Det var mitt absolut svåraste beslut någonsin om jag skulle berätta för barnen om otroheten eller inte. Jag beslutade efter mycket övervägande att göra det. Eller rättare sagt gav honom chansen att göra det och sa att jag skulle göra det om inte han gjorde det.
Jag har läst mycket om det och annat i 6 månader sedan jag hamnat här och ser att vi väljer olika där.
Det råd jag skulle vilja ge dig är att antingen berätta för dem direkt eller inte alls, någonsin. Det är svårt för dem om de efteråt får veta. Finns det risk för det är det bättre att vara ärlig från början. Inga detaljer så klart men man kan ju också berätta att allt inte beror på otroheten utan att det varit jobbigt innan osv.
För mig kändes det ohållbart att jag när de blir äldre skall fortsätta vara klippan i deras liv som ger råd i relationer och samtidigt mörkat vad deras pappa gjort mot mig. Vi hade det bra innan hans otrohet men uppenbarligen sökte han bekräftelse, spänning och en flykt av anledningar jag ännu inte är klar över. Nu ångrar han sig efter jag kom på det, det pågick i flera månader. Om jag kan förlåta vet jag inte ännu.
Att ens äkta hälft är otrogen är vidrigt och väcker precis alla de känslor du beskriver. En sak jag inte trodde på för 6 månader sedan men som jag kan intyga är sann är att det blir bättre, du blir starkare, ser klarare. Se till att ta hand om dig själv och din sömn och prioritera barnen så landar du rätt så småningom. Strykekram
Tack Carolina! Jag ska verkligen fundera på att berätta allt eller inte. Men jag är nog för snäll och vill inte sätta X:et i så dålig dager. Jag tror att vi båda behövs för att stötta barnen i denna situationen, jag klarar inte det själv. Sen får jag försöka att inte använda det mot henne när jag är starkare.
Apropå mat o sömn… Jag trodde inte man kunde tappa aptiten så. Jag vill nästan kräkas när jag tvingar mig att äta.
Sömnen tror jag är svår att få till. Men man blir väl tillräckligt trött till slut.
Tack för stöttning. Kram
Att berätta orsaken till skilsmässan eller inte beror på hur gamla barnen är, tycker jag. Mina var 12 och 16 och ffa den äldre hade aldrig gått på att “vi är överens om att skiljas” bara. Jag var 14 och syrran 17 när det hände mina föräldrar, vi bodde i en liten stad så mer än det vi fick veta av våra föräldrar nosade vi upp på mindre än en timme. Efter det sa pappa bara som det var till oss. Det går att göra det utan att spy galla inför barnen.
Ang katterna: jag vill slå ett slag för radhus! I ett lagom stort sådant landade jag, barnen och katten och det går alldeles utmärkt! Trots att katten var van vid hus och stor egen trädgård. Hon går som utekatt sedan dag 2.
Förstår precis. Jag har gått ner 8kg på 6 månader och jag var inte tjock innan så nu börjar det bli på gränsen men har ingen aptit alls ens efter 6 mån. Försöker träna och hålla i gång men får tvinga mig. Hoppas mer tid skall få mig att veta vägen framåt. Du vet iallafall vilket håll du skall gå. Det kommer vara jobbigt men det kommer bli lite bättre dag för dag med svackor in emellan. Fokusera på barnen, det har man så mycket igen efteråt.
Det är relativt nytt för dig också… Kämpa. Jag hoppas ha ordning på saker och ting till nästa sommar.
Fruktansvärt att behöva gå igenom detta.
En jävla resa är det. Mitt x var otrogen i nästan ett år utan att jag förstod något. Efteråt har jag ju nog insett att jag visste det var något men ville ju lita på honom efter 36 år tillsammans och en liknande kris för 11 år sedan som vi klarade.
Nu, 9 månader efter bomben är det fortfarande tungt, ensamt, ledsamt och allt annat men visst, hundra gånger bättre än den första tiden.
Det blir bättre fast ingen som inte gått igenom en skilsmässa vet hur stor grej det är. För alla runtomkring också.
Kram, du är i rätt sällskap här.
Tack. Just nu ser jag bara mörker framför mig med allt som måste fixas och hanteras. Och ett jobb som måste skötas.
Jag kommer hålla till här och stötta och hämta stöd.
Ha inte bråttom med att fixa allt just nu. Råder dig att ta det lungt och lite landa i allt. Man gör lätt fel och förhastade beslut då man mår dåligt. Så gör inget som du senare sedan kanske ångrar. Du har inte bråttom, dethär tar tid…och låt det göra det.
