I limbo - han vet inte vad han vill

Hej på er alla fina. Jag är så ledsen och saknar någon att prata med om detta, så skriver nu här. Vill redan på förhand tacka alla som orkar läsa eller kommentera. Ett så fint forum, detta här.

En liten disclaimer: vi är inte gifta, så på papper är detta inte en skilsmässa, men känns nog ändå som en. Vi har inte gemensamma barn, jag är 30 och han 34.

Efter 8 år tillsammans så vet jag inte alls var vi står. Vi är från olika nordiska länder och jag bor för tillfället i hans hemland, och trivs bra här. Vi har bott både här och i min hemstad. Vi förlovade oss för två år sedan och skulle gifta oss, men så kom pandemin och satte käppar i hjulen, så vi är fortfarande bara förlovade. Exakt ett år sedan sa min sambo att han inte vill gifta sig detta år, att han inte kan se sig binda sig och att han inte vill ha barn just nu och inte vet när han vill ha barn. Vi har alltid varit helt överens om att vi vill ha barn och sedan starten alltid pratat om att «sen när vi har familj så…». Han har aldrig varit den som tagit initiativ till att ta nästa steg i förhållandet, men alltid trivats bra tillsammans med mig och aldrig heller varit på väg ut ur förhållandet.

Min sambo är otroligt charmig och alla, alltså alla, i min närkrets gillar honom. Han är enkel att tycka om och snäll och omsorgsfull mot alla. Samtidigt så har han har ofta avslutat tidigare förhållanden genom otrohet, och när han var singel så sökte han mycket bekräftelse genom sex och närhet. Han är dålig på att göra andra besvikna, så min tolkning är att han har undvikit att göra slut för att det varit för svårt, men istället gjort något dumt. I början av vårt förhållande så hade han en affär, men vi bodde inte i samma land och hade inte helt klart för oss om vi var tillsammans eller inte. Oavsett så blev jag väldigt ledsen, men var ändå så förälskad så ville bara se förbi det och fortsätta. På grund av hans historia har jag ändå stundvis haft svårt att lita på honom hundra procent, men han har alltid varit mån om att bevisa att han är värd att lita på och gjort allt han kan för att få mig att känna mig trygg (skickat sms när han är på resa, ringt ofta osv.).

Vi har blivit vuxna tillsammans och står varandra väldigt nära. Vår kommunikation fungerar bra och vi kan ha svåra och ärliga diskussioner tillsammans. I nästan alla hänseenden är han min klippa, och jag hans.

Han har nu i efterhand sagt att han friade för att han visste att det skulle göra mig så glad. Efter förlovningen hade sina tvivel om giftemål men var också med på det till slut. Han har också en melankoli över sig, och har erkänt att han kanske inte har det så bra mentalt, att han tänker att han är en ond människa i grund och botten, och att han alltid kommer att såra människor i sin närhet. Han har en bra terapeut som stöder honom, och terapeuten har sagt att detta är en lång process att sig ut ur.

I början när vi pratade om att stifta familj (två år sedan) så sa han ja, men att han behöver bara mera tid. Ett år sedan så gick det från att han behöver mera tid till att han nog tror att han vill ha barn men inte alls är klar och inte vet när och om han blir det. Han har så mycket eget mörker så han vill inte sätta barn till världen när han känner som han gör. Detta kan jag respektera, även om det gör ont.

Jag har hela tiden känt att detta är för bra för att vara sant, att ha en så fin sambo och att allt verkar så bra och att jag skulle vara så här lyckligt lottad. Nu inser jag att det kanske var det. Han vill inte att vi ska göra slut, men kan inte heller säga något om framtiden. Jag har nu i ett år varit i detta limbo, och vet inte hur länge jag orkar. Jag förmår inte lämna honom för jag älskar ju honom. Det känns nästan som att vi båda väntar på att den andra ska göra ett beslut, men att ingendera av oss klarar det. Att ha det så som jag har det börjar påverka min arbetsförmåga och kan inte koncentrera mig på något när jag bara är så ledsen hela tiden.

Jag har ett stort behov av trygghet och tror att jag har tendenser till otrygg-ambivalent anknytning. Han har kanske mera en otrygg-undvikande anknytning. Han säger att han inte kan ge mig den trygghet jag söker, och att han förstår om jag inte kan vara tillsammans med honom. Han säger att han ändå pga. sin mentala hälsa inte vill göra slut utan att han behöver människor i sin närhet. Han säger också att han hoppas på att det ska fungera och att han vill tro på det. Fast han inte är så trygg som jag önskar så är han ändå den största tryggheten i mitt liv. Jag blir helt enkelt helt förtvivlad av att tänka på att jag ska bo ensam och att hela den härliga framtiden jag sett för mig inte blir av. Samtidigt blir jag lika förtvivlad av att tänka att jag sitter här och inte kan få en familj och bara väntar, väntar och väntar.

