Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Imorgon rycks barnen upp ur sin trygghet

Vi ska separera. Beslutet togs för ca två månader sedan och vi är hyfsat överens.
Jag har ordnat ett mysigt tillfälligt boende till mig och barnen. Jag letar nåt mer permanent men vill inte känna stress, därför blev det ett tillfälligt boende.
Imorgon har vi beslutat att berätta för barnen. Jag har total panik och ångest inför det. Känner mig så hemsk. Känns som vi sviker dem och rycker upp dem från tryggheten. Barnen är 9 och 15 år. Kommer vara det svåraste jag någonsin gjort.
Jag vet ju att det inte är bra för dem som det är nu heller då jag och Pappan inte hittar glädje och kärlek längre. Men tror inte att barnen tänker eller reagerar på det, eller så intalar jag bara mig själv det.
Hur har det gått för er andra med barn i ungefär samma ålder när ni berättat, vad har ni fått för reaktioner.

1 gillning

Har en tjej på 10 och en grabb på 15, vi berättade för ett par veckor sedan. det är min man som vill separera men vi la upp det så att vi är heeelt överrens och att det handlar om att vi älskar varandra men att vi inte längre är kära, utan mer som kompisar. Vi sa också att vi kommer fortsätt att umgås som familj med aktiviteter och även att min man kommer komma hem (jag bor kvar i huset) och laga mat och äta tillsammans med oss ibland. Han har skaffat en tvåa och flyttar i November, ligger i ett närliggande område. Vår son kommer själv få bestämma när han vill vara där, förmodligen blir det lite fotbollskvällar och grabbhäng. O han kan själv åka emellan med moppe, buss eller att vi skjutsar. Vill han vara där en kväll och sedan komma hem och sova så är det helt ok osv. Vår tjeja kommer förmodligen vara där typ Torsd-Sönd varannan vecka men som sagt, pappa kommer komma hem o vara i huset med henne när det funkar och jag ska iväg osv. Vill hon sedan vara dä mer så är det helt ok osv. Barnen tog det bra iom att vi försökte låta så positiva kring detta. Får se hur det blir när det väl är dags. Men gick mycket bättre än förväntat. Kommer din man ha kvar huset/boendet ni bor i nu elle rkommer båda att flytta??

Skönt att höra att det gick så pass bra för er. Å känns lite lugnande för mig.
Tänker nog väldigt lika där, att göra det positivt och att vi kommer att fortsätta umgås som familj ibland och att vi är helt överens.

Pappan kommer att bo kvar i huset då han ägde det redan innan vi träffades.

Hoppas att det går fortsatt bra för er när det närmar sig flytt.

Barnen känner nog på sig att det är något på gång. Men om ni är hyfsat överens och har all grund för ett bra samarbete så kommer det nog gå bra.
Tänk på att låta dem vet att allt de kan tänkas känna är ok.

Hej @Virma. Min snart-exfru och jag berättade för vår 12-åriga dotter på lördagmorgonen för snart två veckor sen.

Skilsmässa och separation är på exfruns initivativ, och jag har mått bra uselt sista månaderna sen det uttalades, men vi gjorde som @Emi1 ovan och lade fram det som ett ömsesidigt beslut, samt att vi kommer fortsätta umgås tillsammans alla tre då och då. Det känns rimligt nu, vi får se efter bodelning och flyttar, jag oroar mig mycket för att det ska kunna bli konflikt i samband med det.

Precis som du skriver så var jag också helt skakig dagarna innan vi skulle berätta, minns inte någon gång jag oroat mig så, men det gick ändå bra när det väl var dags. Dottern blev så klart chockad och omtumlad, men vi pratade mycket och bearbetade det under helgen och gjorde det tydligt för henne att förändringarna kommer ske efter hand och över tid.

Nu har hon hunnit prata med sina nära kompisar, vi har börjat berätta lite om de praktiska bitarna, och hon verkar ta det med ganska mycket lugn ändå på det hela taget.

Det låter som att ni har alla förutsättningar för att det ska gå bra. Var där när känslor och frågor kommer. Som sagt, låt dem veta att alla känslor är okej, att det kommer bli jobbigt ibland men var positiva till framtiden också.

Hoppas verkligen det ska gå bra!

