Hej på er alla fina. Jag är så ledsen och saknar någon att prata med om detta, så skriver nu här. Vill redan på förhand tacka alla som orkar läsa eller kommentera. Ett så fint forum, detta här.
En liten disclaimer: vi är inte gifta, så på papper är detta inte en skilsmässa, men känns nog ändå som en. Vi har inte gemensamma barn, jag är 30 och han 34.
Efter 8 år tillsammans så vet jag inte alls var vi står. Vi är från olika nordiska länder och jag bor för tillfället i hans hemland, och trivs bra här. Vi har bott både här och i min hemstad. Vi förlovade oss för två år sedan och skulle gifta oss, men så kom pandemin och satte käppar i hjulen, så vi är fortfarande bara förlovade. Exakt ett år sedan sa min sambo att han inte vill gifta sig detta år, att han inte kan se sig binda sig och att han inte vill ha barn just nu och inte vet när han vill ha barn. Vi har alltid varit helt överens om att vi vill ha barn och sedan starten alltid pratat om att «sen när vi har familj så…». Han har aldrig varit den som tagit initiativ till att ta nästa steg i förhållandet, men alltid trivats bra tillsammans med mig och aldrig heller varit på väg ut ur förhållandet.
Min sambo är otroligt charmig och alla, alltså alla, i min närkrets gillar honom. Han är enkel att tycka om och snäll och omsorgsfull mot alla. Samtidigt så har han har ofta avslutat tidigare förhållanden genom otrohet, och när han var singel så sökte han mycket bekräftelse genom sex och närhet. Han är dålig på att göra andra besvikna, så min tolkning är att han har undvikit att göra slut för att det varit för svårt, men istället gjort något dumt. I början av vårt förhållande så hade han en affär, men vi bodde inte i samma land och hade inte helt klart för oss om vi var tillsammans eller inte. Oavsett så blev jag väldigt ledsen, men var ändå så förälskad så ville bara se förbi det och fortsätta. På grund av hans historia har jag ändå stundvis haft svårt att lita på honom hundra procent, men han har alltid varit mån om att bevisa att han är värd att lita på och gjort allt han kan för att få mig att känna mig trygg (skickat sms när han är på resa, ringt ofta osv.).
Vi har blivit vuxna tillsammans och står varandra väldigt nära. Vår kommunikation fungerar bra och vi kan ha svåra och ärliga diskussioner tillsammans. I nästan alla hänseenden är han min klippa, och jag hans.
Han har nu i efterhand sagt att han friade för att han visste att det skulle göra mig så glad. Efter förlovningen hade sina tvivel om giftemål men var också med på det till slut. Han har också en melankoli över sig, och har erkänt att han kanske inte har det så bra mentalt, att han tänker att han är en ond människa i grund och botten, och att han alltid kommer att såra människor i sin närhet. Han har en bra terapeut som stöder honom, och terapeuten har sagt att detta är en lång process att sig ut ur.
I början när vi pratade om att stifta familj (två år sedan) så sa han ja, men att han behöver bara mera tid. Ett år sedan så gick det från att han behöver mera tid till att han nog tror att han vill ha barn men inte alls är klar och inte vet när och om han blir det. Han har så mycket eget mörker så han vill inte sätta barn till världen när han känner som han gör. Detta kan jag respektera, även om det gör ont.
Jag har hela tiden känt att detta är för bra för att vara sant, att ha en så fin sambo och att allt verkar så bra och att jag skulle vara så här lyckligt lottad. Nu inser jag att det kanske var det. Han vill inte att vi ska göra slut, men kan inte heller säga något om framtiden. Jag har nu i ett år varit i detta limbo, och vet inte hur länge jag orkar. Jag förmår inte lämna honom för jag älskar ju honom. Det känns nästan som att vi båda väntar på att den andra ska göra ett beslut, men att ingendera av oss klarar det. Att ha det så som jag har det börjar påverka min arbetsförmåga och kan inte koncentrera mig på något när jag bara är så ledsen hela tiden.
Jag har ett stort behov av trygghet och tror att jag har tendenser till otrygg-ambivalent anknytning. Han har kanske mera en otrygg-undvikande anknytning. Han säger att han inte kan ge mig den trygghet jag söker, och att han förstår om jag inte kan vara tillsammans med honom. Han säger att han ändå pga. sin mentala hälsa inte vill göra slut utan att han behöver människor i sin närhet. Han säger också att han hoppas på att det ska fungera och att han vill tro på det. Fast han inte är så trygg som jag önskar så är han ändå den största tryggheten i mitt liv. Jag blir helt enkelt helt förtvivlad av att tänka på att jag ska bo ensam och att hela den härliga framtiden jag sett för mig inte blir av. Samtidigt blir jag lika förtvivlad av att tänka att jag sitter här och inte kan få en familj och bara väntar, väntar och väntar.
Nu när jag skrivit texten så känns den nästan banal. Det låter nästan barnsligt. Samtidigt så är detta en så stor sorg för mig, har inte varit med om något motsvarande förut. Alla alternativ är så förfärliga just nu och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.