Nu när jag skrivit texten så känns den nästan banal. Det låter nästan barnsligt. Samtidigt så är detta en så stor sorg för mig, har inte varit med om något motsvarande förut. Alla alternativ är så förfärliga just nu och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.

5 gillningar

Välkommen hit till oss, där ingen vill vara. Du är i goda händer, här finns andra som varit med om precis ALLT.

Du är i början av en jobbig resa. Har du någon att prata med i vardagen? Jag rekommenderar ett professionellt samtalsstöd för att du ska kunna reda ut dina tankar helt ofiltrerat. En vän som vet vad du går igenom och som du kan träffa/ringa OFTA är värdefullt. Här på forumet ska du ösa ut all sorg. Vi finns här 24-7. Ös på bara, skriv så mycket du vill!

Se till att du tar hand om din hälsa. Att sova är viktigt för att orka och kan du inte sova ska du se till att få något utskrivet att sova på - att vara hyfsat utsövd gör STOR skillnad i måendet. Glöm inte att äta och träna, det mår kroppen bra av. Om din träning så bara är ett varv runt kvarteret just nu så är det bra för dig. Gör bara sånt som är bra för dig!

Du kommer att ta dig genom det här. :yellow_heart:

2 gillningar

Tack kära du. Grät när jag läste ditt svar Caro, var helande att få höra det när jag behövde det som mest. :yellow_heart: Jag sover helt okej som tur, även om det är en något rastlös sömn nuförtiden.

Jag har nu tagit upp med sambo att jag tror att jag behöver en paus, kanske bo isär en månad eller två. Han var förstående men också besviken. Ändå skönt att vi kan ha en såpass bra dialog.

Jag har en psykolog som tur, hon är guld värd. Samtidigt är det dyrt och känns att den hjälp jag får är något begränsad, känns att jag hade behövt prata om detta varje dag. Men ändå, hade nog inte klarat det så bra utan professionell hjälp. Hon påpekade också att jag får ha egna behov och att jag får prioritera dem. Det är så sjukt att fast jag har utbildning, tycker att jag är helt fiffig osv så är det så svårt att känna att mina behov får vara större för mig än sambos behov.

Sambon skulle behöva mig just nu, men jag känner mig liksom helt utbränd psykiskt. Utbränd i relationen.

Längtar så efter tillhörighet och en trygg vardag. Just nu känns det att jag har fem bra minuter när jag tänker att jag klarar det, även om jag inte har relationen och även om jag måste bo ensam, men efter det följer tio minuter med panik och ett svart hål av desperation som bara slukar upp det lilla ljuset jag hade. Det går ett stort larm i hjärnan och det börjar pipa i öronen.

Kände ändå en enorm lättnad när jag vågade uttrycka att jag behöver utrymme och inte kan leva i detta limbo längre. Tror det är ett bra tecken.

Tänker såklart på att jag aldrig kommer att komma över det här. Han var mitt livs första stora kärlek, och har aldrig känt ett sådant band till någon förut. Önskar mig barn så mycket att mitt hjärta brister, och kan inte tänka mig att det skulle vara med någon annan än honom. Men som många här säger så blir det bättre, får bara hålla hårt om det hoppet. Har på ett sätt bearbetat detta delvis redan i ett år, iom att vi varit en stund i detta. Har på ett sätt haft kärlekssorg redan ett år.

Har ändå en önskan om familj och stabilt liv, och situationen vi är i är raka motsatsen. Logiskt sett så är detta inte en bra relation just nu. Han tar stora framsteg i sin egen process, som tur, och jag önskar bara det bästa för honom. Ändå tror jag inte jag har det orket som behövs för att relationen ska hålla.

Tänk att sorger som detta gör så fruktansvärt ont i kroppen.

2 gillningar

Låter som att du ändå resonerar klokt mitt i all sorg och känslor. Fint att höra att du också har en psykolog att prata med.

Som en person som hade en stark barnlängtan som min exman inte delade så vill jag säga att jag tycker att du tänker rätt i den frågan. Du är visserligen ung fortfarande men du kan inte vänta på något som kanske aldrig kommer att hända, samtidigt som du ju inte vill att din sambo ska “gå med på barn” för att göra dig nöjd. Det tror jag nämligen att min exman gjorde och det blev liksom inte bra. Inte bara för att vi skiljde oss till slut utanför att jag också fick driva hela familjeprojektet och kände mig väldigt ensam på grund av det. Jag önskar inte mina barn ogjorda såklart men jag kan önska att min exman hade vågat stå upp för vad han ville och inte ville, då det kanske hade gett mig chansen att få familj tillsammans med någon som faktiskt ville vara i en sådan.

