Hej, jag och mitt ex separerade för 6 år sedan och vi har två barn gemensamt. Min yngsta kille var då nio år och visade inga känslor. Det kändes som han tryckte ner sin sorg.
Idag är han 15 år och det går hyfsat bra för honom tycker jag. En omtänksam och fin kille. Däremot så har han berättat för mig att han blir ilsken så lätt. Vad gör du då frågar jag? Jag kan slå med knytnäven i väggen. Detta inträffar tydligen varje dag och började efter separationen.
Nu till min fråga: Är det något jag kan/bör göra? Ska jag ta med han till en terapeut?
Men vänta lite, det är superbra med terapeuter och all form av proffesionellt stöd men man har ju enorma resurser som förälder också. Varför inte bara prata och framför allt LYSSNA på din ungdom. Kom inte med svar o lösningar utan lyssna och var där. Sen om du/ni känner att det här löser vi inte då är nog nästa steg tex skolkuratorn en bra lösning. Kan tycka ibland att vi som föräldrar inte tror oss kunna lära och lotsa ungarna genom svårigheter men det gör vi många gånger och på vägen knyter man band och tillit.
Lycka till!
Det är jättebra om du pratar med honom, men han är antagligen väldigt arg även på dig. Hur ska han kunna säga det till dig? En kurator eller terapeut är framförallt viktig för att barnet ska kunna tala fritt utan att såra någon eller göra någon arg.
Tack för svar!
Han säger att han inte känt någon ilska mot mig eller hans mor. Jag ska fundera vidare ang kurator.
Han berättade nyss när jag frågade att han brukar bita ihop sina käkar så hårt att han skakar när ilskan kommer upp. Känns inte så bra att höra…
Ja, det kan ju vara så, att det inte är direkt kopplat till er föräldrar, men han har på något sätt fastnat i ett inte så bra sätt att hantera sina känslor. Sen är det så tabubelagt att vara arg på sina föräldrar så man kanske inte själv vill/orkar se den kopplingen. Jag tror att en bra terapeut kan hjälpa honom att hantera känslorna. Tonåren är ju en bra chans att utvecklas, det är ju super om han kan få ta itu med detta nu och inte bära med sig det ut i vuxenlivet.
Jag har försökt få min äldste son som är 13 år, i år 14 år, att prata med någon utomstående (lång historia, finns på annan tråd). Han gjorde det för ett par år sedan, men nu är han väldigt trött på att ”prata” om vår familjs historia, även om jag kan se att han behöver lätta på hjärtat om saker där jag inte når fram. Jag försöker förmedla t honom att vill han prata med mig finns jag där för honom, när som helst. Ibland kommer det något, ibland inget.
Min kurator tipsade också om att få honom att få utlopp för sina ilskna känslor på annat sätt, t ex genom att ”skojbrottas”. Jag har också köpt en boxningssäck i julklapp för att han ska kunna agera ut det jobbiga. Kanske det kan vara ett första steg för att få det att lossna, först kan allt bli blockerat och man vet varken ut eller in. Så kan jag känna själv, när jag ger mig ut och springer, så klarnar huvudet och jag vet tydligare vad som är vad.
Tycker det är direkt olämpligt att du utan att veta mer ger det rådet. Tycker det verkar som ts och sonen har en öppen och bra dialog så varför inte börja med att bygga där. Båda mina nu vuxna barn har pratat med psykolog och det har vart guld värt så inget motstånd till det, utan det är mer det att det är som om föräldern inte har förmåga att ta i jobbiga o tunga saker med sina barn men det har vi många gånger. Viktigt också när man har söner att visa vikten av att prata känslor i familjen speciellt de jobbiga. Men det är mina tankar och det kanske inte alls passar ts, men det är bara en stor vinst att en 15-åring pratar…
