få, får vi nu på 10 min.
Att samtala krävde förr förflyttning om det inte var med någon i hushållet.
Bara på telefontiden var man tvungen att anstränga sig åtm lite.
Tänk bara brevduvor?
Tidningar var enda sättet att få veta vad som hände på orten eller i världen, om man inte hade turen att stöta på en berättare.

Så, individualister har vi nog alltid varit?

Men att vara så egofixerade, med global inspiration och förebilder, som vi kan vara idag har vi aldrig tidigare haft tid eller möjlighet att vara.

Aldrig tidigare har vi haft så lätt att få inspiration att vara avundsjuk.
Aldrig tidigare har det varit så lätt att bli frestad och förledd för så många.

För att då inte tala om alla som kan berätta för alla om hur man blir framgångsrik och lycklig?

Och här håller jag verkligen med dig Rulle för det kommer ett stort:

ELLER; Är och blir vi lyckligare?

PS mitt ex formligen tokspelade: “It wasn´t me” med Shaggy och var på sprudlande humör (kräks lite i munnen ännu när jag hör den)vid sin första kända otrohetsrunda där Short Message Service var en viktig möjliggörare.

2 gillningar
16

@Skipper

Ja, och hur många av alla äktenskap på detta forum har inte upplösts med en början i: smussel med mobiltelefonen. Det är ju majoriteten här.

2 gillningar
17

Mja, historiskt sett var det väl Kungen som tog kyrkans makt på 1500 talet iom Gustav Vasa. Där kyrkan inte tyckte som kungen så blev de avsatta.
Visserligen ett litet sidospår.