Jag funderar väldigt mycket (tyvärr, ska tilläggas) och har i det senaste tänkt en del på mitt eget mående. Naturligtvis förstår jag att MITT mående, och potentiella grunder till det, inte kan appliceras på alla andra men det väcker ändå en del funderingar hos mig.
Kortfattat så har jag, beträffande mig själv, kommit fram till att jag mår som allra sämst när jag upplever att jag varit elak mot en annan människa. Det behöver inte grunda sig i en medvetet elak handling, men där en konsekvens av mitt agerande har sårat en annan människa. Ett annat exempel kan vara att någon uppträtt illa mot mig och mitt gensvar har resulterat i elakheter.
Nu menar jag inte att man i varje enskild situation ska vända andra kinden till, men för mig så hjälper det faktiskt att vara snäll. Nästintill oavsett vad.
Jag kan då tänka tillbaka på situationer, som jag upplevt som obehagliga, och tänka att jag åtminstone behöll min värdighet och förblev den person som jag vill vara.
Jag vill inte såra andra - faktiskt inte ens när de sårat mig. Det handlar inte bara om att jag vill vara “the bigger part” utan också att jag vill vara i balans med mig själv. Jag tycker helt enkelt inte om att vara elak, antar jag.
Hur som helst så började jag fundera kring psykisk ohälsa, och kanske framförallt hos unga idag. Nätet och sociala medier är nya dimensioner jämfört med när jag själv var ung, och jag blir mörkrädd av det bottenlösa hat som där florerar.
Då slog tanken mig (även om det självklart är förenklat osv) - kan det vara så att unga idag mår så dåligt inte bara beror på att de mottar hat utan även för att de HATAR? Att man, vid varje hatiskt meddelande, varje elak kommentar etc faktiskt bara matar sin egen, i grunden, dåliga känsla? “Hat föder hat” finns det ju något som heter.
Och då tänker jag vidare på beskrivningarna som ses här om före detta partners som inte bara lämnat utan dessutom gjort det på de värsta tänkbara av sätt. Hur påverkar det dem EGENTLIGEN? Nog för att man kan leva i självförnekelse och i bortförklaringarnas värld, men när det VERKLIGEN kommer till kritan?
Hur står man ut? Hur står man ut med vetskapen kring hur ofantligt mycket man sårat den som är förälder till ens barn? Ens livspartner sedan så många år tillbaka?
Jag vill tro att det här är såpass svåröverkomligt att man bara skjuter bort det. Man orkar inte ens reflektera, för tanken på det man gjort går inte att förlika sig med.
Återigen. Självklart är inte alla som jag. Men någon kanske tampas med samma samvetskval och fysiska smärta som jag, vid vetskapen att man sårat någon annan - och dessutom på ett fruktansvärt sätt. Kanske är det ditt ex. Och, även om du aldrig får veta det, så känns det kanske ändå trösterikt att det någonstans finns en tanke att vi människor, i grunden, mår väldigt, väldigt illa av att skada de vi har omkring oss.
Bara lite funderingar såhär en fredagskväll - utan minsta antydan till att det jag säger är sanning för alla, eller ens någon annan än mig själv.