Jag och min man har varit ett par i 6 år (särbos) och det fungerar rätt bra efter en väldigt stormig start.
Det som inte riktigt fungerar är hans märkliga förmåga att hela tiden fokusera på sig själv i alla situationer.
Det spelar egentligen ingen roll vad vi pratar om för han lyckas alltid börja prata om sig själv och sitt och han har inget tålamod när jag vill berätta något utan avbryter konstant och byter ämne så att jag tillslut tappar tråden och ger upp.
Har testat att göra likadant tillbaka i hans ändlösa monologer som han roas av själv och då blir han skogstokig.
Han kan heller inte ta emot komplimanger utan fräser och snäser som om jag kränkt honom och när han själv säger något snällt till mig lägger han alltid till ett MEN och så kommer det något negativt.
Jag vill därför inte längre ha komplimanger för det enda jag minns är ju alla fel han hittar, det fina har han ju iom det smutsat ner.
Periodvis skämtar han rätt elakt på min bekostnad och när jag inte skrattar så är det såklart jag som absolut inte har någon humor men han fortsätter då med att dra 10 ännu värre ‘skämt’ om mig tills jag blir arg och sen är bråket igång.
Han skulle däremot aldrig acceptera att jag skämtar så om honom för då är det förakt och hån medans hans grejer bara är ren humor.
Något som ständigt puttrar under ytan är problemet när jag inte håller med om något han säger för då tjafsar jag eller så måste han ifrågasätta varför jag alltid är så tjurig trots att jag bara sagt vad jag tycker.
Nu har det gått så långt att han går på mig bara jag påpekar saker och han beter sig som att jag kritiserar/anklagar honom som person.
Han är väldigt pigg på att någon av oss måste vinna och få rätt i varje argumentation (han) och den som förlorar måste be om ursäkt (jag) trots att jag konsekvent ignorerar det tramset. När han inte lyckats “vinna” för att jag konstaterar att vi tydligen tycker olika så måste vi också bråka om varför jag inte ber om ursäkt.
Jag går aldrig till personangrepp eller kör “du gjorde fel” vilket han själv ofta gör i affekt och ändå så hittar han alltid något själv att bli kränkt över.
Jag älskar honom men det börjar bli väldigt tröttsamt att det blir tjafs över ingenting så fort jag säger något och alltid, alltid är det mitt fel som tex tonen i min röst eller att han hakar upp sig på ett ord.
Vi är 40+ så jag tycker att jag kan förvänta mig lite mer mognad från hans sida men jag börjar fundera på om det här är ett friskt beteende.
Jag känner mig inte särskilt uppskattad eller älskad längre trots att han nyligen friade igen utan börjar känna att det är han som tröttnat.
Tycker man om någon så går man ju inte till attack hela tiden, eller?
Allt känns så villkorat (på min bekostnad såklart) medans han själv tycker att han är som han är och det kan/ska ingen ändra på.
Ja vad ska man säga… det där beteendet låter väldigt narcissistiskt. Och då spelar åldern ingen roll… de beter sig och reagerar som barn i många situationer. Mitt ex är snart 70 och betedde sig på ett liknande sätt. Jag funderade ofta på att lämna men hittade förklaringar och ursäkter till alla möjliga dumheter och trodde också att jag älskade honom. Det slutade med att han lämnade mig för en annan. Vad är det du älskar hos honom?
Upplever också det som lite narcissistiskt faktiskt.
Jag älskar och uppskattar i princip allt övrigt hos honom även om det låter märkligt och blir motsägelsefullt.
Han är väldigt omhändertagande, beskyddande och ömsint bla. och det tilltalar mig även om jag klarar mig utmärkt själv.
Tyvärr drar jag nog öronen åt mig och tar ett steg tillbaka när han är som mest konfrontativ för att jag inte orkar tjafsa om ingenting.
Tror att han skulle bli hemskt sårad om han visste att jag ibland hellre stannar hemma än att träffas men jag vet inte hur eller när jag ska ta upp beteendet eftersom han absolut inte koppla eller se sig själv utifrån.
Det finns 1000 saker hos honom som är värda att stanna för men den där sidan är inte rolig.
Han släpper inte in någon i sitt liv utöver några få vänner och mig men även om han valt det så kan han bara inte släppa ner garden helt.
Antingen har han personliga issues som är okända för mig men som går ut över mig eller så har han taskigt utvecklad EQ.
Narcissistiska drag har han helt klart men jag upplever honom inte som extremt självgod tex.
