Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Imorgon måste jag ge beskedet... rädd

Jag har skrivit i forumet tidigare, och fått många goda råd. Men nu är en till semesterperiod snart slut och situationen är sämre än någonsin och jag har det värre än någon gång tidigare.

Vi har varit ett par i 9 år, har två gemensamma barn på 2 och snart 5, och jag har ett barn på 14 som bor hos oss på heltid från en tidigare relation.
Våra problem började för många år sedan, men för två år sen kom det upp ett ljus för mig som sakta men säker blivit mycket mer tydligt… jag har försökt få till en ändring via samtal hemma, via stöd hos familjeterapi men ingenting har gjort någon skillnad.

Det jag har upptäckt i efterklokskapen och genom reflektion är att min partner har ganska starka narsissistiska drag… och utöver att behandla/bemöta mig på det sättet, så behandlar hon mitt äldsta barn riktigt dåligt emellanåt.

Jag går runt som en zombie här hemma, och fokuserar på att vara en så god och närvarande far som möjligt för de två minsta, och till del för min största. Men märker att jag har förlorat mig själv… jag har gett upp alla försök på att få rätsida på relationen, för jag når inte till någon förändring hos henne. Vad jag än tar upp till diskusjon med henne, slutar med att jag får veta hur dåligt jag får henne till att må, och hur stora fel det är på mig…

Jag inser (och har gjort det en lång stund) att jag inte vill ha det så här, och absolut inte vill leva så här.

Jag bestämde mig nog för flera månader sen, men har inte klarat av att ta steget att säga det.
Jag stod idag utanför garaget och tänkte riktigt intensivt på det, och blev skitnervös… men vi får gäster i morgon, så måste vänta…

Jag tror att hon inser detsamma (med tanke på vad hon säger till mig, och att hon flera gånger tagit upp / hotat med skilsmässa tidigare)

Men varför är jag "rädd/nervös!?

Här är min dörr till att få starta på nytt. Ett liv där jag tillåts vara mig själv, ett liv där jag inte kritiseras för allt, får skit för minsta lilla, inte måste “gå på tå” för att känna av vilket humör hon är på, ett liv där jag går upp varje morgon och lagar varje middag för mig och mina barn. Inte för en till vuxen som borde kunna hjälpas åt. Ett liv där jag inte måste höra skit för att jag vill göra något ensam eller något av mina intressen. (de har jag i stort sett slutat med, för alla påhopp, kommentarer och påläggande av dålig samvete som jag har fått)…

Men imorgon måste starten på en svinjobbig period börja, men också den nya resan på mitt liv… där jag ska få leva igen.

13 gillningar

Du är väl rädd för att du vet att hon kommer att skuldbelägga dig och få dig att tvivla på dig själv?

1 gillning

Ja, det är nog så…. alternativt så gör hon sig till ett offer, lägger skulden på mig, blir rasande eller springer ut ur huset… … kan också anklaga mig för otrohet…… förmodligen börja säga saker som att jag kommer träffa en ny snart, att jag kommer misslyckas… att jag är en dålig förebild… att jag är en dålig pappa….

2 gillningar

Jag tror faktiskt att du kommer att känna lättnad när det väl är gjort! :smiley: :muscle:

3 gillningar

Det är ju så att det kommer bli jobbigt, men att du står upp för dig själv, och den du är, kommer ge dig oanad kraft och styrka att ta dig igenom det svåra. Du kommer få ett helt annat fäste med fötterna på jorden som gör att du klarar alla stormar som blåser. Håll fast i din tro på dig själv och det du står för, så kommer du fixa detta. :pray:

2 gillningar

Ja, det tror jag med… :pray:t3:

Tusen tack! :pray:t3:
Resonerar och ältar det för mig själv hela tiden, och vet att jag tar rätt beslut, och som jag läste… det är ett av de svåraste beskeden att ge då det förändrar allt från nu och in i framtiden….

Hej!
Hur gick det för dig igår?

Jag själv flyttar fram beslutet varje dag tyvärr…

Hoppas det går bra med dig

1 gillning

Hej!

Hur har det gått?

Första inlägget men läst ett tag här. Känner igen mig en hel del i det du skriver, sitter lite i samma sits själv nämligen. Levt i en destruktiv relation sedan flera år där jag de senaste åren insett att min fru har starka narcissistiska drag (även ganska histrionisk). Känner igen det du skriver väl med att allt slutar med att det är mitt fel. Hennes upprepade otrohet är även detta alltid mitt fel (så klart). Manipulation, lögner, starka raseriutbrott för ingenting, överlägsenhet mm. Listan kan göras lång.

Jag förstår att relationen är destruktiv och ohållbar. Jag är även rädd att lämna även om jag inser att jag måste. Det som komplicerar situationen är dels barnen som jag tagit hand om till 90% de senaste åren (så hon kan leva sitt tonårsliv) samt att vi skrivit på ett husbygge. Är framförallt orolig över att svika barnen och en rutten vårdnadstvist fylld av lögner

Hoppas der går bra

5 gillningar

Hej!
Jag tog aldrig steget igår. Jag klarade inte av det.
Och nu sitter jag här ett halvår senare… i precis samma situation… på ett sätt är jag lite tacksam över att jag inte tog samtalet då, för hösten har varit helt vansinnig (med arbete) och jag konstaterade att det var bättre att leva i misär, än att börja på ett nytt liv…

Men det jag ser nu, är att jag har gett det ytterligare ett halvår, och jag känner precis som då, men ännu starkare. Så det finns egentligen inga tvivel om vad som är bäst och vad som behöver göras… det ska bara göras…

3 gillningar

Jag kommer att lägga bud på ett radhus på söndag…jag mår så fruktansvärt illa. Kan inte äta, sova och har ångest hela tiden. Har haft sambo i 6 år. Han blev en helt annan efter att vi flyttat ihop. Det blev liksom “klart” då för honom och han kunde göra det han vill, jobba och spela trummor m.m. vårt hus förfaller och nu går hans nya företag åt pipan och han vill att vi belånar huset. Jag har inga känslor…men min kropp skriker - orkar/vågar/vill inte förändring.

2 gillningar

Jo, du orkar! Du har inget ansvar för honom, hans företag eller hans ekonomi. Gå därifrån så fort du kan och låt honom reda ut sin egen soppa.

Skulle tro att du har tillräckligt att göra med att du själv ska må bra igen, ta inte på dig hans bekymmer också! :yellow_heart:

2 gillningar

Hej

Hoppas det går går bra för dig idag!

Det här ska du inte ge dig in i, oavsett om du separerar eller ej. Går hans företag dåligt får det väl gå i konkurs. Det där får han lösa med sin revisor. Var benhård, vik inte en tum oavsett känslomässiga påhopp. Du ska inte behöva skuldsätta dig för det och riskera att du och barn hamnar i trubbel.