Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Idag VS Igår

Hej på er!

Jag har läst mycket här och vill börja med att säga tack för att ni alla delar med er av era livskriser.
Jag tänkte berätta lite om min egen.

Det började för ca 2 år sedan när min dåvarande fru kläckte det jag alltid vart livrädd för. Hon ville skiljas.
Behöver jag säga att mitt liv slogs i spillror där och då?

Hursomhelst, efter den dagen så har det gått styva 2 år. Och det har vart en berg och dalbana minst sagt.

Det har vart lögner och svek gång på gång. Anledningen va ju att det fanns en person till inblandad. Och det hade pågått ett tag. Det gjorde inte saken helt lätt.

Jag hade enorma problem med att förstå. Och att hålla uppe humöret. Det vart så mycket konstiga utlägg om “bästa vänner” och att vi nog skulle kunna ha det mesta endå. Som sex osv. Inte från min sida då. Alla dessa utlägg gjorde ju att man gick med enorma förhoppningar om att det nog skulle reda ut sig.

Idag mår jag bra! Men inte helt hundra såklart… Skulle inte skriva här om det va så.

Det dyker upp frågor i mitt huvud dagligen. Frågor jag vet att jag aldrig kommer få svar på.

Våran relation idag är praktisk skulle jag säga. Vi har barn så man får ju vara vuxen och göra det som är bäst för barnet.

Dock är det nåt som jag inte riktigt förstår. Hon är i en ny relation med personen som hon valde att vänstra med. Och det har jag accepterat och tänker inte så mycket på det. Men grejjen är att hon har vart väldigt informerande om nästintill allt. Dock aldrig nåt om hennes nya eller deras liv.

Men hon hör gärna av sig om mycket annat. Och jag har den sista tiden vart ytterst kort.

Jag förstår att information kring barnet självklart måste fram. Men om krämpor, hur illa det är på hennes jobb osv?

Grejjen är den att jag kan fortfarande se en framtid för oss. Jag vet… Den är udda. Men jag ser det som fint. Alla människor kan såklart ta beslut som visade sig vara tokigt. Det som är mest svårt är att erkänna det för sig själv och göra nåt åt det. Nu säger jag inte att det är så i detta fall. Men har sett och hört hur det faktiskt kan vara så. En skvätt önsketänkande kanske?

Jag har hela tiden resonerat så att stänga dörren helt kommer jag aldrig göra. För oavsett så vet jag hur den här resan har stärkt Mig på väldigt många sätt.

Idag är rollerna lite omvända känns det som. Jag va risig som satan första 15-16 månaderna och slet med allt. Sen hände nåt, det vände och jag började med att leva. Vad det va som va vändningen vet jag inte riktigt.

Hon sliter väldigt hårt idag. Med allt. Sjuk ofta och med en kille som inte finns i närheten så blir hennes vardag väldigt tuff. Klart jag skulle vilja stötta. Men inser att det inte är mitt jobb i dagsläget.

Vi hade många år i ryggen och det blir såklart en väldigt stor omställning. Men hur ska man göra? Ska jag vara hennes klagomur? Ska jag efter otrohet och lögner stå där och lyssna?

Har ett par gånger under dessa “klagostunder” flikat in lite om hur mitt liv ser ut. Och det slätas över fort och återgår till hennes.

Egoismen har vart enorm under den första tiden. Och visar sig ibland nu med. Ilska och brist på tålamod. Inte mot mig så ofta.

För mig har det rullat på! Och jag har enorma grejjer på gång!

Men tyvärr så går mycket tid till att tänka på henne. Hur hon mår osv.

Jag har inte börjat med att dejta och sånt. Det är jag inte redo för. Har många tjejkompisar som jag är glad för. Men inget sexuellt eller kärleksmässigt. Jag känner mig inte redo för det alls.

En annan sak som fascinerat mig är hur lika såna här historier verkar utspela sig? Helt otroligt.

Så vad är Eran syn på det. Nu är detta väldigt kortfattad. Historien kan göras hur lång som helst. Men nu har jag plitat ner det som är mina frågetecken. Resten är egentligen ovidkommande.

Mvh

5 gillningar

Ja du mannen. Folk här inne säger allt ofta - välkommen hit in och ta del av hemska öden.

Min lätta snabba uppfattning är att du inte ska ha kontakt med henne, du är inte hennes " gråta ut människa " , hon gick bakom ryggen på dig och var ful.
Du har ett barn och den kontakten ska vara bra men sen tycker jag nollkontakt, hon får fixa sig själv.

