Jag har skrivit i forumet tidigare, och fått många goda råd. Men nu är en till semesterperiod snart slut och situationen är sämre än någonsin och jag har det värre än någon gång tidigare.
Vi har varit ett par i 9 år, har två gemensamma barn på 2 och snart 5, och jag har ett barn på 14 som bor hos oss på heltid från en tidigare relation.
Våra problem började för många år sedan, men för två år sen kom det upp ett ljus för mig som sakta men säker blivit mycket mer tydligt… jag har försökt få till en ändring via samtal hemma, via stöd hos familjeterapi men ingenting har gjort någon skillnad.
Det jag har upptäckt i efterklokskapen och genom reflektion är att min partner har ganska starka narsissistiska drag… och utöver att behandla/bemöta mig på det sättet, så behandlar hon mitt äldsta barn riktigt dåligt emellanåt.
Jag går runt som en zombie här hemma, och fokuserar på att vara en så god och närvarande far som möjligt för de två minsta, och till del för min största. Men märker att jag har förlorat mig själv… jag har gett upp alla försök på att få rätsida på relationen, för jag når inte till någon förändring hos henne. Vad jag än tar upp till diskusjon med henne, slutar med att jag får veta hur dåligt jag får henne till att må, och hur stora fel det är på mig…
Jag inser (och har gjort det en lång stund) att jag inte vill ha det så här, och absolut inte vill leva så här.
Jag bestämde mig nog för flera månader sen, men har inte klarat av att ta steget att säga det.
Jag stod idag utanför garaget och tänkte riktigt intensivt på det, och blev skitnervös… men vi får gäster i morgon, så måste vänta…
Jag tror att hon inser detsamma (med tanke på vad hon säger till mig, och att hon flera gånger tagit upp / hotat med skilsmässa tidigare)
Men varför är jag "rädd/nervös!?
Här är min dörr till att få starta på nytt. Ett liv där jag tillåts vara mig själv, ett liv där jag inte kritiseras för allt, får skit för minsta lilla, inte måste “gå på tå” för att känna av vilket humör hon är på, ett liv där jag går upp varje morgon och lagar varje middag för mig och mina barn. Inte för en till vuxen som borde kunna hjälpas åt. Ett liv där jag inte måste höra skit för att jag vill göra något ensam eller något av mina intressen. (de har jag i stort sett slutat med, för alla påhopp, kommentarer och påläggande av dålig samvete som jag har fått)…
Men imorgon måste starten på en svinjobbig period börja, men också den nya resan på mitt liv… där jag ska få leva igen.