Hej på er!
Jag har läst mycket här och vill börja med att säga tack för att ni alla delar med er av era livskriser.
Jag tänkte berätta lite om min egen.
Det började för ca 2 år sedan när min dåvarande fru kläckte det jag alltid vart livrädd för. Hon ville skiljas.
Behöver jag säga att mitt liv slogs i spillror där och då?
Hursomhelst, efter den dagen så har det gått styva 2 år. Och det har vart en berg och dalbana minst sagt.
Det har vart lögner och svek gång på gång. Anledningen va ju att det fanns en person till inblandad. Och det hade pågått ett tag. Det gjorde inte saken helt lätt.
Jag hade enorma problem med att förstå. Och att hålla uppe humöret. Det vart så mycket konstiga utlägg om “bästa vänner” och att vi nog skulle kunna ha det mesta endå. Som sex osv. Inte från min sida då. Alla dessa utlägg gjorde ju att man gick med enorma förhoppningar om att det nog skulle reda ut sig.
Idag mår jag bra! Men inte helt hundra såklart… Skulle inte skriva här om det va så.
Det dyker upp frågor i mitt huvud dagligen. Frågor jag vet att jag aldrig kommer få svar på.
Våran relation idag är praktisk skulle jag säga. Vi har barn så man får ju vara vuxen och göra det som är bäst för barnet.
Dock är det nåt som jag inte riktigt förstår. Hon är i en ny relation med personen som hon valde att vänstra med. Och det har jag accepterat och tänker inte så mycket på det. Men grejjen är att hon har vart väldigt informerande om nästintill allt. Dock aldrig nåt om hennes nya eller deras liv.
Men hon hör gärna av sig om mycket annat. Och jag har den sista tiden vart ytterst kort.
Jag förstår att information kring barnet självklart måste fram. Men om krämpor, hur illa det är på hennes jobb osv?
Grejjen är den att jag kan fortfarande se en framtid för oss. Jag vet… Den är udda. Men jag ser det som fint. Alla människor kan såklart ta beslut som visade sig vara tokigt. Det som är mest svårt är att erkänna det för sig själv och göra nåt åt det. Nu säger jag inte att det är så i detta fall. Men har sett och hört hur det faktiskt kan vara så. En skvätt önsketänkande kanske?
Jag har hela tiden resonerat så att stänga dörren helt kommer jag aldrig göra. För oavsett så vet jag hur den här resan har stärkt Mig på väldigt många sätt.
Idag är rollerna lite omvända känns det som. Jag va risig som satan första 15-16 månaderna och slet med allt. Sen hände nåt, det vände och jag började med att leva. Vad det va som va vändningen vet jag inte riktigt.
Hon sliter väldigt hårt idag. Med allt. Sjuk ofta och med en kille som inte finns i närheten så blir hennes vardag väldigt tuff. Klart jag skulle vilja stötta. Men inser att det inte är mitt jobb i dagsläget.
Vi hade många år i ryggen och det blir såklart en väldigt stor omställning. Men hur ska man göra? Ska jag vara hennes klagomur? Ska jag efter otrohet och lögner stå där och lyssna?
Har ett par gånger under dessa “klagostunder” flikat in lite om hur mitt liv ser ut. Och det slätas över fort och återgår till hennes.
Egoismen har vart enorm under den första tiden. Och visar sig ibland nu med. Ilska och brist på tålamod. Inte mot mig så ofta.
För mig har det rullat på! Och jag har enorma grejjer på gång!
Men tyvärr så går mycket tid till att tänka på henne. Hur hon mår osv.
Jag har inte börjat med att dejta och sånt. Det är jag inte redo för. Har många tjejkompisar som jag är glad för. Men inget sexuellt eller kärleksmässigt. Jag känner mig inte redo för det alls.
En annan sak som fascinerat mig är hur lika såna här historier verkar utspela sig? Helt otroligt.
Så vad är Eran syn på det. Nu är detta väldigt kortfattad. Historien kan göras hur lång som helst. Men nu har jag plitat ner det som är mina frågetecken. Resten är egentligen ovidkommande.
Mvh