Har du tänkt på parterapi? Om du känner att ni inte kan prata om dessa saker så kan en till part i samtalet vara en lösning? Värt att testa i alla fall. Det är många som går i terapi i förebyggande syfte så jag ser det som att ni vårdar er relation. Särskilt när ni ju förlovat er och tänker framåt
I princip allt annat fungerar bra, som jag skrev. Samliv, gemensamma intressen, vänner, familjer men så får han de här rycken då han frontar mig för tonlägen som inte finns tex. som om han vill hitta något att mucka om.
Exakt samma beteende som min exman de första 10 åren. Det fungerade mellan oss faktiskt, för jag var frisk och stark och ryckte bara på axlarna när han uppträdde som en idiot. Hans problem, tänkte jag. Inte mitt.
Nästa period blev svårare, eftersom vi då hade barn. Han behandlade barnen på samma sätt. Aldrig nöjd med något de gjorde. “Jättebra att du dammsugit ditt rum, MEN du har slarvat rätt mycket, eller hur?” eller “Jaså, du fick alla rätt på matteprovet? MEN tycker du det är något att skryta med, när du är så dålig i svenska?”. De ägnade en stor del av sin barndom till att försöka göra sin pappa nöjd, men de lyckades aldrig. Det ledde också till allt fler gräl mellan oss, när jag försökte få honom att någon gång säga något positivt till barnen.
Riktigt illa blev det de sista åren av vårt äktenskap, för då hade jag blivit sjuk. En kronisk sjukdom som gjorde att jag inte orkade på samma sätt. Han blev elakare än någonsin och jag orkade inte stå emot hans ständiga kritik längre, utan jag tog åt mig av den och tappade all självkänsla och allt självförtroende.
Nej, det du beskriver är inte ett friskt beteende. Min exman har en störning. Han är narcissist. Saknar empati och sätter alltid sig själv först. Han kan älska på sitt sätt. Han älskar människor som ger honom det han vill ha. När de inte ger honom exakt vad han vill ha, så älskar han dem inte längre. Det gäller vänner, fru och barn. Inga undantag där inte!
Din partner visar upp en väldig massa röda flaggor. Var försiktig!
Vilken mardröm…
Ja jag ska vara försiktig och om det inte blir bättre måste jag föreslå parterapi även fast jag vet hur han kommer att reagera.
Vi har inga gemensamma barn och kommer inte att skaffa några heller.
Har ett äktenskap i bagaget som inte var särskilt vackert men då var missbruk inblandat (exet) och jag som nykterist ägnade många nätter åt att försöka parera fylledillen innan jag tillslut packade ihop mitt och lämnade äktenskapet totalt dränerad.
Han blev hemskt elak och fysisk när han drack, även mot sina egna barn. Den sitsen sätter jag mig aldrig i igen.
Jag har en del att fundera på helt klart.
Detta kan man inte förminska eller normalisera oavsett hur många goda sidor han har. Beter sig så illa att du väljer bort att träffa honom och ingen självinsikt…. Då finns det inte mycket hopp.
Inte fysisk men definitivt psykisk……
Fundera om det är en sådan relation du vill ha.
Varför är du fortfarande tillsammans med honom?
Han respekterar dig inte för fem öre!
Jag tänkte att jag skulle citera de bitar där du så tydligt belyser anledningar till att lämna och rå om dig själv men det blir för mycket!
Om du läser din text och tänker att det skulle varit din väninnan som hade skrivit den. Vad hade du gett henne för råd?
Det är ju förvisso sant att man ser saker tydligt när bara det negativa tas upp, allt det positiva är ju inte direkt det man klagar över.
Visst blir jag störd över beteendet men jag har heller ingen lust att bara lämna utan att ens försöka få ordning på detta.
Om det gällde en väninna skulle jag definitivt försöka hitta nya sätt att komma vidare innan jag säger ge upp.
När man är känslomässigt involverad själv blir man som blockerad när man försöker hitta alternativ.
Nu tycker du säkert att du får varningar och förmaningar, när du bara vill ha tips på hur du ska lyckas fixa honom…
Vad exakt är det som gör att du tänker att saker och ting skulle kunna bli bättre sas. av sig självt… är det inte hög tid att ta hjälp för att något öht ska ha en chans att kunna förändras till det bättre?
Det ligger absolut något i detta, men då kanske det är bra att ta hjälp av utomstående. För till syvende och sist så kan inte du förändra honom. Det kan han bara göra själv och dig lyssnar han uppenbart inte på, så varför inte asap försöka få hälp av yrkespersoner som både har kunskap och vana kring sådan här beteenden och låsningar hos individer som har svårt att se sitt eget beteende och kommunicera med sin motpart?!