3 gillningar

Du har nog rätt. Mitt största problem är att jag alltid försöker se det goda i människor. Och att man alltid kan ändra sig.

Jag har som sagt vart väldigt kort och ibland inte svarat alls den senaste tiden. Inbillar mig att det blivit mindre. Men ibland kommer det helt osammanhängande grejjer som är galet svåra att förstå.

Ibland får man känslan av att det skrivs bara för att få igång nån konversation. Med tanke på att alla gamla vänner och det “gamla livet” helt verkar ha suddats ut så är nog ensamheten stor.

Men jag försöker väl ta mig i kragen och får väl inse att det nog är smartare för mig själv att inte ha den typen av kontakt.

Hej!

Fint att du redan sett att det smartaste för dig är att inte ha en sådan kontakt.

Rekommenderar att du endast har saklig, kort, korrekt kontakt gällande barnen. Bemöt inte annat.

Vill du bli världsmästare på att vara lycklig och förstå varför andra klagar och hur du kan göra för att slippa ta emot andra människors klagomål så kan jag varmt rekommendera:

  1. Att läsa boken “en klagofri värld” av Will Bowen. Den finns att låna på biblioteket och säljs där böcker säljs. Boken är rolig - du kommer garanterat att skratta.

  2. Anta utmaningen om att själv bli klagofri (det är personlig utveckling om heter duga - enkelt, roligt intressant lär känna sig själv m m.)

  3. Ta del av Will Bowen kurs (kostnadsfritt en månad och du kan ladda ner kurserna som mp3 vilket gör att du kan få kursen helt fritt.)

Du kommer bl a lära dig de fem anledningarna till varför människor klagar och hur du kan bemöta respektive anledning. Oerhört användbart i alla relationer - jobbet, privat, barnen, framtida relationer…

Lycka till! :slight_smile:

1 gillning

Släpp tanken på återförening, gick inte bra då, kommer inte bli bra sen.
Släpp taget, lev ditt liv. Om du sen lär känna den personen som är mor till dina barn som hon är nu, utan din omtanke o omsorg, ja då kanske ni hittar en annan väg.
Lycka till !

2 gillningar

Tack för svar!

Jag har tänkt den tanken att man verkligen behöver släppa taget på allvar.

Saken är ju den att den person jag levde med finns inte längre så där är det bang on target. Det har jag sett och såg tidigt. Och sa till mig själv att henne lär jag få lära känna på nytt. Sen om det ens händer är en helt annan sak såklart.

Jag lever väldigt mycket mer nu än på länge. Även mer än innan det tog slut. Så man har ju helt klart fått ut nåt utav det!

2 gillningar

Det ska jag absolut göra!

Tack för svar!

1 gillning

Jag är väldigt kluven nu alltså… man har liksom landat i sitt på flera sätt och värdesätter sin ensamhet varannan vecka. Samtidigt som man längtar till barnveckan!

Nu har det hänt endel den sista tiden som jag får känslan av att tonläget helt skiftat från exet. Jag misstänker att den nya relationen gått till sin ände. Och att nu kontakten med mig blir nåt annat helt plötsligt.

Jag tänker på det… absolut! Men jag försöker verkligen hålla samma ton och inte sväva iväg.

Gaaah!

Jag blir lite rädd faktiskt. Rädd för att falla tillbaka. Är det fel? Eller är det det finaste som kan hända? Mycket udda…

Hörru @SleePy du måste härda ut, ta inte tillbaka henne nu, hon har dumpat dig och skitigt i dina känslor, hon har knullat runt i någon annans säng.

Varför ska du ta ansvar och underlätta för henne om hennes Toyboy gjort slut, visst fan har ni barn ihop, gör allt för dom - det räcker.

2 gillningar

Nu är vi alla olika.
Olika bakgrund.
Olika erfarenheter.
Olika historia.
Parametrar.

Jag har i min bekantskapskrers par som lämnat eller varit emotionellt otrogna men hittat tillbaka till varandra där den som blivit bedragen aktivt valt att ta tillbaks den som bedragit.

Jag tillhör de mer kategoriska typerna.
Om jag blir lämnad för ngn annan vad är det då som säger att det inte kan hända igen?

Om jag dumpar någon för någon annan och den sen dumpar mig, ska jag då komma krypande med svansen mellan benen? Ska jag be om att få vara med någon jag en gång ratat för någon annan? Uppenbarligen är hon inte mitt förstahandsval. Är det då rätt av mig att vara tillsammans med henne för att jag inte fick tag på något bättre.