Du kommer att klara det här fint! Följ @caro s råd att prata med vänner, sov, träna och gör saker som du mår bra av. Du skriver att din sambo skulle behöva dig nu, men försök att tänka på dig själv i det här. Du måste se till att du mår bra i första hand.

Läs gärna den här bloggen om att komma vidare, hela vägen till slutet. Jag tyckte i alla fall att den fick mig att känna hopp:

1 gillning

Hej, du tar upp en viktig aspekt där. Just att min barnlängtan varit så stark i flera år nu att han kanske hade gått med på det ”för min skull”, och det hade nog inte slutat lyckligt tror jag. Så det ger mig också ett litet lugn i det hela.

Tack, tack och tack för bloggtipset! Har suttit med telefonen i handen i timmar och bara läst och läst. Det var en så fin historia även om den är fruktansvärt sorglig i starten. Ger massa hopp ändå!

Har varit helgen ensam nu och mår inte helt toppen. Hade tänkt att det ska bli skönt när han är i fjällen helgen men har sovit oroligt och haft huvudvärk. Hittar inte helt ro när jag är ensam. Är helt säker på att det är något jag måste öva på men det är otroligt svårt!

Går omkring med en känsla att jag önskar att någon skulle komma och lyfta mig ur detta. Rädda mig ur denna jäkliga situation. Vet att det inte är smart, och också kanske en del av problemet mellan oss, alltså att jag något desperat söker trygghet där jag kan.

2 gillningar

Öser nu ut här eftersom jag är rädd att trötta ut nära vänner som redan fått höra detta gång på gång. Jag behöver ändå få klarhet i mina tankar, och att prata eller skriva tycks vara det enda som hjälper.

De faktiska problemen från hans sida är följande

  • Han känner inte tillräckligt starka känslor för att veta att han vill binda sig (försöka få familj)
  • Han känner tillräckligt varma känslor för att inte vilja separera och skulle vilja att detta skulle fungera.
  • Han har problem med sin psykiska hälsa, han kan inte se framför sig en ljus framtid för sig själv. Han har en typ av beronde (bahvioral addiciton) men kan inte gå in på detlajerna här, det är ett sensitivt ämne. Han har en terapeut som har anslått att tidsramen för tillfrisknande är flera år, och att man essentiellt inte blir kvitt det men kan lära sig leva med det. Det påverkar säkerligen hans humör och också hur han förhåller sig till mig.
  • Han sa att han önskar att han skulle kunna vilja se en framtid och känna de fina känslorna som ibland kommer, men att när han försöker tillåta sig själv att göra det så kommer rösten som påminner honom om att det ska vara bättre, det ska kännas mera och vara mera intensivt.

Mina problem

  • Jag är så trött och utsliten av att vara i limbo.
  • Jag börjar mista tron på en bra framtid tillsammans. Han berättade ett år sedan att han har dessa problem och att det därför inte går att tänka framåt för hans del. Jag har under hela det året uppmanat honom att söka hjälp, och till slut gjorde han det en tid sedan. Detta gjorde han då jag var bortrest två veckor.
  • Jag tror att han skulle komma längre om vi inte var tillsammans, han verkar ta initiativ till sitt eget mående först när jag inte är där som stöd.
  • Jag försöker komma fram till vad som är bäst för vår relation, men blir trött på att känna att jag har ansvaret för den hela fortsatta relationen. Han har liksom inte krafter att fokusera på oss.
  • Jag är rädd för att göra mitt livs största misstag och ångra det gravt senare. Vi har så många saker som fungerar, så som gemensam värdegrund, tycker om samma saker, jag är attraherad av honom även om vi varit tillsammans länge, osv.
  • Har svårt att därför ta steget ut, för att jag ska göra det så måste jag känna mig riktigt säker och det gör jag inte ännu heller.
  • Jag mår dåligt av situationen, gråter ofta och känner en ångest. Har haft mer eller mindre konstant huvudvärk i en månad nu.
  • Jag mår också dåligt ensam, har alltid känt mig ensam trots vänner och familj. Har sedan barn upplevt att jag är ganska ensam med mina tankar, upplevelser och behov. Inte kanske en ovanlig känsla men samvaron med honom har gjort att detta har kännats mindre obehagligt. Han var bortrest en helg och jag mådde fysiskt så otroligt dåligt så blev avskräckt av det.
  • Jag känner mig inte tillräckligt älskad. Tror det handlar om kärleksspråk. Jag önskar mig trygghet och stabilitet och han kan inte ge det nu eller i när framtid. Han önskar sig inte trygghet (kanske för att han har det iom att jag ger honom det redan) men önskar sig starka känslor, och jag har svårt att möta honom i hans behov.
  • Jag drömmer om att träffa någon annan, samtidigt som jag innerst inne känner att jag kommer att vara besviken på grund av att den jag träffar inte är som han.
  • Jag är rädd för att jag har för höga krav eller förhoppningar, och att jag alltid kommer att vara besviken på partners som inte kan leva upp till mina önskemål.
  • Den rationella delen av mig säger att jag inte kan leva med att vara 30 år och ha ett förhållande som är såhär ostabilt. Att tänka på barn i denna situation är totalt ohållbart. Biologiskt sett har jag ändå inte ett hav av tid för att klura ut detta.
  • Jag vill inte sälja vår härliga lägenhet, där jag just funnit ro i detta land som inte är mitt hemland. :frowning: Den är typ min enda trygghet just nu.
  • Det är ju inte säkert att jag hittar en annan som vill det samma som jag ändå, är det då värt att lämna en relation där det finns lite (pyttelite) hopp?

