Hur visste ni att ni ville lämna?
Kärleken är slut, varit länge.
Men barnen, ska man hålla ihop?
Hur gör man för att hantera all skuld jag känner…
1 gillning
Likväl som i mitt fall kärleken är slut och varit länge.
Tanken på att aldrig vara nära en man igen som jag känner åtrå till förgör mig.
Jag måste ta mig själv på allvar och lyssna på mina känslor, har stängt av mina känslor så länge att kroppen sa tillslut stop och då gick det inte mer, det blev kaos trodde det var en livskris innan jag förstod hur jag behandlat mig själv
Jag insåg att om vi inte skildes skulle alltihop sluta med rejäl osämja och bitterhet. Och det ville jag inte. Jag ville behålla en konstruktiv relation till mina barns pappa.
Vi hade blivit allt mer olika under årens lopp. Många par slipar av olikheterna mot varandra och anpassar sig ju äldre de blir. Men för oss blev det nästan tvärtom. Vi träffades som unga och då fanns det många faktorer som förenade oss.
20 år senare hade vi utvecklats åt väldigt olika håll. Vi hade otroligt olika syn på hur vi skulle prioritera tid och ansvar. Vi hade heller inte samma vision om framtiden. Till sist förstod vi att det inte var möjligt att kompromissa så mycket som skulle krävas. Ingen av oss skulle må bra av det.
Men visst gjorde det oerhört ont att skiljas ändå, och skuldkänslorna kan dyka upp än idag.
Nu är det tio år sedan skilsmässan och vi har en utmärkt relation. Vi har skapat varsitt liv som båda är väldigt olika det liv som vi hade tillsammans. Idag är det svårt att se hur vi kunde jämka ihop båda våra viljor och våra behov så pass länge som vi faktiskt gjorde…
Ja jag har börjat fundera på samma sak om jag går igenom en livskris.
Men samtidigt så känner jag ingenting, vill inte ha närhet.
Hur ska man ta upp det…
Ibland så känner jag om jag är för petig.
Ska man ha känslor hela livet… Vi är så olika. Jag är så konflikträdd och han gormar över minsta lilla.
När en relation tar mer energi än den ger.
När en eller båda far illa och bara en eller ingen kan eller vill ta tag i och försöka ändra situationen.
Då är det dags att lämna.
Min barndomskamrat när jag för ett antal år sedan beklagade hans föräldrars skilsmässa: “Äh, det borde det ha gjort för länge sedan.”
Detsamma sa vårt barn när till sist beslöt mug för att ensidigt genomdriva den skilsmässa jag hade hoppats skulle bli ömsesidig.
Det är aldrig bra för barn om någon förälder far illa i en relation. De märker sådant och själv orkar man inte vara den förälder man borde för relationen tar för mycket energi.
1 gillning
Vissa kanske är för petiga. Om man tror att man ska vara jättekär i sin partner hela livet, då är man kanske lite väl naiv.
Men jag tror inte att det är det vanliga. Det är fler som stannar i destruktiva relationer än som lämnar välfungerande relationer.
Personligen skulle jag inte stanna med en partner som gormar över minsta lilla, som du beskriver det. Inte om det är ett genomgående karaktärsdrag som drabbar omgivningen flera gånger i veckan, till exempel.
Jag har förstås inga problem med att en partner blir arg emellanåt. Det blir jag själv. Men för mig är det avgörande att en partner har ett godmodigt humör och kan hantera vardagens små förtretligheter utan att brusa upp.
Andra bryr sig inte om ifall partnern gormar och går an. De tänker kanske mer att han eller hon får hållas, och deras eget humör påverkas inte i någon större omfattning.
Här finns inget rätt eller fel. Men dina egna känslor kring den här typen av situationer visar vägen.
Om du ofta blir illa till mods av din partners beteende, om du går runt och är ängslig av att han ska börjar gorma över något eller om du håller på att anpassa din egen vardag och dina åsikter för att försöka undvika att han ska bli arg, då är det ett problem på allvar.