Vad ska man fokusera på först då?
Boende eller själva skilsmässan?
Jag antar att hon bara vill att det ska gå snabbt, eftersom hon har kommit då mycket längre både i tanken och handling.
Jag är väldigt väldigt glad för att jag hittade hit och att jag berättade redan idag på jobb mm.
Här finns otroligt många starka kvinnor och män.
Angående vad man ska berätta för barnen. Mitt ex hade träffat en annan men han berättade inte det för mig, det fick jag reda på så småningom. Jag ville inte separera. Och det var så vi sa. Pappa vill skiljas men inte mamma. Våra barn (8 o 10 år då) blev chockade, de trodde vi hade en bra familj. För mig var det viktigt att vara ärlig mot barnen utan att gå in i alla detaljer. Det var rätt uppenbart för de att deras föräldrar såg olika på detta. Mamma var jätteledsen, pappa var tillfreds. Jag tror det hade blivit väldigt märkligt om vi skulle sagt att vi var överens när det var så uppenbart att så inte var fallet.
I ert fall kanske det finns en viss enighet? Låter lite så, även om jag förstår att du mår dåligt. Du får känna efter själv vad som känns rätt för dig. Det viktiga är att du inte gör nåt som känns fel för dig bara för att vara din fru till lags.
Och försök att ta det lite lugnt. Inte stressa iväg och ta massa beslut om boende tex. Ge dig själv lite tid att landa och fundera på vad du vill. T ex om du vill bo i lägenhet eller om radhus kanske är ett alternativ? Din fru har tänkt och planerat detta ett tag. Du har precis fått veta, och behöver få tid att tänka på vad du vill nu. Låt henne inte styra allt för mycket. Ta kontrollen själv så gott du kan.
“Även utan otrohet var vårt äktenskap dömt.” Om du är övertygad om det så är det en bra början in i acceptansfasen. Du kan säga till barnen att ni inte var lyckliga tillsammans. Det kommer dock förmodligen aldrig att finnas en tillräckligt bra ursäkt för att vara otrogen så din fru kan ta 100% ansvar för det.
Beklagar din situation…
Några tips från en annan skild och chef:
- ta hjälp av företagshälsovård, har du rätt till samtal? Annars se till att få samtalsstöd via vården.
- försök hålla detta utanför jobbet, dels för din egen karriärs skull och dels för att du ska ha ställen där fokus blir annat (förstår utmaningen med att ni jobbar på samma ställe…)
- fokusera på dig och din framtid, låt annat vänta. Din fru får driva på skilsmässan det är inte ditt jobb. Börja leta efter område/lgh att bo i, det kan ta tid och klokt att komma igång.
- låt ditt nya hem bli din trygghet så satsa på att hitta ett ställe där du kommer trivas och som fungerar i vardagen.
- träning är superviktig! Håll dig till den träning du har el börja promenera/springa. Det rensar hjärnan.
- dagar du inte fungerar alls? Testa mindfullness, när jag hade som tuffast sa psykologen att varje timme ska jag köra fem min mindfullness och efter att hjärnan vant sig vid detta började jag hitta balansen och harmonin i stunden. stresscoachen.nu har bra gratis mindfullness.
- bygg upp inre styrka och motivation, lyssna på t ex TheLifeCoach podd för att få tips och övningar
- sömn och mat, det har du fått goda tips ovan
- acceptera läget och det du känner. Hitta en balans i att låta dig vara ledsen/arg men ge dig även möjlighet att komma ifrån det här, hjärnan behöver en viloplats, kan träning el annat intresse ge dig det?
Stort lycka till och styrkekram 
Jag tar till mig allt du skriver. Ska verkligen se till att komma härifrån med hälsan och sinnet i bra skick.
Mindfulness är redan en del av min vardag och det hjälper verkligen. Men jag märker att det är som svårast när man är på väg att somna, då är det svårt att tygla tankarna helt.
Det känns ändå rätt att jag berättat för min chef och mina närmsta kollegor. Däremot vacklar jag om jag ska berätta för min egna personal så småningom. Kanske ändå inte… Det kanske får komma fram av sig självt så småningom. Jag behöver vara trygg och stabil vid tillfällen då jag behöver stötta dem, och jag vill inte att de ska dra sig för att vända sig till mig helt plötsligt. Får se hur det utvecklar sig.
