Hur vet man att det är dags att säga de där tre mycket tunga orden? -Jag vill skiljas!
Hur vet man att det är rätt?
Hur vet man att det är just det man vill?
Hur vet man att det kommer att bli bättre efteråt?
Hur vet man att man inte kommer att ångra sig?
Hur vet man att det är värt att lämna de delar som man ändå trivs med?
24 av mina 41 år här på jorden har vi haft tillsammans. Känner inte till något annat. Hur ska jag då kunna fatta rätt beslut?
Jag har hört så många säga att “tänker man tanken, då är det dags” men jag håller inte med. Själv kunde jag inte förmå mig att säga dem förutom under gräl, det slutgiltiga var det han som kom med - trots att jag mycket väl visste att det var rätt väg att gå, trots att han bedragit mig och jag visste att jag aldrig skulle kunna lita på honom igen, trots att jag inte ens tyckte om honom längre.
Men det är ingen brådska. Du - eller ni båda - kanske skulle gå i terapi och se om du/ni får hjälp med beslut där?
Det är en lång historia med svek, lögner och psykisk misshandel som ligger bakom mina frågor/fundetingar ovan. För två år sedan så kunde jag inte tänka mig ett liv utan henne, nu är jag inte lika säker. Vi går i familjeterapi och har gjort det regelbundet de senaste två åren och det har hjälpt mig att få tillbaks tron på mig själv. Men tron på oss har börjat vackla.
Jadu, det är inte lätt. Det finns ingen handbok i ämnet för i så fall skulle jag ha läst den för länge sedan eftersom jag delar samma funderingar som du.
Man kan ju separera på prov och se vad som händer då, det har jag gjort. Så småningom växer ett beslut förhoppningsvis fram, men där är jag inte än. Dock så känns det just nu som om jag inte kan komma tillbaka oavsett vad som händer. Det är skrämmande, det tycker jag också. Det som verkar så lätt för “Alla andra” är så svårt för mig. Folk bryter upp och skaffar nya partners. Hur gör de?
Jag har förvisso träffat en ny, men det kommer av olika skäl troligtvis inte att fungera. Ändå känner jag inte att jag vill gå tillbaka, och då är det antagligen rätt beslut tänker jag.
Rädslan att förbli ensam i resten av mitt liv är en ständig följeslagare som jag inte tycker om, men som troget står mig bi i vått och torrt. Jag kan inte tänka mig att leva med vem som helst bara för att, så jag är inte desperat (tror jag), men däremot är jag livrädd.
Ja, rädslan och ovissheten är det som gör det så svårt att fatta ett beslut. Man vet ju vad man har men inte vad man får. Kanske därför det är så vanligt att så många här på forumet blivit lämnade för någon annan.
Det som gör det svårt för mig att fatta beslut är att jag med vårt liv i helhet trivs väldigt bra. Men bristen på tillit till henne och oron för att bli djupt sårad igen får mig att börja vackla på mina känslor gentemot henne.
Det är väl som annan förändring, sen när det känns värre att vara kvar än att gå trots alla nackdelar och rädslor så går man. Förändring är skrämmande.
Tror rätt få är helt säkra och inte tvivlar eftersom det är så komplicerat med relationer. För mig kändes det till slut som om jag hellre var ensam resten av livet än kvar, trots att jag också haft lika lång relation som du och är ganska lika gammal, så det var inte lätt.