Det låter kanske lite konstigt men det enda jag ser fram emot varje vecka är mitt besök hos psykologen. Det känns att hon är den enda som faktiskt förstår mig och har mitt bästa intresse i tankarna. Det är ju hennes jobb, så inte så konstigt. Det är så tråkigt att alla ”normala” relationer alltid ska innhehålla så mycket blandade känslor.

Skulle bara ha lust att åka på en lång resa och bara vara, läsa böcker och höra på vågorna skvalpa. Kan inte pga. jobb, men utmattningen rent emotionellt börjar vara ganska allvarlig.

3 gillningar

Hej och hopp. Jag använder nu detta forum helt själviskt för att dela av min historia. Nu har vi tillsammans bestämt att sambon flyttar ut för en månad, med start 1 mars. Möjligtvis blir det längre, men vi börjar med en månad. Jag är egentligen bara väldigt lättad, och skulle önska det skulle hända nu eller imorgon. Har ett stort behov att gå vidare med mitt liv, oberoende form nästan. Pratade igår med en vän som sa att jag förtjänar att ha en relation där man har ungefär samma mål, och att jag förtjänar det bästa och att jag redan väntat länge. Det var på nåt sätt skönt att någon bekräftade att det är okej att jag förtjänar att inte hänga kvar i sådan ovisshet som nu pågått ett år.

Han säger att han känner att han sviker mig, och att han inte kan förlåta sig själv för att han är en sådan stor besvikelse för mig. Jag måste nästan peppa honom och säga att jag inte är arg och att han inte sviker mig om han gör det som är bäst för honom. Har sagt till honom att han sviker mig om han fortsätter med ett liv som han egentligen inte vill vara med på.

Tycker det är så irriterande att jag måste agera “vuxen” och ha ansvar för hela processen, när det aldrig var jag som ville att vi inte ska vara tillsammans och ha ett seriöst förhållande med en seriös framtid.

Jag har äntligen idag vaknat utan huvudvärk. Blir spännande att se hur hjärtskärande det kommer att vara att förmodligen separera. För mig känns det att sorgprocessen egentligen började ett år sedan, och att jag kanske kan gå vidare utan att ha en sorgprocess som ska ta ytterligare flera år.

Just nu ser jag semi-hoppfullt på framtiden faktiskt. Jag älskar mitt jobb, det är snart vår, och klarar jag detta så känns det att jag kommer att klara vad som helst. Märker att det hjälper att vara arg, får power av att inte känna mig som ett offer (så som jag gjort det senaste året) utan att vara arg och kanalisera denna ilska till att bygga upp mig själv och mitt liv igen.

Det enda som oroar mig är att jag inte har så många nära vänner i samma stad där jag bor. Har en bra vän, men hon är lite pressad i sitt eget liv och jobb, och jag upplever att hon inte helt kan/vill stöda mig. Jag har några andra vänner eller bekanta som jag kan ta en kaffe med ibland, men inga som “finns där för mig”. Vet att det kommer att bli många ensamma fredagskvällar och det skrämmer mig. Har många vänner jag kan ringa, men det är ändå inte helt samma som att hänga, dricka vin och äta pizza en fredagskväll.

Hur har det gått?