Nu är jag trött nog för att försöka sova. I helgen är det barnens tur att få information. Jag bävar inför det.
Vänta med att berätta för din egen personal. Det finns ingen brådska med det och du kan inte ta tillbaka när du gjort det. Du kommer känna annorlunda om bara en månad. Onödigt att de ser kaoset du känner nu. Bättre att du landar lite först. Tänk på att du fortfarande är i chockfasen och kommer vara där ett tag till. Sedan kommer nästa fas och den är annorlunda. Som så klokt skriver ovan, fokusera på barnen och hitta ett boende som du kan trivas med långsiktigt. Skilsmässoprocessen kan hon ta hand om.
Andra natten och några fler timmars sömn, men tidigt på jobbet.
Barnen får veta nu till helgen och det kommer bli så att de inte får hela bilden, men att initiativet kommer från mamma.
Men nu känner jag mer och mer att det inte är personen jag kommer sakna och är ledsen för att missta. Det är konceptet, livet och företaget Familj AB som ger en social trygghet och styrka. Det, och sveket.
Jag är ledsen över att ha blivit bedragen, men de känslorna är trots allt svagare idag än igår.
Undrar hur länge vi kommer klara av att bo ihop. Ska någon hitta nåt tillfälligt illa kvickt?
Vi får väl kämpa för att ge barnen någon stabilitet åtminstone. Jag är så ledsen för deras skull.
Bottenochupp
Hur gamla är barnen?
Har fortfarande svårt att förstå varför man inte kan säga sanningen skilsmässan
Nog väldigt individuellt hur man väljer att göra.
För mig var det viktigt att vi berättade på det sätt vi gjorde.
Där X helt enkelt sa att hennes känslor för mig inte fanns där längre, mer än så behöver man inte säga.
Men det gav mig ett utrymme att få sörja öppet, att få vara ledsen. Jag hade aldrig kunnat spela att det var ett gemensamt beslut. Det var aldrig tal om att skuldbelägga och jag upplever heller inte att sonen på något sätt lagt skulden på sin mor.
Men han och jag har kunnat prata på ett bra sätt när jag har varit ledsen. Förr eller senare tror jag att barnen förstår iallafall. Man behöver ju inte ge alla pusselbitar, men heller inte att ljuga.
Men det är ju mina tankar kring detta ämne som är ganska svårt, och finns väl inget riktigt rätt eller fel.
Vi sa till vår son att det var hans pappa som ville skiljas, men vi sa inget om otroheten. Det kändes viktigt för mig att sonen fick någon chans att förstå vad som hände. Vi hade aldrig bråkat, alltid varit kärleksfulla och plötsligt skulle vi skiljas. Han blev chockad och behövde få en förklaring.
Men att prata om otrohet är en vuxensak. Vår son är visserligen 14 år och vet mycket väl vad otrohet är men han förtjänar inte att hamna mitt i en kladdig vuxenrelation.
Jag skulle vilja säga att det är ditt prio nr 1!
Jag känner så väl igen din situation och alla känslor man kände precis när det hände.
Att behöva leva tillsammans med någon som är kär i någon annan måste vara bland det värsta helvete som finns. Hela hennes personlighet som du kände henne är borta. Det är som att leva med någon som ser ut som din fru men inte är det.
Det viktigaste för dig, enligt mig i alla fall, är att ni hittar någonstans att bo i från varandra så att du kan börja acceptera läget. Det kommer bli värre för dig om ni bor under samma tak och där du ser att hon i smyg går i väg och messar och pratar med den nye. Att hon har svårt att dölja sin lycka trots att du knappt klarar att ta dig ur sängen.
Ett annat tips är att du inte försöker få svar på några frågor eller några förklaringar för hur hon kunde göra som hon gjort. Du kommer förmodligen bara få ett “jag vet inte” som svar på varje fråga.
Det är en fruktansvärd tid du lever i nu men det kommer att bli bättre efter en tid.
Den här overklighetskänslan kommer efter ett tag att övergå i en acceptans och då blir det lättare.
kämpa…
Det här var jättejobbigt även för oss. Men sen ville jag inte rusa iväg och köpa ett annat boende direkt. Så vi hyrde en lägenhet som vi delade när vi inte bodde huset med barnen. Det var inte heller någon höjdare, men man fick åtminstone tid att tänka när man var själv och slapp att vara i huset tillsammans. Det tog en dryg månad innan vi fick tag på lägenheten så tills dess behövde vi bo ihop.