1 gillning
Jag kommer följa denna tråden med stort intresse då jag själv ställer mig samma frågor. Min take just nu är;
Egentligen är det inget man en dag bara vet, men man får fler och fler saker som fattas en. Som att det skaver. Livet stannar av, inte nödvändigtvis rent praktiskt utan mer inuti. Och tillslut går det inte mer, något måste hända. Något måste bli på ett annat sätt.
Barnen fortfarande det svarta hålet för mig mentalt, jag löser det genom att inte tänka på det för mycket. Iaf inte i termer av vad jag förlorar och förstör utan mer i vad jag kommer ha kvar. Men dom är helt klart den ömmaste punkten och är det något som gör att jag vacklar i tanken så är det dom.
Jag kommer säga som det är till min man när vi är hos en parterapeut inom kort. Tvinga mig att vara ärlig trots att jag är jätterädd (obs! Inte för honom men för att ta samtalet).
Så jag kommer ta det tillfället, det är typ det enda jag tänker på nu och sen är det väl bara att knäppa fast sig, åka och hoppas att resan är värt det.
1 gillning
Ja skottaren… precis så, precis så känner jag med. Men går ni hos terapeut?
Jag är rädd både för personen och samtalet…
Vi ska börja nu, första mötet är bokat i veckan. Det känns nervöst som fasen.
I samma ögonblick som jag upptäckte att han hade en annan kvinna på sidan om, så ville jag klippa alla band. Ändå tog det lång tid innan jag faktiskt gjorde det, för det var en massa andra faktorer att väga in.
Mitt största problem var att jag blivit sjuk och fått flera mediciner som skulle provas ut och funka tillsammans. Att hitta rätt medicin för en sjukdom kan ta tid, och för mig innebar det att jag hade många läkarbesök och att jag hamnade på akuten då och då. När jag minst anade det, så kunde jag bli inlagd några dagar. Någon måste ta hand om våra två minderåriga barn när jag blev akut sjuk, så jag ville inte göra mig osams med min man och krångla till vardagen.
Ett annat stort problem var att jag hade tappat min SGI och alltså inte hade någon inkomst när jag var sjuk. Jag visste inte när eller om jag skulle kunna jobba igen, så hur skulle jag kunna försörja mig och barnen?
Jag fattade mitt beslut när jag insåg att min man inte skulle kliva fram och ta hand om barnen om jag åkte in på sjukhuset. Prio 1 i hans liv just då var hans älskarinna, och då struntade han i både mig och barnen.
Jag insåg också att barnen skulle ha det bättre om pappan flyttade. De led av hans usla humör och hans eviga lögner.
1 gillning
Och hur tar man samtalet på bästa sätt…
Det bästa är att ta det någon gång när det är lugnt, inte bråkigt, och berätta utifrån dina känslor. T.ex. “jag mår inte bra i vårt förhållande” “jag blir ledsen när (vad det nu kan vara för situation)”
Undvik att säga “du är (för arg, inte snäll osv osv)”
När min ex-fru (återigen) ansåg att det vara skilsmässa, eller som hon uttryckte det denna gång “Det är dags att gå skilda vägar nu”. Så kände jag detsamma (!).
Speciellt som att min ex-fru hela tiden, ensidigt, la all “skit” på mig. Gärna extrapolerade att “du har alltid varit sådan”, “under hela vår relation” (+22år).
Det kopplat med att jag under en längre tid, själv, känt att vi kommer inte varandra närmare, vi förstår inte varandra helt och fullt, vi kommer inte kunna ta ny sats framåt (från där vi befann oss relationsmässigt), att även min ex-fru fortsatte att såra mig (och hon verkade helt oförstående till det). Att hur mycket jag än jobbar med, på, mig själv, så ligger inte hela lösningen i det…
Vi hade kämpat, ibland tillsammans, ibland på tu man hand. Men det räckte inte hela vägen…
Då kände jag att skilsmässa var det vi tyvärr behövde genomföra. Förvisso initierad av min ex-fru.
2 gillningar