Ska jag vara tillsammans med någon ska det vara för att vi båda aktivt i första hand väljer varandra, inte för att den vi helst ville välja valdes av ngn annan.

2 gillningar

Läs på om cluster b personligheter! Kanske kan ge en hint. :slightly_smiling_face:

Hör vad du säger. Men fan va ruttet det är när man tror sig se den där lilla öppningen. Jag jobbar hårt med att försöka ignorera den.

Man behöver dom där svaren imellanåt. Vakna till lite.

Fick läsa den där några gånger… men är med i hur du tänker.

Tack för svar.

Jag kommer nog vara lite mer kontroversiell och skriva att om du fortfarande vill ha en framtid med henne så finns chansen, om än liten. Men det kanske räcker för att du/ni vill se vart det leder? Det kommer dock krävas mycket för att det ska fungera. Ett nytt du (låter som du redan har gjort den stora resan), med stärkt självförtroende som är emotionellt starkare än henne. Lika så behöver hon ha förändrat sig. Det gäller att inte gå tillbaka i gamla spår, och det är nog lättare sagt än gjort.

Ha också en förståelse för varför ni gick skilda vägar från början, alltså mer på djupet. Inte att “hon träffade en annan bakom min rygg”, för det är bara ett resultat av att ni hade det dåligt i visst avseende. Måste gräva djupare än så för att veta anledningen, om du inte redan vet.

Jag skriver detta med varningens finger såklart. Du/ni kan lätt bli sårade på nytt, och det enklaste hade varit att fortsätta hålla distans och gå vidare. När hon pratar med dig så känner hon säkert en viss trygghet, och just nu låter det som att du är plan B då hennes nya flinga sviker. Du ska inte vara den personen. Hon ska vilja ha dig för den du är, ditt nya jag. Det går, det finns de som löser det.

Ingen lätt uppgift och det krävs jävlar anamma från båda parter.

Tack för svar.

Jo min resa har vart tuff och först för 3-4 månader sen så började man endå känna hur man själv förändrats.

Anledningen till att vi inte lever ihop är såklart en annan än själva finalen. Det förstår jag. Och har bearbetat mycket av det man själv känt att det här kan man bli bättre på. Utan att bli någon annan såklart.

Det går väldigt kraftigt i vågor det här med att hitta nåt nytt mellan oss. Ena dagen är det självklart. Andra inte alls. Och det är väldigt små saker som gör att det switchar. Åt båda håll.

För att vara ärlig mot sig själv och spara den energin så är det alldeles säkert lättast att släppa, lättast men långt ifrån lätt. Leva vidare och lägga den energin på ungen istället.

Men det är lättare sagt än gjort… det vet jag nu.

Tiden är iaf nåt som aldrig sviker. Den går lite sakta ibland kan man tycka dock.

2 gillningar

Jag är nog lite som dej i tanken att inte stänga alla dörrar helt, jag vill leva lite på " hoppet" , det är lixom mitt sätt att hålla mej lite ovanför ytan , att inte släppa taget helt samtidigt som att veta att " min" man valde bort mej men jag är kvar så han kanske kommer på stt han ångrar… rörligt men du hänger nog med

1 gillning

Jag hör dig Gunilla. Och även om det kan vara nånting som är svårt att förstå så kör jag samma grejj. Kommer nog aldrig riktigt kunna stänga den dörren helt. Även om den ibland står och lutar mot låset. Sista putten är obefintlig. Sad but true.

1 gillning

Word på den! Hur gammal är barnet?

Till @Gunilla-tella och @SleePy, visst fan att det är svårt med alla dessa val man skall göra i livet, men jag tror mig läsa att ni hoppas på er fd. Partner, men handen på hjärtat.
Era partner har valt en annan, den nya är Prio 1, varför skall ni vara 2;dra handsvalet framöver, trots era många år med Partnern så sjunker ni för lågt när ni nervärderar er och vill ta tillbaka den personen.
Visst fan är det så att det krävs 2 för att dansa, men om Partnern klev ut genom dörren ( otrohet eller ej ) så har hen valt sida. Hoppas inte på mirakel, ni förtjänar nån som gör er till Prio 1.

4 gillningar

Du är klok du @nuggen.

Jag jobbar på det. Men det får helt enkelt ta tid. Trodde jag va klar men bevisligen inte.