Ja, jag kommer kämpa för att det här blir bra och att jag och pappan ska ha en bra relation för barnens skull.

Man vet inte alls hur barnen kommer att reagera men som du skriver är allt ok. De får bli ledsna, arga eller vad som. Vi har inget inplanerat i helgen för att kunna finnas nära och tillhands hela tiden.

Ska samtidigt bli skönt att barnen vet. Det har ju gått ett par månader sen beslut och jag tror vi föräldrar kommit rätt långt mentalt. Därför börjar det nästan bli svårt att barnen inte vet.
Vi berättar imorgon sen är planen att jag/ vi flyttar 1 november så barnen också ”hinner med” att bearbeta lite och se att mamma och pappa kommer bra överens trots detta beslut.

Det kommer nog bli bra men jäkligt jobbigt just nu!

1 gillning

Tack för stöd! Känner mig lite lugnare nu när jag hört att det ändå gått rätt bra för er som är i ungefär samma situation med barn i samma ålder.

Hoppas verkligen att det fortsätter gå vägen för er också utan att det blir för mkt konflikter.

Vi är ändå ganska överens så förstår om det är jobbigare för er som inte är det.

1 gillning

Lycka till, försök och bara ta det lugnt och verka så positiv som möjligt. Se till att ev. konflikter med mannen sker i telefon när ni är på jobbet eller när ni är ensamma hemma. Vi har även sagt till barnen att vi kommer vara ledsna till och från iom att detta - trots allt är det en sorg, att vi inte lyckades hålla ihop familjen. Vi försöker ta det här i lugn takt, kanske att han inte flyttar från en dag till en annan utan börjar med ett par nätter i lgh osv. Det kommer vara en stor sten som släpper när ni berättat, vidrigt att gå runt och verka som att allt är som vanligt när man vet att allt kommer raseras inom kort-vet precis. Ungar är ofta så mycket mer förstående o “vuxna” än vad man kan tro i sina resonemang. Våra säger att så länge ni tror att det här kan bli bra så blir det det. Stor kram o lycka till!!

1 gillning

Tusen tack för kloka ord, tips och stöttning!

Tror också det kommer kännas otroligt skönt när vi berättat.

Lycka till ni också!

Vilken helg och vilken pärs!
9-åriga sonen blev jätteledsen och ropade; ni får inte! Han lugnande sig ganska fort och började lyssna på när vi berättade hur vi tänkt oss allt. Han ställde lite frågor och verkade tycka att det blir lite spännande också. Han såg genast några fördelar, tex att han får närmare till två kompisar när han är hos mig. Han har fortsatt ta det bra de här dagarna. Vi har även varit och tittat i huset vi tillfälligt ska hyra och han började planera vad han vill ha i sitt rum. Vi får se hur det blir när det är dags för flytt.
Dottern som egentligen är en bonusdotter blev det lite värre med. Hon bröt ihop fullständigt. Jag har funnits med sedan hon var liten och hon har varit boende hos mig och Pappan. Mamman bor 25 mil härifrån och hon har varit där ca var 3:e helg.
Hon trodde hon skulle mista mig och att vi aldrig skulle träffas igen eftersom hon inte är min på riktigt. Tog oss över en timme att övertyga henne att det inte blir så och att vi kommer fortsätta umgås som familj ibland.
Sakta men säkert började hon tro på oss. Idag är hon rätt glad och vet att hon är välkommen hos mig när hon vill. Troligen kommer hon delvis bo hos mig också. Oerhört tacksam mot pappan för det! Ser ju henne som min dotter även om hon inte är det på riktigt. Men vi har levt ihop sen hon var två och hennes pappa förstår vad vi betyder för varandra.

Även om det känns som barnen tagit det bra efter att första chocken lagt sig gör det så jäkla ont. Deras första reaktion när vi berättade kommer förfölja mig för alltid. Mitt hjärta brast totalt när vi gjorde dem så ledsna och rev upp tryggheten. Det är skönt att de vet och vi kan börja planera lite tillsammans. Men den där första reaktionen… nåt jag får lära mig att leva med för det är det absolut värsta jag varit med om.

3 gillningar

Ja, precis så känner jag också nu. Det minnet kommer finnas kvar och skava länge… :frowning: