Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

IGÅR sa vi det. Vi ska skiljas

Vi har bestämt oss nu. 17 år tillsammans. 2 barn 8 och 4. Fy fan vilka overklighetskänslor. Vad ska barnen säga. Hur berättade ni för era barn? Min äldsta kan knappt vara ifrån mig, han kommer bryta ihop. Det sjuka är att det var jag som tappade attraktionen och har nu i ett år haft konstiga symptom på extrem trötthet. Vart hos psykolog, psykoterapi, fått Cymbalta snri tabletter. Fy satan vad det hjälpte mig i min kris. Vi har vart hos parterapi. Han ville försöka och fösöka, jag försökte men mina känslor hade dött. Jag har redan försökt, har redan sagt vad som är fel men det är försent. Det dog. Älskar honom som en familj. Han mådde dålig, grät i mitt knä. Tills jan insåg att han inte kan leva utan närhet. Jag kan inte ge det. Vi pratade och han kände sig lättad för att han slapp hitta en lösning. Men han är såååå ledsen. Och jag gråter, sen är jag lättad, sen gråter jag. Vad ska barnen säga. Vi vill ha kvar huset, ska försöka köpa ut mig så barnen kan ha kvar huset. Men första natten jag inte kommer vara där, de kommer vara så ledsna. Vad sa era barn i samma ålder? Hur gick det sen?

1 gillning

Kära du tycker från en som blivit lämnads sida som att du har behandlat situationen väl. Man kan inte rå för om känslor för ut och säkert mycket som ligger bakom. Tycker att det verkar som att du behandlat ditt ex med respekt. I längden mår ingen bra av att leva med någon som inte har känslor för en. Barnen kommer säkert ha jobbiga stunder men försök att avdramatisera det hela. Fokusera på saker ni ska göra och vardagliga saker som rutiner det hjälper. Styrkekramar till er alla

3 gillningar

Det viktiga för barnen blir att tala om att även om det kommer ändras, ni kommer inte alla att bo tillsammans så kommer ni ändå alltid att vara deras föräldrar. De kommer alltid ha er.
Planera också först hur ni kommer att göra om ni växlar boende så barnen är kvar i huset eller om barnen flyttar mellan er så ni kan tala om hur det kommer att bli så de (kanske ffa 8-åringen) inte behöver fundera över det.
De behöver också veta att det inte är deras fel - barn tar så gärna på sig skulden.
Varför inte prata med parrådgivningen hur man berättar för barn? De är ju utbildade på relationer och jag tror att det också hjälper till även i de fall man bestämt sig för att skiljas.
Stora kramar från en som också nyss skilt sig - dock med stora barn.

Tack för dina fina ord. Vi ska köra på med samma schema som innan, dvs varannan dag, med förändringen att ha varanna helg.

Mån morgon lämnar jag, han hämtar och lämnar tisdag, jag hämtar tisdag och lämnar ons osv. till fredag då den som hämtar har ungarna fredag kväll, lör och sön, som sen avslutas med middag tillsammans allihopa. Vi börjar så, så får vi se.

Hur mår du nu då? Och barnen? Vilken kris alltså😔

1 gillning

Tack, ja man måste försöka fokusera på det som kommer bli bättre.

Hoppas du mår bättre nu?

Absolut kan låta hemskt men 10 ggr bättre. Det viktigaste är att försöka bibehålla en god kontakt kring barnen då kommer det bli bra. Förstår att saker inte känns på topp just nu men i längden kommer det bli bättre.

1 gillning

Tack själv.
Jag är som en ny människa, håller med @Studenten att det kan låta hemskt men det är sant.
Det syns även för andra som känner mig. :blush:

Barnen är stora och verkar ta det bra, det lär nog komma senare men då finns vi föräldrar där och tar hand om dem.

Det blir bättre även om det är jobbigt, sorgligt, knöligt, mycket.
Det bästa är att när det är tungt finns forumet. :heart:

2 gillningar

Mina barn blev väldigt ledsna första kvällen när vi berättade. Sen gick det ca 1,5 månad till flytten skedde. Under denna tid var de inte så ledsna men vi pratade en del om situationen, både praktiskt och känslomässigt. När själva flytten gick var det en tuff första vecka. Eftersom det var min exman som flyttade ut så var det mest praktiskt att jag hade dem första veckan så att han kunde komma iordning. Den veckan var det en del tårar och saknad av pappa. Men barns sorg är ju randig så det var ledsna stunder och sen lekte de och var glada igen.

Nu, snart ett halvår senare så flyter det mesta på. Vi kör varannan vecka och för oss är det ganska lagom. Nyss hade vi första längre perioden då jag hade dem två veckor. Jag frågade någon gång och de saknade pappa, men de hade fullt upp med att bada och leka. Men när de träffade honom igår för överlämningen inför hans två semesterveckor var de så glada att se honom. Mina barn har alltid varit väldigt mammiga och inför bytet kan de säga att de inte vill åka till pappa, men när det väl är dags så har det alltid gått bra.

Kram till dig. Det kommer att bli bra!

2 gillningar

Så himla skönt att höra att de inte är ledsna hela tiden. Jag tänuer någonstans att deras hem är där du är så länge de slipper konflikter mellan föräldrarna. Är så rädd att 8 åringen kommer flippar ut.har alltid misstänkt någon form av autism med tanke på hans behov. Så förändringar är inte hans starka sida. Han behöver veta allt i förväg.

Hur funkar det för dig nu, har du landat i allt?

1 gillning

Ja, jag tänker också att det underlättar för dem att jag och exmaken kommer bra överens och det inte är något tjafs där. Sen har vi ännu inte kommit så långt att vi kan göra saker ihop och det vet jag att barnen skulle vilja. Någon enstaka gång har vi ätit lunch eller middag tillsammans, men inte mer.

Tyvärr måste jag säga att jag inte landat än, men försöker att tänka att det inte ens gått sex månader. Jag har också svårt för förändring samt lätt för att älta och svårt att släppa saker. Jag pendlar upp och ner i mående, mellan att känna mig fri och att sakna. Det hjälper att skriva av mig här och att träffa vänner. Tyvärr har ju Corona-situationen inte underlättat direkt.

2 gillningar

Kan tillägga att jag har barn med adhd som också har svårt för förändring, överraskningar mm. Vi valde att vänta med att berätta tills vi löst boendesituationen för pappan (jag bor kvar). På så sätt blev det tydligt för dem rent praktiskt och vi kunde gå in och titta på bilder på nya lägenheten etc. De åkte också dit och tittade en gång innan själva flytten.

1 gillning

Åå jag fattar. Ett halvår är ingenting, men det är ett steg framåt iallafall. Har du ingen och prata med? Får du stöd? Det kommer bli bättre med tiden och det kunde ju inte bli på nåt annat sätt eller hur?

1 gillning

Och blev det lättare för de då?

Jag har gått till psykolog via vårdcentralen och tyckte att det var bra i den mest akuta krisen. Där fick jag fem gånger och sen avslutades den kontakten. Det var precis innan sommaren. Har funderat på att söka någon annan till hösten. Sen pratar jag mycket med vänner och det hjälper också. Tror att för mig handlar det mycket om att att ställa om till nya vanor och att det måste få ta tid. Har hört flera säga att det tar ett år att gå vidare, att man måste igenom alla säsonger, högtider mm och jag tror att det ligger något i det.

2 gillningar

Jag tror det. De var i alla fall väldigt intresserade av just det. Har förstått att för mindre barn handlar ofta frågorna om det rent praktiska. Sen hade de också frågor av slaget “men varför slutade ni vara kära”? Som var lite svårare att svara på.

1 gillning