Hur vet man?

Det där med att dom är en trygghet och att man känner varandra utan och innan, det hoppas jag kommer finnas kvar även fast man separerar.
Eller iaf känns det så nu i vårt fall då vi är så överens och tror att detta blir bäst för alla till slut.
Till en början nu kommer jag nog kunna vända mig till mitt x om det skulle vara nått så det är ju en viss trygghet men sen längre fram i tiden vet man ju inte vad som händer och hur det kommer se ut.

Hoppas det löser sig för dig men kan inte vara lätt med en liten bebis också. Svårt nog med barnen oavsett ålder.

Jag ska idag skriva kontrakt på en bostadsrätt jag hittat. Återigen så är det med blandade känslor. Spännande med nytt och få ordna i mitt egna hem men otroligt skämmande och känner mig väldigt rädd mellan åt.

Vad skönt att ni är överens, då har ni ju bra förutsättningar att kunna skapa en fungerande framtida relation på ett annat stadie. Det är ju drömmen att man ska vara överens!

Spännande med nu bostad! Det kommer säkert kännas bättre och bättre ju mer du får göra den till din. Bara din och barnens. Det längtar jag också efter!

Ja, det känns väldigt bra att vi är överens. Men tankar kom igår efter jag skrivit kontraktet om detta verkligen är rätt. Jag vet ju det, vi har inget kvar att ge varandra i form av ett par. Och sista tiden nu har det varit mycket irritation och besvikelser mest från min sida. Så vi har ju endast bott under samma tak och inget mer.
Det blev liksom som att alla känslor och tankar fram tills igår blev helt ombytta. Vet inte om det beror på att jag faktiskt nu vet vart jag ska ta vägen? Att det nu verkligen kommer att ske.

Jag tycker ofta det brukar kunna vara sådär när man vet att en förändring kommer att ske, plötsligt verkar det man från början ville förändra inte så himla dåligt ändå. För mig har det varit så t ex när jag sökt nytt jobb för att jag verkligen vantrivdes på det gamla och när jag fått ett nytt jobb så har det känts ganska bra på stället jag redan var på. Samma sal brukar hända när jag bokat en tid hos frisören, plötsligt är mitt hår finare än någonsin sista dagarna innan jag ska dit. Kanske inte är att jämföra med en relation men fenomenet år liksom detsamma, när man är påväg till något man längtar efter så verkar det man har bättre än man tyckte innan man var påväg liksom. Vad det beror på vet jag inte, men det finns säkert någon psykologisk förklaring :blush:

Sen är det ju så att om eftersom ni nu är överens om separation, för att det som du säger inte finns mer för er att ge varandra, så finns det ju inget som säger att det för all tid är hugget i sten att det är så det kommer förbli. Ingen vet vart livet för oss, så bara för att en dörr stängs så betyder ju inte det att den aldrig mer kan öppnas om man skulle vilja det.

Så sant det du skriver! Jag har faktiskt tänkt tanken att det kan vara så att nu när beslutet är taget, jag vet vart jag ska ta vägen så har mycket av den irritationen och spänningar försvunnit. Vilket gör att vi funkar bättre. Så jag försöker komma ihåg och tänka på anledningen till varför vi är där vi är idag.

Tack för stöd och dina kloka ord!

Hur går det för dig/er?

Man blir ju lätt irriterad och stressad i situationer man inte trivs i, när man då vet att man ska få ”slippa” det snart så kan man släppa massa saker och precis som du skriver börjar då saker fungera bättre😊 Kanske är det det som hände här också, att jag nu har öppnat en dörr ut och därför börjar det kännas bättre - jag känner mig liksom inte lika instängd här.