Jag skulle kunna kopiera Suzz, Buenitas, Leafs, Lisa0987s och Noomis svar rakt av.
Du kan ta en häst till vattnet men du kan inte tvinga den att dricka.
Du tycker att det är problem i relationen.
Tycker han det?
Du vill att ni ska arbeta på er relation och att han ska ändra beteende gentemot dig.
Vill han det?
Du kan inte förändra någon som inte vill det själv.
Du kan inte förändra er relation eller hans beteende om inte han själv vill det.
Tror du, med kännedom om hans beteende, natur och reaktion när du försöker tala med honom att du kan hitta ingångar till att tala med honom om det så han förstår och kommer till en självinsikt om att det finns ett problem ni måste arbeta med för att få till en förändring?
Ett par frågor:
Ger relationen mer energi än den tar?
Tror du att han är villig att lyssna på dig, ta dig på allvar, att rannsaka sig själv och är beredda att arbeta med sig själv?
Vilka möjligheter ser du att han ska kunna förändra sitt beteende?
Är du beredd att acceptera sakernas tillstånd som det är nu?
Har du varit tydlig med att du inte mår bra som det är?
Om han nu inte är villig att lyssna, ta till sig och arbeta på relationen, vad tänker du då? Funderar du på att lämna? Har du i så fall nämnt det för honom?
Låter som en narcissist. Spelar ingen roll vad du säger - han är alltid bäst . Där är inga fel på hnm .
Mitt råd : lämna innan du förlorar dig själv .
De kör med att lyfta en för att sen sparka på en , tills man förlorat sig själv . Får jag fråga : har du barn sen tidigare ? Hur är din kille mot dem ?
Han har en frustration som troligtvis inte beror på dig som leder till en självcentrerad världsvy. Han beter sig illa. Punkt. Är han körd o narcissist troligen inte. Men var tydlig mot honom och dig att det inte funkar med detta längre.
Har han problem på jobbet? hälsan? Sina mål?
Han är vilsen men är troligtvis väldigt mycket i huvudet men väldigt lite medveten och inkännande vad han vill och sin väg. Detta leder till frustration som går ut över er.
Det är inte din uppgift att fixxa honom. Men eftersom du lever med honom och älskar honom bör du påtala för honom att det börjar slita väldigt mycket på er relation.
Samtidigt kan du göra allt för att vara den du vill vara och vara generös så länge du känner för det. Du påverkar honom också lite och speciellt om du börjar försöka spela med i hans diskussioner och missriktade energi. Dricker han mkt alkohol? Då blir detta ännu mer tydligt.
Min erfarenhet av parterapi fungerade inte med mitt x , då det han inte hade några fel el brister och enligt hnm hade vi inga problem.
En narcissist ändrar sig inte om den inte själv önskar så . Och min erfarenhet är att de inte ser sina egna brister . Men det är ju mina erfarenheter.
En stormig start skriver @BigMama … det låter inte bra .
Vi hade också en stormig start . Efter tio år var jag helt dränerad . Det var som att leva med en stor bebis .
Jag själv tar ju gärna emot hjälp, råd och förslag och då även från terapeut men han har dessvärre fördomar pga dåliga erfarenheter i andra sammanhang.
Tror inte själv att allt bara löser sig men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna lägga fram det utan ett spontant och panikartat nej från hans sida.
Självklart måste jag ta tag i det snart men jag har dragit på det av andra orsaker som rör mina egna privata problem men det börjar bli dags oavsett.
Vet också att jag inte kan fixa eller laga om han själv inte ser problemen men jag behövde lufta lite innan jag kavlar upp ärmarna.
Ibland föstorar eller förminskar man situationer för att det är ens vardag och jag tycker att det är bättre att höra sanningen från utomstående som inte känner oss personligen och ta det därifrån.
Nu har ni ju iofs bara fått höra min sida men jag har nog uppfatttat hans syn på saken rätt tydligt.
Han har definitivt en personlighet som gärna tackar för sig och hellre lämnar än kämpar men det skrämmer inte mig.
Han har haft ett tufft liv på flera sätt och efter en familjetragedi tappade han gnistan och alla drömmar ett tag.
Alkoholintaget är måttligt så det är inget problem, jobbet trivs han med och hälsan är okej.
Kanske har han stängt in sig i sig själv med sina demoner och “glömt” att jag inte är fienden, det kan vara en bidragande orsak.
En del människor tycker ju att vardagen funkar okej bara för att det rullar på medans andra (jag tex) gärna har kvalitetstid med andra.
Han var singel rätt länge innan vi träffades och har då bara behövt bry sig om sig själv och där krockade det lite i början även om vi båda var och är självgående.