För oss är det verkligen fortfarande som i ett vacuum. Jag tror att han tycker att det är bra här hemma nu, för jag säger ju inget. Eller jag säger massa saker och ifrågasätter och så, men vi har inte pratat mer om just separation. Jag har liksom väntat på att han kanske ska ta upp och fråga hur det känns, men det får jag nog inse inte kommer att hända. Är ju lite det som varit ett problem genom relationen, att han inte visar intresse för mig på det viset. Samtidigt kan jag ju först honom i nuläget att han inte frågar, han är nog rädd för vilket svar han kommer att få.
Jag är lite i läget nu att jag tänker att jag ska stå ut ett tag till, bara vara i den här tillvaron ett litet tag till. Så att bebis åtminstone hinner fylla ett år kanske. Alltså utan att aktivt ta upp separation igen. Däremot om det kommer något tillfälle när jag känner att han gått över en gräns eller liknande så kommer jag såklart ta det då, att det inte funkar längre. Kommer heller inte att låtsas att det är bra nu, det är vad det är liksom och det är jag öppen om.
Vi rör inte vid varandra, vi lever liksom bredvid varandra under samma tak. Har funderat på om jag kanske ska säga till honom att jag vet att chansen att han och jag kommer ha en kärleksrelation igen är i princip noll men att jag kan tänka mig att vi bor ihop av praktiska skäl typ fram till sommaren… men det tror jag kommer bli en konstig stämning av eller att han då kommer tycka det är lika bra att flytta direkt… Nä jag vet inte. Känslorna hos mig är i alla fall borta, det vet jag. Sen gör det ju inte saken bättre att vi går på varandra hela dagarna, han är arbetslös just nu och jag föräldraledig. Och så Corona på det så man ska inte träffa andra än dom man bor med…

1 gillning

Känner igen mig, när man bestämt sig för att gå är det mycket som känns ok eller åtminstone uthärdligt, det är ju då ändå saker som kommer gå över och som man kommer få chansen att säga “nej” till. Men när man försöker vända den tanken till att om det nu ändå är rätt ok så kanske man borde stanna, så slår outhärdligheten emot en med full kraft igen.

1 gillning

Exakt så är det!!

Tror exakt att det är det som händer mig nu. Men försöker tänka tanken om att stanna men då inser jag direkt att det inte skulle funka. Så behöver verkligen påminna mig själv om det hela tiden.
Sen blir det ju inte bättre av att jag ska lämna mitt drömhem. Renoveringsobjektet som vi har skapat till ett hem som jag trivs så himla bra i! Mitt stora kök med öppen planlösning och så hade vi planer på att fixa källaren med ny tvättstuga och badrum. Vilket han nu kommer göra själv…
Hoppas att det kommer kännas bättre när jag väl ordnat med mitt egna hem så som jag vill ha det.

@Vimlan Åh, det där vaccumet är ju inget man längtar tillbaka till. Men tror nog att du kommer komma på vad som är bäst för dig och er.
Har ni så ni så ni kan lösa det med att sova i olika rum? Försöka hitta rutiner så ni kanske inte går på varandra 24/7?
Men ja… corona tiderna gör ju verkligen inte saken lättare. :smirk:

Ja, vi sover i olika rum sen lång tid pga olika anledningar. Vi skulle i stort sett kunna ha varsin våning utrymmesmässigt…
Jag försöker ha som rutin att gå ut och gå typ 1,5 timme om dagen, den stunden är mycket värd! Andas lite.
Jag tror också att det här kommer bli som det ska tillslut. Men det här innan det är som det ska är jobbigt…

Över 1 år sen beslutet togs. Nästan precis 1 år sen jag skrev kontrakt på min nuvarande bostadsrätt och känner att jag ångrar det verkligen inte.

Tog kanske 6 månader efter flytt när jag kände och upptäckte hur mycket bättre jag mådde. Allt är så mycket mer lättsamt nu.
Visst kan jag känna mig ensam emellanåt men ensamheten äter inte upp mig och har kanske aldrig gjort nu när jag tänker efter :thinking:
Har också på riktigt börjat uppskattat tiden ensam. Att få vakna en lördagsmorgon, göra frukostgröten och äta den i lugn och ro med en kopp kaffe i soffan :pray: Men bäst mår jag såklart när jag har barnen hos mig varannan vecka. :smiling_face_with_three_hearts:

Nyårsafton imorgon och kände för att läsa mitt första inlägg på min tråd och min historia för att verkligen få bevis på hur långt jag faktiskt ändå har kommit samt ge mig själv en klapp på axeln.

Gott nytt år till er som läser! :sparkles:

7 gillningar

Gott nytt år Hanna8!
Läste ditt första inlägg, och nu ditt senaste. Vad glad jag blev av din förändring och du upplever att det går bättre för dig.

Någon dag vill jag också få samma krafter som du och komma dit.

Styrkekramar :revolving_hearts:

1 gillning